Infontology

Framtidens sjukhus är här

San Fransisco Chronicle skriver om framtidens sjukhus och rapporterar från kaliforniska El Camino Hospital, som började redan 1971 med ett automatiskt system för medicindistribution, utvecklat tillsammans med Lockheed.

Därefter har de fortsatt den snabba tekniska utvecklingen på ett sätt som känns ganska långt från vardagens svenska sjukhus -- men som antagligen även ligger väldigt långt ifrån USAs genomsnittssjukhus.

The hospital, which is completely wireless, en route to becoming paperless and eventually filmless, is clearly an early adopter. Doctors and nurses wear a small, voice-activated wireless device around their necks to communicate with each other. Supply cabinets are opened with a biometric thumbprint reading.

Dels är detta säkert ett prestige-projekt för alla inblandade parter, som gör att de kan sätta ner lönsamhetskraven, men det är också så att de har kvantifierat besparingarna och uppskattar besparingarna bara på de felmedicineringar som har kunnat undvikas till 300.000 USD per år.

Min framtidssyn är följande: det är helt klart att detta inte är en mogen teknologi i den meningen att den är robust, skalbar och möjlig att snabbt att göra om till snabbinstallerade mjukvarupaket. Men om man kör ett antal sådana här pilotinstallationer på olika sjukhus kommer man att ha samlat information tillräcklig för en storskalig kommersialisering. Detta kommer sedan att ske på bred front, eftersom vid det tillfället kommer de ekonomiska vinsterna att kunna bli mycket stora för alla inblandade.

Om ett svenskt sjukhus skulle lockas av detta skulle de ekonomiska argumenten kunna bli mycket starka, särskilt om den amerikanska regelapparaten harmoniseras med en då stärkt EU-apparat.

Men de farhågor jag ser ligger i att den svenska kultur som ligger i allt från patientbemötande till diktering och operationspraktiker, omvårdnad och intensivvård kommer att förändras i grunden. Men i och med att det då är relativt mogna teknologier som införs är det till och med möjligt att det nya systemet relativt snabbt kommer att upplevas som säkrare och tillförlitligare än det gamla. Den som överlever får se.

Länk via Roland Piquepaille. /Simon

Ett långt nu?

Mitt senaste pensionsbesked från Alecta ger anledning till att fundera på hur långt ett "nu" kan vara. Eller om nuet kan vara för evigt. Så här formulerar de sig:

"TGL [=Tjänstegrupplivförsäkringen] ger ersättning om du avlider nu."

Men hur har de tänkt att man ska förstå det här? Är det en sorts skottpengar? Det är ju helt klart att det inte är jag som kommer att få ersättningen...

Och framför allt -- hur länge varar "erbjudandet"? Det går kanske ut så fort jag har tagit del av beskedet? Nähä, du dog inte "nu", då gäller det inte längre. Bisarrt.

/Simon

I en brytningstid

Min gamla goda kognitionskollega Janne är i Japan som postdoc och modellerar preverbal kognition och kommunikation med hjälp av robotar, i gruppen för social interaction på CRL, ett nationellt forskningsinstitut.

I ett mail beskrev han bland annat den brytningstid som vi befinner oss i vad gäller människans förhållande till automatiserande teknik:

Var på ett museum i Tokyo för två veckor sedan, och dom hade ett automatiserat inträdessystem -- stoppa i biljetten i svängdörren och den öppnar. Men så hade dom ett par flickor anställda att bara stå bredvid och buga och välkomna besökarna... Innan det nya systemet tog flickorna biljetterna också.

Exemplet är talande ur flera aspekter. Dels som exempel på en utveckling som vi ser här också -- att automatisera enkla jobb som biljettkontroll. Men framför allt för att flickorna ändå står kvar där och hälsar besökarna, en funktion som de upplever som oundgänglig i deras samhälle, och som ju även skulle förändra upplevelsen för oss västerlänningar i en motsvarande situation, men som inte så ofta i vårt samhälle kan hitta en motivation för att få vara kvar. Det är svårt att mäta värdet av ett välkomnande leende och en bugning.

I förlängningen är kanske frågan om det ens är så att vi ska just "mäta värdet" av den sortens mänskligt bidrag -- kanske finns det något i den mänskliga kontakten som vi i stället bara ska ta för givet och hålla kvar vid utan att behöva motivera det.

Varför det? För att vi själva är just... människor.

För den som vill läsa mer om livet för en svensk kognitionsforskare i Japan skriver Janne mer om det i sin webb-journal.

