Talbotts synvinkel på det hela är intressant -- han ser det som en kapprustning mellan teknologier, snarare än mellan människor, och att det är på grund av att det just är teknologierna som möts och inte människorna, så kan vi vara så helt osociala mot varandra -- att på motsvarande sätt ljuga någon rätt upp i ansiktet hade inte gått:
in all these cases the conflict is more and more taking the form of escalating encounters between my technology and yours, software against software, hardware against hardware. Or, which is the same thing: the conflict is less and less a matter of my having anything directly to do with you. So normal social constraints play less and less of an inhibiting role, and the insults to human decency become more extreme every month.Men visst gör det skillnad att det finns ett eller flera teknologi-lager mellan en själv och den man kommunicerar med. Att fortsätta reagera socialt adekvat på "teknologiska förolämpningar" -- det kan vara allt ifrån att inte få svar på ett email till korkade felmeddelanden eller länkar på en webbplats som inte fungerar -- är definitivt en överlevnadsstrategi för den som vill fortsätta kalla sig människa.
/Simon
Detta är mest exempel på hur teknisk förändring inte har försämrat en social mekanism (som man naivt kan tro), utan bara exponerat brister som fanns där hela tiden. Faktiskt, sedan när har referenser egentligen någonsin betytt vad dom utger sig för att vara? Långt innan tendensen i vissa stora länder västerut att stämma folk som ger mindre glödande referenser så har systemet varit behäftat med socialt betingade begränsningar.
"Arbetsgivaren" i abstrakt mening kan kanske förväntas ge en objektiv syn på den sökande, men i praktiken pratar man med en tidigare arbetskollega, och kanske vän sedan flera år, och denna kommer - medvetet eller omedvetet - att ge bästa möjliga syn på den sökande. På motsatt sätt, om det finns kvardröjande ont blod mellan den arbetssökande och den person som svarar på det tidigare arbetet så kan den arbetssökande svartmålas så till den milda grad (i subtila ordalag) att man kunde undra hur ett sådant monster överhuvudtaget kan få gå löst.
Den enda tolkningen man kan göra av referenser är förmodligen att den arbetssökande inte är mer asocial än att dom kan få andra att ställa upp på att svara på frågor för deras räkning. Att tolka in mer än så är förmodligen att lägga alltför stor vikt vid ett system som till sin natur alltid har inbjudit till skönmålning, svartmålning och fusk. Ingen kan väl ärligt påstå att det aldrig hänt att arbetssökande gett telefonnummer till tidigare anställningar som i själva verket gått till en av deras vänner eller släktingar?
Talbott anser att det är en grundläggande skillnad mellan att låta teknologier ljuga för varandra och att ha människor att ljuga direkt. Då har han ignorerat just att vi har lång och förväntad - närmast institutionaliserad - tradition att ljuga för varandra i situationer som i arbetssökande. När den presumtiva arbetstagaren säger att "min största brist är att jag alltför lätt tar på mig för mycket arbetsuppgifter" så vet alla i rummet att det är en förväntad formulering utan kontakt med verkligheten annat än via vykort. Tekniska förändringar ändrar mest mönsterdetaljer i en mycket gammal social väv.
Posted by: Janne | 23 april 2004 at 16:38
Oj, jag hade aldrig riktigt tänkt på alla de fall med att fuska med referenser som du nämner, men visst är det ett konstigt system.
Hade jag själv blivit tillfrågad som referens tror jag dock att jag hade haft lättare att säga positiva falska saker i ett brev än per telefon, och framför allt så gör (den digitala) teknologin det möjligt att sätta fusket i system på ett annat sätt än tidigare.
En sak som är väldigt intressant i ditt resonemang är dessa tolkningsmönster som finns i vår sociala interaktion med varandra. I ett samtal vet vi vad det betyder att "alltför lätt ta på sig för mycket arbetsuppgifter". När vi nu går över i ett mer och mer teknologiserat samhälle måste det finnas motsvarande sätt att subtilt uttrycka omdömen om sig själv och andra, som just *inte* är avsedda att tolkas bokstavligt. Diskussionen om detta har knappt börjat. Ett tecken på det är diskussionen om sociala nätverkstjänster, typ Friendster eller Orkut, där man ska hantera på vilket sätt man är vän med någon. Clay Shirky skrev en fin liten krönika om hur man kan uttrycka sociala relationer på ett kontrollerat sätt:
http://www.corante.com/many/archives/2004/03/16
relationship_a_vocabulary_for_describing_relationships_between_people.php
Posted by: Simon Winter | 25 april 2004 at 08:26