Infontology

Gästinlägg: Pär Ström om lagstiftning mot integritetskränkande övervakning

Pär Ström är en intressant debattör, en av de få som både ser teknikens möjligheter och samtidigt en ökande övervakning i samhället till följd av ett naivt anammande av ny teknik för syften som i början är goda, och sedan snabbt glider iväg utanför vår kontroll. Några sådana exempel som Pär tar upp i sin bok Övervakad är flygbolagens system mot terroristbekämpning, kundkortsinformation, trafikövervakning och övervakning av anställda. Alla dessa är exempel är rimliga åtgärder mot vissa typer av samhälleliga problem, men väl på plats är det frestande att utnyttja systemet för andra syften -- det som Pär brukar kalla "ändamålsglidning".

/Simon

Politiska medel att stoppa "storebrorssamhället".

Här är några punkter som jag föreslår som grund till en debatt om hur man skulle kunna motverka en utveckling där en ökad övervakning blir ett allvarligt hot mot människors integritet. Grunden för resonemanget är att enda sättet att undvika övervakning via de "elektroniska fotspår" vi lämnar är att helt enkelt inte samla in fotspåren. Regler och skydd fungerar inte så bra eftersom de ofta är lätta att gå runt. Tacksam för synpunkter antingen som kommentarer här, eller direkt per epost.

1. I grundlagen skydda individens användning av kryptering, anonymisering (t.ex. borttvättning av namn vid mailande och surfande) och andra så kallade integritetsskyddande teknologier (det är inte självklart att sådant alltid kommer att vara tillåtet).
 
2. Är det möjligt att lagstifta om att individen har rätt att utföra grundläggande vardagsaktiviteter utan att avslöja sin identitet (t.ex. köpa mat, röra sig på allmän plats, köra bil, resa kommunalt)? Med t.ex. ett eventuellt kontantlöst samhälle i framtiden, och ansiktsigenkännande övervakningskameror, riskerar anonymiteten att försvinna.
 
3. Lagstifta om att förändringar i samhällets funktionssätt ska föregås av en "integritetskonsekvensutredning", i analogi med de miljökonsekvensutredningar som idag görs. De i Stockholm aktuella biltullarna (som riskerar att generera detaljerade elektroniska fotspår) är ett typiskt exempel på när detta är tillämpbart.
 
4. Lagstifta om att alla samhälleliga förändringar ska genomföras på ett sådant sätt att man minimerar de identifierande elektroniska fotspår som uppstår. Ett "fotspårsperspektiv" bör genomsyra allt offentligt arbete med lagar, system, infrastruktur och liknande (ungefär som regeringen har deklarerat att allt politiskt arbete idag genomsyras av ett "genusperspektiv").
 
5. Vi måste noga reglera i vilka situationer polisen, skattemyndigheterna och andra myndigheter har rätt att ta del av elektroniska fotspår som uppstått i offentliga eller privata system, exakt vem som får ta del av vilken information, hur informationen får hanteras, hur länge den får sparas, och liknande.

6. Den klassiska frågan "Vem övervakar övervakarna?" måste ha ett tydligt svar. Noggrann demokratisk kontroll av den lilla övervakning som trots allt måste finnas.

7. Det måste finnas enkla och effektiva vägar för medborgarna att få felaktig information i kontrollsystem korrigerad, och att få skadestånd när så är motiverat.

/Pär Ström, [email protected]

Fågelrobot

Flygande robotar har vi uppmärksammat förr här på Infontology. En sådan, vars prototyp verkligen flyger och dessutom på ett sätt som liknar kolibriers eller insekters, tilldrog sig för en tid sedan intresse inte bara från US Air Force, utan också från riktiga fåglar.

Uppfinnaren, professor Sunil K. Agrawal vid University of Delaware, säger att de små artificiella flygfäna - vikt f n: 15 gram - ska kunna bära miniatyrkameror, flyga i flockliknande formationer och rapportera tillbaka data till en centraldator. Detaljerad information uppbringad på detta sätt är av intresse för militär, industri, räddningsverksamhet etc, påstås det.

"We want to demonstrate that the flapping wing machines can be built and optimized and, eventually, we would like to expand from a single flying machine to a group of cooperative flying machines. This will be in the future from where we are now, but it is where I think we would like to go" säger professor Agrawal. Läs mer om hans idéer på INDOlink.

/Per

DNA-analys -- snart i var mans mun...

