Infontology

Den högteknologiska blyertspennan och osynlighetsidealet

Philips har fått svårt att sälja vissa högteknologiska produkter. De tänkta användarna tycker de är för krångliga (se Simons inlägg den 16 januari). Detta är ju något som bör öka trycket mot vad man skulle kunna kalla "osynlig kraft" eller, mera precist: ett omvänt proportionellt förhållande mellan designkomplexitet och användarvänlighet - om nu "användare" är rätt ord. Redan nu är ju användandet t o m av en Windowsdator mindre komplicerat än utformandet av operativsystemet i sig självt. Ändå tycker många det är rätt krångligt. Man står nog ut med det mest för att man måste. Om nu en mera hobbybetonad pryl, som t ex en digitalkamera för privatpersoner, känns lika bökig att lära sig som Windows är för novisen, ja, då är det inte lika kul längre (alla är ju inte nördigt fascinerade av tekniska möjligheter.

Vad som behövs är helt klart något som Donald Norman förespråkat länge: "information appliances". I boken The Invisible Computer skriver han:

"We call the digital computer 'technology'. We call the internet 'technology'. But what about a pencil or paper? How about a gas stove or a safety pin? In actuality, all are technologies, all follow advanced scientific and engineering practice in their design and manufacture. But pencils, paper, stoves, and pins are so commonplace that we take them for granted. We assume the technological features are reliable and robust, and so, on the whole, we ignore them.
Once technologies mature, we take their basic performance for granted."

Jag fick en gång som bonus en väckarklocka som var så komplicerad att ställa in (trots att den bara hade fyra knappar), att jag till sist helt enkelt slängde den - utan att ha förstått hur hur i h-e jag skulle kunna få den att ringa när jag ville. Den s k bruksanvisningen var mera kryptisk än 1 Mosebok på hebreiska. Otroligt.
Vad vi ser fram emot är alltså en situation där alla datorbaserade prylar (från väckarklockor till databaser) är lika intuitiva som en blyertspenna. (Den som inte tror att blyertspennan är verkligt högteknologisk bör läsa The Pencil av Henry Petroski; en excellent bok på många sätt).

Det speciella med datorer och digital teknologi är dess extrema informationsbehandlingspotential. Många tror att persondatorer om något decennium kommer att ha samma kvantitativa kapacitet som den mänskliga hjärnan (utan att nödvändigtvis vara särskilt intelligenta) och vara små som tändsticksaskar. Mindre extrema maskiner kommer att vara nästan bokstavligen osynliga. Om nu allt detta ska bringas att fungera smidigt, så måste interaktionen mellan människor och datorer bli naturlig - i samma mening som det är naturligt att ta pennan och göra en figur; inte tänker vi på pennan då.

Här infinner sig emellertid en fundering som berörts i tidigare Infontology-inlägg: En sådan utveckling förutsätter att den "virtuella" världen och den "verkliga" världen flyter ihop alltmer. Detta, i sin tur, både förutsätter och framkallar en djupgående intellektuell och även existentiell förändring i själva verklighetsuppfattningen. I ett lite snävare perspektiv innebär det även, att uppfattningen om "användaren" av en teknologi måste förändras i grunden. Inte sjutton talar vi om en "blyertspenneanvändare".

(Nyligen kom det f ö en doktorsavhandling från Umeå universitet som belyser det sista på ett intressant sätt: From Conceptual Links to Causal Relations - Physical-Virtual Artefacts in Mixed-Reality Space av Thomas Pederson.)

/Per

"Jag bara måste ha en kameramobil!"

I TheFeature berättar Douglas Rushkoff om grannfruarna i Brooklyn som absolut måste ha en kameramobil, men som inte tänker använda kameran...

TheFeature :: It's All About The Mobile Internet

But once people are talking about the need to have certain functionality that they don't even know if they'll use, I figure the tide really has shifted.

Det finns en övergång där en viss finess är helt nödvändig, inte för funktionens skull, utan för statusens.

