Infontology

En digital värld där livet stör

Jag vet inte hur en intressant diskussion om informationssamhället ska kunna ta sig in på tidningarnas kultursidor. Med tanke på hur lite som skrivs där i förhållande till behovet blir jag ibland pessimist. Men kanske går vägen via en diskussion om de traditionella kultur-ämnena konst, teater, film, litteratur, och hur de relaterar sig till den digitala "revolutionen".

Ett bra exempel är lördagens DN-artikel av Pontus Dahlman om The Bit Bang. Efter en iofs. föga klargörande exposé över några projekt inom ny digital kultur bl. a. i Malmö och Växjö hamnar författaren i en virtuell värld hos Teresa Wennberg som gästar en snabb dator på KTH. Artikelförfattaren dras längre och längre in i konstverket, och konstnären undrar till slut varför han inte frågar något om hur konstverket är gjort. Slutet av artikeln blir en otäck redovisning av den känsla man kan få av att vara människa i en "beräknad" värld.

Jag hör henne tala men på något sätt är det som om jag inte på samma gång orkar vara närvarande i den vackra virtuella värld som hennes verk dragit in mig i. Och den där vi, två människor, faktiskt står i ett rum en meter från varandra.

Med digitaliseringen av kulturen har flera av de murar som avantgardekonstnärerna inom alla konstarter drömde om att riva fallit för gott.

Men kanske är det detta som är den digitala revolutionens pris: att det sociala, analoga livet till sist förvandlas till något som stör. Likt det irriterande hacket från cd-spelaren, när den fastnat med laserstrålen i den blanka ytan av ettor och nollor.

/Simon

Största problemet på internet

just nu är “bot nets”, enligt Johannes Ullrich, chief technology officer vid SANS Institute's Internet Storm Center. Ett botnät är ett ad hoc-kluster av tusentals datorer som anropas - deras ägare ovetandes - via en trojan, som vid något tillfälle nästlat sig in. På detta sätt kan din dator utnyttjas för DDoS (Distributed Denial of Service), spam eller något annat, utan att du har en aning om det. Och vad mera är: denna “tjänst” säljs på skumma delar av nätet för $100 i timmen. Enligt Symantec infekteras 30000 nya datorer varje dag på detta sätt. Det kan gå så snabbt som sex sekunder efter att du kopplat upp dig. Så ta nu och skaffa ett antivirusprogram som uppdateras automatiskt.
För du tvättar väl händerna också?

/Per

källa: Technology Review, 24 sept

"Människan glöms bort när tekniker styr"

Jonas Söderström i en mycket trevlig intervju i HTFs tidning "Lön & Jobb" om vad som händer i praktiken när nya datorsystem introduceras på arbetsplatser. I intervjun diskuteras den "infontologiska" grundfrågan där man inte betraktar ett isolerat system utan som det ofta ser ut idag, att användaren kan ha många olika system att arbeta i, och där de olika systemen används på olika sätt. Och även om varje enskilt system skulle vara användarvänligt så blir helheten det inte.

Det som är riktigt tråkigt är ju att inte heller de stora administrativa systemen, som SAP, är en lösning att föredra -- de borde ju egentligen kunna erbjuda en konsistent och användarvänlig miljö. Men trots detta är dessa mastodontsystem ofta de som utmålas som de värsta just ur den aspekten...

Ofta efterfrågas i sådana här sammanhang ett standardiserat sätt att utföra vissa vanliga operationer, men ibland är jag inte övertygad om att det skulle vara en lösning på problemen. Tänk om det standardiserade sättet inte är det bästa! Då kanske det är bättre att vi får lära oss leva med olika sätt att göra samma sak?

Länk via Blind Höna. /Simon

Epost -- en robust kommunikationsform? (del 4)

Emellanåt kollar jag besöksstatistiken här på Infontology, där man också ser referrern för besöket, alltså på vilken webb-sida besökaren var precis innan hn klickade sig hit. Ibland kommer besökaren via en länk i ett email, och om mailet läses via webmail så blir det också en referrer som skickas med.

Den referrer jag fick i nätet idag tyckte jag avslöjade lite väl mycket. Förutom företagsnamnet som jag har ersatt med XXX finns användarnamnet (YYY), vilken katalog användaren har lagt det i samt hela ämnet på brevet!

http://mail.XXX.se/exchange/YYY/Inbox/övervakad/Stromlist%20-%20%20%20Re:%20%20Storebror%20i%20baksätet-3.EML?Cmd=open

Om deras Exchange-server är konfigurerad som de brukar så har jag fått en helt giltig epost-adress i [email protected], vilket en automatisk adress-skördare kan få ut genom att söka igenom referrer-loggar på en stor webb-plats. Jag kan dessutom ställa till lite oreda genom att följa länken. Då får jag upp en inloggningsdialog. Användarnamnet har jag ju redan, och om jag anger ett felaktigt lösenord ett par gånger brukar det leda till att personens konto låser sig. Jag får bara akta mig för att följa länken från min egen sida, för då får de ju min url i sin referrer-logg!