Jag har alltid trott att DNA-analys var något väldigt dyrt som bara användes i typ mordutredningar, men förstår nu att tekniken är "mogen". Efter att ha introducerats för att lösa mord och våldtäkter används det sedan ett par år mer och mer för "vardagsbrott" (vilket ord!) och från England har det kommit flera rapporter det senaste året om hur buss- och tunnelbaneförare utrustas med "spit kits" för att samla upp saliv från dem som spottar på dem. Förfärligt att det ska behövas!

Detta säger en hel del om bussförarnas orimliga arbetsbetingelser, men också om hur synen på DNA-analyser har förändrats, i takt med att det blivit möjligt att göra billiga analyser. En sorts "ändamålsglidning", skulle man nog kunna hävda.

En infontologisk infallsvinkel på det hela vore kanske följande:

1. låt oss betrakta teknologin som om den vore magi, och kunde göra det vi ville
2. då har vi ett system som kan spåra alla brottslingar
3. vi har samtidigt ett system som kan spåra alla andra också
4. var det det vi ville uppnå?

Själv tycker jag det känns motiverat att försöka spåra dem som spottar på bussförare, men hade kanske försökt med mänskliga lösningar (mer personal) hellre än tekniska.

Inspiration via BoingBoing. /Simon

Kognitiva agenter löser mänskliga problem?

I en rapport från DARPA, signerad Ron Brachman hävdas, att även om datorkraften ökar, så hänger produktivitet och effektivitet inte med och IT-revolutionen kan stanna av:

• Man håller på att tappa kontrollen över kostnaderna för att bygga och underhålla system.
• Systemen har kort livstid och minskande ROI (return on investment).
• Kraven på expertis hos användarna ökar stadigt.
• Användarna måste anpassa sig till systemgränssnitten, snarare än tvärtom.

Av dessa anledningar har system av vital betydelse för samhällets funktioner, enligt rapporten, blivit mera rigida, mera ömtåliga och alltmer sårbara för attacker, även från enskilda. DARPA:s förslag till lösning på dessa problem, som man nu satsar pengar på, är "system som vet vad de gör", kognitiva system som kan

• resonera på bas av kunskap
• lära sig av erfarenhet
• förklara sig själva och sägas åt vad de ska göra
• vara medvetna om sina egna förmågor och reflektera över sitt eget beteende
• ge robust respons på överraskningar
• med mera, med mera (läs själv)

Av detta kan man dra slutsatsen - om den nu inte varit uppenbar tidigare - att IT-utvecklingen är systemmässigt självdrivande och sker i evolutionära stadier:

1. Organisatoriska kvasimaskiner (byråkratier, militära operationer)
   
2. Begynnande datorisering av återkommande regelbundenheter som kan "algoritmiseras"
   
3. Tilltagande datorisering av allt fler samhällsfunktioner
   
4. Samhällets totala beroende av implementerad datorisering
   
5. Verklighetens bristande överensstämmelse med implementerade system
   
6. Strävan att göra systemen mer "intelligenta"
   
7. ?
   

En fråga apropå allt detta är förstås om det gör något att IT-revolutionen stannar av. Principiellt intressantare frågor är dock: Kommer kraven på expertis hos användarna verkligen att minska med dylika "kognitiva agenter"? I så fall innebär det att vi litar på dem till fullo. Och när sådana agenter genomsyrar vår vardag (om så bara på jobbet, om vi har något), kommer denna då att vara mera begriplig och överskådlig än den är nu? Eller kommer våra liv bara att "fungera bättre", från systemsynpunkt. Även om vi inte behöver anpassa oss till icke-intuitiva gränssnitt, som nu, måste vi inte anpassas ännu tajtare till systemen i deras helhet? Och, med tanke på att de föreställda agenterna verkligen kommer att vara agenter (aktörer i samhället): Hur ska det avgöras vilka gränssnitt de kommer att behöva för att kunna sköta sina uppgifter? Och av vem? Dem själva?

/Per

Hantverk och dess simulering

Jag har länge gått och önskat mig en Morgan. Inte bara för att den ser ut som en klassisk brittisk sportbil, nästan likadan nu som den gjorde på 1940-talet, eller för snabbheten och V8:an i Plus 8, eller för dess något obekväma närkontakt med elementen. Utan också för vad den representerar. Vad gäller industriell produktion är det svårt att tänka sig något mera otidsenligt än Morgans fabrik i Malvern Link. Direktören Charles Morgan (tredje generationen) säger, karakteristiskt:

I still believe that people want a car that that's built by skilled people specifically for them, using technology that actually deals with raw materials that are tactile and feel valuable. That includes things like hard woods, and aluminium, materials that you might even want on your dining-room table, things that you really want to touch and feel. [i den officiella "biografin" Morgan: First and Last of the Real Sports Cars, s 293]

Produktionen som helhet är industriell i liten skala, dvs en någorlunda rationell process, men till sin karaktär är väsentliga moment i kedjan hantverksmässiga: stommen av askträ, plåtarna, grillen, hela monteringen.

