Infontology

Hur använder vi framtiden?

För nåt år sen var vi spekulanter på ett nybyggt hus. NCC som hade producerat huset lockade med förvånande låga boendekostnader, och det var inte förrän vid en detaljerad granskning av kalkylen som jag insåg att amorteringen var beräknad till 0,5 % per år, och att det var ganska lite. Eller snarare att huset inte blev "vårt" förrän efter 200 år.

Om man låter sig förbli i bankernas sätt att se på det kan man till slut acceptera att det skulle kunna vara ekonomiskt försvarbart att ha en mycket lång återbetalningstid, och att man i princip bara hyr huset av banken, men spontant känns det väldigt osunt.

Liknande resonemang finns för pensionsbelopp, återbetalning av studiemedel, förväntad livslängd och förvaring av kärnbränsle, och gemensamt för dem brukar vara ivern att hitta ett sätt att räkna så att det är så lite som ska betalas nu -- och så mycket som möjligt i "framtiden".

I dagens Smålandsposten ges ännu ett exempel. Tingsryds kommun har kommit i kläm med sin taxa för vatten och avlopp. Om de ligger kvar på nuvarande nivå av debitering så räcker pengarna bara till att underhålla va-nätet så att man förutsätter en livslängd för ledningarna på 200 år. Å andra sidan kan man inte chock-höja taxan, för då riskerar man att köra bort folk från kommunen...

Det är spännande att titta både bakåt och framåt i tiden när man tänker på ett visst fenomen. Ett 200 år gammalt hus från 1804 betraktas ju idag som väldigt gammalt, för att inte tala om avloppsledningar från samma tid. Och visst kan man göra hållbarare avloppsledningar nu än för 200 år sen, men frågan är om man gör det! Det finns ju en klar tendens nuförtiden att förbilliga tillverkningen så att man bara gör att prylarna håller så länge de måste innan garantin går ut...

/Simon

Intuitiva och icke-intuitiva artefakter

Uppdatering: Vi har lagt den längre texten i ett separat dokument, och publicerar här en sammanfattning i stället.

En hittills ganska dold tanke bakom "infontologin" är att vårt konventionella, egentligen naiva, artefaktbegrepp är otillräckligt och missvisande när det gäller att förstå vilka roller artefakter spelar i samhället. I synnerhet gör det oss blinda för i vilken utsträckning artefakterna "använder" oss, snarare än tvärtom. För att förstå det senare måste man tänka på artefakter inte som saker, utan som interaktiva processer vilka tillfälligt aktualiseras när vi samagerar med dem. I dessa lägen tränger den praktiskt verksamma artefakten in i vårt handlingsmedvetande och formar en del av våra tankar och ännu mer av våra handlingar. I detta skeende är människan en komponent i en större entitet och är ofta lika mottagande som hon är givande, i förhållande till vad processen åstadkommer. Artefakten är under själva interaktionen lika mycket "inre" som "yttre" och den entitet som i själva verket agerar kan kallas en "människa/artefakt-ensemble".

Detta synsätt har stor potential när det gäller att skapa sig en mera dynamisk och, anser jag, mera realistisk syn på artefakternas roll i samhället, i förhållande till oss människor. Man kan också utifrån enkla exempel påvisa intressanta skillnader och vittgående, olikartade implikationer mellan olika typer av människa/artefakt-ensembler, vilka ytligt sett löser samma uppgifter. T ex kan man tydligt bli varse vissa betydelsefulla skillnader mellan en manuell lösning av ett aritmetiskt problem och en lösning av "samma" problem med hjälp av en elektronisk miniräknare. Lite grovt kan man säga att den förra metoden, när man väl lärt sig den, är intuitivt klarare än den senare, i vilken räkneprocessen förblir en yttre företeelse, utan annat interaktivt samband med en människa än några knapptryckningar, vilka egentligen inte förutsätter några matematiska kunskaper alls. Samtidigt som miniräknaren är enklare att använda, så förblir dess bidrag till skeendet (lösandet av ett räkneproblem) fullkomligt dolt för människan i "ensemblen".

