
Jag krävde i stället att de skulle ta bort posten och ge tillbaka pengarna, men det var de inte så pigga på. De rotade friskt i kassarna, och tog med sig min finska påskdessert ("Memma") bort till en terminal som misstänkt. Den var iofs fel prissatt, men det var inte den som var boven. Till slut hittade de min mat-tidskrift, såg att den kostade 55 kronor, och prövade den i terminalen. Bingo -- den kom ut som On & offroad!
Sen följde en fruktlös diskussion som slutade med att jag sa hej och gick därifrån mitt i. Det enda som var värt att komma ihåg från denna diskussion var deras huvudargument: de får data med priser, namn och allt från tidsskriftsdistributören, och därför var det inte deras fel.
Men vems fel är det då, och vem ska kunna göra någonting åt det? Problemet är ju också att kassörskorna har sin mentala modell som talar om för dem hur det fungerar, och den utgår från affärskedjans synvinkel, och så länge inget blir fel är det en alldeles utmärkt modell av hur saker och ting fungerar.
Min synpunkt utgår från att jag handlar av affären och att det bara är dem jag ska behöva ha ett interface mot. Jag tror att det blir en viktigare och viktigare principiell ståndpunkt, för vad skulle annars gälla -- skulle jag kunna hänvisas till vilken som helst av butikens varu- eller informationsleverantörer? Jag vet inte vad man ska göra -- skicka kassörskorna på utbildning så att de förstår hur systemen funkar, eller att få dem att förstå att det är de själva som är ansvariga för det som händer i deras butik, oavsett vem som levererar det?
Det är ju självklart att det ibland blir fel i handelns försörjningskedjor, men hur ska mekanismen se ut som upptäcker och rättar till felen? För åtminstone jag tror inte att det är något som sker "av sig självt".
/Simon
Eftersom jag studerat just sådana här system hos en stor butikskedja vet jag lite om hur det kan gå till. Det behöver inte bero på externa leverantörer.
Även de varor som kedjan själv prissätter har mycket egendomliga titlar på kassakvittot - framför allt när det handlar om tillfälliga prissänkningar, kampanjrabatter och liknande. Det sker därför att de benämningar - som slutligen hamnar på kvittot - skrivs in i en logistiksystemets prisfil av människor långt bak i kedjan, som inte har insikt om hur miljön, situationen och scenarios ser ut i butiken.
Typiskt kan de skriva in det som för kunden är "10 kronors rabatt på Mellanrost Gevalia" som "spec kamp kaff" eller liknande. Vilket är begripligt för dem - men de tänker inte på att det dyker upp också på kassakvittot, och arga pensionärer undrar om de verkligen fått den där rabatten på Gevalia som de lämnat kupong på. Och kassörskan vet som sagt sällan heller vad som blivit vad på kvittot.
Det missade problemet här har med allt mer långtgående integration av systemen att göra. Integration är till stor del bra. Det ökar möjligheten till effektivitetsvinster, onödigt dubbelarbete kan tas bort.
Vad som blir mer och mer uppenbart som en brist är dock att användarna i varje led ändå bara kan se (och förstå) sin del av kedjan. De kan inte se hur den information de hanterar används i nästa eller nästnästa led. Så info som är meningsfull, tillräcklig och begriplig i ett tidigt led, blir alltför fattig (eller fel) och därför missledande, otillräcklig eller skadlig i följande led.
Detta är en del av ett annat viktigt, förbisett fenomen: att information i datorsystem så ofta är fattig på kontext, sammanhang. Systemen hanterar isolerade data - men isolerade data är sällan meningsfulla i sig. Det är nästa alltid sammanhanget som avgör betydelsen och innebörden av data.
Posted by: Jonas | 21 april 2004 at 09:26
Ansvaret för felet tycker jag är intressantare än hur märkningssystemen är uppbyggda.
Det kommer ju nu ny radiochips i stället för de här omoderna streckkoderna. Här finns ju stora vinster. Förmodligen, och där kommer det lite otäcka- kommer vi få gå med på allmänna köpevillkor, när vi går in i en butik. Vi kommer att uppmanas att läsa igenom en juridisk text, vars giltighet, det krävs minst 4 års juridik studier för att säkert kunna bedöma och förstå. Men, de flesta, och jag själv i synnerhet, läser aldrig såna texter utan skriver på. Och därmed tar jag på mig ett ansvar som konsument, som egentligen rimligen inte borde vara mitt.
Allt detta, bara för att felet, inte ska vara något som tillverkarna av prissystemen, eller de som är anställda i handelsföretaget,inte ska behöva just hantera felet.
Jag tror att det finns ytterligare problem med felet. Jag tror att möjligheterna att frånsäga sig ansvar för fel, ökat, de senaste åren. Och jag tror att just saker som har med datorer att göra, här har allt fler fel producerats, åt konsumenter som tvingats ( av bristande valfrihet och bildning) att skriva på förhandsbortförklaringar för de stora fel mängder fel som produceras med den teknik som uppenbarligen inte är mogen än.
Jag tror det vore lönsamt, för företagen, att i större utsträckning ta på sig fel. Men skräcken inför felen, har ökat proportionellt mot användandet av delete knappen. Vi lever allt närmare, i en illusion av felfrihet. Felet, som avvikelse, och inte som möjlighet eller gåva, felet som fan själv, blir allt mer laddat i vår tid.
Ett politiskt krav, vore här, att sätta stopp för sådana handelsbestämmelser, som är konstruerade, för att företaget inte ska stå för fel i sin vara, eller sin tjänst. Det strider säkert mot vad Eukommissarie Monti anser vara rätten till frihandeln,men, att han har något att säga till om är också en politisk fråga.
Men vems är då felet? Kanske är det inte bara Simons fel. Inte alltihopa. Och inte mitt heller. Men kanske ditt också? Har du också vara lite slapp när det gäller att påverka den politiska verklighet, och eknomiska verklighet, som gjort att vi står här, med en massa dumma människor runt om oss, som inte vill ta på sig felet.
Posted by: Andreas Altermann | 24 april 2004 at 13:55