För några månader sedan blev det olidligt.
Familjens söner hade inget annat än dataspel i huvudet. På helgerna gick de upp i ottan och satte igång. Efter skolan hann de knappt få av kläderna innan datorn eller tevespelet sattes på. Alla avbrott möttes med irritation eller ilska. Mat slängde de i sig. Samtal var inte att tänka på. Läxor hastades stressat igenom. Trots restriktioner i tid tänkte de på dataspel dygnet runt. Ibland hade de svårt att sova. Det snurrade i huvudet av de virtuella världarnas alla förvecklingar. När de inte fick spela kunde de inte ta sig något för. De var lättirriterade och okoncentrerade.
Så vi införde ett totalt moratorium för alla dataspel (inklusive Gameboy) under fem veckor. Det blev ett ramaskri, naturligtvis, men de fick finna sig. Maskinerna gömdes undan i djupaste källarvrån. Anledningen förklarades tålmodigt - när den värsta uppståndelsen lagt sig.
Redan efter en vecka var det två helt andra pojkar man mötte på dagarna. Lugna, stillsamma, intresserade av omgivningen. Plötsligt gick det att föra resonerande samtal med dem. De började läsa böcker igen och hittade nya hobbies. Och framför allt: de märkte själva skillnaden. De blev varse att de under lång tid hade varit onormalt agiterade och att det fanns ett annat sätt att vara.
Så nu får de spela dataspel igen - i begränsad omfattning. De har vunnit en introspektiv insikt som de själva har nytta av, men som de hade gått miste om utan vårt resoluta ingripande.
Detta har fått mig att reflektera med större insikt över skillnaden mellan att spela dataspel och andra mediala aktiviteter, särskilt hos barn. Tevetittande kan vara absorberande men är också passiviserande; efter ett tag blir man slö till kropp och själ. Läsning är i bästa fall meditativt, men kräver också en aktiv egen fantasi och (början till) intellektuell reflektion. Dataspelande har den egenheten, att det engagerar känslolivet och tankeförmågan samtidigt som det kräver direkt respons, precis som händelser i det verkliga livet. Den psykofysiska arsenal individen kan uppbåda engageras på ett närmast hypnotiskt sätt, som rent funktionellt skiljer sig ytterst lite från verkliga interaktioner med omvärlden - samtidigt som situationen är totalt artificiell.
Om nu barn från späda år vänjer sig vid detta omedelbart krävande och totalt engagerande medium, så är det inte orimligt att tänka sig, att de får problem att skilja på fantasi och verklighet. Vissa fantasivärldar blir då, för det otränade medvetandet, subjektivt snarast mera verkliga än den ofta rätt tråkiga vardagen.
Att ha råkigt och att finna utvägar ur det tråkiga av egen kraft, är en förmåga som man inte får gratis i dagens samhälle. Dataspelen främjar den inte.
/Per
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.