När man går igenom högar av gamla böcker och funderar på om man ska göra sig av med dem eller inte, kan man också bli påmind om god läsning man inte borde ha glömt. Sålunda hittar jag i Ursula K. Leguins essäbok The Language of the Night från 1979 ett kapitel med titeln The Stalin in the Soul. Följande tänkvärda passus faller mig i ögonen:
When there are no formal rules, no thou shalts and thou shalt nots, it is difficult to notice, even, that one is being censored. It is all so painless. It is still more difficult to understand that one may be censoring oneself, extensively, ruthlessly – because that act of self-censorship is called, with full social approval, “writing for a market”; it is even used by some writers as the test and shibboleth for that most admired state of being, ”professionalism”. Indeed, to distinguish free enterprise from self-censorship takes a most uncomfortable degree of vigilance.
Explicit handlar det om författare och författarplågor, men gäller det inte oss alla – yrkesverksamma? Särskilt om det rör sig om intellektuella fält (dit jag gärna också räknar teknologiska verksamheter). Vi har yttrandefrihet, inskriven i grundlagen. Varför läser man då ungefär samma synpunkter och nyheter i nästan alla tidningar? Är vi så lika i våra intressen, tankar och önskningar? Eller censurerar vi oss själva så mangrant, att vi har svårt att inte säga ungefär samma saker – av rädsla för att inte passa in, bli märkta som speciella, angivna som dissidenter, subtilt utfrysta av kollegor, “omöjliga” på arbetsmarknaden?
Så illa kan det väl inte vara?
Men om det verkligen är så, är då inte den “demokratiska” debatten farligt stympad och samhällstillståndet på något sätt totalitärt?
Jag kan inte låta bli att undra: Är vi fria från en Stalin i samhället bara för att vi har en Stalin inom oss? En liten djävul som hänsynslöst och i grund och botten skräckslaget, kväser varje verkligt olik tanke redan innan den artikulerats så pass, att vi själva tvingas tänka på den?
Once you stop asking questions, once you let Stalin into your soul, you can only smile, and smile, and smile. [ibid.]
Var och en kan nog, efter lämplig samvetsrannsakan, göra en egen lista över ståndpunkter som skulle få t ex en kollegas tillmötesgående leende att fastna i en grimas. Och vem står ut med det? Ändå tror jag att jag från och med nu ska börja sätta mig upp mot min Stalin lite mer.
Får se om jag vågar.
/Per
Varför inte göra en tankelek. Låt oss säga att Stalin inte var ond. Vi leker, att Stalin led av det som han gjorde, alla offer som måste göras. I den leken är pakten med Hitler bara en nödvändighet, för att vinna tid, innan det av alla förväntade angreppet, som sedan råkade komma. Baltikum ockupationen, har då en bra förklaring i någon sorts buffert, som behövs, precis som uppdelningen av Polen. Låt oss leka leken lite djupare. Att med all sin paranoia, allt sitt vansinne, var Stalin en fantastisk ledare. Han byggde upp en den tunga ryska industrin som förmådde hejda Hitlers arméer. Han slog Hitler. Alltså, det är egentligen Stalin, vi har att tacka för att vi inte lever i nazismens diktatur, inte den där löjliga PR jippot där Amerikanerna gick in på Normandies kust- totalt överlägsna som vanligt, då Stalin ju höll ryggen fri för dem. Alltså, all anti-stalinism, är egentligen grotesk. Men om det då vore så, som det är i denna lek, vore det då inte så, att den där förhatliga realt existerande socialismen, ändå vore i all sin tafflighet, med alla sina mord och brister, ändå en av arbetarklassens segrar? Om det vore så,kunde man tro, att kapitalismen, nu efter sin konkurrents död, kunde löpa amok, och det i så fall är först och främst arbetarklassen som får betala för det, både i Europa och globalt sett.
Nu kommer vi till den verkligt intressanta delen i det här: I något av den oavnstående beskrivningen, så har du en känsla av att det kan finnas en sanning. Det som inte är lek, är när du svarar på om du vågar säga den- offentligt. Jag, skulle aldrig göra det i en verklig offentlighet, bara här, i en semi-offentlighet, en offentlighet på lek. Trots att jag har en gnagande känsla av att min egen historieuppfattning, är utsatt för en aktningsvärd del av självcensur. Hur den egentligen ser ut, vet jag faktiskt inte ännu.
Posted by: Andreas Altermann | 06 september 2004 at 22:34