I våras gick historien om videoövervakningen i skolmatsalen på Borgarskolan i Gävle genom medierna. Själv läste jag om det, frustrerades, och skrev ett inlägg om ett närliggande ämne. Men tanken på de övervakade barnen har inte kunnat lämna mig, och jag ville veta hur det gick. Höll effekten i sig? Togs kameran ner efter våldsamma protester?
Dagens medier är inte kända för att följa upp alla sina artiklar och kolla vad som har hänt efter ett halvår, så jag ringde själv upp skolans rektor, Olof Leijonhufvud, en tillmötesgående man i 60-årsåldern. Han berättade historien bakom kamerans tillkomst, hur det hade börjat med klagomål både från elever och skolmåltidspersonal på att det var grisigt på en del bord i den trånga matsalen där 800 elever på en och en halv timme ska äta i en matsal med plats för 240.
Frågan om oordningen i matsalen hade diskuterats ett år innan skolkonferensen, med representation av både elever och personal, förra hösten fattade beslut om uppsättning av en kamera -- som snabbt gav resultat. När den sattes upp hände ingenting -- inte förrän medierna fick nys om saken och Borgarskolan kom med i både TV och tidningar. Och i och med det startade också en diskussion om kameran.
Man gjorde då också en utredning om kameran för att se vad eleverna tyckte om den, och av de klassråd som svarade på förfrågan tyckte 90 % att den var bra eller att de inte brydde sig om att den var där. Det fanns helt enkelt inget stort motstånd mot kameran, och den verkade upplevas som okontroversiell. Min invändning, att eleverna kanske inte egentligen är mogna för den sortens etiska diskussion som det här egentligen är, håller han delvis med om.
Fast det kanske är som rektor Leijonhufvud uttrycker det, att "det mest ruskiga med kameran är att den fungerar. Det är ju bara en liten del av eleverna som skräpar ner i matsalen, och det här visar ju att de egentligen vet hur man ska bete sig, men struntar i det."
Kameran hänger i alla fall fortfarande kvar. "Ja, vi har kameran, men har hittills inte tittat på nån film. Det är en sån där gammaldags kamera som hänger i taket, och vi skulle få vända TVn upp-och-ner om vi skulle titta på den."
"I min egen ungdom", fortsätter rektorn, "då hade vi nån lärare som gick och 'vaktade' i matsalen medan vi åt, men om man skulle ha det idag så skulle ju det behöva ingå i lärarens arbetstid. Låt oss säga att det skulle kosta 500 kronor för den där tiden per dag, och så har vi öppet 178 dagar om året. Det blir en 85 000 kronor om året, och så sociala avgifter på det."
Vi diskuterar lite om det kortsiktiga i det resonemanget, och om inte den pedagogiska effekten hade varit lika bra av att ha en lärare som vakt en kortare period, tills elevernas vanor hade ändrats, snarare än att ha en automatiserad övervakning så här. Rektorn håller väl med, och framhåller också hur mycket de verkligen satsar på en god arbetsmiljö på olika områden, hur hans skola har framhållits som en god arbetsplats i kommunen, och hur lärarkandidater och andra besökare ofta brukar nämna den goda stämningen mellan elever och mellan lärare och elever.
Vi avslutar samtalet, och jag har svårt att hitta några bra rationella argument mot en övervakning med en kamera som ingen någonsin tittar på, som fyller sitt syfte, och som den stora majoriteten ser som okontroversiell. Fast kanske är det här ett av de fall där "rationaliteten" har sina begränsningar. För målet med våra liv kanske inte är att vi ska bete oss "som man ska", även om vi passar in i samhällsapparaten bäst på det sättet. Det behöver ju inte bara vara ofoget som dämpas av kameran -- det kan ju lika gärna vara de kreativa spontana uttrycken som också hämmas av en kamera som gör att vi beter oss så som det förväntas av oss. Det är kanske som jag skrev i inlägget som jag refererade till innan -- att vi är mer människor när vi apar oss...
/Simon
STORT JÄVLA ???
Posted by: sandra | 28 november 2007 at 09:40
Hm... Jag förstår inte riktigt din kommentar...
Posted by: Simon | 28 november 2007 at 11:22