Teknologikritik: när, hur och av vem? (del 1)

Under de närmaste dagarna har jag tänkt att det är på sin plats att klargöra några allmänna positioner bakom engagemanget i Infontology. Denna publikation handlar om "information och verklighet", i synnerhet om hur informationsteknologiska innovationer av alla slag inverkar, eller kan inverka, på verkligheten vi lever i - reellt såväl som tankemässigt. Det intressanta med just IT (inklusive sådana "självklarheter" som skrift och tryckta texter) är att världen i och kring dessa, blir lite otydlig just i frågan om vad som är "reellt" respektive "bara tänkt". Dagens rika medieutbud har gjort denna ontologiska ambivalens till en allmän åkomma hos dagens människor.

I ett sådant läge borde förmågan till kritisk reflektion över pågående innovationers möjliga konsekvenser vara guld värd. I stället möts den alltsomoftast av misstänksamhet, kanske i synnerhet i vårt land, som, enligt samstämmiga utsagor från politiker, ekonomer och industriledare, är totalt beroende av teknisk-ekonomisk utveckling för att kunna bibehålla och helst öka "välfärden". Företag som Ericsson, t ex, förpliktar - om utvecklingens frontlinjer där håller sig på en världsledande nivå och därtill säljer bra, är allt frid och fröjd. Att då påtala vissa oförutsedda och inte självklart godartade konsekvenser av allmänt använda kameramobiler (bara ett exempel) uppfattas då med viss automatik som ett angrepp på alla framtidens löften, ja, rentav som fientligt inställt mot hela den moderna civilisationen, sedd som en (kommande) seger för frihet, jämlikhet och broderskap.

Men vad är själva grunden för en liberal demokrati, i betydelsen frihet från godtyckligt förtryck? Just det: kritik.

Vad innebär det då, om personer som är involverade i den teknisk-ekonomiska utvecklingen (och vem är inte det?) drar sig för, att ens tänka på andra konsekvenser av det man gör och bidrar till, än de "självklart" positiva? Det innebär, för att uttrycka det fullkomligt exakt, att samhället varken är liberalt eller demokratiskt. Ordet är fritt, i princip; det står i grundlagen. Varför fryser man då ut insidern som offentligt vågar kritisera företaget han jobbar på? Varför viftas icke-experters genomtänkta uppfattningar bort som teknik- eller framstegsfientliga? (Minns någon det rabalder som väcktes, när Georg Henrik von Wrights bok Vetenskapen och förnuftet först kom ut 1986? Det var ändå en rätt mild skrift...)

Bör vi, tänkande människor, verkligen finna oss i den underförstådda självcensur som på ett egendomligt sätt antas höra till god ton? Vad motiverar egentligen denna, kanske knappt medvetna, självcensur? Jag tror att den är långt ifrån banal till sin natur. Desto viktigare, då, att försöka dra fram den i ljuset för en öppen diskussion - i relation till det vi inte tycks kunna undvika.
Utvecklingen.

/Per

Comments

[Gustav Holmberg]

Många av de som har något att säga till om på de stora teknikföretagen är civilekonomer eller civilingenjörer. Titta på hur de utbildningarna ser ut och har sett ut i under lång tid ...

Men när man i debatten, senast häromdan på DN:s ledarsida, argumenterar för att man ska öppna upp dessa utbildningar är det oftast "'ädelhumanistiska" grejer som föreslås. Låt teknologerna göra närläsningar av några få centrala texter av Platon, Thomas av Aquino och Kant. Det tycker jag är ett feltänk. Istället borde man få in mer av perspektiv från ämnen inom fältet Science and Technology Studies på de här utbildningarna, för att öka förståelsen för teknikens olika samhälleliga dimensioner.

Det finns dock undantag. Den sk "humanistingenjörsutbildningen" i Uppsala innehåller rätt mycket teknik- och vetenskapsstudier.

[Per]

Håller helt med dig om "ädelhumanismen". Själv har jag sysslat mycket med sådan och hävdar gärna dess egenvärde, men samtidigt är jag väldigt inställd på att kontextualisera den i förhållande till exempelvis en högteknologisk miljö, som vår. Då blir det intressant, ibland, men det förutsätter ingående kännedom om båda sidor och väldigt få gör sig besväret att sätta sig in i båda ordentligt. Och i Sverige finns knappast någon humanistisk tradition i dialog med vetenskapen och teknlogin heller, för den delen, jämfört med Tyskland t ex.
Teknologer/ingenjörer behöver inte "kultiveras" i "ädelhumanism", men de behöver förstå att resultatet av deras ansträngningar får en mängd icke-teknologiska konsekvenser och de skulle helst behöva lära sig hur man kan tänka på sådant.