Jag drar mig på många sätt för att diskutera religion i en serie som handlar om illusion. Men jag vill göra det i form av den berättelse som finns i traditionellt religiösa kulturer snarare än som en fråga om huruvida själva tron bygger på en illusion. Den berättelse som finns i kulturen blir något som man kan gå in i eller ut ur och låta styra ens tankar och handlingar mer eller mindre.
Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa, som vi hade som vinst i Telia-pristävlingen, är den bok som på sistone verkligen har fått mig att förstå hur olika kulturberättelser kan ställas mot varandra. Rosenberg själv är jude, och samtidigt en kunnig och öppen svensk journalist.
Rosenberg kontrasterar sin egen judiska kulturberättelse mot en mer "medicinsk", med den judiska omskärelsen som exempel. Den judiska berättelsen bygger på mångtusenåriga traditioner, medan den medicinska är byggd på en vetenskaplig syn. En av de aspekter som gör att de två berättelserna krockar är att den medicinska berättelsen har som någon sorts grundförutsättning att smärta är något negativt som bör undvikas till varje pris. Det gör att den smärtsamma omskärelse som den judiska traditionen föreskriver kommer i konflikt med det undvikande av smärta som den medicinska berättelsen förutsätter.
Det är väldigt svårt att idag i Sverige argumentera för att smärta inte är något som alltid bör undvikas -- man känner sig som om man skulle bli straffad som potentiell våldsman bara man antyder att lite smärta kanske inte alltid skadar...
Med den judiska kulturberättelsen i bagaget klarar ändå Rosenberg att få fram sina argument, som bland annat bygger på det faktum att smärta och lidande ändå är en oundgänglig del av människors liv om man ser på levnadsloppet från födelse till död. Om man, som den medicinska kulturberättelsen, betraktar smärta och lidande som något som bör avskaffas blir det lätt att tro att smärtan i ens liv, liksom lyckan, är ens egen förtjänst.
Det är ganska komplexa slutlednings- och förväntningssamband inblandade i den här sortens resonemang, och det är mycket svårt att ens sätta fingret på de outtalade förutsättningar för den kulturberättelse som dominerar ens eget liv. Det här med att smärta inte nödvändigtvis skulle vara något ont i sig självt skulle nästan kunna betraktas som en blind fläck i den kultur som jag själv lever i. Och det väcker sådana frågor som "Hur skulle en medicinsk vetenskap se ut som inte har undvikande av smärta och lidande (för individen) som främsta mål?"
Från perspektivet med att gå ut och in i illusioner illustrerar det förhoppningsvis vilka svårigheter som finns att ens få syn på den illusion som man själv befinner sig i, eftersom det inte är alla frågeställningar som förs upp till ytan lika tydligt som det som behandlas i Rosenbergs bok.
/Simon
Diskuterar Rosenberg skillnaden mellan smärta man väljer att åsamka sig, t.ex. självflagellation, och smärta som man åsamkar någon annan, t.ex. omskärelse av barn? Från mitt eget perspektiv är det stor skillnad på smärta jag vållar mig själv och smärta jag vållar någon annan. Men från ett religiöst perspektiv kan man förstås strunta i alla utilitaristiska resonemang. Om man tror att Gud har sagt snipp-snipp är det snipp-snipp som gäller.
Posted by: Peter Svensson | 16 december 2004 at 16:34
Jag tycker att det intressanta i sammanhanget är Rosenbergs betoning på att smärta är en oundgänglig del av livet, och att det inte är bra att leva i en kultur som jagar undan smärta så till den milda grad att även den oundgängliga smärtan inte längre har nån naturlig plats.
Posted by: Simon | 17 december 2004 at 21:45