Det har ofta slagit mig, att ett generellt problem med vårt förhållande till digital IKT i stor utsträckning är pedagogiskt. I mer än ett infontologiskt sammanhang har vi noterat att vi inte intuitivt förmår fatta hur digital information kan "bete" sig, i sin egen digitala ekologiska kontext där avstånd inte spelar någon roll, tiden ofta är försumbar och lagringsutrymmet nästan bokstavligen obegränsat - och samtidigt väldigt litet, jämfört med mera "normal" information. Böcker t ex.
Under den tidigmoderna epoken, som radikalt präglades och möjliggjordes av boktryckarkonsten, var det nya att så mycket information över huvud taget blev allmänt tillgänglig. En massa kunskaper, som tidigare varit förbehållna slutna kretsar och traderats muntligt och via välbevakade manuskript, utkom i tryckt form och kunde plötsligt köpas av vem som helst i en affär. Information gick från att vara exklusiv till att bli något som kunde distribueras och säljas en gros.
Under denna tidsperiod var information något som gjorde skillnad. Det var mycket stor skillnad mellan att aldrig någonsin ha minsta chans, att få veta något om alkemi, t ex, och att kunna gå in i en bokhandel, öppna en bok och upptäcka en ny värld - oavsett vilka kvalifikationer man hade, annat än lite pengar. Eller kanske köpa en bibel och själv se efter vad där stod egentligen. En konsekvens av detta blev naturligtvis, att de som hade makt och inflytande i samhället tack vare den begränsade tillgången på information, kände att deras exklusivitet var hotad. En annan, för samhället i stort ännu allvarligare konsekvens, var att ett begynnande mentalt kaos började göra sig gällande - inte minst på det tidigare hårt reglerade religiösa området. Trettioåriga kriget var förmodligen inte orelaterat till detta.
I de nya nationalstater som började utkristalliseras vid denna tid växte antalet allmänna skolor snabbt. Varför? Neil Postman (i boken Technopoly från 1992) framför tesen att det var ett samhälleligt svar på ett hotande informationskaos:
There were several reasons for the rapid growth of the common school, but none was more obvious than that it was a necessary response to the anxieties and confusion aroused by information on the loose. The invention of what is called a curriculum was a logical step toward organizing, limiting, and discriminating among available sources of information. Schools became [...] structures for legitimizing some parts of the flow of information and discrediting other parts. Schools were, in short, a means of governing the ecology of information. [s 62-63]
Som Postman påpekar senare i samma bok, har skolorna i dagens mångfasetterade mediesamhälle inte längre möjlighet att styra informationsflödet till eleverna på detta ganska behändiga sätt. Han ser orsakerna till dessa svårigheter i ett överflöd på information via många kanaler samtidigt - ett överflöd som är flera tiopotenser "värre" än det som orsakades av det myckna boktryckandet.
En fråga man bör ställa sig är dock om det verkligen är informationen som överflödar? Är det inte snarare den potentiella tillgängligheten? I teknisk (och även mera vardaglig) mening kan bara det som gör skillnad för en mottagare vara information - ha en informerande effekt om man så vill. Och vi har klara neurofysiologiska, psykologiska, kunskapsmässiga etc begränsningar, för hur mycket information i denna aktiva mening som vi verkligen kan ta till oss. All annan "potentiell information" existerar inte som information. Så vad är den då? Här tycks vi faktiskt sakna ett adekvat begrepp.
"Överflödet" på "information" idag tycks m a o vara av ett kvalitativt annat slag än den som ledde till skolor och läroplaner som sovrande instanser i samhället. Den avgörande skillnaden här tror jag ligger i digitaliseringen. Digital "information" (som sagt: denna konventionella fras handlar egentligen inte om faktisk information) är, skulle jag vilja hävda, potentiell på ett annat sätt än tryckt information. Den kan som sagt "bete" sig på för vår uppfattningsförmåga och medfödda förförståelse totalt obegripliga vis, samtidigt som vi dagligdags betraktar dess olika gränssnitt (som bara visar en mycket liten del av vad som pågår) som om de är i stort sett detsamma som vilka andra "gränssnitt" som helst - en bok eller en tidning t ex. Men det är de ju inte alls.
Det största problemet med internet och dess kommande mobila utvidgningar är alltså egentligen inte mängden, överflödet, inte heller vad som sprids - utan hur det sprids och bearbetas i tekniska system, som i sig är alltför komplexa för att vara överblickbara för människor utan hjälp av andra tekniska system.
En ny sorts läroplan för våra skolor borde därför ha som sitt fundament en informationsekologisk grundsyn. En läroplan - eller någon annan skolpolitisk åtgärd -kommer aldrig att kunna stävja och sortera den potentiella digitala informationen. Men den skulle kunna skapa förutsättningar för en mera adekvat begeppsbildning än de mentala fossil vi nu alltför ofta handikappas av. Men ett sådant projekt lär dröja. Informationsekologi kan man ännu inte studera någonstans. Men jag vågar förutse en sak: detta ämne blir om några år en senkommet insedd nödvändighet.
/Per
Comments