Infontology

"Terapeutisk glömska" -- de nya minnespillren

I den glada danska tågtidningen som omnämndes i det förra inlägget fanns det direkt efter läkemedelsannonsen en lång (kritisk) artikel om ett nytt medel för att lindra traumatiska minnen. Det beskrevs som en betablockerare som fått en ny användning. Jag började rota lite och hittade en bättre artikel i Washington Post.

Genom att ta medicinen strax efter att man upplevt något hemskt kan själva minnet (eller upplevelsen av minnet) ändras, vilket ju kan användas både för att lindra offrens känslor och för att mildra en förövares dåliga samvete. Det är kanske mest däri som den etiska konflikten ligger.

Forskningen bedrivs sen åtminstone 5 år i ett franskt och ett amerikanskt forskarlag och det som är lite förvånande är att det är den vanliga medicinen propranolol (Inderal) som används, och dessutom i en dosering (160 mg/dag) som inte är kraftigare än vad en patient med kärlkramp eller högt blodtryck får som normaldos, enligt Fass.se. Och preparatet verkar kunna tas upp till sex timmar efter den hemska upplevelsen.

Men även om det bara hade gällt att kunna lindra exempelvis ett brottsoffers lidande uppstår ju etiska konflikter -- vari består egentligen människans villkor -- kan vi dra nån gräns för vilka otäcka minnen vi vill radera ut, när vi väl har kommit igång? Det är ju ett lättillgängligt preparat vi talar om.

Etikerna ser väldiga farhågor med preparatet:

"Our experiences and our memories in a lot of ways define us and define who we are," Magnus said. "And so that's a scary step to go down. We should be very careful about going down a path that could lead to a serious alteration of the core essence of our identities."

/Simon

Läkemedel och information

Om man tar tåget till Köpenhamn har man tillfälle att läsa danska SJ-motsvarigheten DSBs magasin Ud & Se, ett intressant sätt att studera de subtila men intressanta kulturskillnader som finns mellan Sverige och Danmark. Danmark är ju ett land som i mätningar av faktiska livsstilsfaktorer ofta får sämre resultat än Sverige, men danskarna upplever högre livsglädje än svenskarna, bara för att nämna en skillnad.

Läkemedels- och spritreklam är ett område där olika länders policies har diskuterats på sistone, och en helsidesannons i Ud & Se gör reklam på ett sätt som inte skulle tillåtas i Sverige. Reklamen för Kodimagnyl har skrivet över hela sidan "Fjerner selv den tungeste hovedpine", medan det i det finstilta under "Anvendelse" står "Svage smerter"! I Sverige diskuteras ju förhållandet mellan läkemedel och verksamma substanser flitigt, men i den danska annonsen står inte ens den verksamma substansen med i det finstilta! Och när det visar sig att preparatet (som namnet iofs antyder) i princip är en receptfri motsvarighet till det i Sverige omdiskuterade Treo Comp (fast med lägre kodeinhalt) så blir man lite förvånad.

Läkemedel liknar faktiskt digital information på ett sätt: så mycket av kostnaden för läkemedlet går åt till att ta fram informationen, medan det sedan ofta är relativt billigt att "kopiera" läkemedlet när det ska användas. Och man kan förstå den svenska debatten som har fokuserats på generiska läkemedel när man förstår hur mycket kostnaderna sänks när patenten löper ut. Som exempel sjönk kostnaden för loratadin (som tidigare bara såldes under namnet Clarityn) med ca 70 % när generiska preparat tilläts.

/Simon

Utbyte av data bättre för integriteten?

Jannes kommentarer gör mig emellanåt svarslös, vilket är mycket "nyttigt". Så till exempel när jag i ett tidigare inlägg oroar mig för att integriteten hotas när vi skickar data till den telemedicinska kliniken i Barcelona. I själva verket kanske motsatsen är att föredra, och kommer att vara en framtidstrend -- att sådana data som är extra intressanta för oss svenskar att nosa i regelmässigt kommer att skickas utomlands där intresset naturligt är mindre!

/Simon

Onaturliga russin?

Igår inhandlade jag ett paket “Naturliga russin från Kalifornien” (Sun-Maid). NYHET stod det på paketet. Var då Sun-Maids tidigare russin onaturliga? Är andra märkens russin onaturliga? Finns det onaturliga russin? Här har vi ytterligare ett exempel på ett “begrepp” av den egendomliga typ som saknar kontrastklass. Frågan är om det över huvud taget är ett begrepp värt namnet. (Jämför tidigare inlägg om äkta blåbär.)

Till samma kategori hör uttryck som “ekologisk mjölk”. Finns det “oekologisk mjölk”? Den “ekologiska” mjölken sägs vara producerad av KRAV-godkända kossor. Den ekologiska skillnaden mellan dessa är inte stor och icke KRAV-godkända kossor betar väl också och är därmed inne i det ekologiska kretsloppet. Även om de stod i lagårn hela dagen och bara fick industrifoder, så skulle de ändå ingå i det ekologiska kretsloppet. Och själva “produktionen” av KRAV-godkänd mejerimjölk är ju lika industriell som den “oekologiska” mjölken. Med denna användning av ordet “ekologisk” (som alltså inte motsvarar något reellt meningsfullt begrepp) blir själva tänkandet ett icke-tänkande.