Det känns som det här är motsatsen till SMS -- som telefontillverkarna enades om skulle finnas i alla mobiler, men som ingen brydde sig om förrän tiden kom -- och alla plötsligt insåg att de också kunde vara med och "messa".

BlueTooth har väl lite samma karakteristik -- det inkluderas i alltfler produkter, ingen använder det, och utvecklingen har i princip varit helt teknikdriven. Får se om det somnar in eller exploderar en dag. Det som krävs är nog att man får till de tillfälliga förbindelserna mellan olika apparater. Det är nog inte tillräckligt att ha BlueTooth för att koppla telefonen till hörluren.

/Simon

Kameramobiler hämtar information om varor i butiker

En dröm som jag länge haft är att Internet ska hjälpa konsumenter till en mycket rikare information om de produkter vi köper. Redan 1996 visionerade jag så här, i en projektplan som jag aldrig fick tillfälle att förverkliga:

Grundtanken är enkel. Kunder ska få möjlighet att koppla upp sig mot Konsumentverkets hemsida och där genom produktens EAN-kod få tillgång till information om produkten. På detta sätt kan man samla länkar till innehållsförteckningar, allergi- och miljöinformation, Konsumentverkets tester, användningstips osv på ett enda ställe, lättillgängligt för kunden.

Möjligheterna att på Internet lätt länka information fritt mellan olika databaser gör att systemet inte behöver ha en centraliserad struktur, utan ansvaret för olika delar av systemet kan läggas ut på olika organisationer.

Ett annat viktigt område som databasen kunde användas till är konsumenternas feedback till producenterna. Syftet är att få till stånd en rikare dialog mellan konsumenter och producenter. Anledningen till att Konsumentverket skall vara huvudman för denna tjänst är 1. att verket då får tillgång till den information som passerar från konsument till producent, och 2. att producenten ska ha tillgång till ett smidigt och enhetligt gränssnitt för att ta emot informationen, liksom konsumenten för att lämna den. Eftersom en Internet-baserad server är kompatibel med både fax och post, förutom elektroniska media, har även små producenter utan Internet-kopplingar möjlighet att få ta del av informationen på ett kostnadseffektivt sätt.

Då tänkte jag mig att man hemma eller i prisfrågeterminalerna i butiken skulle få mata eller scanna in EAN-koden, men den verkliga vinsten var den rikhaltiga information som man kunde få från olika källor om produkten.

När nu visionen håller på att bli verklighet (ack, utan min medverkan) är det däremot bara priset som fokuseras: kunden ska gå in i affären och med sin kameramobil ta en bild av streckkoden -- och då automatiskt få en rabattkupong från en annan leverantör:

Wired News: Camera Phones Help Buyers Beware

For example, "with a camera phone that is also a bar-code scanner, you can go into a store like Barnes & Noble, take a photo of the ISBN number on a book and instantly receive a coupon offering the book for 30 percent less at Amazon.com," said Attia.

Men om det är denna idé om priskonkurrens som kommer att göra att tillverkarna lanserar idén så är den ju bara att välkomna -- det går förhoppningsvis att göra om den till något bra när de tekniska förutsättningarna finns på plats.

/Simon

När orden blir varumärken, del 1

Digital teknik gör det lättare att söka genom enorma textmassor efter förekomster av textsträngar, exempelvis varumärken. Det gör att varumärkesägare lätt kan hålla koll på publicerade överträdelser av korrekt användning.

Ett sådant bisarrt fall är Disneys angrepp mot Gummi-Tarzan, en dansk barnbok från 70-talet av Ole Lund Kirkegaard, som blev musikal för ett tag sen. Disney som köpte varumärket 1999 kontaktade författarens arvingar, men saken slutade med att musikalen fick heta "Gummi-T" istället. DR Nyheder

Det intressanta är ju att se hur den här processen verkar även bakåt i tiden, för Tarzans ursprungliga rättighetsinnehavare verkar ju inte ha varit lika angelägna att skydda varumärket som Disney har.

