Digitala, elektroniskt medierade datafiler saknar tids-/rumslig och därmed historisk identitet, har jag påstått i två inlägg (1, 2). Vad har detta för betydelse? Här vill jag ytterligare förtydliga vissa konsekvenser detta kan få. Med ett fysiskt dokument där också själva skriften är direkt läsbar (för den som kan språket) behöver man inte vidta några särskilda åtgärder för att bevara dess historiska identitet. Man kan säga att denna följer med av sig själv. Vad gäller digitala datafiler så måste deras historiska identitet bevaras med särskilt uttänkta medel, något som kräver medveten reflektion och avancerade åtgärder för att uppnå något som tidigare skötte sig självt. Detta innebär också att “den historiska identiteten” bokstavligen blir en konstruktion. Och som konstruktion kan den alltid ifrågasättas, på mera vägande grunder än ett fysiskt dokument kan.
Om sådana digitala “historiebevarande” åtgärder, via särskilda program, inte vidtas, kommer det alltså inte att finnas några historiska källor för framtida historieforskare, när det gäller stora delar av de mänskliga aktiviteter som förutsätter och bygger på just digitala filer. Och även med sådana åtgärder kommer ju inte källorna “i sig” (vad betyder det egentligen, här?) att vara historiska. De kommer bara att påstå att de är det.
Man kan givetvis ha delade meningar om huruvida detta är viktigt. En sak är i alla fall säker: problemen med att i framtiden studera väsentliga delar av det historiska förloppets karaktär, kommer att påverkas ännu mer än nu av “källornas” ontologiska ambivalens. Även fysiska dokuments och lämningars status som “historiska källor” har en viss ontologisk ambivalens (jfr Paul Ricoeur: Memory, History, Forgetting, 2004), men den är överkomlig jämfört med detta. Är en datafil med konstruerad historisk identitet verkligen historisk på riktigt? I vilket fall som helst kan den aldrig förstås på samma intuitiva premisser som verkligt historiska föremål kan.
I förlängningen kommer, väntar jag mig, frågan att inställa sig varför en “historisk förståelse” (i den gamla dokumentbaserade meningen) skulle vara privilegierad över huvud taget. Vi bör “lära av historien” heter det, men varför det? Och framför allt: hur då? Detta är viktiga frågor redan nu, men framöver kommer det att finnas ovanligt uppenbara anledningar att ställa dem.
/Per
Ja jag spekulerade om detta, på sätt och vis redan 1994 i samband med trycktekniska diskutioner. På tapen då var digitalt och indivaduserade tidningar och jag spånade om att det på min DNs förstasida stog Gomorgon Micke på förstasidan och det var de nyhetsområden som jag var intresered om i papperstidningen. Jag skrev redan då ett papper i den kurs i Tryckning jag gick då om vad som händer med trovärdheten om inte mina grannar läser samma tidning om de som synns i tav sofforna inte heller läser samma tidning osv. vist känns det igen från debbaten om internets trovärdighet och det är just mångfaldet som gör papperstidningen trovärdig! Samma här då det blir nog länge vicktigt med fysiska medier som bevis! Kanche pappers källor kanche gamla magnetband eller andra arkiverade data källor som får styrka andra uppgifter. Ett problem för framtidens historiker men knappast väsenskilt från dagens historikers sätt att arbeta med källkritik.
Problemet är bara att det riskerar blir oöverskådliga mängder med dockument som måste varifieras fär att veta om en händelse kan falsifieras eller varifieras.
Kan även tänka mig att källforskningen blir förstörande på samma sätt som arkelogi, dvs att när arelogerna är klara allt är mätt och vägt men finns ej kvar i orginalskick, samma sak när en historiker sätter snurr på en gamal hårdisk, teckikerna kan varifiera att hårdisken är o rörd sedanan 2002 mem mär de är klara är den inte orärd den är mätt och vägd alla fackta fins kvar, men bara teknikens / arkelogens ord ¨på att det var atentiskt och det kan inte göras nya utgrävningar på samma kvarter av pompeji. Vist fackta kan omvärderas stöpas och plötas men det går inte att gräva ut på nytt med dagens teknik!
Se på Birka, Stolpes utgävningar förstörde stora delar av Birka dagens arkeloger får nöja sig med att tolka hans fynd och ritningar i ljuset av de nya fyndplattser de kan gräva ut!
En bortglömd packe hålkort i en källare till universitetet kan bli framtidens dödahavsrullar! Dvs de kan varifiera och ge möjlighet till omtolkning av andra källor.
Posted by: Micke | 24 november 2004 at 18:57