Ointressant vetenskap och teknik? En väldig utmaning

I förrgår refererade Ny teknik en stor norsk undersökning som visar, att i-världens ungdomar är mycket ointresserade av teknik och naturvetenskap. Allra mest negativa till teknik- och vetenskap är japanska ungdomar. Resultatet är “fullständigt entydigt” och “visar att ungdomar i i-världen visserligen har stort förtroende för forskare och tekniker, men att de själva inte vill ägna sig åt teknisk-naturvetenskapliga ämnen.” Vetenskap och teknik anses för svårt och för auktoritärt och utvecklar dem inte personligen, tycker de.
Och det har de kanske helt rätt i! är min reflektion.

Det är intressant att ta del av hur Svein Sjöberg, professor i naturvetenskapens didaktik i Oslo, kommenterar resultaten:

1800-talets vetenskap var radikal. Den stred på barrikaderna mot fördomar, förtryck och konservatism för förnuft, utveckling och demokrati. Idag är situationen en annan. Naturvetenskaplig forskning finansieras till stor del av militären. Allt mer bedrivs också som “Big Science”, jättelika resurskrävande projekt [...]. Teknisk utveckling i multinationella storföretags regi syftar inte till att uppdaga naturens mysterier utan till att tjäna pengar. Det finns mycket lite utrymme för debatt och eget kritiskt tänkande. [...] Äventyret är borta.

Myndigheter och andra inblandade borde ta fasta på detta. Se till att snarast möjligt införa följande moment som en integrerad del i utbildningen av naturvetare och tekniker:

1. Vetenskaps- och teknikhistoria
2. Kritisk diskussion om vetenskapens och teknikens roller i samhället
3. Intellektuellt stimulerande och fantasieggande spekulativa moment
4. Vad gäller teknik: integrera ett användarcentrerat synsätt från första början, vilket naturligt förutsätter insikter från psykologi, sociologi och humaniora - men inte som “fernissa” utan som genuina “hjälpvetenskaper”

Det sista förutsätter närvaron av tekniskt intresserade humanister och samhällsvetare; även sådana bör alltså stimuleras på respektive fakultet.

Det ligger något extremt paradoxalt i, att många lever i det teknologiskt mest komplexa och avancerade samhälle som någonsin existerat, samtidigt som det uppväxande släktet i de mest teknologiserade delarna av världen inte verkar så intresserat av förutsättningarna för sin egen konkreta existens.

Alltså måste, i pedagogiska sammanhang, teknik och vetenskap uppmärksammas som de existentiella projekt de framför allt är, mänskligt sett. Då skulle också själva tekniken bli bättre. Alla vinner. Ingen förlorar.

/Per

Comments

[Janne]

Teknisk och naturvetenskaplig utbildning har stora möjligheter att bli bättre, så klart. Punkterna ovan är intressanta och värda att debatteras.

Det skulle inte hjälpa ett smack för ointresset för området, dock.

Det ointresset - till och med antipatin - grundläggs långt tidigare; av grundskolelärare som närapå aldrig har någon naturvetenskaplig träning eller intresse alls; av media som älskar att porträttera naturvetare som världsfrånvända kufar (om dom porträtteras alls); av en alltför vanlig attityd inom humaniora (och alltså inom samhällsdebatten) att området är irrelevant, till och med farligt, och det till och med är "fint" att inte förstå sig på teknik och naturvetenskap.

På universitetsnivån har jag en gammal käpphäst: naturvetare och teknologer avkrävs visst antal poäng humaniora eller samhällsvetenskap av något slag för att kunna få ut examen. Punkterna ovan implicerar än mer inslag av dessa områden. Bra i och för sig. Men varför avkrävs inte av humanister och samhällsvetare på motsvarande sätt ett visst mått av naturvetenskap som en del av deras utbildning?

[EmilV]

Naturvetenskap och teknik betraktas idag på samma sätt som gamla tiders trollkäringar och trollgubbar. Samma misstänksamhet och samma övertro. Själv blev jag ingenjör för att bli en modern trollgubbe, det vill säga att jag ville ha makt över tingen. Äventyret är tyvärr borta numera. Kvar blev en suspekt blandning av misstro och övertro.

