Infontology

Portabel människomätare

Via nyhetsbrevet från The Feature blir jag sent omsider medveten om en manick kallad Portable People Meter från Arbitron. Den marknadsförs i följande termer:

The Portable People Meter (PPM) is a unique audience measurement system that tracks what consumers listen to on the radio, and what consumers watch on broadcast television, cable and satellite TV. The Portable People Meter is a pager-sized device that consumers wear throughout the day. It works by detecting identification codes that can be embedded in the audio portion of any transmission.

Mark Frauenfelder, som nu senast skrivit om det på The Feature, verkar höra till dem som inte bara ser rosafärgade möjligheter med denna pryl, men hans funderingar utmynnar ändå i en rätt lam kommentar:

Why not equip mobile phones with PPM chips that would keep tabs on its owners' media diets, and send the reports wirelessly? I'm not entirely against this idea. While I value my privacy, I also like things like Amazon's recommendation service that suggests books and DVDs it thinks I might be interested in, based on my past purchases and the purchases made by people who have bought the same things I've bought from Amazon.

Jag kollar lite vad som tidigare skrivits om PPM. En typisk kommentar, på Techdirt, lyder:

While I still wonder who really wants to carry around yet another device, I'm not sure what the big deal is. If people want to give up their privacy concerning what media they consume in exchange for some cash, it's really their right to do so. I don't think anyone is being forced to use these devices - and I don't think anyone is being mislead about what it's doing.

Detta är just den kontextbefriat naiva inställning som oroar mig så mycket, inte i förhållande till denna enskilda produkt, men i förhållande till vår totala media- och datamiljö. PPM är ju inte den enda tekniken som skapar övervaknings- och datalagringsmöjligheter, vilka tillsammans snabbt blir omöjliga att överblicka och "frivilligt" ha koll på. Och vad sägs t ex sägs om PPM i kombination med GPS? Inbyggd i kameramobiler?

En gammal diskussion på slashdot.org innehåller en rad spontana synpunkter på PPM. En kommentar är intressant dystopisk:

Does this strike anyone as being eerily like the way naturalists will shoot a tranq into some hapless animal and saddle them with a bigass ugly collar around their neck containing a radio reciever?

Konsumentboskap. Är det vad vi vill vara?
Vad gäller PPM, liksom vid varje annan dylik innovation, så framhålls det av de ansvariga alltid, att de inte har några baktankar, att deras produkt inte kan användas i onda syften och att den är helt frivillig. (Se t ex en bra artikel , med intervju, när PPM var ny.) Men det är som sagt inte detta som är poängen med att diskutera implikationerna i denna typ av teknologi. En nästan allt överskuggande implikation är att digital informationsinhämtning kan ske och sker på kolossalt många olika sätt och att "frivilligheten" bara är det som syns på ytan. Det är en kolossal miljöförändring vi upplever.

/Per

När orden blir varumärken, del 3

Håller namnen på att ta slut? Eller är det bara för att vissa yttranden äger rum i en global kontext?

James Gleick skriver en ganska lång och mycket läsvärd artikel i New York Times om dagsläget vad gäller namngivning och varumärken i en värld där användningskontexter som hittills varit skilda nu plötsligt måste samsas i ett gemensamt rum på nätet.

Dels är det ju den geografiska kontexten som förs samman på nätet, men det är också fler och fler varumärken som sprider sig geografiskt och blir möjliga att blanda samman.

Globalization tears down the walls that divide our collective mental universe. Some walls are geographic; others are just semantic. What is, for example, DOMINO? It depends on the context. Maybe your first thought involved pizza? Or was it sugar? In the software world, Domino is the name of e-mail server software. Elsewhere, it is a record label. And a game. As for DOMINO.COM, it belongs to none of these. As for the trademark, the United States has awarded ownership rights to several hundred contending parties. In a complex world, the simplest words are the most oversubscribed.

