“Rör inget under huven!” - ett existentiellt problem

Sist och slutligen syftar ju maskindesignen [...] till att skilja den tekniska funktionen och konsumenterna från varandra. F. Kittler, Maskinskrifter: Essäer om medier och litteratur, s 223

På ett sätt är ju detta en truism – och blir det alltmer – men på ett annat sätt uttrycker detta påstående något som har mycket långtgående existentiella implikationer. Under hösten har jag tänkt, att i ett flertal av mina inlägg här på Infontology fokusera på några av dessa implikationer och försöka göra dem explicita. Här följer nu bara en preliminär “förövning”.

På ett sätt, som sagt, är det “självklart” att man ska kunna köra en bil utan att behöva begripa hur den fungerar; annars vore vårt bilcentrerade samhälle knappast möjligt. Samtidigt förutsätter ju detta att bilen alltid fungerar problemfritt. Om den inte gör det och man samtidigt inte begriper ett dyft av hur den funkar, då måste eventuella problem (att bli stående vid vägkanten) få en social eller teknisk lösning. Den mest närliggande har hittills varit att man ringer någon form av väghjälp/bärgning. Och så har det varit under större delen av bilens historia. Numera finns det också bilar som själva rekommenderar ett verkstadsbesök redan innan något allvarligt fel har inträffat; kanhända förvarnar de även verkstaden via telematik.

Situationen har dock på senare år blivit allt egendomligare från existentiell synvinkel. Har man en nyare bil är risken stor att man blir stående vid vägkanten även om man vet exakt hur bilen funkar. Man kan i många fall inte ens byta en strålkastarlampa utan specialverktyg – för att inte tala om batteri, som jag blev tvungen till nyligen (vi har dock en 740, som tur är – lätt fixat).

Samma sak gäller många andra tekniska prylar, inte minst datorer och program. Användarvänlighet är ett honnörsord, med viss rätt naturligtvis – men återigen bara så länge allt fungerar som det ska. Vid inte så få tillfällen när det inte gör det, så har samtliga mina datorer hemma, med olika OS, vid ett eller annat tillfälle uppfordrat mig att “kontakta administratören” (e d). Vem är det? har jag då undrat, förstås. Tjocka böcker och erfarenhet har så småningom hjälpt mig att klara av de flesta problem jag råkat ut för, men dylika nördtendeser är de flesta användare inte beskärda med.

Båda dessa exempel är vardagliga och triviala, men de illustrerar väl det mångtydiga citatet ovan. En sak som ligger under ytan i påståendet, är att vår maskincivilisation systematiskt, genom maskinernas själva natur och hela tiden ökande komplexitet, med viss automatik skapar allt tydligare sociala klyftor, även där sådant borde gå att undvika – som när det gäller “rör inte något under huven”-bilar. Det intressanta och – medger jag – oroande med dessa klyftor är att de är inte bara sociala utan också i förlängningen politiska (demokratiskt problematiska) och just existentiella. Själv tenderar jag att se det sista som det djupast sett allvarligaste, som det som alla de andra problemen egentligen springer ur.

Men är inte detta väldigt subjektivt? Förvisso, men vad betyder då “subjektivt” i sammanhanget – egentligen? Fortsättning följer....

/Per