/Simon

Mer om informationsmått och lagring

Som uppföljning på inlägget om hur vi ska tänka på informationsmängder hittade jag en intervju med Jim Gray på Microsoft. Enligt honom ökar hårddiskarnas lagringskapacitet fortare än Moores lag. Däremot kommer det att bli problem att få tag på informationen vi lagrar. Som en stor pipeline in på disken, och en liten liten ut därifrån.

Det blir rentav bättre att se på disken som om den vore ett sekvensiellt band i stället för en disk med "random access"!

Certainly we have to convert from random disk access to sequential access patterns. Disks will give you 200 accesses per second, so if you read a few kilobytes in each access, you're in the megabyte-per-second realm, and it will take a year to read a 20-terabyte disk.

If you go to sequential access of larger chunks of the disk, you will get 500 times more bandwidth—you can read or write the disk in a day. So programmers have to start thinking of the disk as a sequential device rather than a random access device.

Läs gärna resten av artikeln. Det blir ännu mer bisarrt när han berättar om när de skickar diskarna med posten. Dels har de nu börjat skicka med hela datorn och inte bara disken. Det behövs ju ändå en låda, och så slipper de bekymren med folk som inte kan installera disken.

Ja, just det -- de skickar verkligen diskarna med posten, snarare än att föra över filerna via Internet. Kurirpost med UPS ger dem en överföringshastighet på 7 MB per sekund! Kom ihåg att det är en terabyte vi pratar om: 9 timmar för att lagra data, 24 timmars posttransport och 9 timmar för att läsa data. Väl i paritet med internetöverföring -- framför allt om man räknar ekonomiskt på det.

Kan också passa på att nämna att NTT i Japan nu har lyckats lagra 10 GB på en plastbit av ett frimärkes storlek (bilden). Beräknad kostnad runt 10 kronor, dvs en tiondel av dagens konsumenthårddiskar.

/Simon

Hur ska man förstå informationsmängd?

Vi upplever ju en övergång från analog information till digital. Den analoga språkliga informationen finns till stor del tryckt på papper. Men hur mycket rör det sig om -- egentligen? Ny Teknik skriver i förra veckans nummer om informationsexplosionen, men misslyckas lite med att formulera informationsmängderna så att de blir greppbara. (Kanske just därför att de är för stora för att vara just greppbara.)

Bättre är att gå direkt till det som Ny Teknik baserat sin artikel på: Rapporten How much info? 2003 från University of California i Berkeley.

Det första är problemet att uttrycka informationen i termer som vi kan relatera till. En megabyte rymmer en roman på ett par hundra sidor.

En gigabyte har vi vant oss att hantera -- inte som informationsmängd utan mer som en siffra i kravspecifikationen för en ny dator eller hårddisk.

Ännu en 1000-multipel tar oss till terabyte-stadiet, och redan finns det terabyte-diskar för konsumentbruk, exempelvis från LaCie. För att vi ska få en uppfattning om priset får vi också ett jämförpris i kronor per gigabyte... Runt tio kronor...

Tusen gånger till så är vi uppe i petabyte. Kräver vi inte en enda hårddisk utan kan nöja oss med hårddiskar i terabytestorlek har vi priset tio miljoner för lagringskapaciteten.

Härefter kommer den stora chocken som jag inte riktigt kan omfatta med mitt intellekt -- och inte med känslan heller, för den delen: Två hundra petabyte motsvarar, enligt Ny Teknik, informationsmängden i "allting som finns tryckt på papper". Lagringskostnad 2 miljarder kronor -- för allting som finns på papper i hela världen... (Förutsatt förstås att det funnes i digital form -- bör tilläggas.)

Ja, sen går det på i den stilen -- mängden lagrad information i världen har fördubblats mellan 1999 och 2002, och uppgick då till 5 miljoner terabyte, medan 18 miljoner terabyte skickas runt i olika nätverk, främst för telefoni.

/Simon

Preferenser, positioner och precisering

Förra året gav amerikanska FCC (Federal Communications Commission) teleoperatörerna i uppdrag att kunna lokalisera mobiltelefonpratande med en noggrannhet på ca 50 meter, det som kallas "enhanced 911" (E911).

Detta har drivit operatörerna till nyinvesteringar i infrastruktur, som de nu vill kunna omsätta i andra tjänster baserade på positionering, och diskussioner om hur ens position ska kunna vara synlig i vissa fall, men inte i andra har börjat. Lucents Bell-Labs är en av USAs främsta forsknings- och utvecklingsorganisationer och har nu kommit med sitt förslag, kallat "Privacy-conscious personalization" (PCP):

The PCP framework would enable consumer and business users to specify which individuals, groups or businesses can see where they are based on the users' preferences. For example, during working hours, field salespeople may opt to have their presence visible to their boss, no matter where they are, but come 5:30 p.m., location sharing with their boss can be disabled. However, a salesperson may enable important customers to see his or her presence at anytime, but only with an accuracy of up to 10 miles. This is especially helpful when that salesperson is visiting an important customer's competitor, for example.