[...] One approach to settling name disputes is to get inside our heads and figure out what's there. Litigators tried that in a famous Domino case, pizza v. sugar, employing public-opinion surveyors to find out which of the competing connotations dominated, mentally. Each side managed to produce surveys proving its points; this was done by asking different types of people. Customers buttonholed in Domino's pizza outlets tended to think pizza; housewives reached at home tended to think sugar. (A federal judge finally ruled that the two Dominos could co-exist.) There are six billion of us, but even as individuals, we are mercurial, our brains notoriously in flux. Whether MADONNA evokes the singer or the Virgin might depend on mood or time of day. So might the mental ''distance'' between the drugs ZELDOX and ZOVIRAX and ZEPHREX and ZYPREXA. The law, for better and for worse, insists on mind reading: cases hinge on psychological concepts like distinctiveness and confusion.

[...]As these conflicts have rattled the legal edifices of intellectual property, the response has been a sort of panic -- a land grab. Trademarks are a case in point. As recently as 1980, the United States registered about 30,000 a year. Last year, the number was 185,182, a jump of nearly 50 percent from just two years before. The vast majority of trademark applications used to be rejected; now the opposite is true. A few of the words and phrases trademarked in the most recent batch this month were DRIVE HARDER, RELAXED LUXURY, MYASSISTANT, A COFFEE SHOP IN YOUR OFFICE, FLEXIBLE THINKER (a Canadian motivational speaker), RINGWRAITH (the Tolkien moviemakers still going strong) and DOING HIS TIME (for ''transportation of families of prison inmates''). Are any of these so special, creative or individual that ownership rights ought to be assigned?

Kanske dags att registrera Infontology som varumärke? Eller att tillåta vissa yttranden att bara vara giltiga i ett begränsat rum, kanske? För det är ju den förutsättningen som har gällt det naturliga språket hittills -- det vi säger i en vardaglig konversation behöver inte vara preciserat så att det kan förstås i alla möjliga sammanhang. Och det är ju också därför som man har kunnat ha ett överlapp mellan de namn/etiketter man sätter på saker.

Sett från ett maskinellt perspektiv är det inte något problem att sära på Domino som socker, pizza eller epostserver. Det finns ett utarbetat ramverk byggt på något som kallas URI (uniform resource identifier), där det är lätt att visa vilket av alla Domino som jag pekar på. För oss människor ser jag tre rätt stora problem:

• Vi måste anpassa vårt språk på ett genomgripande sätt om det inte ska uppstå en enorm klyfta mellan det "naturliga" språket och det som är byggt på URIer.

• Hela språksynen för oss tillbaka till Aristoteles teoribildning, och blir väldigt svår att förena med moderna tiders teorier om pragmatik, mentala modeller och diskursanalys.

• Att genomföra en sådan här förändring med namn/substantiv kanske skulle kunna vara möjligt, och det är säkert där striden kommer att stå, med varumärkesägare i främsta ledet, men tittar man på språket som helhet är det nog inte möjligt att genomföra en motsvarande övergång till att bygga på URIer.

/Simon

Uppdaterad programförklaring

Vi har uppdaterat programförklaringen under länken "Om Infontology". Här är den nya texten:

Infontology publicerar varje vardag artiklar om informationsanvändning och hur ny teknik förändrar vår verklighet och vår kultur. Artiklarna sätter in tekniken i ett större sammanhang och försöker ge en bild av vårt samhälle i framtiden, men också en fördjupad bild av hur vi har kommit hit där vi är nu.

Datorer har på kort tid blivit den i särklass viktigaste artefakten i vårt samhälle, och den finns med i nästan alla kulturella aktiviteter idag. Trots detta är diskussionen om datorernas djupare inverkan på samhälle och kultur underligt frånvarande från kultur- och ledarsidor i våra medier.

En anledning till detta är kanske det trånga debattklimat som finns i Sverige idag, där det är väldigt lätt att bli kallad teknikfientlig bara för att man vill starta den diskussion om tekniken och teknikens villkor som borde utgöra grunden för varje demokratiskt samhälle. På vilket sätt är det självklart att vi automatiskt förs in i ett samhälle som är bra för oss som människor?