Den totala kontrasten till detta rapporteras i senaste numret av Ny Teknik. Volvo PV:s senaste, V50, fanns över huvud taget inte i sinnevärlden, som fysisk prototyp, innan förserieproduktionen började. Hela utvecklingen, inklusive alla tester och själva fabriken där bilen skulle tillverkas, skedde virtuellt. Provbilarna var virtuella, krocktesterna var virtuella och pressverktygen beställdes direkt från cad-ritningen.

En del av projektledaren Kjell Johanssons kommentarer är "infontologiskt" intressanta:

Han tycker att den stora skillnaden att arbeta mer virtuellt ligger i att han och kollegerna blir mindre känsliga för hur många års erfarenhet arbetskamrater har. - Om alla hade blivit anställda på Volvo när de var små och sedan fortsatt att jobba här så hade vi ju vetat vem som jobbade med vad. Men eftersom vi lever i ett samhälle där folk byter jobb vart tredje eller vart fjärde år och där det kommer in många konsulter så är det svårt att veta vem man ska prata med om vad. Med det här systemet behöver jag inte veta det utan kan fråga datorn. Det gör att vi blir flexibla. I extremfallet skulle jag kunna sitta i en satellit någon annanstans och jobba.

De som tidigare arbetade med fysisk provning, däremot, har blivit överflödiga.

En principiellt intressant fråga, mänskligt sett, är hur de olika kvalitetsbegepp som är tillämpliga på Morgan respektive Volvo V50, egentligen relaterar till varandra. Kvaliteten hos en Morgan har inte med dess tekniska finess eller tekniska egenskaper att göra. Kvaliteten hos en V50, däremot, har enbart att göra med teknisk finess och tekniska egenskaper - jämte med den rent visuella designen. Vad frågan kretsar kring, är otvivelaktigt det direkta mänskliga bidraget till tillkomst- och tillverkningsprocessen, i dess olika stadier. Detta bidrag blir mer och mer försumbart i allt fler industriella processer, vilket tydligt framkommer i Kjell Johansons kommentarer.

/Per

Rester av millenniebuggen...

Nog måste det här vara en rest av millennie-buggen i Regeringskansliets rättsdatabas. Det som visas på bilden är den fullständiga sökfrågan och det som står efter mindre än-tecknet är dagens datum, uttryckt i pre-2000-format. I år har vi alltså år 104, om man fortsätter rakt fram efter år 99... Det jag undrar nu är om villkoren i sökfrågan tolkas rätt eller inte... Pröva själv att söka i författningarna.

/Simon

Orden och världen (del 1)

Det finns folk som tror att språket kan ha en absolut betydelse i Aristoteles' mening av ordet: ordet "stol" pekar på "mängden av alla stolar". Jag (och många med mig) tror inte det, utan snarare att det vi överför med språkets hjälp bara är toppen på isberget av gemensam kunskap i språkgemenskapen. Speciellt tydligt blir detta med adjektiv: för att förstå ordet "nyttig" måste vi förstå vad det betyder att inte vara nyttig. Att ha kunskap om ett adjektiv innebär att ha kunskap om hela dimensionen.

I detta perspektiv blir GBs nya gräddglass-satsning närmast parodisk när de poängterar att glassen innehåller "äkta blåbär". Vad skulle de annars kunna vara? Eller rättare sagt -- vad brukar de stoppa i sin blåbärsglass?

/Simon

Glödande finanser

Med vårt intresse för "pervasive" och "ambient computing" är det intressant att konstatera, att det redan finns rätt häftiga konsumentprodukter på området. Nu finns The Ambient Orb att köpa för $ 149:

Imagine if you had to go to your computer and type in your zip code whenever you wanted to check what time it was. Your important information should be as accessible as looking at a clock, now the Ambient Orb can make a variety of information just a glance away.
The Orb will arrive automatically set to track the Dow Jones Industrial Average, glowing more green or red to indicate market movement up or down, or yellow when the market is calm. It can be customized to a set of free channels, such as market indices or weather in major cities. Optionally, you can upgrade to access more premium channels, such as your customized portfolio.

