Jag har länge gått och önskat mig en Morgan. Inte bara för att den ser ut som en klassisk brittisk sportbil, nästan likadan nu som den gjorde på 1940-talet, eller för snabbheten och V8:an i Plus 8, eller för dess något obekväma närkontakt med elementen. Utan också för vad den representerar. Vad gäller industriell produktion är det svårt att tänka sig något mera otidsenligt än Morgans fabrik i Malvern Link. Direktören Charles Morgan (tredje generationen) säger, karakteristiskt:
I still believe that people want a car that that's built by skilled people specifically for them, using technology that actually deals with raw materials that are tactile and feel valuable. That includes things like hard woods, and aluminium, materials that you might even want on your dining-room table, things that you really want to touch and feel. [i den officiella "biografin" Morgan: First and Last of the Real Sports Cars, s 293]
Produktionen som helhet är industriell i liten skala, dvs en någorlunda rationell process, men till sin karaktär är väsentliga moment i kedjan hantverksmässiga: stommen av askträ, plåtarna, grillen, hela monteringen.
Den totala kontrasten till detta rapporteras i senaste numret av Ny Teknik. Volvo PV:s senaste, V50, fanns över huvud taget inte i sinnevärlden, som fysisk prototyp, innan förserieproduktionen började. Hela utvecklingen, inklusive alla tester och själva fabriken där bilen skulle tillverkas, skedde virtuellt. Provbilarna var virtuella, krocktesterna var virtuella och pressverktygen beställdes direkt från cad-ritningen.
En del av projektledaren Kjell Johanssons kommentarer är "infontologiskt" intressanta:
Han tycker att den stora skillnaden att arbeta mer virtuellt ligger i att han och kollegerna blir mindre känsliga för hur många års erfarenhet arbetskamrater har. - Om alla hade blivit anställda på Volvo när de var små och sedan fortsatt att jobba här så hade vi ju vetat vem som jobbade med vad. Men eftersom vi lever i ett samhälle där folk byter jobb vart tredje eller vart fjärde år och där det kommer in många konsulter så är det svårt att veta vem man ska prata med om vad. Med det här systemet behöver jag inte veta det utan kan fråga datorn. Det gör att vi blir flexibla. I extremfallet skulle jag kunna sitta i en satellit någon annanstans och jobba.
De som tidigare arbetade med fysisk provning, däremot, har blivit överflödiga.
En principiellt intressant fråga, mänskligt sett, är hur de olika kvalitetsbegepp som är tillämpliga på Morgan respektive Volvo V50, egentligen relaterar till varandra. Kvaliteten hos en Morgan har inte med dess tekniska finess eller tekniska egenskaper att göra. Kvaliteten hos en V50, däremot, har enbart att göra med teknisk finess och tekniska egenskaper - jämte med den rent visuella designen. Vad frågan kretsar kring, är otvivelaktigt det direkta mänskliga bidraget till tillkomst- och tillverkningsprocessen, i dess olika stadier. Detta bidrag blir mer och mer försumbart i allt fler industriella processer, vilket tydligt framkommer i Kjell Johansons kommentarer.
/Per
På min (ringa) fritid ägnar jag mig åt foto. Även inom fototekniken finns det sådana skillnader som du exemplifierar med Morgan. Kameror som Leica och Hasselblad (i varje fall de tidigare modellerna, Hasselblad försöker uppdatera sig med mer elektronik i ett samarbete med Fuji) står för en viss "känsla"; de är byggda i metall på ett hantverksmässigt sätt, innehåller få finesser, har mycket hög kvalitet på optik mm. Sen har man en ständigt pågående featuritis hos många andra modeller: fler och fler finesser, vilket om något har förstärkts av digitalkameratekniken.
Posted by: Gustav Holmberg | 27 april 2004 at 12:12