Infontology

Att vakna ur Descartes dröm (2)

Matematikerna Philip J. Davis och Reuben Hersh (se onsdagens artikel) anser att vi, för att undvika existentiellt – och i förlängningen socialt - destruktiva konsekvenser av rationalisering, matematisering och algoritmisering av allt fler organisatoriska och sociala aktiviteter, måste lära oss vad vi bör undvika “in the landscape of the mind”.

De oroar sig för att i djupare mening mänskligt tänkande i alltför stor utsträckning ersätts av abstrakta surrogat, vilka – kan vi tillägga tjugo år senare – blir mer och mer autonoma.

Vad tänkande människor skulle behöva, med andra ord, är en mera fundamental grund för bedömning av olika företeelser än känslor och tyckande, i förening med en instrumentell rationalitet; vi behöver bli medvetna om något som transcenderar detta typiskt moderna mentala konglomerat. Jag kommer att tänka på den brittiskfödde, grekisk-ortodoxe historikern, författaren och lekmannateologen Philip Sherrards beskrivning av den medeltida lärda världens prioriteringar:

The highest type of activity in the mediaeval Christian world had nothing to do with what is practical or productive or efficient as we understand these terms. The highest type of activity was that of contemplation; and although the summits of this contemplative activity may have been reached by but a few, yet the realities among which this few lived were an undisputed and central fact of common awareness. [The Eclipse of Man and Nature: An Enquiry into the Origins and Consequences of Modern Science, 1987, s 64-65]

Han är med rätta noga med att framhålla, att det inte är fråga om någon idealisering av det medeltida gentemot det moderna, utan om en alternativ prioritering (vilken i pribcip är öppen även för oss, eftersom den i sig inte är bunden till någon speciell tid):

It is often said, when this contrast between the mediaeval and the modern scientific world is made, that the mediaeval world also had its scientific techniques and that these were not developed because no one knew how to develop them. It is not quite so simple as this. It is true that the mediaeval world had its techniques. But these techniques deliberately were not employed or developed beyond a certain point – the point at which they would begin to impede or prevent what was far more important: the realization of the overriding imaginative view of life. Here the primary concern was religious, not technical, and technical processes that upset the overriding conceptions of harmony, beauty and balance were, quite simply, rejected.

Vad det handlar om är en speciell sorts urskillningsförmåga, som en del nog kan ana existensen av, eller åtminstone möjligheten till, utan att för den skull egentligen förstå dess verkliga bas och innebörd. Men en hel del av de intellektuella giganterna före Descartes, förstod säkert just detta mycket väl och vi skulle kunna lära av dem, bara vi kunde komma med rätt frågor. (Det är just den urskillningsförmåga som ofta varit underförstått efterlyst i en del av kritiken här på Infontology, vill jag hävda.) En förutsättning för att komma med rätt frågor, vet jag efter att ha fördjupat mig i denna problematik i många år, är att inse, att den tidens främsta kristna intellektuella alster varken kan eller bör förstås i termer av moral, utan i termer av en annan sorts grundval för tänkandet och omdömet än vad vi är vana vid. Moralism är (också) en modern företeelse, som vi bör se upp med. Och den har ingenting att göra med den typ av “religiositet” som Sherrard talar om i citatet ovan.

/Per

Att gå ut och in i illusionen (del 3)

En gång spelade jag upp Hell is round the corner från Trickys Maxinquaye för några vänner, för att jag var så nöjd med bas-återgivningen i min stereo. Men mina vänner bara tittade förvånat på mig och sa att de inte hade trott att de dova bas-ljuden de hörde kom från skivan, utan att det var grannarna som väsnades...

Exemplet illustrerar en poäng som Johan Asplund gör i sin bok Hur låter åskan, nämligen att det finns en skillnad mellan något som vi tolkar som ett konstgjort ljud, och något som vi tolkar som ett verkligt. Och detta egentligen oavsett hur verklighetstroget ljudet är. (Detta stödjer hypotesen att "suspension of disbelief" är något som vi själva styr i någon mån.)

De två polerna i distinktionen kallar Asplund för simulering och simulacrum, där simulacrum är just det som tolkas som om det inte är verkligt. Asplunds utgångspunkt i boken är den åskmaskin som finns på Drottningholms slottsteater, och han resonerar utifrån utgångspunkten att hur verklighetstroget åskljudet som maskinen än är så fungerar det i pjäsen bara om det tolkas som att det tillhör pjäsen. Om man hade trott att det var den verkliga åskan skulle det ju mista sin funktion i pjäsen.

Därför är det heller inte möjligt att exempelvis göra ett Turing-test på en åsk-maskin, eftersom syftet med Turing-testet är just att se om en människa tolkar simuleringen som att det är ett verkligt fenomen snarare än just en simulering. (Turing-test görs ju mest för att se om något förmår simulera mänsklig intelligens, men bör kunna göras på vilken simulering som helst.)