Man kan också köpa en Weather Forecast Beacon för $179:

The Beacon silently and elegantly communicates weather data using color and light. It glows more red when warmer weather is forecasted, and colder blue hues if cooler temperatures are on the way. The Beacon will also subtly pulse to show the chance of rain or snow.

I mina ögon är detta utmärkta, t o m vackra exempel på nytänkande vad gäller presentation av kontinuerligt relevanta data. Se även denna AP-artikel.

/Per

Vad är "miljö"?

[anförande på Humanekologins dag, Lunds universitet, 1.10.2003 (under annan rubrik)]

Fackidiot är väl inte precis något man vill bli beskylld för att vara. Men ett annat ord för samma sak är expert och att vara expert, det är fint det. Och expert det är man på en sak. Att generalisera hör inte dit.
Låt mig här citera den kanadensiske författaren och historikern John Ralston Saul. Han skriver i sin bok Voltaire’s Bastards[s 307, min övers.]:

Vår civilisation avskyr experten som hemfaller åt det allmänna fria ordet. Offentliga kommentarer av en individ som yttrar sig utanför sitt eget expertområde, eller t o m försöker att dra vidare slutsatser utifrån sin specialkunskap, ses som en farlig seger för känslan över professionell kompetens. Det blandar sig i andras expertområden och det antyder att givna strukturer är bristfälliga. Yttranden från en författare eller journalist är relativt harmlösa. De kommer från marginalen. Men en riktig expert, som just därför är en fullfjädrad medlem av samhället, angriper sig själv när han angriper andra. Och skulle någon offentligt fälla kritiska kommentarer om sitt eget expertområde, så är det nästan ännu värre. Han förråder sitt brödraskaps hemligheter. Expertis och struktur lyckas därför tysta merparten av den seriösa offentliga diskussionen.

En humanekolog kan alltid skryta med att han eller hon inte är någon fackidiot. Men samtidigt har han svårt att bedriva någon forskning och undervisning över huvud taget, utan att riskera att trampa diverse legitimerade experter på tårna.

Humanekologin sysslar med förhållandet människa/natur. Ett politiskt mera gångbart uttryck är ”miljö”. Humanekologin har (också) något med miljöfrågor att göra. På miljöområdet finns det många experter: miljösamordnare, miljöhandläggare, miljöcontroller, miljötekniker, miljökonsult, miljöcertifieringsledare, miljökoordinator, miljöekonom, miljöledare, med mera.

Man kan ju fråga sig vems miljö, mera exakt, eller för den delen vilken miljö, som kontrolleras och koordineras (med mera) av dessa sakkunniga. På ett ganska uppenbart sätt gör man många gånger ett grundläggande tankefel, när man föreställer sig att ”vår miljö”, som det heter, kan handläggas eller certifieras alldeles oberoende av i vems intresse, eller i vilka idéers intresse, det görs.

Miljöaktivist är en annan sorts expert, kan man säga. Inte offentligt erkänd, men ändå. Och även denna term lider av samma fundamentala oklarhet som exempelvis ”miljöekonom”. I samtliga fall är det oklart vilka mänskliga intressen och idéer som egentligen ligger bakom. Hur kan man ens föreställa sig att man ska kunna värna en ”miljö”, d v s någons omgivning, utan att vara väldigt klar över vems omgivning det är fråga om? Saken kan visserligen verka ganska klar så länge det handlar om jord, luft och vatten. Vi äter alla växter från jorden, andas luft och dricker vatten. Men är vår miljö verkligen inget annat än jord, luft och vatten, växter och djur? Är en rent fysisk överlevnad det enda väsentliga?

För en mycket stor del av dagens människor är en urban, högteknologisk omgivning den givna ekologiska miljön. Teknologin med tillhörande ekonomi har blivit ett ofrånkomligt ”hölje” runt människan, som en gång befann sig i betydligt närmare kontakt med växter och djur, berg och dalar, väder och vind.  På senare tid har den urbana teknologin blivit alltmer kvasiorganisk och komplex till sin karaktär.

I form av cyberspace, om det nu är rätt ord, börjar den t o m uppvisa vissa emergenta, kvasimentala egenskaper. Människan som biologisk organism, eller som person med ett särskilt värde, står egentligen inte i fokus för den nuvarande samhällsutvecklingen. Människan som individuell, självmedveten varelse är många gånger endast en funktionell komponent i extremt komplexa tekniska system av global räckvidd. Hon är idag inte norm för vad som sker. Vi tycker att vi är centrum, att vi har kontroll. Men detta är en illusion.

