Eftersom jag just nu undervisar om Richard Dawkins The Selfish Gene var jag nyfiken på vad han hade att säga om sin “ogrundade tro”, i den Edge-serie på detta tema som vi tidigare refererat till. Jag kan inte påstå att jag blir förvånad när jag läser (och detta är allt han säger – föredömligt koncist):
I believe that all life, all intelligence, all creativity and all 'design' anywhere in the universe, is the direct or indirect product of Darwinian natural selection. It follows that design comes late in the universe, after a period of Darwinian evolution. Design cannot precede evolution and therefore cannot underlie the universe.
Det är förstås intressant att notera, att han utan vidare medger att detta är hans tro. Ja, ärlig har jag alltid uppfattat honom som. Det är väl vidare uppenbart, att udden är riktad mot dem som snarare tror på Vår Herre och som han som bekant ägnat böcker åt att argumentera emot. Han är ju närmast en sorts bakvänd teolog, karln. Detta tycks också vara vad den framstående (mera rättvände) teologen Alister McGrath kommer fram till i en ny bok med titeln Dawkins' God. Jag har ännu inte läst boken, men i en artikel i Times Higher Education Supplement skriver McGrath:
Dawkins, atheism's most articulate and influential proponent, argues that we will - or ought to - abandon religious ideas as children abandon their innocent and naive belief in Santa Claus.
It is time for us to grow up, he tells us, "leave the crybaby phase, and finally come of age".
Yet Dawkins' arguments simply do not lead to that conclusion. Nor do they stand up to critical examination. Dawkins' rhetoric implies that the natural sciences constitute an intellectual superhighway to atheism; but his logic fails to deliver on this promise.
Jag är helt ense med detta, liksom med följande:
[Dawkins] ignores the awkward fact that the history and philosophy of science raise the most serious doubts about whether any worldview - atheist or religious - can be constructed on scientific grounds.
Få tyckare i saken (“evolutionister” såväl som “kreationister”) tycks mig ha insett den djupgående och ofrånkomliga sanningen i detta. Man kan driva detta mycket långt. Kanske gör jag det själv också, så småningom...
/Per
PS. Eftersom jag tidigare föresatt mig att försöka undvika att böja mig för Stalin i själen, så är det på sin plats att jag här utan vidare medger, att Vår Herre (i uttryckets exakta, gamla betydelse) även intellektuellt är mig mera klargörande än Dawkins “gud”. Så jag ser fram emot att läsa McGraths bok. DS.
Comments