I den glada danska tågtidningen som omnämndes i det förra inlägget fanns det direkt efter läkemedelsannonsen en lång (kritisk) artikel om ett nytt medel för att lindra traumatiska minnen. Det beskrevs som en betablockerare som fått en ny användning. Jag började rota lite och hittade en bättre artikel i Washington Post.
Genom att ta medicinen strax efter att man upplevt något hemskt kan själva minnet (eller upplevelsen av minnet) ändras, vilket ju kan användas både för att lindra offrens känslor och för att mildra en förövares dåliga samvete. Det är kanske mest däri som den etiska konflikten ligger.
Forskningen bedrivs sen åtminstone 5 år i ett franskt och ett amerikanskt forskarlag och det som är lite förvånande är att det är den vanliga medicinen propranolol (Inderal) som används, och dessutom i en dosering (160 mg/dag) som inte är kraftigare än vad en patient med kärlkramp eller högt blodtryck får som normaldos, enligt Fass.se. Och preparatet verkar kunna tas upp till sex timmar efter den hemska upplevelsen.
Men även om det bara hade gällt att kunna lindra exempelvis ett brottsoffers lidande uppstår ju etiska konflikter -- vari består egentligen människans villkor -- kan vi dra nån gräns för vilka otäcka minnen vi vill radera ut, när vi väl har kommit igång? Det är ju ett lättillgängligt preparat vi talar om.
Etikerna ser väldiga farhågor med preparatet:
"Our experiences and our memories in a lot of ways define us and define who we are," Magnus said. "And so that's a scary step to go down. We should be very careful about going down a path that could lead to a serious alteration of the core essence of our identities."
/Simon
Det verkar som om WP artikelns rubrik överdriver propanolols effekt en del. Medicinen raderar alltså inte minnet, utan minskar affekten som minnet orsakar. Det finns ju etiska problem med det också (man skulle t.ex. kunna tänka sig dödsskvadroner som använder propanolol för att distansera sig från sina gärningar), men det verkar inte vara fråga om selektiv minnesredigering.
Posted by: Peter Svensson | 30 november 2004 at 23:32
Samtidigt är väl frågan hur mycket av minnets "värde" eller "betydelse" som ligger i själva hågkomsten -- att kunna berätta om händelsen -- och hur mycket som ligger i just det du kallar affekt. Jag värderar nog den känslomässiga "styrkan" i minnet högre, men det är en mycket intressant fråga.
Posted by: Simon | 01 december 2004 at 08:44
Det den dämpar är ju när "affekten" är för hög, och leder till skador. Vi har ett par självreglerande loopar, som å ena sidan släpper ut stresshormoner som affektiv reaktion (via signaler från amygdala), men å andra sidan nerreglerar detta så koncentrationen inte blir för hög. Vad som händer vid traumatiska händelser är att regleringen inte fungerar som den ska (antingen för att reaktionen är för stark, eller för att den pågår för länge). I riktigt starka situationer leder detta till skador på celler i hippocampus, vilket verkar vara anledningen till minnesförlust just före och under starka trauman (hippocampus skulle normalt se till att dessa minnen långtidslagras, men skadan man får motverkar detta).
Så vitt jag förstår detta, handlar det inte om att faktiskt stoppa skapandet av långtidsminnen av en händelse, utan av att mildra effekterna av att dessa system löper iväg okontrollerat. Som du säger används ju substansen redan i andra sammanhang utan att det orsakar minnesförluster.
Posted by: Janne | 01 december 2004 at 08:56