Infontology

Juluppehåll

Vi tar en välbehövlig matpaus till 10 januari, om inget oväntat händer (vilket det alltid gör).

Välkomna tillbaka.

/Per och Simon

Jersild: Går det att bygga ett samhälle på materiell grund?

Jag har länge uppfattat P. C. Jersild som en ganska "rå" författare, ända sen hans "En levande själ" från 1980, om hjärnan i sin skål, utan kropp.

I den ledarkrönika i DN som Jersild nu har skrivit om neuroetik är det sannolikt att han har kvar sin övertygelse att det inte finns något "fritt svävande själsliv" förutom hjärnans materiella grund, men det är tydligt att han är brydd vad gäller hur vår känsla av fri vilja och ansvar då uppstår.

Och framför allt är det tydligt att han är brydd om det skulle visa sig att vi inte kanske ens kan fastställa att det finns något sådant som fri vilja eller ansvar. Han ställer den mer och mer angelägna frågan "om det alls är möjligt att bygga ett samhälle, som varken har kvar föreställningen om en fri vilja, tron på ansvaret för handlingar eller kopplingen mellan prestation och belöning."

Jag tror inte att Jersild genom detta vill ge upp sin materialistiska uppfattning, men kanske att det finns ett antal humanistiska grundförutsättningar som man borde koncentrera sig på att säkerställa i den neurologiska forskningen, och att man annars riskerar någon sorts moralupplösning.

Liksom i inlägget om Göran Rosenberg handlar det ju om en "kulturberättelse". Att ha ett samhälle som berättar att vi har en fri vilja och ett ansvar för våra handlingar, men samtidigt låta den starka medicinska vetenskapen berätta en annan historia som visar sig inte vara kompatibel med grundvalarna för samhället kan göra att konflikten plötsligt blir kännbar.

(En ny artikel i Wired behandlar samma ämne, liksom Daniel C. Dennetts senaste bok Freedom Evolves, som jag dock inte har läst.)

/Simon

Bara för att man kan

På 70-talet härjade Baader-Meinhofligan, Röda Brigaderna o a terrorister. Tänk om Europas stater då hade bestämt, att avsändare måste anges på alla brev och att posten måste registrera alla försändelser i ett stort register, som statens polis kunde begagna sig av när den fann lämpligt. Chanserna att komma åt terroristerna – hade de verkligen ökat signifikant? Tveksamt. Däremot hade alla brevskrivande människor nog känt sig mer än lovligt påpassade och de sociala konsekvenserna av det hela hade, framkastar jag, varit mera destruktiva än den obetydligt ökade chansen att den vägen få tag i terrorister. (De behövde ju bara sluta skriva brev, i så fall.)

Det hade dock knappast gått att genomföra något sådant fullt ut på den tiden. Men med digital informationsöverföring är det enkelt. Så när man nu kan göra det, varför ska man då låta bli? Allt för (öh, jag menar mot) terroristerna. Alla icke-terrorister får bara ställa upp helt enkelt och utan vidare låta sina e-postförsändelser, mobiluppringningar och sin webbsurfning registreras och lagras, för att tillfredsställa polisens eventuella behov. De enda som gnäller är teleoperatörerna, som vill ha betalt för “tjänsten”.
Ambitiösa terrorister är väl inte dumma i huvudet. Så vem är det som verkligen råkar ut för konsekvenserna?

(Jfr Sydsvenskanartikeln Mobiltrafik måste lagras.)

/Per

Att gå ut och in i illusionen (del 4)

Jag drar mig på många sätt för att diskutera religion i en serie som handlar om illusion. Men jag vill göra det i form av den berättelse som finns i traditionellt religiösa kulturer snarare än som en fråga om huruvida själva tron bygger på en illusion. Den berättelse som finns i kulturen blir något som man kan gå in i eller ut ur och låta styra ens tankar och handlingar mer eller mindre.

Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa, som vi hade som vinst i Telia-pristävlingen, är den bok som på sistone verkligen har fått mig att förstå hur olika kulturberättelser kan ställas mot varandra. Rosenberg själv är jude, och samtidigt en kunnig och öppen svensk journalist.

Rosenberg kontrasterar sin egen judiska kulturberättelse mot en mer "medicinsk", med den judiska omskärelsen som exempel. Den judiska berättelsen bygger på mångtusenåriga traditioner, medan den medicinska är byggd på en vetenskaplig syn. En av de aspekter som gör att de två berättelserna krockar är att den medicinska berättelsen har som någon sorts grundförutsättning att smärta är något negativt som bör undvikas till varje pris. Det gör att den smärtsamma omskärelse som den judiska traditionen föreskriver kommer i konflikt med det undvikande av smärta som den medicinska berättelsen förutsätter.

