I föregående artikel antyds att det är ganska smala "fönster" i själva begynnelsestadiet av en ny teknologi, då det är möjligt att kritisera den som sådan (själva dess existens), om man tycker det är befogat. Med tanke på nuvarande innovationstakt finns det all anledning att vara på alerten här. I ett senare stadium uppträder också, enligt min erfarenhet, ett "socialt" eller "samhälleligt" fönster, då många vill diskutera det nya. Detta inträffar när en ny teknologi börjar bli allmänt känd, fastän den inte behöver vara direkt ny. I flera år har jag undervisat på en kurs om rationalitet och modernitet, i vilken kommunikationsteknologiers historia och effekter på samhället haft en viktig plats. I mitten på 90-talet, då Internet slog igenom på allvar i Sverige, var alla studenter väldigt intresserade av att diskutera detta fenomen och var mycket mottagliga för kritiska synpunkter. De senaste terminerna har det knappast funnits något intresse alls för detta! Internet har tydligen snabbt blivit lika självklart som teve och radio, en "naturlig" del av vardagen och därför i praktiken "omöjlig" att kritisera.
I ett senare spridningsstadium (om detta inträffar) är det alltså inte så lätt att kritisera teknologin i sig själv. Visst kan man kritisera teveapparater och allt vad de för med sig, t ex, men om kritikens ambition är att försöka befria samhället från teve, så blir det en Quijotesk kamp mot väderkvarnar. Betyder detta att det är oförnuftigt att kritisera teve? Knappast. Men kritiken kommer då inte att handla om tevens vara eller inte vara, utan om oss, om vår relation till teven.
Detta gäller alla etablerade teknologier och i princip också kritiken av nya möjligheter som ännu inte realiserats. I båda fallen måste kritiken, för att ha någon diskuterbar substans, vara förankrad i en genomtänkt människosyn och en dito värdebas. Mer om det i senare artiklar.
En väsentlig fråga att alltid ställa sig är varför (djupare sett) någon propagerar för en viss teknologi. Ta övervakningskameror, t ex. Användande av sådana innebär att något har definierats som ett problem och att övervakningskamerorna är den tänkta lösningen. Ytligt sett kan det vara stölder eller skadegörelse m m. Detta är ju dock sociala problem, men den föreslagna lösningen är teknisk. Den tekniska lösningen är i viss mening ett substitut för en social lösning, ett erkännande av att en sådan (just nu) inte är möjlig. Det allvarliga är om detta blir en vana, alltså en intellektuell vana, vilken kvasi-automatiskt i förväg reducerar antalet i fantasin möjliga handlingsalternativ. Då målar vi faktiskt in oss i ett hörn. Därför är det också så viktigt att kritisera själva tanken på tekniska lösningar emellanåt. Behövs de verkligen? Vem behöver dem? Varför? Är de till det allmännas bästa, eller inte?
Teknologikritik är m a o egentligen en social och intellektuell/moralisk kritik, en kritik av bestämda underförstådda tanke- och handlingsmönster. Tekniken är inte autonom; den är ett uttryck för specifika sociala, intrellektuella och ekonomiska förmågor och oförmågor. Men när den väl är på plats, påverkar en i sin tur - delvis i sig själv - de framtida möjligheterna i samhället. Det är denna lock-in-effekt som det finns anledning att oroa sig för emellanåt. Den kan nämligen vara "frihetsberövande" i vissa avseenden, som det gäller att vara uppmärksam på. Ett bra exempel på detta är mobiltelefoner. En mobil är synnerligen frihetsskapande, men den är också väldigt låsande om det förväntas att man ska ha den på jämt.
/Per
Du tar upp det gamla välkända problemet med tekniska lösningar på sociala problem, och du har naturligtvis rätt - det blir normalt ett substitut till en riktig lösning, snarare än en lösning i sig. Man plåstrar över symptom istället för att angripa orsaker. Tekniska lösningar fungerar som komplement till en social lösning; ett sätt att kontrollera att folk efterlever dom sociala regler vi redan kommigt överens om.
Det som slog mig nu är frågan om lagar - är inte dom också, egentligen, "tekniska" lösningar, och med mångt och mycket samma problem? Även dom tenderar att angripa symptom, och även dom fungerar bara i så motto dom är i linje med "allmänt accepterade" sociala strukturer. Är jag helt fel på det?
/Janne
Posted by: Janne | 16 april 2004 at 14:38
Intressant synpunkt. Jag tror att det är på rätt spår att betrakta även lagar som tekniska lösningar, men de har - när det gäller de mera fundamentala lagarna - en djup social förankring sedan lång tid tillbaka. Skillnaden gentemot tekniska lösningar i snävare mening, typ övervakningskameror, är kanske främst att de senare i praktiken tenderar att bli substitut för den "inre" (samvets-) normativitet som uppenbarligen saknas i det läge då dylikt behövs. De är alltså ett symtom lika mycket som en "lösning" och framför allt så inför de ett nytt artificiellt, kvasi-aktivt, direkt verksamt element i det sociala ivet. En lag är nog inte på samma sätt ett direkt symtom och är, framför allt, i sig mera passiv. Man kan säga att en lag kan man lättare strunta i än en kamera, eftersom en lag förutsätter en vilja att lyda den och är svår att upprätthålla med enbart yttre medel, men kameran är aktiv i vilket fall som helst; den är mera "tvingande", kan man säga. Så därför blir det nog lite olika kritiska diskussioner vad gäller lagar respektive tekniker/teknologier i snäv mening.
Vad sägs om denna distinktion?
Posted by: Per | 16 april 2004 at 16:16
Jag tycker att det verkar bra att se lagar som ett slags "pseudo-maskiner" -- förstadier till något som kandiderar till att kunna kodifieras som en algoritm.
En skillnad är ju om kontext-faktorer kan spela in i bedömningen av handlingen, eller om det alltid kan ställas upp strikta regler. USA, som verkar ligga långt framme inom "automated law enforcement" är ju allmänt känt som ett "lågkontextland". Japan är känt som ett högkontextland, men är ju väldigt långt framme vad gäller högteknologi -- skulle vara mycket intressant att följa diskussionerna om automated law enforcement i Japan...
Posted by: Simon | 20 april 2004 at 09:59