En av de mest spännande sakerna med utvecklandet av avancerade system med artificiell intelligens och agent-teknologi är, att de tvingar oss att reflektera över vad det egentligen är att vara människa. Tidigare har det inte varit nödvändigt att avgränsa oss människor och våra förmågor mot något annat än våra förfäder aporna. Ja, man kan till och med säga att det inte ens har varit möjligt att tidigare diskutera det genuint mänskliga -- eftersom det inte har funnits något att kontrastera detta mot.

Det är en stor förändring som vårt samhälle håller på att gå igenom. Förutom att det idag produceras väldigt mycket information om nästan allt som "händer" i världen, så är en av de mest genomgripande förändringarna att denna information i högre och högre grad är digital. Detta innebär att den kan kopieras och vidareförädlas utan kvalitetsförluster av IT-system; den kan lagras billigt och sökas igenom på maskinell väg.

Det finns många områden som rör informationsanvändning där vi inte har en tillräcklig begreppsapparat för att över huvud taget kunna diskutera nya tjänster och tillämpningar på ett adekvat sätt, i förhållande till möjliga konsekvenser. Ett sånt är automatisk registrering av var personer befinner sig. Detta område, som kan betyda en revolution för människors känsla av trygghet och säkerhet, är kanske samtidigt det mest kontroversiella just nu. Baksidan av det blir lätt en känsla av övervakning, som gör att hela grunden för vårt beteende förändras. Förändringen från dagens förhållandevis fria samhälle till ett samhälle präglat av dokumentering av alla livsaspekter, kommer inte att ske plötsligt, utan kommer att bestå av ett antal små steg som vart och ett för sig ser harmlöst ut, men som riskerar att ta oss till ett samhälle där vi inte vill leva.

De nya teknologierna behöver nya riktlinjer för att kunna utformas så att vår unikt mänskliga glädje och kulturella särart tas till vara.

/Simon och Per

Vad är en maskin?

Vad är en människa?
Från Duke University rapporterades häromdagen:

In their first human studies of the feasibility of using brain signals to operate external devices, researchers at Duke University Medical Center report that arrays of electrodes can provide useable signals for controlling such devices. The research team is now working to develop prototype devices that may enable paralyzed people to operate "neuroprosthetic" and other external devices using only their brain signals. While the new studies provide an initial proof of principle that human application of brain-machine interfaces is possible, the researchers emphasize that many years of development and clinical testing will be required before such neuroprosthetic devices are available.

Men "många år" går rätt fort; det märker man när man passerat fyrtio. Och varför skulle dylika tekniker begränsas till förlamade människor? Om man tänker som Kevin Warwick finns det ingen som helst anledning. Ju fler som kan direktlänkas till datasystem och artificiell intelligens, desto bättre. Den som tycker detta låter lite kymigt är förmodligen en "bio-luddit", åtminstone enligt Cyborg Liberation Front .

Man skulle kunna argumentera, att människan sedan så lång tid (sedan äldre stenålder) är så nära lierad med sina verktyg och andra artefakter, att det i en mera intim koppling till datorer endast handlar om ytterligare ett steg på samma väg. Det är naturligt för människan att vara onaturlig. Jag är säker på att detta är feltänkt. Det finns inget bra skäl att anta att det "onaturliga" (typiskt mänskliga) hos människan i första rummet skulle vara hennes förhållande till sina artefakter. Så resonerar bara en maskinfixerad civilisation (jfr artikeln Är det artificiella naturligt?. Artefakter är uttryck, inte delar av oss sådana vi verkligen är. Ändå är vi faktiskt, av och till, synnerligen nära sammankopplade med våra artefakter, såsom jag argumenterar utförligt i boken The Lure of Origins, särskilt kapitel III:2. För att förmå vara, eller bli, fullt mänskliga är det dock nödvändigt att vi låter höja oss över ("transcendera") denna insjunkenhet. Transhumanisterna i Cyborg Liberation Front och dylika sammanhang, vill i stället sjunka så djupt in i sina maskiner att de glömmer allt annat.

Så jag är väl en bio-luddit då, i dessa föregivna kvasimänniskors ögon, en person som tycker att teknologier skall begagnas medvetet och med eftertanke, inte som älskare eller älskarinnor.