Möjligen är detta en missuppfattning, eftersom det ju bara är de senaste åren som den sortens sökningar har varit möjliga att göra som skulle hitta en dansk musikal i havet av all information.

Ett annat fall beskrivs av Mats Urde, enligt detta referat. Tetrapak ska ha övervägt att köpa hela upplagan av Esseltes ordbok för att ordet "tetrapak" där används som vilket ord som helst: "tetrapak subst=en tetraeaderformad (papp)förpackning för drycker (urspr. varumärke)...".

På ett sätt är det ju smickrande för varumärkesägande att varumärket blir använt som synonymt med det allmänna begreppet, men det är ju inte bra att även lågkvalitetskopior i folkmun får samma namn som originalet. "Hörru, du kan låna min volvo" börjar plötsligt betyda "min Skoda". (Inget ont om Skoda-bilar...)

Det viktiga att komma ihåg här är dock att det är så språket fungerar: utvidgningar av betydelsen är definitivt en av språkets grundvalar, och det är väldigt viktigt att fundera över vad som händer om man inte finge utvidga betydelsen, utan den var fastslagen från början. Jag är tveksam till om man då skulle ha ett "naturligt språk" i den bemärkelsen vi har idag.

(Intressant också att jämföra med måndagens inlägg om ändamålsglidning, där vi upplever detta fenomen som lömskt och negativt!)

/Simon

"Ändamålsglidning"

Den alltmer radikalt integritetsivrande Pär Ström skriver i sitt senaste nyhetsbrev om att svenskar hamnar i kontroversiellt USA-kontrollsystem. (Länk via Erik.)

Han talar om den "ändamålsglidning" som pågår i övervakningssystemen -- att det som från början var avsett att användas för terroristövervakning nu kan användas för andra (kanske oönskade) syften:

Från början var det sagt att CAPPS II bara var ett verktyg för att identifiera terrorister, men en breddning av användningen (så kallad ändamålsglidning) har redan börjat skönjas. Nu är det sagt att även efterlysta "vanliga" våldsbrottslingar ska identifieras, och förslag har lagts om att systemet även ska söka efter personer som misstänks för narkotikabrott. TSA har också flaggat för en breddning av användningen av CAPPS II till branscher utanför flyget, såsom tåg- och lastbilstrafik. Amerikanska medborgarrättsorganisationer, såsom American Civil Liberties Union, fruktar ett "sluttande plan" som slutar med att CAPPS II blir ett system för generell övervakning av hela befolkningen. [min fetstil]

Det jag tycker är intressant med ordet är att det är ett väldigt bra ord, men inte får några träffar vid en googling -- förutom en träff i ett av hans tidigare nyhetsbrev...

Jag brukar kalla det här "de små stegens tyranni", men funderar nu faktiskt på att byta uttryck, eftersom ändamålsglidning känns mer kompakt -- och för all del mer positivt.

En sak som är spännande är hur denne Pär Ström (som jag inte varit i kontakt med, förutom att jag nyligen skickade honom ett email) själv har genomgått nån sorts "ändamålsglidning". Tittar man på hans nyhetsbrev handlar de nu om ungefär samma saker som för ett par år sen, men perspektivet har skiftat helt, från nyfikenhet på den nya tekniken till att varna för "snokarsamhället".

Med tanke på hur lätt det är i dagens Sverige att bli kallad för teknikfientlig tror jag att det är viktigt att akta sig för att sätta sig i en sådan position som Pär Ström gör. Å andra sidan krävs det att den som verkligen tror att det farorna är så stora slår näven i bordet. En svår avvägning...

/Simon

Komplexitet drar ner försäljningen av ny teknik

Philips säger att nya IT-produkter är för komplexa och att försäljningen har dragits ner av detta. De stöder sig på undersökningar från forskningsinstitutet The Yankee Group:

Yahoo! News - Philips: Sales Hurt by Product Complexity

The research firm found that 30 percent of all recently introduced home networking products sold today were returned because the consumer could not get them to work.