Se även denna essä i DN om Asplunds bok. /Simon

Att vakna ur Descartes dröm

Plågad av trettioåriga krigets sönderslitande följder inte bara för befolkningen i framför allt Tyskland, utan också för Europas intellektuella liv, fick René Descartes en vision den 10 november 1619. Den rörde ingenting mindre än en förening av allt vetande under en metod, med matematiken som bas, fritt från religiös oenighet.

Detta var upptakten till den berömda lilla skriften Discours de la méthode från 1637, en av den moderna västerlänska filosofins och vetenskapens heliga texter. Trehundrafemtio år senare ungefär konstaterar matematikerna Philip J. Davis och Reuben Hersh att Descartes dröm har uppfyllts över förväntan:

there is hardly an area into which mathematics has not or might not penetrate. Just as all material objects, no matter where they are located, are subject to the law of gravity, just as St. Paul declared he was “all things to all men”, so mathematics in its ability to deal with quantity, space, pattern, arrangement, structure, logical implication, has become, as Descartes would have wanted, the unifying glue of a rationalized world. [Descartes' Dream: The World According to Mathematics, s 12]

Så matematiker de är, är Davis & Hersh uppriktigt bekymrade över följderna av detta och ägnar större delen av boken åt att förklara varför. Det är klart läsvärt och står sig bra efter snart tjugo år (boken kom 1986). Så småningom utmynnar det hela i slutsatsen att det hela, til syvende og sidst, blir en fråga om medvetenhet. På något sätt måste vi lära oss vad vi – från en djupare mänsklig ståndpunkt – borde akta oss för i tankens värld:

Early on mankind learned to avoid the edge of cliffs. In the automobile age, it has learned not to drive at hight speed over potholes. We must learn as well what to avoid in the landscape of the mind. [ibid., s 292; kursiv i original]

Före Descartes fanns även i Europa väl utvecklade “andliga” discipliner för att klargöra vad som faktiskt borde undvikas i det mentala livet. Dags att försöka lära sig detta igen kanske - så kan man också tolka Davis & Hershs existentiella (desillusionerade?) slutsats. Det handlar inte om att “angripa” matematiken och datorvetenskapen. Det handlar om att “sätta den på plats”, i viss mening, framför allt i sitt eget liv.

/Per

Att gå ut och in i illusionen (del 2)

I Gummitummen av Hans Alfredson finns en fantastisk passage om att gå ut och in i illusioner. Huvudpersonen är en ung man på sommarnöje som hör flickskratt från vattenbrynet och går ner för att se vem det är. I strandkanten sitter en flicka i artonårsåldern huttrande i sin badrock, och ute i vattnet en annan flicka -- naken, med vatten till knäna. Han smyger fram för att titta närmare:

När jag hade kommit fram till min nya utkikspost, endast några meter från den badande skönheten, upptäckte jag att hon inte alls var naken, men hade en praktiskt taget hudfärgad baddräkt. Jag kröp tillbaks till enbusken och låg där och kikade i stället. Därifrån såg hon fantamej alldeles naken ut.

Tack Kjell för tipset. /Simon

Att gå ut och in i illusionen (del 1)

Suspension of disbelief är ett begrepp som har sysselsatt mig en tid. Det gäller det här att vi i vissa situationer upplever det som vi ser exempelvis i en film som om det var verkligt. Alltså att vi håller tillbaka vår granskande misstro mot det vi ser, och låter oss själva reagera spontant.

Wikipedias artikel om fenomenet är bra, mycket bättre än den information man får i exempelvis Encyclopædia Britannica (som dessutom kräver abonnemang).

Begreppet härstammar från början av 1800-talet, och Coleridge som anses ha myntat det skrev om det som en "willingness". Jag har funderat en hel del på om suspension of disbelief kan anses vara ett medvetet fenomen eller ett omedvetet, och kommit fram till att det är nån sorts hybrid -- man går medvetet med på att låta sitt sinne ta in illusionen på ett omedvetet/ofiltrerat sätt...

Wikipedia skriver om suspension of disbelief som "nödvändigt för att kunna uppskatta B-filmer i science fiction-genren", för att kunna bortse från dåligt skådespeleri, orimlig story och billig rekvisita. Och allt detta görs för att kunna njuta av filmen.

Kognitivt är det ju intressant hur det är möjligt att kunna sätta på och stänga av centrala delar av kognitionen på det här sättet.

Artikeln fortsätter med att säga att publiken nuförtiden är mindre benägen att hålla tillbaka sin kritiskt granskande blick, eftersom filmerna har blivit mer realistiska, och att publiken dessutom applicerar detta krav på realism bakåt i tiden och liksom vägrar förstå hur filmerna kunde upplevas vid den tiden när de producerades.

