Via Boing Boing hittar jag fram till Terra Nova, en blogg om de nya territorier som människor erövrar i virtuella världar. Där skriver Greg Lastowka om realism i virtuella världar, och att det egentligen är spännande hur beroende de virtuella världarna är av den verkliga världen. Han avslutar med att fråga sig om det nånsin kommer att vara den virtuella världens Picasso som blir det dominerande renderingsidealet:
Terra Nova: The Value of Realism
Of course, as Richard suggests, reality in all its glory can never actually be modelled (which is why we'll never be able to accurately forecast the weather). So the pursuit of virtual realism must ultimately end in failure or only partial success. Statues will only come to life in Greek Myths and science fiction. And even in the virtual world genre, there are alternatives to the reality fetish -- Ludicorp's The Game Neverending is the one that comes most readily to mind.For the most part, though, we're still in an era where verisimilitude is a common goal. If one sees virtual world design as an art form, this is somewhat interesting. In fine art, this moment essentially passed after the time of Durer's rabbit (though it resurfaced, to some extent, with the Pre-Raphaelites, the photorealists, and contemporary realism). I wonder how long virtual worlds designers will pursue verisimilitude? At what point (if ever) will Picassos and Rothkos of virtual world design predominate?
Själv tror jag att virtuella världar är realistiska främst för att vi ska ha lätt att ta dem till oss -- att kunna bygga vidare på den interaktion vi känner till från "den verkliga världen" gör att vi kan ha mycket kunskapsöverföring till den virtuella världen. Men ju mer konventioner som blir gemensamma för de olika virtuella miljöerna -- och som inte finns i den verkliga världen -- desto mer kommer de att kunna utvecklas i en "orealistisk" [sic!] riktning.
/Simon
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.