Detta är saker jag tog upp vid en presentation nyligen på Institute of Communication, Campus Helsingborg. Den längre texten (på engelska) kan du läsa genom att klicka på länken nedan.

Intuitive and non-intuitive artifacts. (46 kB)

/Per

Varning för spökföretag

På Orkut finns en svensk grupp för erfarenhetsutbyte. När jag skulle skaffa ett webb-hotell härförleden vände jag mig dit och fick en hop goda råd. (Det måste ju förresten heta "ta in på ett webb-hotell".) Ett av råden var ett mycket billigt företag vid namn 99kronor.com. Och jag måste säga att en sån tjänst för 99 kronor om året är osannolikt billigt.

För att göra en lång historia kort valde jag ett annat hotell för egen räkning, men rådde en kund att ta in på 99kronor.com. Och nu verkar det som om företaget har övergetts av de råttor som tidigare befolkade det. Ja, alltså, de drar fortfarande pengar från ens kreditkort om man registrerar sig som kund, men kontot som läggs upp automatiskt fungerar inte, och email till support och kundtjänst bara studsar... Och det enda telefonnummer som finns går till driftavdelningens telefonsvarare som svarar att det inte är några störningar i driften...

Jag har tidigare hört om liknande erfarenheter av "spökföretag" som slutat existera i den verkliga världen, men där affärsprocesser och IT-system kan fortsätta fungera i viss utsträckning, oberoende av mänsklig intervention. Man får väl hoppas att nån stänger av deras elleverans snart. Eller kanske de pengar de får in från godtrogna nya kunder räcker för att betala deras elräkning via Autogiro...

/Simon

Forna tiders sensorteknologi

Fredagens Vetandets värld Trädgård i P1 handlade om orangerier. När man började med dessa vinterträdgårdar på 1700-talet ställdes samma krav som idag på att temperaturen inte fick gå under fryspunkten. Men våra tiders termostat som kopplar en brytpunkt i temperaturen till en automatisk igångsättning av uppvärmning var inte utvecklad, så denna informationsloop fick skötas på manuell väg: ett vattenglas ställdes i fönstret, och en dräng sattes att vakta på den tunna is-ytan som bildades i glaset. Då var det dags att lägga på ett kol.

/Simon

Konsumentinformation via mobiler i Finland

Det verkar nu som om det också i Finland kan bli möjligt att scanna streckkoden i mataffären med sin kameramobil och få information om produkten, för diabetiker, viktmedvetna och andra. Vi skrev om liknande projekt i januari. Ett pilotprojekt vid namn TIVIK har satts upp som ska i sjön i oktober. Jag ser den här sortens projekt som ett utmärkt sätt att utnyttja information som finns i olika system, och knyta ihop dem via den unika identifierare som finns i streckkoden.

Länk via Picturephoning och Foodproduction Daily. /Simon

Sommarutgivning

På måndag börjar Infontology med sommarutgivning. Det betyder att inläggen koncentreras till torsdagar, och så kör vi så fram till 16 augusti när vi börjar som vanligt igen. Samtidigt passar vi på att smyga in vårt nya domännamn: infontology.org, fast det finns inte nåt annat där än det som finns här, ännu.

Vi har också tagit fram en lista på våra personliga favoriter bland de 140 inlägg som har varit sen vi startade i december.

• Portabel människomätare
• E-legitimation och begreppsapparat
• Dags för en ny läroplan?
• Varför vill du veta var jag är?
• "Berätta var ditt chip är!"
• En fontän av kunskap
• Informationsöverflöd och demokrati
• Fler invanda beteendemönster att ändra
• En digital ekologi 
• Baksätesföraren -- nu under huven

Den som har nån annan favorit får gärna skriva till oss, eller i kommentarerna! Glad sommar!

