Jonas på Blind Höna skriver om uppståndelsen om att PowerPoint anses vara inblandat i kraschen med rymdfärjan Columbia.
I veckans NetFuture fördjupar Steve Talbott diskussionen på ett mycket bra sätt. Han ställer den helt relevanta frågan hur vi överhuvudtaget ska se på mjukvara i ett större perspektiv, och ber oss ge svaret på ett sätt som inte kan reduceras till ett par punkter på en OH-bild...
Kan vi se på mjukvaran utan att se på hela vår kultur? För våra datorprogram får ju återverkningar på samhället som i sin tur återverkar på programvaruindustrin. Talbott jämför med träd som själva påverkar jordmån, fuktighet och temperatur, eller en bisonoxe som förändrar prärie-ekologin. Därefter fortsätter han såhär:
Users and their software are a unity in much the same way organisms and their environment are a unity. But the unity is a complex one that can be grasped only with a certain flexible and organic style of thinking. And the most important thing about our high-tech tools today is that they represent and encourage a thinking largely deprived of such a character in favor of brittle logic. We always need to work against this brittleness in our efforts to achieve flexible thinking. But, of course, this means we need to think about PowerPoint itself in a less brittle way.
("Brittle" var ett lite centralt ord här -- jag tror han menar "spröd" eller "ömtålig" i den bemärkelsen att logiken ställer väldigt höga krav på de ingående argumenten för att hela resonemangets korthus inte ska rasa ihop.)
Men, som han skriver till sist -- "de som klagar på Powerpoint på det mest djupa och sanningsenliga sättet kanske är de som har minst anledning att klaga. Deras förståelse av programmet gör att de inte har någon ursäkt för att dras ner av det." En paradox att bita i.
/Simon
Comments