Om den tekniska utvecklingen i stort är oundviklig, så betyder det att vi inte längre kan välja att vara utan den. Vi är hänvisade till att anpassa oss allteftersom, eller i bästa/värsta fall att protestera/obstruera. Vi kan förstås också hitta på kreativa användningar som ingen tidigare tänkt på – men det är ju också en form av anpassning.
Anpassning som begrepp hör annars hemma i ekologi och evolutionsteori och handlar om hur organismer antingen fysiologiskt, beteendemässigt eller genetiskt anpassar sig till skiftande omständigheter i naturen. Om vi nu är hänvisade till att anpassa oss till teknologiska produkters sociala konsekvenser, betyder det då inte att vi lever i en historiskt framvuxen artificiell “natur”?
Så är det nog. Man kan fråga sig hur “oundvikligt” det hela är. Det beror på vad man menar. Menar man att man själv som person kan undvika det, så är det möjligt i viss grad – men också emellanåt handikappande (och det blir mer och mer handikappande hela tiden, att inte leva integrerad i den artificiella naturen; att helt undvika det är i praktiken omöjligt för de allra flesta, även för dem som skulle vilja). Menar man sin familj blir det genast ännu besvärligare, ja i det närmaste totalt omöjligt. Och så vidare upp genom skalnivåerna.
Jag ser dock en möjlig frihet, vilken är den enda egentliga grunden för alla andra möjliga friheter. Man behöver inte tro på denna utveckling. Utifrån en agnostisk inställning till den artificiella naturen, kan man förhålla sig urbota skeptisk och därmed ändå kanske tillföra något mänskligt.
/Per
Comments