Also, 48 percent of potential digital camera owners were delaying their purchase because they perceived the products to be too complicated.

Slutsatsen blev i alla fall att de skulle anställa fler antropologer och färre tekniker. Coolt!

/Simon

Digital magi

Att magi och närliggande tankegångar ibland tycks spela en häpnadsväckande stor roll som inspiration och drivkraft bakom utvecklingen av nya digitala innovationer, är nog många omedvetna om. Och då tänker jag inte på spel.

Ta VRML (Virtual Reality Markup Language) t ex. Detta har en del år på nacken, men har hittills inte blivit någon stor hit på nätet, antagligen mycket beroende på att det kräver stor bandbredd för att komma till sin rätt. Men denna ökar ju nu snabbt och det är mycket möjligt att ett vidareutvecklat VRML faktiskt har framtiden för sig.
En intressant bakgrund till detta språk är att en av dess drivande konstruktörer, Mark Pesce, också är en rituell magiker och tänkare av en sort som för en svensk normalrealist måste te sig som tämligen utflippad. Detta hindrar inte att han delvis är spännande att läsa även för andra. Och - som jag påpekade i gårdagens inlägg - kanske är en sorts magiskt tänkesätt den typ av intuition som vår sköna nya digitala värld manar fram.
Den digitala världen blir som en sorts sekundär natur - en delvis autonom produkt av våra (goda och onda) fantasier, snarare än av den biologiska evolutionen.

Den som vill veta mer om dylika "ockulta" inflytanden på den infoteknologiska utvecklingen kan med fördel läsa Erik Davis fascinerande och tänkvärda bok TechGnosis. Hur man än ser på saken tycks denna koppling vara högst reell.

/Per

Den magiska världens ankomst

I boken The Age of Spiritual Machines från 1999 skrev Ray Kurzweil om vad som kommer att finnas år 2009, enligt det scenario för datorutveckling som är bokens kärna:

• Människor kommer, i form av klädattiraljer, smycken etc, att ha ett dussintal datorer på och nära sina kroppar, kommunikativt förenade i "body LANS" (local area networks), fungerande som mobiltelefoner och internetuppkopplingar för olika syften, övervakande kroppsfunktioner, tillhandahållande automatisk identifiering, navigeringsanvisningar m m.
• Kablar försvinner alltmer; trådlösa förbindelser mellan det mesta av elektroniken.
• Digitala objekt såsom böcker, filmer och program sprids snabbt genom de trådlösa nätverken och kommer inte att vara förknippade med speciella fysiska objekt.
• Huvuddelen av textproduktionen kommer att ske med hjälp av mjukvara för igenkänning av kontinuerligt tal.
• Datorskärmar kommer att ha samma kvalitet som papper: hög upplösning, hög kontrast, inget flimmer och kan stoppas i fickan.
• Med mera.... (läs själv)

Praktiskt taget alla dessa möjligheter är redan tekniskt realiserade och väntar bara på att omständigheterna ska gynna deras vidare spridning. Det tycks alltså som om Kurzweil hyfsat väl skådat tio år in i framtiden. Redan denna, för den fartblinde, modesta utveckling väcker på flera punkter allvarliga frågor (automatisk identifiering i form av RFID t ex). Vad ska man då säga om Kurzweils ännu långsiktigare förutsägelser? Hoppas att han har fel, eller jubla över att science fiction blir allt mindre fiction?
År 2019, säger han

• kommer datorerna att vara i stort sett osynliga och inbäddade överallt;
• kommer människor att ha tredimensionella displayer inbyggda i sina glasögon, så att virtuella miljöer kan läggas på de verkliga;
• kommer den mesta interaktionen mellan människor och datorer att ske med hjälp av gester, ansiktsuttryck och vanligt tal; interaktionen mellan människor och datorer kommer att bli alltmer lik interaktionen mellan människor och människor;
• med mera.

Grunderna för dessa möjligheter finns också redan nu....