Tidigare inlägg i serien: 1, 2, 3. /Simon

Om jag var ett operativsystem...

Jag är på många sätt avundsjuk på dem som verkligen känner egenskaperna hos datorer och datorsystem. På /. har de haft en omröstning med frågan "Om jag vore ett operativsystem så skulle jag vara...". Fascinerande att få över 40.000 personer att rösta på något sådant. I ledningen: Linux, 27 %, Mac OS 21 %, BSD 14 %.

/Simon

"Helpdesk i middelalderen"

Först nu har den nått mig -- den norska filmen med munken som ringer till helpdesk för att han behöver hjälp att använda sin -- bok! En riktigt kul visualisering av hur man kan se på informationsartefakter under olika tidsåldrar. Det blir så tydligt vad som är självklart för oss nu, men som inte var det när artefakten introducerades.

Att just göra jämförelsen mellan boken och datorn är ju förstås en poäng i sig självt.

Filmen pekar också på en annan aspekt: idag kan vi själva i vår (relativa) isolering gå och köpa en pryl som vi egentligen inte vet nånting om, och "kräva" att vi ska klara av att använda den själva, på sin höjd med hjälp av en bruksanvisning. Men under i princip all tid fram till nu har det alltid funnits ett socialt sammanhang runt introduktionen av nya artefakter -- det har alltid varit med någon som vet hur man gör, och som har fört vidare den kunskapen.

Tack Kristoffer för länken. /Simon

Uppdatering 2007-01-17: Via anvandbart.se kom länken till Youtube. Lustigt med en film på norska textad på danska...

Automatiska mötesprotokoll får med allt

Vem har inte ibland känt av sin högst otillräckliga förmåga att föra anteckningar när något notervärt sägs? Och inte ens den erfarnaste stenograf klarar av att anteckna allt som sägs under ett möte – för att inte tala om minspel och tonfall. Men kanske det egentligen är bra, att inte allt kommer på pränt från ett möte? Tänk om allt som sägs och görs i kommunfullmäktige eller på styrelsemötet kunde spelas in och automatiskt läggas upp på en server och göras sökbart? Vad skulle det innebära?

Det kan man börja fråga sig efter att ha tagit del av nyheten (för mig) att dylik funktionalitet är under utveckling i ett projekt finansierat av EU:s Information Society Technology (IST) Programme:

Multi-Modal Meeting Manager (M4) project has developed a prototype system that can automatically analyse a meeting in terms of both its structure and content.

The project is centred around a highly-instrumented meeting room where each everyone taking part in the meeting wears a lapel microphone. There is also an array of microphones on the desktop, three closed-circuit TV cameras and a binaural manikin - essentially a dummy head with two microphones placed at each ear to record the sounds a person would actually hear.

"M4 is an ambitious project in which we are developing ways in which computers can understand natural human communication," says Professor Steve Renals, Director of the Centre for Speech Technology Research, University of Edinburgh and scientific coordinator of M4. We are developing smart meeting room technology where we record meetings using multi-channel audio and video. Using the video cameras, the system can track the gestures of individual participants and identify who is speaking at any given instant. Then, based on these recordings we use intelligent multimodal processing to enable users to browse through an archive of meetings, based on what the participants have said and done.

Under sådana omständigheter kan man nog förvänta sig såväl behärsknig som måttfullhet från deltagarna, samt att allt av verklig vikt avhandlas på andra ställen, på andra sätt – såsom redan nu ofta(st) är fallet. Så vad skulle vitsen vara egentligen?

/Per

Skicka falska SMS -- på skoj!

Aftenposten rapporterar om en data-studerande i Oslo som har satt upp en sajt -- punksms.com -- där man kan skicka SMS med en förfalskad avsändare. De verkar inte finnas något sätt att skilja SMSet från ett äkta, och upphovsmannen satte upp tjänsten "efter att ha upptäckt att säkerheten inte är på topp i GSM-systemet".

Efter skriverier de senaste dagarna ligger tjänsten nere, och ett par norska operatörer har också blockerat tjänsten.