[Per]

Mina punkter gäller förstås i första hand högskoleutbildningar, men på senare tid har jag har börjat tänka mig att en liknande tankegång, lämpligt modifierad, borde gå att tillämpa även på högstadiet och gymnasiet och då inte bara för blivande tekniker, utan för alla. Det djupast sett allvarligaste med att ungdomar inte verkar intresserade av naturvetenskap/teknik, är, som jag ser det, inte att samhället hotas av naturvetar- och teknikerbrist. Snarare är denna brist ett symtom på att unga människor inte har fått tillfälle att upptäcka att naturvetenskap och teknik är livsviktigt, inte för samhället i abstrakt myndighetsmening, utan för oss som människor. Detta är den verkliga pedagogiska utmaningen. Om alla normalbegåvade, normalnyfikna ungdomar får en chans att förstå hur viktiga naturvetenskap och teknik är för dem själva>, så kommer säkert tillräckligt många också att vilja syssla med det yrkesmässigt och de övriga slipper känna sig främmande. Att studera något bara för att "få jobb", för att "samhället" behöver det, är en urusel motivation, vad det än gäller.
Vidare håller jag helt med Janne om att humanister behöver få ett visst mått av naturvetenskaplig/teknisk bildning. Säg att en termin på högskolenivå, med lite olika alternativ, skulle vara obligatoriskt för fil. kand.; det borde vara realistiskt, tycker jag.
I allmänhet tror jag också, att ett grundläggande "socialpsykologiskt" och existentiellt problem är att vi under hela uppväxten bibringas en föreställning om, att det alltid finns någon annan som kan ta hand om allt vi inte klarar av (från att programmera videon till att ta ställning till huruvida stamcellsforskning är av godo eller ondo). Alla kan inte klara allt, självfallet, men fler borde förstå mer. Förståelse är viktigare än att uppfylla funktioner i samhällsmaskineriet, i alla fall om tar det demokratiska styrelseskicket på allvar.
Till sist håller jag med EmilV om att det finns en övertro (en närmast vidskeplig inställning) till naturvetenskap och teknik. Tyvärr tror jag att denna underblåses av att dessa ämnen i populära media alltför ofta presenteras enligt någon sorts "WOW!"-faktor och inte som en normal mänsklig sysselsättning, som kan vara värdefull och intressant på ett djupare plan. Detta är en intressant fråga i sig: i vilken utsträckning befrämjar populära (van)föreställningar om vetenskap en inställning som borde vara främmande i ett samhälle som är totalt beroende av samma vetenskap?

Summa summarum: Intresset för naturvetenskap och teknik måste stimuleras på andra grunder än nu är fallet.
Då detta är ett ämne som är av fundamentalt infontologiskt intresse, som vi säkert återkommer till, är konkreta funderingar och tips från läsare även fortsättningsvis mycket välkomna.

[Janne]

Innan vi kan börja fundera på hur vi ska "öka intresset", måste vi se hur - eller ens om - det går att vända på den antipati som finns mot vetenskap idag.

Som jag skrev ovan, finns det ett aktivt motstånd mot vetenskapligt tankesätt hos vissa människor, och den attityden brer ut sig alltmer. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att många "nyreligioner" - healing, New-Age, kristallterapi, vissa avarter av ideologisk vegetarianism och så vidare - är definierade till stor del genom motstånd gentemot vetenskapligt sysnätt på världen, snarare än genom något positivt eget alternativ. Människor sluter dom till sig för att dom säger att mycket som är fel idag beror på vetenskap, men med vår ideologi behövs vetenskapen inte längre.

Den här aktiva fientligheten orsakar en splittring mellan vetenskapligt orienterade människor och humanistiskt orienterade. Den här uppdelningen är också rätt ny; ett sekel sedan var det naturligt och normalt för humanister och naturvetare att vara väl införstådda med varandras områden.