(Hur var det han sa, Arthur C. Clarke? "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic". Månne magins premisser är vad vi kommer att behöva för att kunna orientera oss intuitivt i en sådan värld.)

/Per

Vad döljer sig bakom bokningsgränssnittet?

När jag flög med Air France för ett tag sen fick jag en enkät att fylla i. De frågade en hel del om fördelen med att beställa flygbiljetter via webben jämfört med en (mänskligt utrustad) resebyrå, och bakom frågorna låg en illa dold frustration över att deras egen webbtjänst inte fungerade som den skulle.

Men vad är den stora skillnaden? Det räcker ju numera inte med att säga att "människor är helt enkelt bättre på sånt". Några faktorer:

• Tjänsten måste visa mig mer av den bakomliggande modellen för prissättning för att jag inte hela tiden ska hamna på alternativ som kostar extremt mycket. Andrew Odlyzko har skrivit ganska lättläst om prisdiskriminering och varför det underminerar förtroendet för webben om jag känner att jag inte förstår varför jag får det pris jag får. (pdf)

• Tjänsten ger hela tiden sken av att jag kan välja vilket flygbolag som helst för att flyga från A till B. Och det kan jag ju ofta, om jag accepterar flera byten och lång tid (ibland övernattning och bussförflyttning mellan olika flygplatser) mellan anslutningarna. Inte så långt bakom kulisserna finns det ju ett antal reguljära flyglinjer, med schemalagda flyglinjer, och om jag hade vetat mer om dem hade det varit mycket lättare att förstå varför jag ska välja ett visst flygbolag framför ett annat.

• På många resor har jag en viss flexibilitet, så att jag kan anpassa tider och i vissa fall resmål inom vissa ramar. Att designa inmatning och regelverk för något sådant vet jag inte om nån ens har försökt. Jag tror att det skulle bli oerhört komplext.

• Sammantaget gör det här ju att den känsla jag får när jag använder bokningstjänsten blir nån sorts "inlärd hjälplöshet" -- bakom webbgränssnittets enkla kontroller och frågor om flygplatser och tider döljer sig ett träsk av priser och tider.

/Simon

Databehandling var man än går?

Dagen innan julafton hade BBC News en artikel om det schweiziska Center for Technology Assessment (ett tvärvetenskapligt centrum av en typ vi borde ha i Sverige också). Artikeln är centrerad kring vad som kallas "pervasive computing". De schweiziska forskarna räknar med att om tio år kan en triljon elektroniska objekt vara tillgängliga för en miljard människor. Innan vi kommer så långt borde vi kanske reflektera över innebörden i och de möjliga konsekvenserna av detta, tycker de. Just vad vi menar här på Infontology.

Idén bakom "pervasive computing" är att någon minimal elektronisk pryl - som regel kommunicerande med någon annan elektronisk pryl - ingår i praktiskt taget allting vi använder och kommer i kontakt med, i princip vad som helst, alltifrån ölglas till färgen du målar sovrummet med. Visst låter det fantasifullt, men det hindrar inte att det redan nu eller inom kort är tekniskt möjligt.

Frågan är naturligtvis: vill vi ha det på det här sättet? Risken är att om någon kontinuerlig offentlig diskussion om möjligheterna inte kommer till stånd, så kommer de att realiseras lite här och lite där och rätt vad det är befinner vi oss i en situation som ingen egentligen vill ha, inte tätt inpå sig själv i alla fall.

Ett problem med att diskutera dessa ting är att vi egentligen helt saknar intuition när det gäller digital tekniks möjligheter. Vem skulle kunna tro att färgen i sovrummet kontrollerar rummets temperatur eller lätt förvandlas till en dataskärm? Eller att den kommunicerar med din väckarklocka, som i sin tur är uppkopplad till....
Vi kan inte intuitivt överblicka dylika möjligheter. Därför måste vi lära oss att tänka på dem - en kolossal pedagogisk uppgift, särskilt med tanke på hur fort olika möjligheter uppfinns och realiseras.

/Per