Våra inre landskap, våra föreställningsvärldar i det postmoderna, högteknologiska samhället har med tiden i allt större utsträckning frikopplats från det yttre landskapets realiteter. Detta har till stor del skett med hjälp av en accelererande produktion av fantastiska prylar, som allt mera framgångsrikt simulerar en yttre värld, en så att säga ”yttre inre” miljö i vilken vi kan samspela med allsköns sagofigurer. Teve, film och dataspel är bara de mest uppenbara formerna av detta. I själva verket består en allt större del av vårt sociala liv av fantasier, inspirerade av alla möjliga fiktiva figurer, påträngande gestaltade i media.

Innebörden i detta är att vår dagliga, konkreta upplevelse av tillvaron alltmer har fjärmats från en tydlig medvetenhet om vårt oundvikliga beroende av den icke-mänskliga och icke människokonstruerade miljön - den ”vilda”, ej tämjda, ej domesticerade, ej artificiella omgivningen. Vi upplever, kan man säga, en inre miljöförstöring, egendomligt parallell med den yttre.

Ett av de problem som den biologiskt verkande miljöförstöringen ställer oss inför, är hur ett förnyat medvetande om vårt faktiska beroende av naturen ska kunna främjas - i ett samhälle där praktiskt taget alla våra sysslor äger rum i helt artificiella miljöer. Här finns knappast någon annan möjlighet än att på alla upptänkliga vis försöka göra oss själva uppmärksamma på att hur vi tänker.

Hur vi ser på oss själva och vår omgivning är av absolut avgörande betydelse. Experter på detta är de som sysslar med humaniora och teologi, inga andra. En humanekologi utan humaniora är en definitionsmässig omöjlighet, en sorts sjävmotsägelse. Samtidigt är humanekologin något mer än humaniora.

Detta ”mer”, som jag ser det, består inte i att humanekologin skulle vara "för mer" i förhållande till mera begränsade studiefält. Det mervärde jag tänker på handlar snarare om att humanekologin utgör en plats, där det är offentligen tillåtet för experter från olika fält, att mötas i en diskussion om frågor av gemensamt intresse. Frågor som faller utanför allas expertramar, men som man ändå inte kan bortse ifrån.

Den speciella kunskap eller färdighet en humanekolog här kan bidra med, är att vara skolad i konsten att föra en konstruktiv dialog över ämnesgränserna, ja till och med över fakultetsgränserna. Så kanske kan man säga att en humanekolog skulle kunna vara en sorts expert i alla fall (det låter ju fint att kalla sig det), men utan att vara fackidiot.

/Per

Att ljuga datorn rätt upp i ansiktet

Steve Talbotts NetFuture är en kompromisslös publikation som propagerar för ett socialt ansvarstagande när det gäller teknologi. I senaste numret skriver han om hur de tekniska mekanismerna för att förfalska ett CV blir alltmer sofistikerade -- från hackare som tar sig in i intet ont anande skolors elevdatabaser och lägger till elever som aldrig har gått där, till företag som erbjuder sig som referenser -- om en intresserad ny arbetsgivare hör av sig ringer man ett nummer och får reda på var personen har arbetat och om hn hade gjort ett gott intryck. Ja, alltså precis som vanligt, med undantag från att det är helt uppdiktat. Det finns också firmor som åtar sig att kontrollera CV åt andra företag, och deras avancerade datasökningar hittar mer och mer felaktig information.

Talbotts synvinkel på det hela är intressant -- han ser det som en kapprustning mellan teknologier, snarare än mellan människor, och att det är på grund av att det just är teknologierna som möts och inte människorna, så kan vi vara så helt osociala mot varandra -- att på motsvarande sätt ljuga någon rätt upp i ansiktet hade inte gått:

in all these cases the conflict is more and more taking the form of escalating encounters between my technology and yours, software against software, hardware against hardware.  Or, which is the same thing:  the conflict is less and less a matter of my having anything directly to do with you.  So normal social constraints play less and less of an inhibiting role, and the insults to human decency become more extreme every month.

Men visst gör det skillnad att det finns ett eller flera teknologi-lager mellan en själv och den man kommunicerar med. Att fortsätta reagera socialt adekvat på "teknologiska förolämpningar" -- det kan vara allt ifrån att inte få svar på ett email till korkade felmeddelanden eller länkar på en webbplats som inte fungerar -- är definitivt en överlevnadsstrategi för den som vill fortsätta kalla sig människa.

/Simon