KK-stiftelsen har nyligen publicerat resultaten av en undersökning som entydigt visar att lärarstuderande är missnöjda med sina IT-kunskaper. Syftet med undersökningen har varit att få reda på
hur lärarutbildningen i Sverige klarar av att uppfylla de mål som formulerades i regeringens proposition ”En förnyad lärarutbildning”, som ligger till grund för dagens lärarutbildning. I proposition slogs fast att ”lärarutbildningen bör vara ett föredöme när det gäller användningen av media och IT som lärande verktyg”.
[...]
Både studenter och lärarutbildare behärskar ordbehandling, e-post och sökning av information på internet, medan kunskaperna om mer avancerad IT-användning är bristfälliga. De flesta lärarstudenter använder sällan IT i sin utbildning. Hälften av lärarutbildarna säger att de inte alls eller endast i låg grad undervisar studenterna om hur de pedagogiskt ska kunna integrera IT i sitt arbete.
Förra veckan meddelades så att KK-stiftelsen satsar 30 miljoner nästa år på att höja lärarkårens kompetens i detta avseende. Vad jag förstår består den eftersträvade kompetensen i förmågan att använda olika programtyper i pedagogiska syften (t ex presentationsprogram). Det finns ingen anledning att invända mot detta. “Hands on”-kunnande vad gäller pedagogiskt användbar programvara är ju närmast att jämföra med läs- och skrivkunnighet i vissa sammanhang – inte bara bra att ha, utan nödvändigt. Frågan är dock vad man här lägger i begreppet “sammanhang”. Jag är rädd för att man – i kollektiv mening - inte har någon klar pedagogisk uppfattning om detta över huvud taget.
Vad som gör mig lite fundersam är att man fortfarande, i samband med “IT-kunskaper”, i så stor utsträckning likställer detta med vad som i grund och botten endast är tekniska färdigheter. Två saker hamnar härvid utanför fokus. Dels en diskussion om vad som i ett pedagogiskt sammanhang bättre uttrycks eller förmedlas genom “IT” (läs: digital, elektronisk teknologi) än genom vanligt mänskligt tal, t ex. Dels, ännu mera djupgående, en reflektion över “IT:s” verkliga platser och roller i samhällsutvecklingen och huruvida dessa automatiskt är av godo, eller om det kanske – i lärarutbildning och på skolor – vore på sin plats att uppöva urskillningsförmågan angående detta.
Om vi börjar i den tekniska färdighetsänden: Varför är det bara program- och apparatanvändning som tas upp? Varför inte programmering? Borde inte grundläggande programmeringskunskaper och grundläggande förståelse av vad datorprogram är och på vilka premisser de fungerar, vara av central betydelse i sammanhanget? Därefter borde man fråga sig vilka roller datorprogram egentligen har i samhället och vad skolan kan göra för att förmedla kunskap om detta. Här kan man också införa ett såväl kreativt som kritiskt moment, som går ut på att fundera över vilka programanvändningsområden som verkligen främjar människors medmänsklighet och insikter i hur världen är beskaffad och vilka som (kanhända) inte gör det. Endast mot en sådan bakgrund kan man formulera de verkligt centrala pedagogiska frågorna i sammanhanget.
“IT” är inte något för sig självt. Det är inte bara ett “verktyg”. Det är en del av själva verkligheten. Att framhärda i att tänka på det i termer av “hjälpmedel i undervisningen” o d, är att göra ytan till innehåll och därmed, beklagligt nog, skyla över vår faktiska situation idag.
/Per
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.