Suspension of disbelief är ett begrepp som har sysselsatt mig en tid. Det gäller det här att vi i vissa situationer upplever det som vi ser exempelvis i en film som om det var verkligt. Alltså att vi håller tillbaka vår granskande misstro mot det vi ser, och låter oss själva reagera spontant.
Wikipedias artikel om fenomenet är bra, mycket bättre än den information man får i exempelvis Encyclopædia Britannica (som dessutom kräver abonnemang).
Begreppet härstammar från början av 1800-talet, och Coleridge som anses ha myntat det skrev om det som en "willingness". Jag har funderat en hel del på om suspension of disbelief kan anses vara ett medvetet fenomen eller ett omedvetet, och kommit fram till att det är nån sorts hybrid -- man går medvetet med på att låta sitt sinne ta in illusionen på ett omedvetet/ofiltrerat sätt...
Wikipedia skriver om suspension of disbelief som "nödvändigt för att kunna uppskatta B-filmer i science fiction-genren", för att kunna bortse från dåligt skådespeleri, orimlig story och billig rekvisita. Och allt detta görs för att kunna njuta av filmen.
Kognitivt är det ju intressant hur det är möjligt att kunna sätta på och stänga av centrala delar av kognitionen på det här sättet.
Artikeln fortsätter med att säga att publiken nuförtiden är mindre benägen att hålla tillbaka sin kritiskt granskande blick, eftersom filmerna har blivit mer realistiska, och att publiken dessutom applicerar detta krav på realism bakåt i tiden och liksom vägrar förstå hur filmerna kunde upplevas vid den tiden när de producerades.
/Simon
Comments