Min gamla goda kognitionskollega Janne är i Japan som postdoc och modellerar preverbal kognition och kommunikation med hjälp av robotar, i gruppen för social interaction på CRL, ett nationellt forskningsinstitut.
I ett mail beskrev han bland annat den brytningstid som vi befinner oss i vad gäller människans förhållande till automatiserande teknik:
Var på ett museum i Tokyo för två veckor sedan, och dom hade ett automatiserat inträdessystem -- stoppa i biljetten i svängdörren och den öppnar. Men så hade dom ett par flickor anställda att bara stå bredvid och buga och välkomna besökarna... Innan det nya systemet tog flickorna biljetterna också.
Exemplet är talande ur flera aspekter. Dels som exempel på en utveckling som vi ser här också -- att automatisera enkla jobb som biljettkontroll. Men framför allt för att flickorna ändå står kvar där och hälsar besökarna, en funktion som de upplever som oundgänglig i deras samhälle, och som ju även skulle förändra upplevelsen för oss västerlänningar i en motsvarande situation, men som inte så ofta i vårt samhälle kan hitta en motivation för att få vara kvar. Det är svårt att mäta värdet av ett välkomnande leende och en bugning.
I förlängningen är kanske frågan om det ens är så att vi ska just "mäta värdet" av den sortens mänskligt bidrag -- kanske finns det något i den mänskliga kontakten som vi i stället bara ska ta för givet och hålla kvar vid utan att behöva motivera det.
Varför det? För att vi själva är just... människor.
För den som vill läsa mer om livet för en svensk kognitionsforskare i Japan skriver Janne mer om det i sin webb-journal.
/Simon
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.