/Per

Är det skälen som gör oss till människor?

I fredagens ledarsideskrönika i DN diskuterar Göran Rosenberg problemet med att göra rätt sak av fel skäl -- och tvärtom att göra fel sak av rätt skäl. Diskussionen gäller i det här fallet Irak-kriget, men är väldigt intressant av en mängd skäl.

Edward T. Hall diskuterar saken i en utomordentlig bok (Beyond culture från 1971) och jämför olika kulturer med avseende på "kontext", alltså hur mycket extra information man behöver för att avgöra betydelsen av en viss handling. Vid den ena ändpunkten ställer han upp USA som ett "lågkontextland", där handlingen står mer eller mindre för sig själv -- det räcker att fråga "Stal du bilen eller inte?". Skälen till detta spelar inte någon större roll. Den andra ändpunkten låter han representeras av högkontextlandet Frankrike som går väldigt långt i att ta reda på varför en handling utfördes.

Och även om de skandinaviska länderna i boken målas upp som extrema lågkontextländer :-) så blir det intressant att fundera på hur viktigt det är för oss med orsaker och skäl. Inte minst om man tänker på våra artefakter och IT-system. Där vill man ju verkligen veta varför ett visst (felaktigt) beteende uppstår. Problemet är att detta blir svårare och svårare, eftersom datorprogram blir så komplexa att det inte går att härleda beteendet till bakomliggande orsaker. Och en av de förmågor som datorer (idag) definitivt inte har är att själva reflektera över sitt "beteende" och komma fram till vad som blev fel.

Hur djupt ligger då reflektionen över orsaker och skäl hos oss människor. Vi har redan nämnt ett kulturellt plan, ovan, där olika kulturer går olika långt i att efterforska skälen till en handling. Men det finns också sociala teorier, kanske främst Kelleys attributionsteori, där kärnan ligger i var vi lägger skulden för en oväntad handling. Om jag dansar med någon som trampar mig på tårna kan jag tänka att det är mitt fel, för att jag dansar så dåligt, det kan vara min danspartners fel, eller också kan jag skylla på "omständigheterna". Detta är förstås överväganden vi omedvetet gör hela tiden.

Går vi ett steg in mot individbaserade teorier hittar vi en teori om hur orsakssamband inte bara uttrycks i språket, utan rentav är konventionaliserade i språkets grammatik. Leonard Talmys Force dynamics beskriver hur vissa språkliga uttryck bäst förstås genom att tänka sig en mental modell där objekt påverkade av olika krafter ställs mot varandra. Detta gäller vanliga meningar som "Bollen stannade när den rullade över gräset", men sträcker sig djupt in i hjälpverbens vindlingar: meningen "Får jag gå ut?" måste förstås som att det finns en "kraft" hos lyssnaren som skulle kunna hindra talaren från att gå ut, och hela fältet av modala hjälpverb kan ritas upp som olika med- och motverkande krafter. (Se även en uppsats från min avhandling.)

Så i den mån språket bidrar till att göra oss till människor, kan man också säga att "skälen" gör det -- att reflektera över och lägga märke till orsakssamband är djupt rotat i många av de "hårdkodade" egenskaper som ligger djupt ner i kultur och språk, och kommer att utgöra intressanta utmaningar för dem som försöker modellera dem i AI-system. För teoribildningen som finns idag är definitivt inte så preciserad som det hade behövts för att kunna tillfredsställa en datormodell.

/Simon

Väl optimistiskt med automatisk mobil-översättning

Ett japanskt forskningsinstitut planerar att lansera en mobiltelefon med automatisk översättning mellan japanska och engelska 2007, enligt Mainichi Interactive.

Tjänsten ska fungera så att man pratar japanska i ena ändan och så kommer det ut på engelska i andra ändan efter högst 10 sekunder.

Kan det vara rätt väg att gå? Det är ju ökänt svårt att prata i telefon på ett främmande språk, och ännu svårare i mobiltelefon som ska kunna användas i olika potentiellt stökiga miljöer.