En intressant distinktion görs i användningsvillkoren: "Den här tjänsten är en skoj-tjänst och får användas endast för detta ändamål. Tjänsten får inte användas för att skada eller oroa andra på något sätt." Är det rimligt att sätta upp ett sånt villkor över huvud taget? Och i just det här fallet -- vad är det roliga egentligen om man inte på något sätt får spela på mottagarens oro? Det hela handlar ju just om den känslan: "Kan det här vara sant?" Hur kul är det att skicka ett SMS som är uppenbart falskt?

Länk via textually.org. /Simon

"Dom spelar fel!"

En av de bästa radioteaterpjäser jag har hört heter "Dom spelar fel", och den går i repris nu ett par gånger, med början i eftermiddags. Och till skillnad från tidigare utsändningar, så finns den även att avlyssna på nätet på programmets sida. Men bara till 25 september, så skynda dit.

Pjäsen utgår från en felspelning i en stråkkvartett av Sjostakovitj -- det är bara en ton som är ändrad, och bara en halvton fel, men intrycket av hela det musikaliska sammanhanget blir helt annorlunda, och för huvudpersonen i pjäsen får felspelningen ganska stora konsekvenser...

Henric Holmberg, som skrivit pjäsen och spelar huvudrollen, kommer också in på en av de mest fundamentala frågorna inom musiken -- vilken roll den noterade musiken ska ha i förhållande till den spelade. Inom den klassiska musiken är det ju verkligen närmast en dödssynd att inte spela de noter som står noterade, medan det inom andra genrer är helt tillåtet att spela en massa noter som inte har någon direkt motsvarighet i notationen.

Själv är jag övertygad om att det har blivit någon sorts missförstånd i den övertro på att musiken ska finnas i noterna som behärskar den klassiska musiken. Från början var noterna "vinkar" -- neumer -- där musikerna i princip kunde spela musiken, men behövde lite stöd vid "vägskäl" där musiken kunde gå åt ena eller andra hållet. Och under hela barocken var improvisationer en nödvändig byggsten i musiken. Därefter förekommer det mer sparsamt, exempelvis som kadenser i solokonserter. Det sorglustiga är att improvisationslustan bara hängde med in på 1800-talet, och nu spelar de flesta musiker nerskrivna "improvisationer" från 1800-talets stora solister...

/Simon

Bevara information i 100000 år?

Att bevara information för framtiden är något som vår moderna civilisation har ägnat sig åt med ökande frenesi under hela sin historia. Ett problem som dyker upp i samband med detta är, att olika lagringsmedia har olika livslängd och i stort sätt alla media utom sten har mycket kort livslängd, egentligen.

Om perspektivet är ett par hundra år är detta inget större problem. Men hur gör man om man anser att viss information bör bevaras bortom nästa istid? Denna fråga har praktisk betydelse i samband med den s k slutförvaringen av utbränt kärnbränsle. Detta kommer att vara farligt i minst 100000 år. Plats för slutförvaring i Sverige, nere i urberget, ska väljas under de närmaste åren. Den slutliga förslutningen beräknas ske tidigast 2060.

Svensk Kärnbränslehantering (SKB), som har ansvar för denna verksamhet i vårt land, gav för ett par år sedan ut en liten broschyr där man populärt presenterar några av informationsproblemen och hur de möjligen skulle kunna hanteras. Det är intressant läsning. För det första sägs det råda en bred enighet om att information om var kärnavfallet finns och hur det förvaras bör bevaras, av två skäl:
1. För att minska riskerna för att någon i framtiden ska ta sig ner till djupförvaret av misstag, t ex i samband med gruvdrift.
2. För att ge framtida generationer “handlingsfrihet”; de kanske vill komma åt avfallet igen av någon anledning.
Å andra sidan kan ju sådan information dock även öka riskerna för att “obehöriga” ska komma åt avfallet, sägs det.

Frånsett de pikanta problem som är förknippade med att i förväg försöka avgöra kommande generationers möjliga intressen, för att inte tala om “behörighet”, så finns det enorma tekniska problem med att försöka bevara information så länge som det skulle bli fråga om här. För att säga det kort, så finns det inget fysiskt medium som kan lösa problemet, dels beroende på rent fysikaliska skeenden, dels (och framför allt) beroende på att tolkandet av varje fysiskt lagrat budskap förutsätter ett socialt och intellektuellt sammanhang där intresse och förmåga finns för att tolka informationen. Det är svårt nog att säga något vettigt om detta i ett trehundraårsperspektiv. I ett hundratusenårsperspektiv är det omöjligt.

Så det är säkert ingen slump att kontentan av presentationen (läs gärna själv broschyren) blir att falla tillbaka på “religion” och “tradition”, tämligen vagt uppfattade.

/Per