Det är väldigt svårt att idag i Sverige argumentera för att smärta inte är något som alltid bör undvikas -- man känner sig som om man skulle bli straffad som potentiell våldsman bara man antyder att lite smärta kanske inte alltid skadar...

Med den judiska kulturberättelsen i bagaget klarar ändå Rosenberg att få fram sina argument, som bland annat bygger på det faktum att smärta och lidande ändå är en oundgänglig del av människors liv om man ser på levnadsloppet från födelse till död. Om man, som den medicinska kulturberättelsen, betraktar smärta och lidande som något som bör avskaffas blir det lätt att tro att smärtan i ens liv, liksom lyckan, är ens egen förtjänst.

Det är ganska komplexa slutlednings- och förväntningssamband inblandade i den här sortens resonemang, och det är mycket svårt att ens sätta fingret på de outtalade förutsättningar för den kulturberättelse som dominerar ens eget liv. Det här med att smärta inte nödvändigtvis skulle vara något ont i sig självt skulle nästan kunna betraktas som en blind fläck i den kultur som jag själv lever i. Och det väcker sådana frågor som "Hur skulle en medicinsk vetenskap se ut som inte har undvikande av smärta och lidande (för individen) som främsta mål?"

Från perspektivet med att gå ut och in i illusioner illustrerar det förhoppningsvis vilka svårigheter som finns att ens få syn på den illusion som man själv befinner sig i, eftersom det inte är alla frågeställningar som förs upp till ytan lika tydligt som det som behandlas i Rosenbergs bok.

/Simon

Datorers pseudo-intuition (2)

Det var väldigt vilket liv det blev om lögndetektorprogrammet vi kommenterade den 1 december. I måndags rapporterade Sydsvenskan på nyhetsplats, att “ett massivt uppbåd av svenska forskare går till attack” mot programmet. Anders Eriksson, fonetikprofessor i Göteborg, kallar det rentav “humbug”. Han och 28 andra forskare på svenska universitet och Statens kriminaltekniska anstalt har författat ett upprop mot det hela. Det intryck man får, förutom att de är kritiska, är också att de närmast känner sig lite kränkta av oklara anledningar. Och det är ju ytterst ovanligt att en ny teknisk produkt drar på sig offentliga kommentarer från fackhåll som denna:

Hade detta rört sig om ett hälsopreparat eller något som lanseras som läkemedel kunde man hänvisa till kvacksalverilagen. Men när det gäller motsvarande produkter inom till exempel det tekniska området släpar lagstiftningen efter.

Så skriver alltså forskarna. Eftersom dylika åsikter praktiskt taget aldrig framförs annars i förhållande till dataprogram, kan man som sagt undra vad som ligger bakom egentligen. Jag vågar inte riktigt tro, att det är ett gott tecken på att ansvarsfulla och kunniga medborgare börjar protestera mot integritetshotande eller på annat sätt socialt skadlig teknologi.

/Per

Ansiktsigenkänning på väg

I Florida har en del av trafikpoliserna fått tillgång till digitalkameror, bärbara datorer och en trådlös uppkoppling till en databas med ansikten på brottslingar, enligt Baselinemag. Bilister som stoppas som misstänkta kan på någon minut kollas mot databasen. Ett problem med liknande system är ju att det är olyckligt med "false positives", alltså att en oskyldig felaktigt pekas ut. Det här systemet, från Viisage, skickar däremot alltid tillbaka flera resultat på en sökning (varav förstås flera oskyldiga).

Lustigt att genom att potentiellt peka ut flera oskyldiga så blir det som att systemet inte pekar ut någon oskyldig, utan det blir på användarens ansvar att avgöra vilken av sökträffarna som är den riktiga.

Och som svar på frågan som ställdes i ett tidigare inlägg om huruvida USA skulle kunna sälja svenska fingeravtryck till Sverige så förekommer det enligt artikeln redan ett utbrett utbyte av digital information om misstänkta och brottslingar. Exempelvis nämns förutom polisiärt utbyte att kasinon i Las Vegas byter sina listor över "oönskade gäster" med varandra. Annars hoppas man ju ofta att just konkurrerande företag ska vara lite av en skyddsmekanism mot en alltför utbredd samkörning av data.

Via Trends. /Simon

Omänsklig jazz från helvetet?