/Simon och Per

Epost -- en robust kommunikationsform? (del 3)

På Julafton fick en handfull invånare på den lilla ön Great Diamond Island utanför Maines kust ett email från adressen [email protected]. Det innehöll en ej offentliggjord teckning föreställande deras granne Fitch, dennes fru och döda hund. Fitch hade under några år köpt och renoverat flera hus på ön som annars hyser ett knappt hundratal åretruntboende, och det var definitivt inte Fitch själv som hade skickat brevet.

Däremot blev han väldigt sur och bestämde sig för att ta reda på vem som hade skickat mailet, vilket borde gå att spåra via domänägaren eller ISPn, i det här fallet Time Warner. Time Warner underrättade avsändaren, som anlitade en advokat för att få förbli anonym.

Egentligen skulle man sluta historien här, och ha det som starten på en diskussion om vad som hände sen, för det här fallet är så enkelt och samtidigt sätter det fingret på en centralpunkt för både lagstiftning och etik i den digitala världen. Nåväl, jag ska berätta lite mer fakta, både från originalartikeln och från Techdirts referat. Fitch stämde avsändaren för "identitetsstöld" och målet har nu kommit upp i delstatens Högsta domstol.

Det som är konstigt här är hur man kan anklaga nån för identitetsstöld när man använder en epostadress som inte är offrets verkliga adress. Och samtidigt är det ju väldigt lätt att låtsas vara någon annan bara genom att ta personens namn och foga till en ny domän efter @-tecknet. Ingen av mina kontakter skulle reagera om jag plötsligt en dag skickade ett mail från [email protected] (som inte är min adress (och inte nån annans heller :-)). Man kan förstås också skicka meddelandet med nån annans adress som avsändare, men då kan man ju inte starta en intressant fejkad konversation...

Men vilken rätt har då någon att få reda på avsändaren till ett visst meddelande, bara för att man inte gillar innehållet i emailet? Samtidigt är det bisarrt att man får skicka vad som helst i vilket namn som helst utan att det ska kunna spåras. (Den amerikanska) lagen om att kunna förbli anonym på nätet tillkom i syfte att skydda konsumenter på nätet mot att kunna bli utnyttjade i kommersiellt syfte, inte för att skydda folk som sysslar med ärekränkning. Det är också spännande hur avsändaren av emailet i den verkliga världen med stor sannolikhet återfinns i den lilla grupp människor som bebor ön, medan hn i Internet-världen har miljontals identiteter att välja mellan...

/Simon

Dagens artikel i Sydsvenskan

Regelbundna läsare av Infontology finner inga nya avslöjanden i dagens artikel på Sydsvenskans kultursida. Däremot kan vi här på nätet ge lite mer information och länkar än som får plats i den tryckta tidningen. Och så finns här ju utrymme för kommentarer.

Undersökningen om att 70 % hellre tappar plånboken än mobiltelefonen finns refererad här. Vill man läsa mer analyser om kommande strider mellan telefonioperatörer och telefontillverkare, eller om vilka hybridprodukter som väntas ta marknadsandelar, så är Nokia-ägda The Feature en mycket bra källa. Nya prylar och coola apparater finns i överflöd på Engadget.

Den mobila revolutionen beskrivs kanske bäst av Howard Rheingold, dels i hans bok Smart Mobs som är mycket läsvärd, och dels på webbjournalen med samma namn. Social mjukvara diskuteras föredömligt på Many2Many.

Vill man hitta fler diskussioner om bisarra konsekvenser av teknologi finns TechDirt, men också Freedom to Tinker. Och sen kan vi inte låta bli att nämna Phillip Torrone, en av de glada teknik-freaks som hjälper till att förutsäga framtiden genom att uppfinna den.

/Simon och Per

En hjälpsam kamera för sommaren

När jag tar digitala bilder är jag angelägen om att fotot ska avbilda verkligheten. För inte så längesen var detta en självklarhet, men det blir nu mer och mer osäkert om det som vi ser på bilder runt omkring oss verkligen har ägt rum. Själv retuscherar jag röda ögon på bilderna, och motiverar detta med att det var så som jag såg bilden, och att kameran inte gjorde ett bra jobb för att avbilda verkligheten som den var.