Samma sak gäller då naturligtvis icke-begreppet “naturliga russin”. Och tänk om frasen “Naturliga russin från Kalifornien” skulle registreras som varumärke eller “copyrightas” av Sun-Maid? Skulle då alla andra russin från Kalifornien per definition bli onaturliga? En sak är säker: ju vanligare denna sorts icke-begrepp blir, desto svårare blir det att diskutera verkligheten, utan att först penetrera språkfilosofiska frågor som borde vara förbehållna viktigare ting. (Även om man också skulle kunna säga, att förekomsten av dylika ord gör vardagens snabbköpsbesök filosofiskt viktigt!)

/Per

Vägverkets mardröm -- projektor för vägmärken...

London-baserade design-kollektivet Troika har kommit med ett antal innovativa tillämpningar av ny teknik. Ett är en bärbar projektor kopplad till en mobiltelefon. Skicka SMS till telefonen och projicera innehållet på omgivningen -- varför inte på ett vägmärke.

Länk via Smartmobs. /Simon

Historia i framtiden

Digitala, elektroniskt medierade datafiler saknar tids-/rumslig och därmed historisk identitet, har jag påstått i två inlägg (1, 2). Vad har detta för betydelse? Här vill jag ytterligare förtydliga vissa konsekvenser detta kan få. Med ett fysiskt dokument där också själva skriften är direkt läsbar (för den som kan språket) behöver man inte vidta några särskilda åtgärder för att bevara dess historiska identitet. Man kan säga att denna följer med av sig själv. Vad gäller digitala datafiler så måste deras historiska identitet bevaras med särskilt uttänkta medel, något som kräver medveten reflektion och avancerade åtgärder för att uppnå något som tidigare skötte sig självt. Detta innebär också att “den historiska identiteten” bokstavligen blir en konstruktion. Och som konstruktion kan den alltid ifrågasättas, på mera vägande grunder än ett fysiskt dokument kan.

Om sådana digitala “historiebevarande” åtgärder, via särskilda program, inte vidtas, kommer det alltså inte att finnas några historiska källor för framtida historieforskare, när det gäller stora delar av de mänskliga aktiviteter som förutsätter och bygger på just digitala filer. Och även med sådana åtgärder kommer ju inte källorna “i sig” (vad betyder det egentligen, här?) att vara historiska. De kommer bara att påstå att de är det.

Man kan givetvis ha delade meningar om huruvida detta är viktigt. En sak är i alla fall säker: problemen med att i framtiden studera väsentliga delar av det historiska förloppets karaktär, kommer att påverkas ännu mer än nu av “källornas” ontologiska ambivalens. Även fysiska dokuments och lämningars status som “historiska källor” har en viss ontologisk ambivalens (jfr Paul Ricoeur: Memory, History, Forgetting, 2004), men den är överkomlig jämfört med detta. Är en datafil med konstruerad historisk identitet verkligen historisk på riktigt? I vilket fall som helst kan den aldrig förstås på samma intuitiva premisser som verkligt historiska föremål kan.

I förlängningen kommer, väntar jag mig, frågan att inställa sig varför en “historisk förståelse” (i den gamla dokumentbaserade meningen) skulle vara privilegierad över huvud taget. Vi bör “lära av historien” heter det, men varför det? Och framför allt: hur då? Detta är viktiga frågor redan nu, men framöver kommer det att finnas ovanligt uppenbara anledningar att ställa dem.

/Per

Telia är nog rätt bra i jämförelse

Som uppföljning på den tidigare pristävlingen kan jag nu bara konstatera att Telia faktiskt för första gången visat någon form av förståelse för mitt klagomål på att ändringsbeskeden är för otydliga. De svarar så här:

Hej Simon!
Tack för din förfrågan.

Som min kollega skrev i tidigare svar så är vissa bekräftelser lite otydliga och svåra att förstå. Vi på kundtjänsten har begjort att bekräftelserna ska ses över så att det står tydligare vad som har blivit ändrat.

Om du vill ställa frågor via e-post så använder du länken nedan:

http://foretag.telia.se/actions/bro/customerservice.do?cid=-1073761346&id=-1&pgm=-1

Med vänlig hälsning
J. S.
Telia Kundtjänst

Jag oroade mig faktiskt lite över de tidigare svaren -- att de så totalt verkade strunta i vad jag skrev. Så nu är väl bara den andra frågan kvar -- hur kommer det sig att de kallar ett webb-formulär för e-post? Om man går in på deras sajt och försöker kontakta dem skriver de (nästan) genomgående e-post, men utan att någonsin lämna en e-post-adress...

Och när man hör vad som har hänt andra som kontaktat sin operatör är man ju rätt nöjd med Telia. En kvinna i England ringde Orange med problem med sin kameramobil, och support-killen skickade tillbaka en bild på sin sn0pp!

/Simon

Kollega med Kungshuset, sambo med adressen...