Bättre vore väl att först kommersialisera automatisk programvara för översättning mellan exempelvis olika mötesdeltagare, därefter komma med robust programvara för det fasta telefonnätet som används under mer kontrollerade former, och därefter försöka sig på en mobil variant.

Men det är kanske anses mer pinsamt att behöva stå ansikte mot ansikte med den man pratar med, om nu apparaten börjar haspla ur sig grodor...

Länk via textually.org. /Simon

"Finländarnas avgud"

Det torde inte ha undgått någon att Nokia är en baddare på mobiltelefoner. Finns det något samband mellan detta och det faktum att Nokia är finländskt? "Finland påminner lite grann om den amerikanska glesbygden" skriver den estniske författaren Jaan Kaplinski och fortsätter:

- ett glesbefolkat land där kommunikationen är ett av de största problemen. Teven har länge varit amerikanernas avgud och i dag har den ersatts av internet. Finländarnas avgud är som bekant mobiltelefonen. i mina ögon är dessa analoga fenomen: bägge teknologierna erbjuder en ensam och isolerad människa en möjlighet att umgås, den hjälper henne att finna något slags ny gemenskap i stället för den som gått förlorad. Men i de flesta fall kan man säga att det inte resulterar i någon sann gemenskap utan snarare i en skenbar sådan. [Vita nätter och svarta, s 44]

Mobiltelefonen som en kvasireligiös lockelse - att äntligen kunna prata med andra människor, men ändå förbli isolerad mitt i vimlet; det känns nästan sorgligt bland allt det glättiga och upptagna.
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Sverige i detta avseende är intill förväxling likt Finland, med en rejäl portion "amerikanskt" internet därtill...

/Per

Den framtida kommunikationsmarknaden

Det är svårt att veta hur telefonimarknaden kommer att se ut om bara ett par år. För det första är det ju mer och mer en "kommunikationsmarknad" där data och teletrafik flyter ihop. Och redan nu lanseras en hel mängd produkter som överbryggar gapet mellan telefoni och data, och mellan fast och mobilt.

Nokia har släppt sin Nokia 9500 Communicator med WiFi, ungefär samtidigt som BTs futurolog förutspår operatörernas död redan 2010.

Mobiltelefoner har ju numera ofta en speciell knapp som med ett tryck tar en ut på Internet, och om den slåss traditionell telefontillverkare och operatörer, men nyligen annonserades kinesiska Kyocera-telefoner med en knapp som går direkt till browser-tillverkaren i stället, i det här fallet norska Opera.

I Kina har man sin lilla smarta telefon som beter sig som en mobiltelefon så länge man är i sin hemstad, men går på det fasta abonnemanget. I Europa lanserar Siemens en kameratelefon för det fasta nätet, med MMS och allt, och Vodafone erbjuder SMS till det fasta nätet i Sverige, med en röst som läser upp meddelandet.

RFID -- mobiltelefonernas nya beröringsparadigm

2004 har ju av vissa pekats ut som ett genombrottsår för RFID, men nu kommer färdiga produkter för en massmarknad från ett lite oväntat håll, när Nokia släpper sitt Nokia mobile RFID kit, som ett "skal" till den nya "allväderstelefonen" 5140.

Under ETCon för ett par veckor sen visade Nokias CTO Pertti Korhonen en tillämpning med en telefon och en bok, där man rörde vid boken med telefonen för att få information om den via Internet, eller skicka information om den till sina vänner, och det är lite liknande scenarior som Nokia tänker sig för den nya RFID-läsaren, fast framför allt för företagsmarknaden, eventuellt för att priset kanske kan väntas bli högt.

Nokia föreslår tillämpningar som att en servicetekniker eller vakt rör vid en RFID-etikett och skickar eller får information om objektet där etiketten sitter, ungefär som man gör idag med streckkoder. På köpet får man en autenticering och tidsstämpling av avläsningen.