Och visst finns det fler såna fall där jag kan titta på en bild och den inte riktigt svarar mot mitt minnesintryck. Men snart är det slut på det -- Canons nya videokameror innehåller något som de kallar för "hjälpsam elektronik":

Kameran har också DiGIC DV som är Canons specialkonstruerade och avancerade DV-processor. Den förbättrar bildkvaliteten med färgbehandling för ”minnesfärger”, det vill säga färger som vi minns dem i stället för en enbart teknisk återgivning av färgskalorna. Äpplen blir rödare, gräs blir grönare, himlen blåare och hudtoner jämnare.

Det är intressant att denna teknik kommer från samma företag som har en annan produkt med digital bildverifiering, som vi har skrivit om tidigare. Den digitala bildverifieringen ser till att den bild jag använder inte har manipulerats sen den lämnade kameran. Men vad fyller då denna verifiering för funktion, om det är själva kameran som manipulerar bilden??

Å andra sidan kan man se det från ett helt annat håll: vilken bild som helst är ju en anpassning till oss och våra sinnen. Bilden är ju den avbildning av verkligheten som den är bara för att vi har de sinnen som vi har! Hade våra sinnen sett radikalt annorlunda ut och vi exempelvis huvudsakligen hade navigerat med ultraljud och värmegradienter och inte haft något sinne för det ljus vi kallar "synligt" så hade ju våra "bilder" sett helt annorlunda ut, och vi hade definitivt inte kallat ett foto för en "avbildning av verkligheten".

Så att göra en bild ännu mer anpassad efter våra sinnen och vår kognitiva kapacitet är kanske bara bättre -- är vi bara ovana att se det på det sättet?

Som en kuriositet kan nämnas att det nu kommer klagomål på hur nya teknologier, som HDTV gör att man ser alltför mycket detaljer och skavanker på bilderna, och att popstjärnor inte ser lika perfekta ut när man ser minsta detalj i deras porer. Kanske behövs det lite "hjälpsam elektronik" där också.

/Simon

Teknologikritik: när, hur och av vem? (del 4) - Vad är en gud?

Varför har de flesta i vårt samhälle så svårt att reflektera över teknologiska fenomen och sammanhang, annat än i svepande, nästan mytologiska eller starkt ideologiserande termer? Förmodligen är det en rad saker som försvårar en medveten, mera distanserad eftertanke i förhållande till teknik och teknikutveckling. Det är i allmänhet mycket svårt att fokusera på något som är en självklar och allestädes närvarande, ofta omedveten del av ens vardag. Detta gäller såväl nörden som den tekniskt ointresserade, fastän på olika sätt.

En annan väsentlig faktor, har jag så småningom insett, efter att i åratal ha försökt driva denna diskussion i olika sammanhang, är en inlärd oförmåga att föreställa sig några alternativ, vilket - "by default" så att säga - innebär en stark tro på det tekniskas närmast oinskränkta nödvändighet, eller åtminstone "ofrånkomlighet" - som om blotta närvaron av en penna tvingade oss att skriva. Varje försök till mera medvetna och genomtänkta ställningstaganden till teknikens roll i något specifikt sammanhang uppfattas därför, återigen "by default", som allmänt negativa och rentav obstruerande.

Tro är något som brukar förknippas med religion och som förbehålls det gudomliga i någon form. Man bör kanske fråga sig: vad är en "gud", egentligen?

en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud. [Martin Luther, Stora katekesen, Första budet]

Vilket förhållande man än har till den luthersk-evangeliska tron, borde det inte vara svårt att - innerst inne - instämma i denna definition. Vad skulle "gud" annars betyda? Om man alltså väntar sig allt gott av och i sin nöd tar sin tillflykt till tekniska "lösningar" på samhälleliga "problem", då är teknologin de facto Gud. Det är ofrånkomligt. Tror man inte detta, ja, då har man en annan Gud.
Vilken är din?

/Per