/Simon

Att tillbe den rätta datorn

Apropå onsdagens inlägg vill jag inte undanhålla Infontologyläsarna följande lilla liknelse:

IBM played the role of the Roman Catholic church. With its mainframe theology, it benevolently defined god and the essential role of his one true church. IBM set liturgical standards for praying to god. It trained our data processing managers (local bishops) to insure that the faithful were properly serviced and adequately submissive. For a 10% annual fee (indulgence), it kept god operating. In the late 1970s a daring reformer emerged: Steve (Martin Luther) Jobs. He staked a thesis on the pink slip of his Volkswagen that every man should talk directly to his own computer. He formed the church of Apple to promote his unorthodox ideas and to design a god that was directly approachable by common people.

Läs mer – och fortsättningen - på elew.com.

/Per

Människan bakom avataren...

Förvisso finns det spel-bottar som springer runt på online-spel runt om i "världen", men bakom de flesta avatarer finns det ändå människor. Den här BBC-artikeln berättar om en foto-utställning med olika avatarer och vem som ligger bakom dem. Till artikeln finns det också ett litet galleri med rätt kul bilder. Förvånande på olika sätt...

Länk via Tom Hume. /Simon

Vad är oundvikligt?

Om den tekniska utvecklingen i stort är oundviklig, så betyder det att vi inte längre kan välja att vara utan den. Vi är hänvisade till att anpassa oss allteftersom, eller i bästa/värsta fall att protestera/obstruera. Vi kan förstås också hitta på kreativa användningar som ingen tidigare tänkt på – men det är ju också en form av anpassning.

Anpassning som begrepp hör annars hemma i ekologi och evolutionsteori och handlar om hur organismer antingen fysiologiskt, beteendemässigt eller genetiskt anpassar sig till skiftande omständigheter i naturen. Om vi nu är hänvisade till att anpassa oss till teknologiska produkters sociala konsekvenser, betyder det då inte att vi lever i en historiskt framvuxen artificiell “natur”?

Så är det nog. Man kan fråga sig hur “oundvikligt” det hela är. Det beror på vad man menar. Menar man att man själv som person kan undvika det, så är det möjligt i viss grad – men också emellanåt handikappande (och det blir mer och mer handikappande hela tiden, att inte leva integrerad i den artificiella naturen; att helt undvika det är i praktiken omöjligt för de allra flesta, även för dem som skulle vilja). Menar man sin familj blir det genast ännu besvärligare, ja i det närmaste totalt omöjligt. Och så vidare upp genom skalnivåerna.

Jag ser dock en möjlig frihet, vilken är den enda egentliga grunden för alla andra möjliga friheter. Man behöver inte tro på denna utveckling. Utifrån en agnostisk inställning till den artificiella naturen, kan man förhålla sig urbota skeptisk och därmed ändå kanske tillföra något mänskligt.

/Per

Mobila sensorer

Jag tror att mobila sensorer är ett område som kommer att komma starkt. Men då kanske inte i form av att mobilen känner av om man har dålig andedräkt, utan i så fall hellre att man kontinuerligt analyserar luftföroreningar eller väderbetingelser. En anledning till att man inte har sensorer i sin desktop-datormiljö är ju att det vanligen inte finns så intressanta saker att analysera där, mer än den egna stressnivån, kanske...

Det finns också mycket utvecklingsarbete inom det här området gjort av folk som har studerat datorstött lärande -- hur man med olika "prober" kan skapa diagram och modeller av olika skeenden, men eftersom mobiltelefonerna hittills inte har haft någon bra "ingång" (API) för sensorer har man fått hålla sig till handdatorer och persondatorer.

Nokias 5140 har vi skrivit om tidigare, och förutom ett RFID-skal finns det GPS-skal att köpa till, och den innehåller själv en digital kompass, och kan dessutom kommunicera med kringutrustning av olika slag, som pulsmätarklockor. Så den telefonen kommer kanske att bana vägen även för andra typer av sensorer.

/Simon

Och vinnaren är...

... Håkan i förra veckans tävling. Han gav flera olika varianter på bra svar. Bäst gillade jag anspelningen på historien om mannen som ljuger varannan gång: "Skulle ni svara 'nej' om jag frågade om vägen till kundlojalitet är en bra kundtjänst?" Fast jag är rädd att de inte skulle förstå om jag frågade.

Jag gillar också Henriks HasseåTage + Godda' yxskaft: "...vill ni ha senap på brödet?" och Jannes "Nu när bindningstiden är borta, kan jag alltså byta till en operatör som är kapabel att faktiskt informera sina kunder om abonnemangsändringar?" Tyvärr tror jag inte att de andra operatörerna är bättre...

I brist på vinnarsvar att skicka in till Telia fortsatte jag faktiskt följetongen med ett nytt avsnitt, där jag skickade in följande:

Jag tolkar ert svar som att jag inte borde försöka få svar på mina frågor genom den här dialogen, utan försöka med vanlig e-post eller telefon istället.

Skulle ni kunna skicka mig en e-post-adress jag kan använda för detta?

Om det är så att jag kan använda den här kanalen för den här sortens ärende så vill jag påminna om den ursprungliga frågan:

Varför kan ni inte upplysa tydligt om vad som ändrats på mitt konto med hjälp av den ändringsbekräftelse som skickas ut?

Vi får se vad de svarar... /Simon