Att ersätta människor med maskiner, speciellt datamaskiner, lär förbli ett kontroversiellt förfarande. Men det är långt ifrån alltid självklart var eventuella etiska, estetiska eller andra skiljelinjer går egentligen – eller om de, i vissa fall, ens finns i någon meningsfull mening.

Ta som exempel de flesta av låtarna på Frank Zappas Jazz From Hell från 1986. De är framställda med hjäp av den tidens häftigaste datorhjälpmedel när det gällde musikskapande (Synclavier), även om mycket av grundmaterialet ursprungligen kommer från vanliga instrument o a “riktiga” ljud. Zappa hade en egen programmerare som hjälpte honom att få tekniken att fungera som han ville. Resultatet är definitivt musik, som dock skiljer sig från de flesta andra Zappaalster genom att låta exakt som han ville att de skulle låta. En del lyssnare klagade sedan på att det lät “omänskligt”, vilket fick Zappa att på ett senare album (med symfoniorkester) göra denna kommentar:

Rock journalists (especially the British ones) who have complained about the “coldness”, the “attempts at perfection”, and missing “human elements” in JAZZ FROM HELL should find L.S.O. Volume II a real treat. It is infested with wrong notes and out-of-tune passages. I postponed its release for several years, hoping that a digital technologist somewhere might develop a piece of machinery powerful enough to conceal the evils lurking on the master tapes. Since 1983 there have been a few advances, but nothing sophisticated enough to remove “human elements” like the out-of-tune trumpets in 'STRICTLY GENTEEL', or the lack of rhythmic coordination everywhere.
[baksidestext till London Symphony Orchestra Volume II, 1987]

Den intressanta fråga som inställer sig är: Är perfektion “omänskligt”? Men Frank Zappa var ju i högsta grad mänsklig. Varför skulle det då vara mindre mänskligt, att lyssnaren får höra hans musik precis som han ville ha den – och inte (för)störd av klantiga musiker, musiker som inte sympatiserade med hans intentioner, eller som helt enkelt hade en dålig dag? Principiellt liknande reflektioner bör nog göras i andra fall där (vissa) människor ersätts av datorer. Kanske blir resultatet på ett sätt mera mänskligt, om nu människor tillåts uppvisa perfektion i något avseende.

/Per

Gör dina vänner osynliga?

Den stundom mycket ojämne Steve Talbott gör en intressant infontologisk analys i senaste NetFuture. Metoden består i att ställa två till synes motsägande utsagor/berättelser bredvid varann och sen betrakta dem båda som sanna, och "känna efter" vad som händer.

De två historierna är 1. folk betraktar mer och mer datorer som om de vore människor och tillskriver dem mänskliga egenskaper, och 2. det finns ett starkt tryck mot att göra datorer osynliga så att man inte behöver bry sig om dem. Motsägelsen består förstås i att man då förväntas göra sina vänner osynliga, vilket kan tyckas underligt.

Denna skenbara motsägelse låter Talbott ställa en hel rad frågor, rörande datorers inblandning i våra liv. En del av lösningen på motsättningen ligger i att mer och mer se datorer som något som innehåller våra egna tankar och förväntningar. Det blir därför oss själva som vi möter när vi interagerar med maskiner.

Det viktiga här, anser Talbott, är att inse vilka tankar som egentligen är inbäddade i maskinerna -- Talbott använder ett starkt uttryck för detta: "tendentious expressive content". Men man får sen inte tro att maskinen är en människa bara för att den har inkorporerat mänsklig intelligens, utan maskinen måste ses i sitt sammanhang -- i samspel med människor i samhället. Därför blir också frågan om huruvida datorer kan bli "intelligenta" meningslös.

To celebrate the machine in its own right is like celebrating the alphabet, or the ink on the page, or the grammatical structure of a great literary text, rather than the human expression they are all caught up in.

Folk som utvecklar datorprogram har, enligt Talbott, ofta svårt att se på sitt arbete som en pågående konversation mellan människor, snarare än att man skapar en sträng av programmeringsinstruktioner som sedan existerar för sig själva i världen. Enligt Talbott är den förhärskande synen på människor att man reducerar dem också till programmeringsinstruktioner för att på så sätt förstå deras (vår...) plats i maskinernas värld. Genom att göra tvärtom, och se maskinerna som ett uttryck för våra pågående strävanden till mänsklig kommunikation och kreativitet skulle man kunna få en annan utveckling.

Besläktade tankar om hur våra artefakter är förlängningar av oss som människor kan man hitta hos Per, och hos David de Léon. (Kanhända ett något partiskt urval.)

/Simon

"IT-kunskaper" - vad är det?

