Jersild: Går det att bygga ett samhälle på materiell grund?

Jag har länge uppfattat P. C. Jersild som en ganska "rå" författare, ända sen hans "En levande själ" från 1980, om hjärnan i sin skål, utan kropp.

I den ledarkrönika i DN som Jersild nu har skrivit om neuroetik är det sannolikt att han har kvar sin övertygelse att det inte finns något "fritt svävande själsliv" förutom hjärnans materiella grund, men det är tydligt att han är brydd vad gäller hur vår känsla av fri vilja och ansvar då uppstår.

Och framför allt är det tydligt att han är brydd om det skulle visa sig att vi inte kanske ens kan fastställa att det finns något sådant som fri vilja eller ansvar. Han ställer den mer och mer angelägna frågan "om det alls är möjligt att bygga ett samhälle, som varken har kvar föreställningen om en fri vilja, tron på ansvaret för handlingar eller kopplingen mellan prestation och belöning."

Jag tror inte att Jersild genom detta vill ge upp sin materialistiska uppfattning, men kanske att det finns ett antal humanistiska grundförutsättningar som man borde koncentrera sig på att säkerställa i den neurologiska forskningen, och att man annars riskerar någon sorts moralupplösning.

Liksom i inlägget om Göran Rosenberg handlar det ju om en "kulturberättelse". Att ha ett samhälle som berättar att vi har en fri vilja och ett ansvar för våra handlingar, men samtidigt låta den starka medicinska vetenskapen berätta en annan historia som visar sig inte vara kompatibel med grundvalarna för samhället kan göra att konflikten plötsligt blir kännbar.

(En ny artikel i Wired behandlar samma ämne, liksom Daniel C. Dennetts senaste bok Freedom Evolves, som jag dock inte har läst.)

/Simon