Mårten Belin och Robert Fekete, arkitekter
Det finns en vision att all information om ett hus för skiss, förslagshandling, kalkyl, anbudsförfrågan, produktion, förvaltning, ändring samt, på sikt, rivning och omhändertagande/återanvändning, skall finnas i en digital modell. Arkitekten, som sitter först i informationskedjan, förväntas skapa en detaljerad modellfil, som sedan ska fyllas på med information från övriga konsulter i informationskedjan (vvs, etc). Problemet för arkitekterna är att detta arbetssätt inte gynnar utan hämmar den kreativa process som är arkitektens kärnkompetens -- att "uppfinna" husen utifrån givna krav och förutsättningar.
Processen att uppfinna, få acceptans för och producera husen görs, enligt Mårten och Robert, bäst med hjälp av abstraktioner med långt mindre informationsinnehåll. Incitamentet för att lägga in extra information finns i kalkyl- och förvaltningsskedet som ägs av entreprenörer och byggherrar, snarare än hos arkitekterna.
Under de här påtryckningarna finns det en del arkitektkontor som har ändrat sin affärsidé från att "bara" vara kreativa arkitekter till att skapa denna mer preciserade information för de andra informationskonsumenterna i kedjan, men risken är då att de förlorar greppet om den kreativa arkitektrollen.
När den här intervjun börjar har jag fortfarande en naiv bild av en arkitekt som ritar hus, för att sen lämna över ritningen till en byggfirma som bygger huset, men samtidigt har jag förstått att arkitektyrket har genomgått en kraftig digitalisering de senaste åren, och har sett Mårtens stora datorskärm, full av knapprader, som mer eller mindre helt har ersatt ritbordet.
Arkitektens yrke är ju ett av dem som i princip är helt informationsbaserat. Arkitekten producerar ingenting som inte skulle kunna förbli i den digitala världen. Och huset som ska produceras ger upphov till en informationskedja som har fler länkar än jag kunde ana. Det finns en beställare av huset, som också kan vara den som sedan äger och förvaltar det, men den kopplingen är inte nödvändig. Det finns projektörer, ingenjörer av olika slag, och byggare. Det finns också företag som binder ihop den gammaldags analoga delen av informationskedjan men den nya digitala -- inscannade ritningar skickas till Indien och kommer tillbaka som CAD-ritningar.
Arkitekten är den som har råkat hamna först i informationskedjan. "Men det är ju där man vill ligga", säger Robert. "Eller det kanske är ingenjören hos arkitekten som ska göra det. Och under projektets gång är det arkitekten som är definierad som den som har svar på allting."
Nackdelen med att ligga först i kedjan är att de andra intressenterna ser en som den som ska producera all informationen för ett bygge. Den digitala visionen med arkitektrollen är att man producerar en ritning, och sen följer hela byggprocessen från den. Men det stämmer inte med arkitektens sätt att arbeta, där grundjobbet som arkitekten gör inte innehåller den precision i informationen som behövs under senare delar av byggprocessen.
Mårten: "De verktyg vi arbetar med ska fylla två syften. De ska skapa acceptans hos beställare och övriga intressenter, och så ska de skapa möjligheter att producera. Men mellan de två polerna finns också behovet för kalkyl. -- I princip skulle ritningen kunna tala om vad bygget kostar, genom att man anger material och exakta mått."
Robert: "Steget dit är inte så långt -- i teorin. Fast att genomföra det i praktiken skulle inte gå nu. Det skulle behövas en massa artificiell intelligens för att få systemet att lära sig vad som är väsentligt i ritningarna."
Mårten: "Det finns en arkitekt-tradition, en kreativ process där man skapar, och ritar på förenklade sätt, men som förstås av dem som ska använda ritningen. Och sen för att man ska kunna bygga så sätter man dit måtten på ritningen. Det är det som är grunden i arkitektyrket."
Robert: "Men den processen stöds inte riktigt av de verktyg vi använder. Det finns en kritik mot programvaruutvecklarna som teknikbaserade. Verktygsutvecklarna har lagt dit finesser som inte behövs."
Å andra sidan kanske det är verktygsutvecklarna som ska vidmakthålla den digitala visionen, men de kunde nog ha stött den traditionella arkitektrollen bättre. Och sen förefaller det inte som om verktygen ändå stödjer den digitala visionen. Mårten hade tidigare en gång lite uppgivet sagt att det tar längre tid att flytta en vägg på en vårdcentral i Brösarp i ritningen än det tar att göra det i verkligheten. Han förklarar sig: "Ja, det är kanske inte direkt att göra det i ritningen som är besvärligt. Men det blir så mycket konsekvenser av det. Beslutet ska förankras, och det ska följas upp i areamallar, fastighetsförvaltningssystem och metadata."
Det verkar finnas en stor tröghet i informationskedjan. Mårten berättar om ventilationsingenjörer som kräver att den information som arkitekterna lämnar ifrån sig ska vara den slutgiltiga. De väntar hellre tills informationen är helt spikad än att ta information som riskerar att ändras och basera sina beräkningar på. Liksom i en del andra yrken tycker Mårten och Robert att det borde synas på informationen i ritningen att den är oprecis och kan komma att ändras.
Samtidigt verkar det på dem båda som om de verktyg som ska stödja de grundläggande arkitektfunktionerna på det hela taget är bra, och att det blir först i kollisionen med visionen om en helt digital byggprocess som det inte fungerar. En av anledningarna är att det är så många intressenter inblandade, och i processen måste de samsas om olika information insamlad för många olika syften. Som Robert uttrycker det: "Ja, det är inte ens att närma sig samma mål från olika håll, utan olika mål från olika håll."
Som avslutning ger Mårten ett exempel på den här målkonflikten: "Det finns en sorts vägg som kallas 120-vägg, för att den är 12 cm tjock. Problemet är att den i praktiken inte är exakt 120 mm, utan den blir kanske 121 eller 123 mm, beroende på materialet, vilket gör att måtten på ritningarna blir väldigt ojämna. Om man sen tänker på en byggare som står ute på ett kallt bygge och ska räkna lite i huvudet, så blir det nästan omöjligt för honom. Så ibland skapar vi en specialvägg med ett odefinierat innehåll och sätter tjockleken till exakt 120 mm."
Den alltför korta lunchen när vi har träffats är slut, och Robert har redan gått tillbaka till sitt kontor. Det har märkts under samtalet att Mårten och Robert har pratat om de här ämnena många gånger förut, och ibland hittat lösningar, men inte nått ända fram. Den digitala visionen om att kunna producera ett fullständigt informationsdokument, men också frustrationen över att det som till slut produceras inte är i perfekt överensstämmelse med ritningarna har lyst igenom ett par gånger. Kvar i deras yrke finns en hantverksskicklighet baserat på att arkitekten har egna mål att sätta upp för sin verksamhet. Kanske hade arkitektyrket sett annorlunda ut om man istället hade tittat på det från den digitala visionens perspektiv: hur kan man -- helt förutsättningslöst -- se på den information som ska produceras och komma fram till vem som kan göra det mest effektivt, och när det ska göras för att man ska minimera ändringar och konsekvenser av ändringarna. Men en sån ändring förutsätter mer än en liten förändring av arkitektrollen. Den är en del av en digital revolution.
/Simon