Det här är en tanke som jag har sett många gånger framför allt i projekt med mobiltelefonoperatörer -- att man ska ha olika profiler som man ställer om, eller som ställs om automatiskt enligt vissa regler. Jag har aldrig sett det fungera. Det beror på ett par faktorer.

1. Ens vardag upprepar sig inte så regelbundet som skulle vara nödvändigt för att det skulle fungera.
2. Det regelverk som erbjuds är oftast inte tillräckligt förfinat för att passa de flestas verklighet.
3. Det regelverk som erbjuds blir ändå svårhanterligt för den ofta begränsade nytta man uppnår...
4. Men den främsta anledningen till att det inte kommer att fungera är att människor inte själva har preciserat den informationen om sina liv, så att den skulle kunna formuleras i termer av regler.

Detta sista, precisering av information, förutspår jag kommer att bli en av de stora frågorna vid intåget i nästa generation av informationssamhället. Eller rättare sagt, det kommer antagligen inte att bli någon frågeställning, för det finns i princip ingen begreppsapparat i vardagsspråket för att diskutera det -- de som har förmågan att precisera information för att den ska kunna konsumeras av en dator har ofta en djup förståelse av datorer, men mycket sällan en metaspråklig förståelse för "vanliga" människors oförmåga att precisera information.

/Simon

Kameramobilers möjliga konsekvenser

I söndags kunde man i Sydsvenska Dagbladet läsa min artikel om kameramobiler. Igår var följande huvudnyhet på förstasidan: "Nakenfotografering stoppar bildmobiler". Ren slump i och för sig och inte heller den första nyhetsartikeln på detta tema.

Intressant att fundera över är hur man i en akutsituation resonerar om saken. "Naken"-artikeln i Sydsvenskan handlar om att Oxievångsskolan i Malmö förbjuder kameramobiler på skolan. Den omedelbara anledningen var att en elev smygfotograferat andra elever i duschen.
"Det är självklart att vi inte kan tillåta att eleverna smygfotograferar varandra på detta sätt. Beslutet om förbud tog jag omedelbart när två elever berättade vad som hänt. Och eleverna själva vill ha ett förbud" säger skolans rektor. En tillfrågad rektor på en annan skola menar dock att ett förbud är mycket svårt att kontrollera - och det har han ju rätt i. Talande i mobiler är ju mycket lättare att avslöja, jämfört med att bara snabbt ta en bild.

Den kommande utvecklingen på detta område i samhället står skriven i stjärnorna. Förbud på skolor och andra ställen (t ex FoU-avdelningar på industrier) gör sitt till för att signalera, att kameramobiler bör hanteras med visst omdöme. Men om man nu inte har något omdöme eller inte bryr sig om att aktivera det? Tekniska lösningar lär komma i vissa sammanhang.

För den mera djupgående diskussionens skull bör man dock betänka det vidare tekniska sammanhang, i vilket kameramobiler ingår. Kunskaper om detta bör kanske bli mera av allmängods, för att omdömet verkligen ska aktiveras när det behövs. Kameramobiler är ju bara en form av digital bildproduktion och bildbehandling, fastän en synnerligen flexibel och snabb sådan. Även om de flesta kameramobil-bilder aldrig laddas upp till någon internetsajut, så finns ju alltid möjligheten. Den springande punkten är allt man kan göra med digitaliserade bilder - automatiskt identifiera personer bland annat.

Om man nu tänker i termer av framtida shareware-versioner av dylika identifieringsprogram, kombinerade med bots som själva letar runt på nätet, ja då skulle "vem som helst" kunna få fram alla möjliga bilder av dig - vare sig du vet om att någon tagit dem och laddat upp dem någonstans, eller inte.
Detta uttömmer på intet sätt möjligheterna. Och det som finns eller funnits på internet försvinner aldrig: The Internet Archive.

/Per

Barn, datorspel och verklighet (1)

För några månader sedan blev det olidligt.
Familjens söner hade inget annat än dataspel i huvudet. På helgerna gick de upp i ottan och satte igång. Efter skolan hann de knappt få av kläderna innan datorn eller tevespelet sattes på. Alla avbrott möttes med irritation eller ilska. Mat slängde de i sig. Samtal var inte att tänka på. Läxor hastades stressat igenom. Trots restriktioner i tid tänkte de på dataspel dygnet runt. Ibland hade de svårt att sova. Det snurrade i huvudet av de virtuella världarnas alla förvecklingar. När de inte fick spela kunde de inte ta sig något för. De var lättirriterade och okoncentrerade.