Men det finns också mer intressanta fall där RFID-kretsen är hopkopplad med en mätare och värdena från mätaren lagras i telefonen. Med tanke på att 5140-telefonen i sig själv innehåller en mängd olika mätare och sensorer, som digital kompass, termometer och decibel-mätare öppnas ett stort framtida tillämpningsområde. Redan nu finns flera olika mätartyper med Bluetooth för datainsamling med mobila enheter, exempelvis en avståndsmätare från Leica.

Ett tredje område som Nokia nämner i sina användningsscenarior är för handikappade, där en RFID-etikett bakom ett foto av en person kan användas för att ringa personen -- rör med telefonen vid fotot så ringer telefonen automatiskt upp. Samma teknik kan förstås användas för en mängd "kontext-aktiverade" tillämpningar.

Nokias läsare köps i ett paket med två skal och 20 RFID-etiketter, kör på ISO 14443A (13,56 MHz) och är ett led i samarbetet med Sony och Philips om Near Field Communication, ett interaktionsparadigm byggt på "beröring", som är avsett att komplettera Bluetooth och IR i kommande telefoner och andra tillämpningar.

Avläsningen fungerar på 2-3 centimeters håll, vilket gör att man kan avfärda en hel del av de invändningar mot integritetskränkning som hittills har ackompanjerat RFID-tillämpningar. Å andra sidan är avståndet beroende av läsarens signalstyrka (upphöjt till 4), så med en mycket stark läsare kan man förstås få helt andra avstånd. En annan stor skillnad mot tillämpningar som tidigare nämnts är att det nu är läsaren som är mobil, medan RFID-etiketten sitter fast. Tidigare har det framförts invändningar mot att RFID-etiketter skulle kunna användas för spårning.

/Simon

Arbetslös produktivitet

Konjunkturen är på väg uppåt verkar det som. Men arbetslösheten ökar. Arbetsmarknadsoptimisterna tror att det rör sig om en sorts "eftersläpning". Bara industriproduktionen kommer igång på allvar, så ska det väl bli fler jobb! Men om produktiviteten ökar nu, utan att fler jobb uppkommer, varför skulle de bli fler senare?

Det har blivit något av en (pseudo)truism att hävda, att tack vare infoteknikens möjligheter, så har "tjänstesektorn" eller "kunskapssektorn" blivit den nya tillväxtmotorn. Men är det någon sektor i ekonomin som inte är arbetsintensiv, så är det den som är relaterad till informationsteknik. Jag kan inte se annat än att John Ralston Sauls analys i Voltaire's Bastards (1992) gäller:

The most interesting of the service areas - the high-technology industries - are the least labour-intensive sector in the economy. Seventy percent of the of the manufacturing costs of a semiconductor microchip is knowledge - that is, research, development and testing. Twelve percent is labour. [...] What's more these technologies are using less and less raw materials. Twenty-five to fifty kilos of fiberglass cable can transmit as many telephone messages as one ton of copper wire. And those fifty kilos of fiberglass cables require only 5 percent of the energy needed to produce one ton of copper wire. There is nothing wrong with these savings. [...] The point is that the serious service induistries are not going to be massive creators of solid employment. Indeed, they should not be put in the service category at all.

Inevitably though, the high-technology industries are invoked whenever the service sector is being worshipped. The suggestion is that computers, software and advanced communications are typical of our service-based future. The reality is that they belong to the manufacturing process, where they are essential in such areas as research, development, design, production and sales. As Akio Morita [Sonys grundare] points out, these elements cannot be separated out to be kept in the developed world, while manufacturing is moved to the Third World. [s 382]

Och (delar av) "tredje världen" tar nu i ökande takt över många av de relativt få IT-jobben, vilket f ö uppmärksammades i förra utgåvan av Wired .

Det är dags att börja ge upp orealistiska förhoppningar och börja fundera på den verkliga framtiden, i vilken allt färre yngre med allt färre verkligt produktiva jobb (till vilka man också måste räkna läraryrket) ska ta hand om allt fler "improduktiva" gamla. En del av de senare kanske kan skötas av vårdrobotar, förstås. Eller också kan presumtiva lärare ersättas av IKT, så att de kan ta hand om sina äldre anhöriga i stället.

/Per