För många år sen bodde jag i Frankrike ett halvår, och skaffade mig därför ett bankkonto. Banken ville förutom min adress i Frankrike ha min svenska adress, och när det saknades fält för detta strök den snälla kassörskan över rubriken till fältet Extra kortinnehavare och skrev Hemadress, och så fick jag fylla i adressen där. "Blidvädersv. 4 M" plitade jag dit, och så postnummer och ort.

Men döm om min förvåning när sen bankomatkortet skulle skickas ut, och det kom ett extra kort! Utställt på Mademoiselle Blivadersk.

Lite samma känsla får jag nu av att använda Googles nya söktjänst Google Scholar. Systemet tolkar sidhuvuden och bibliografier i akademiska uppsatser, samlar ihop referenser från uppsats till uppsats, och grupperar ihop artiklar skrivna av samma författare. Men ibland går det snett. Exempelvis har jag blivit medförfattare till "Kungshuset, L" i ett par uppsatser -- systemet har helt enkelt missförstått delar av adressen "Kungshuset, Lundagård" och gjort det till ett efternamn med efterföljande förnamn! Tack vare den speciella författarsökningen kontrolleras hypotesen: Kungshuset är numera författare till inte mindre än 33 uppsatser.

Hittills har ju inte de flesta sökmotorer tolkat informationen på sidorna, utan utgått ifrån den mycket enklare principen att om sökorden har funnits på sidan så har man fått en träff. Men jag tror på en snabb ökning av innehållsrepresentation av olika slag bland annat med teknologi från "semantic web", och i och med det kommer den här sortens feltolkningar också att öka. Låt oss bara hoppas att nyttan med teknologin överväger.

/Simon

Digital teknik saknar identitet (2)

Det moderna historiemedvetandet växte fram gradvis. Huvudstationerna var renässansen, upplysningen och den akademiska, särskilt den tyska, historievetenskapen på 1800-talet. Förutsättningarna för denna typ av historiemedvetande (och det kritiska tänkande det möjliggör) är skriftliga dokument. Dessa vittnar om sin egen ålder. De garanterar sin egen autenticitet som dokument (även om de är “förfalskningar”, något som i sig förutsätter ett skriftbaserat historiemedvetande av något slag). De enda ansträngningar som behövs för att bevara dem för framtida generationers bruk, är att bibehålla deras fysiska existens och hålla dem tillgängliga i bibliotek.

Med digitala “dokument” är det helt annorlunda. De har en inbyggd, närmast ontologisk ambivalens. De existerar egentligen inte som dokument; de kan kopieras en miljon gånger utan att deras identitet förändras; det finns ingen anledning att bevara original. Vad är ett digitalt “original” egentligen? Hur identifierar man det med historisk säkerhet? Vad händer med digitala filer som ingen använder på några år? De blir knappast liggande som papper kan bli. Hela “böcker” kan raderas för alltid utan att någon märker det, ännu mindre bryr sig. Den digitala världen är ständigt skiftande och för de flesta av dess användare är endast det aktuella intressant. Varför spara förra årets elektroniska agenda? Varför alls behålla en datafil som ingen har velat ladda ner på två år?

En medeltida handskrift, eller en tryckt bok, däremot, kan ha legat oläst i trehundra år, när någon plötsligt får för sig att studera den närmare och finner något av stort intresse och avgörande betydelse för en kulturs självförståelse. Kommer det över huvud taget att finnas någon historia så som vi känner den om trehundra år? Det tror jag inte. Den accelererande ontologiska ambivalensen kommer, i det kulturella medvetandets själva grundvalar, att nödvändiggöra andra ordningsprinciper än den kronologiska.

/Per

Eniro får inte kopiera ur telefonkatalogen!

Igår fick jag ett samtal från X som sade sig ringa för Eniro, men visade sig arbeta på Excellent i Kalmar, ett outsourcing-företag i contact center-branchen.

Han ville kontrollera de uppgifter som finns i telefonkatalogen, eftersom Eniro "hade bytt underleverantör". Efter lite frågor verkade det som att de tidigare hade haft Telia som underleverantör, men att det nu var "du" -- alltså jag. Han framställde det som att alla privatpersoner numera var underleverantörer av uppgifterna till telefonkatalogen, och att de ringde runt till alla i hela landet. "Ja, vi får inte kopiera ur telefonkatalogen, annars hade vi ju gjort det", sa han. "Men det tar ju bara två sekunder för dig att svara på de här frågorna, och nu har vi säkert pratat i tio minuter."

Så de enda uppgifter han hade var den som står för abonnemanget, och eventuella andra kataloguppgifter som sammanboende etc verkade ha försvunnit helt ur hanteringen. Och vid kontroll på eniro.se så var det mycket riktigt så -- plötsligt var jag ensam igen på telefonnumret, men hos hitta.se är vi fortfarande två. Och X började prata om att de 225 kronor vi hade betalt för att ha en extra kataloguppgift ju gällde att vara med i just den tryckta katalogen, och inte i katalogen på nätet. Det låter ju helt orimligt!

/Simon