Detta ger effekt åt det andra hållet också, naturligtvis. Som naturvetare känns det inte särskilt motiverat att försöka diskutera med folk som är aktivt fientliga - så man slutar försöka. Och när relevanta farhågor över någon ny upptäckt eller teknik ligger inbäddade i stora luddiga sjok av nonsens är det lätt att ignorera eller helt missa dom. Olika grupper talar också allt mer helt förbi varandra (det är ju en instans av en mer generell utveckling vi har mot självvald fragmentering av media). Naturvetare tenderar att mest lyssna på andra naturvetare, samhällsvetare till andra samhällsvetare och så vidare. När, till exempel, en sociolog ser en risk med någon naturvetenskaplig utveckling, skriver den om detta i fora som andra samhälsvetare läser - inte som naturvetarna tar del av. Och skulle en naturvetare få nys om dessa farhågor (och de är uttryckta tillräckligt konkret för att det ska gå att föra i replik), så skriver den förmodligen svar i något forum som mest andra naturvetare läser.

Som född pessimist, ser jag en risk att vi är på väg mot en ny "medeltid" i detta avseende, med små grupper hängivna naturvetare som håller liv i kunskap och metodologi, och stora grupper människor med än mindre kunskap inom naturvetenskap, och som inte _vill_ veta, och som blir desto mer negativa eftersom stora delar av deras dagliga liv direkt eller indirekt är beroende av prylar och kunskap man i grunden föraktar. En sådan situation är inte stabil.

En annan aspekt är att när samhället i stort blir alltmer negativt till naturvetenskap som område, blir det allt svårare för staten att finansiera halvtomma utbildningar eller lägga stora summor på dyra, esoteriska forskningsprojekt. Mer och mer av all finansiering kommer därför från privata intressen - vilka också i allt högre grad kontrollerar resultaten, och använder dom i kortsiktigt vinstgivande syften. När man läser om forskargrupper som håller tyst om negativa testresultat för nya mediciner eller "justerar" miljökonsekvensanalyser för någon verksamhet så ökar det inte direkt förtroendet för vetenskap i stort.

Så vad kan man göra? Jag vet inte.

[Per]

Ja, Janne, jag håller i och för sig helt med om att de problem du tar upp utgör massiva stötestenar i sammanhanget. Själv har jag ofta i min undervisning och andra akademiska sammanhang (konferenser o d) märkt att det är vanligare att stöta på naturvetare som är intresserade av den typ av frågor som sysselsätter humanister, än att stöta på humanister som är intresserade av den typ av frågor som sysselsätter naturvetare. (Jag menar då inte detaljerade forskningsfrågor, utan övergripande kontroversiella problem.) Det är t ex extremt vanligt att höra humanister och samhällsvetare utbreda sig kritiskt om en evolutionsteoretiskt baserad människosyn, utan att de gjort sig besväret att läsa en enda seriös bok inom fältet, eller att de hänvisar till Heisenbergs obestämdhetsrelation på fantasifulla grunder. Många intellektuellt aktiva naturvetare är, som kontrast, inte sällan väl orienterade i historia och olika samhällsfrågor, om än inte på det kvasi-esoteriska "postmoderna" sätt som infekterat alltför många självutnämnda humanister.... Naturvetare och humanister har också ofta väldigt olika träning i rationellt tänkande (de förra tycks besvärande ofta sakna den, faktiskt, med vissa undantag - såsom språkvetare och filosofer).

Så det är illa nog inom högre utbildning och forskning, samtidigt som det är ännu värre inom många andra delar av samhället. Jag skulle m a o också kunna säga, att jag intellektuellt är pessimist, medan jag personlighetsmässigt är optimist, så det är väl därför jag bryr mig trots allt. Det finns också ljusglimtar emellanåt, som jag hoppas kunna återkomma till. Vad som framförallt behövs är nog många gånger något så "enkelt" som att man vågar diskutera med varandra, trots alla hinder, även om diskussionen p g a världens allmänna dårskap med viss oundviklighet begränsas till dem som har viljan och förmågan.
(Min hänvisning till demokrati kan f ö ses som ett underförstått reductio ad absurdum-argument i förhållande till de som, likaledes underförstått och måhända omedvetet, tycks förutsätta att demokrati och okunskap är förenliga mer än tillfälligt.)

Slutligen: att en sak förefaller hopplös är inget giltigt argument mot att överge den, om den är på sanningens och kärlekens sida. ("Stora ord", kan en del tycka, men finns det egentligen något annat, som til syvende og sidst är värt ett engagemang?)