Så vi införde ett totalt moratorium för alla dataspel (inklusive Gameboy) under fem veckor. Det blev ett ramaskri, naturligtvis, men de fick finna sig. Maskinerna gömdes undan i djupaste källarvrån. Anledningen förklarades tålmodigt - när den värsta uppståndelsen lagt sig.

Redan efter en vecka var det två helt andra pojkar man mötte på dagarna. Lugna, stillsamma, intresserade av omgivningen. Plötsligt gick det att föra resonerande samtal med dem. De började läsa böcker igen och hittade nya hobbies. Och framför allt: de märkte själva skillnaden. De blev varse att de under lång tid hade varit onormalt agiterade och att det fanns ett annat sätt att vara.

Så nu får de spela dataspel igen - i begränsad omfattning. De har vunnit en introspektiv insikt som de själva har nytta av, men som de hade gått miste om utan vårt resoluta ingripande.

Detta har fått mig att reflektera med större insikt över skillnaden mellan att spela dataspel och andra mediala aktiviteter, särskilt hos barn. Tevetittande kan vara absorberande men är också passiviserande; efter ett tag blir man slö till kropp och själ. Läsning är i bästa fall meditativt, men kräver också en aktiv egen fantasi och (början till) intellektuell reflektion. Dataspelande har den egenheten, att det engagerar känslolivet och tankeförmågan samtidigt som det kräver direkt respons, precis som händelser i det verkliga livet. Den psykofysiska arsenal individen kan uppbåda engageras på ett närmast hypnotiskt sätt, som rent funktionellt skiljer sig ytterst lite från verkliga interaktioner med omvärlden - samtidigt som situationen är totalt artificiell.

Om nu barn från späda år vänjer sig vid detta omedelbart krävande och totalt engagerande medium, så är det inte orimligt att tänka sig, att de får problem att skilja på fantasi och verklighet. Vissa fantasivärldar blir då, för det otränade medvetandet, subjektivt snarast mera verkliga än den ofta rätt tråkiga vardagen.

Att ha råkigt och att finna utvägar ur det tråkiga av egen kraft, är en förmåga som man inte får gratis i dagens samhälle. Dataspelen främjar den inte.

/Per

Antroskopet -- själens nya spegel

Forskare vid Sandia National Laboratories arbetar på att få datorer att bättre lära känna sin användare. Snart kan datorn varna dig om du pratar för mycket vid ett möte, eller tala om för de andra i gruppen att du har något viktigt att säga. (Den funktionen skulle jag hacka, så att den ofta signalerade just det...)

Medlet för att komma dit är "antroskopet" -- korrelerad insamling av stora (1 GB/timme för en fyrapersonersgrupp) mängder data i syfte att hitta samvariationer som kan leda till bättre förståelse för hur vi agerar i en stress-situation i en grupp. Och vad är då relevanta data för att komma dithän? Det som nämns är andning, EKG, ansiktsuttryck, huvudrörelser och röstfrekvens.

Någon teori finns uttryckligen inte: "Some people think you have to start with a theory. Darwin didn’t go with a theory. He went where his subjects were and started taking notes. Same here", säger projektledaren Peter Merkle.

Och visst verkar det konstigt att köra ett sånt här projekt helt data-drivet. Å andra sidan finns det såpass bra analysverktyg idag att det verkligen skulle kunna gå att få fram helt andra korrelationer än man skulle hitta om man hade börjat med en massa förutfattade hypoteser. Det gäller bara att sen kunna sålla bland tolkningarna -- och alternativa sätt att pröva deras validitet.

På ett sätt kan man säga att vi idag har väldigt lite saklig information om hur vi själva fungerar -- ta bara vinterns förkylningar och influensor. Vad har vi för tecken på att vi håller på att bli sjuka? Om vi hade känt till mer om det hade vi kanske kunnat hindra smittspridning på ett helt annat sätt. Å andra sidan har vi nu i alla fall uppnått en nivå där samhället fungerar. Att pressa det med ännu ett regelverk hade kanske satt den funktionen ur spel.

Länk via Roland Piquepaille. /Simon

Pradas RFID-provrum

Oj, nu börjar man kunna få en uppfattning om tänkbara användningar av RFID. Ett provrum där information om alla kläderna genast tas fram, designat av IDEO:

Once inside the dressing room the customer can directly access information that relates to their particular garment selection. As garments are hung in the closet their tags are automatically scanned and detected via RF antennae embedded in the closet. Once registered, the information is automatically displayed on an interactive touch screen, enabling the customer to select alternative sizes, colors, fabrics, and styles, or see the garment worn on the PRADA catwalk as slow-motion video clips

Spännande!

Länk via Futurismic. /Simon