KK-stiftelsen har nyligen publicerat resultaten av en undersökning som entydigt visar att lärarstuderande är missnöjda med sina IT-kunskaper. Syftet med undersökningen har varit att få reda på

hur lärarutbildningen i Sverige klarar av att uppfylla de mål som formulerades i regeringens proposition ”En förnyad lärarutbildning”, som ligger till grund för dagens lärarutbildning. I proposition slogs fast att ”lärarutbildningen bör vara ett föredöme när det gäller användningen av media och IT som lärande verktyg”.
[...]
Både studenter och lärarutbildare behärskar ordbehandling, e-post och sökning av information på internet, medan kunskaperna om mer avancerad IT-användning är bristfälliga. De flesta lärarstudenter använder sällan IT i sin utbildning. Hälften av lärarutbildarna säger att de inte alls eller endast i låg grad undervisar studenterna om hur de pedagogiskt ska kunna integrera IT i sitt arbete.

Förra veckan meddelades så att KK-stiftelsen satsar 30 miljoner nästa år på att höja lärarkårens kompetens i detta avseende. Vad jag förstår består den eftersträvade kompetensen i förmågan att använda olika programtyper i pedagogiska syften (t ex presentationsprogram). Det finns ingen anledning att invända mot detta. “Hands on”-kunnande vad gäller pedagogiskt användbar programvara är ju närmast att jämföra med läs- och skrivkunnighet i vissa sammanhang – inte bara bra att ha, utan nödvändigt. Frågan är dock vad man här lägger i begreppet “sammanhang”. Jag är rädd för att man – i kollektiv mening - inte har någon klar pedagogisk uppfattning om detta över huvud taget.

Vad som gör mig lite fundersam är att man fortfarande, i samband med “IT-kunskaper”, i så stor utsträckning likställer detta med vad som i grund och botten endast är tekniska färdigheter. Två saker hamnar härvid utanför fokus. Dels en diskussion om vad som i ett pedagogiskt sammanhang bättre uttrycks eller förmedlas genom “IT” (läs: digital, elektronisk teknologi) än genom vanligt mänskligt tal, t ex. Dels, ännu mera djupgående, en reflektion över “IT:s” verkliga platser och roller i samhällsutvecklingen och huruvida dessa automatiskt är av godo, eller om det kanske – i lärarutbildning och på skolor – vore på sin plats att uppöva urskillningsförmågan angående detta.

Om vi börjar i den tekniska färdighetsänden: Varför är det bara program- och apparatanvändning som tas upp? Varför inte programmering? Borde inte grundläggande programmeringskunskaper och grundläggande förståelse av vad datorprogram är och på vilka premisser de fungerar, vara av central betydelse i sammanhanget? Därefter borde man fråga sig vilka roller datorprogram egentligen har i samhället och vad skolan kan göra för att förmedla kunskap om detta. Här kan man också införa ett såväl kreativt som kritiskt moment, som går ut på att fundera över vilka programanvändningsområden som verkligen främjar människors medmänsklighet och insikter i hur världen är beskaffad och vilka som (kanhända) inte gör det. Endast mot en sådan bakgrund kan man formulera de verkligt centrala pedagogiska frågorna i sammanhanget.

“IT” är inte något för sig självt. Det är inte bara ett “verktyg”. Det är en del av själva verkligheten. Att framhärda i att tänka på det i termer av “hjälpmedel i undervisningen” o d, är att göra ytan till innehåll och därmed, beklagligt nog, skyla över vår faktiska situation idag.

/Per

(Andra inlägg om “IT” och pedagogik: 1, 2, 3)

E-post -- en robust kommunikationsform? (del 5)

Vad vill du ska hända om någon skickar ett email från en icke-existerande domän till dig? Min första tanke är att allt sånt ska automatfiltreras som spam, och inte komma fram över huvud taget.

Men sen ett tag har jag här på Infontology bekymrats över att inte alla kommentarer vidarebefordras till mig som email. I själva verket visade det sig att alla kommentarer där folk hittar på en domän som inte finns inte heller skickas vidare. Jag har anklagat Typepad för att inte skicka kommentarerna, men det verkar nu som om det är min ISP (Telia...) som stoppar dem.

Så det absurda resultatet blir att när jag får kommentar-spam så får jag ofta inte reda på det...

Lösningen på problemet får väl antingen bli att Typepad stoppar kommentarer från icke-existerande domäner, eller att Telia släpper fram allt... (Jag har kontaktat Telias kundtjänst om problemet...)

Tidigare inlägg i serien (1, 2, 3, 4) /Simon