Är det skälen som gör oss till människor?

I fredagens ledarsideskrönika i DN diskuterar Göran Rosenberg problemet med att göra rätt sak av fel skäl -- och tvärtom att göra fel sak av rätt skäl. Diskussionen gäller i det här fallet Irak-kriget, men är väldigt intressant av en mängd skäl.

Edward T. Hall diskuterar saken i en utomordentlig bok (Beyond culture från 1971) och jämför olika kulturer med avseende på "kontext", alltså hur mycket extra information man behöver för att avgöra betydelsen av en viss handling. Vid den ena ändpunkten ställer han upp USA som ett "lågkontextland", där handlingen står mer eller mindre för sig själv -- det räcker att fråga "Stal du bilen eller inte?". Skälen till detta spelar inte någon större roll. Den andra ändpunkten låter han representeras av högkontextlandet Frankrike som går väldigt långt i att ta reda på varför en handling utfördes.

Och även om de skandinaviska länderna i boken målas upp som extrema lågkontextländer :-) så blir det intressant att fundera på hur viktigt det är för oss med orsaker och skäl. Inte minst om man tänker på våra artefakter och IT-system. Där vill man ju verkligen veta varför ett visst (felaktigt) beteende uppstår. Problemet är att detta blir svårare och svårare, eftersom datorprogram blir så komplexa att det inte går att härleda beteendet till bakomliggande orsaker. Och en av de förmågor som datorer (idag) definitivt inte har är att själva reflektera över sitt "beteende" och komma fram till vad som blev fel.

Hur djupt ligger då reflektionen över orsaker och skäl hos oss människor. Vi har redan nämnt ett kulturellt plan, ovan, där olika kulturer går olika långt i att efterforska skälen till en handling. Men det finns också sociala teorier, kanske främst Kelleys attributionsteori, där kärnan ligger i var vi lägger skulden för en oväntad handling. Om jag dansar med någon som trampar mig på tårna kan jag tänka att det är mitt fel, för att jag dansar så dåligt, det kan vara min danspartners fel, eller också kan jag skylla på "omständigheterna". Detta är förstås överväganden vi omedvetet gör hela tiden.

Går vi ett steg in mot individbaserade teorier hittar vi en teori om hur orsakssamband inte bara uttrycks i språket, utan rentav är konventionaliserade i språkets grammatik. Leonard Talmys Force dynamics beskriver hur vissa språkliga uttryck bäst förstås genom att tänka sig en mental modell där objekt påverkade av olika krafter ställs mot varandra. Detta gäller vanliga meningar som "Bollen stannade när den rullade över gräset", men sträcker sig djupt in i hjälpverbens vindlingar: meningen "Får jag gå ut?" måste förstås som att det finns en "kraft" hos lyssnaren som skulle kunna hindra talaren från att gå ut, och hela fältet av modala hjälpverb kan ritas upp som olika med- och motverkande krafter. (Se även en uppsats från min avhandling.)

Så i den mån språket bidrar till att göra oss till människor, kan man också säga att "skälen" gör det -- att reflektera över och lägga märke till orsakssamband är djupt rotat i många av de "hårdkodade" egenskaper som ligger djupt ner i kultur och språk, och kommer att utgöra intressanta utmaningar för dem som försöker modellera dem i AI-system. För teoribildningen som finns idag är definitivt inte så preciserad som det hade behövts för att kunna tillfredsställa en datormodell.

/Simon