Jag fortsätter försöken att ringa in vad som är existentiellt utmärkande för digital, elektronisk kommunikation jämfört med mera “gammalmodiga” former:
För en tid sedan var det dags att förnya familjens nära femton år gamla telefonbok och överföra alltjämt använda namn och nummer till en ny, samt – förstås – utsesluta en del som blivit inaktuella. Denna process hade pågått tidigare och resulterat i överstrykningar, tillägg och ändringar. Denna gamla telefonbok var en unik artefakt med en unik historia och det syntes omedelbart på den. Det var som en simpel variant av en medeltida handskrift med diverse “glossor” som det heter (marginalanteckningar och kommentarer).
Häromdagen funderade jag över om jag helt skulle skippa en sådan fysisk bok, men det tog emot, märkte jag, att bara strunta i att skriva för hand, också. Mobilens “Telefonbok” (en märklig eufemism i sammanhanget) är ju fullständigt identitetslös och opersonlig, även om det är jag som har den i fickan. Den har ingen märkbar historia. På skärmen finns ingen tid. Ingenting avslöjar för ögat när något skrevs in, om det ändrats eller kompletterats. Om jag behåller samma apparat i tio år kommer allting fortfarande att se precis likadant ut och de raderade namnen och numren är spårlöst försvunna (för min blick och erfarenhet, alltså).
Samma sak med texten på en datorskärm, naturligtvis. Om och om igen kan jag kalla fram “samma” (?) text. Ingenting avslöjar om den är femtio år eller två minuter gammal. Möjligheterna till manipulation i den digitala världen är i princip obegränsade och omöjliga att följa med traditionella paleografiska metoder (som kunde ha tillämpats på vår gamla telefonbok). Man kan spekulera i vad detta enkla faktum kommer att ha för konsekvenser för historieskrivningens möjligheter i framtiden.
(forts. följer)
/Per
En intressant observation. Får mig att tänka att en bok av papper kan innehålla mer av vissa sorters information än en digital telefonbok, trots att den digitala kan lagra en miljon addresser på samma yta som ett frimärke. Den fysiska boken innehåller mer oavsiktlig information, i form av överstrykningar, hundöron, tår- och matstänk etc.
Posted by: Peter Svensson | 17 november 2004 at 15:31
Fast hela anledningen till att skriva över adresser i en ny bok (vilket många gör varje år, snarare än med (imponerande) femton års mellanrum) är ju att man ser överstrykningar, kladd, hundöron, matstänk och så vidare som brus, inte som information. De än någonting som hindrar användaren att hitta eller skriva ner informationen man vill behålla.
Hur intressant sådant än kan vara för historiker eller andra utomstående, så är väldigt mycket sådan oavsliktlig information oönskad av dom som faktiskt har den - finns nog många litteraturhistoriker som skulle ge vitala kroppsdelar för att få tillgång till Shakespeare's hushållssopor, men det ändrar inte att för honom var det bara sopor och inget annat.
Posted by: Janne | 18 november 2004 at 01:40