Idag är det tillåtet att fotografera och filma en människa i vilken situation som helst, utan personens samtycke. Lagen är tydlig i det avseendet. Däremot är det inte tillåtet att distribuera bilderna. Ännu ett exempel på detta gäller ett aktuellt fall som rapporteras av TT (genom DN). Där hade en 17-årig pojke smygfilmat en (fullt frivillig) sexakt med en 14-årig flicka, och pojken döms alltså inte för filmandet.
Men frågan är om lagstiftningen i detta fall avspeglar samtidens krav och möjligheter. För bara något decennium sedan var det nästan omöjligt att sprida filmer och fotografier i någon större skala utan att ha kontakter med ett kommersiellt distributionsnätverk, och de är ändå inte så många.
Nu finns det redan gränsfall i och med webb-kameror, och även för andra kameror börjar det bli svårt att dra gränsen mellan fotografering och spridning, eftersom spridningen är så nära integrerad med fotograferingen. Detta gäller kanske framför allt kameramobiler, men även andra kameror kommer att göra gränsdragningen svår ganska snart. Vad sägs om en videokamera utan band, där lagringen sker genom att filmen laddas upp direkt på en server via trådlöst nätverk? Filmen behöver ju inte ha gjorts tillgänglig för någon, och någon "spridning" behöver inte ha skett. Samtidigt behöver skillnaden mellan lagring och spridning i det fallet bara vara en skillnad i behörighetsnivåer på servern!
Det har i andra sammanhang rapporterats att 10 % av eleverna på en högstadieskola i Malmö någon gång hade känt sig kränkta över att bli fotograferade av sina skolkamrater med kameramobiler. Det är självklart att detta delvis beror på att kameror numera är mer vanligt förekommande, men det känns lika självklart att den upplevda kränkningen är nära knuten till kameramobilernas förmåga att lätt sprida bilderna.
(TT-notisen på dn.se är inte samma text som publicerats i den tryckta tidningen.) /Simon
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.