Infontology

Intresse: Hur tänker programmerare?

Jag försöker copy/paste-programmera för att kunna använda Google public data explorer på ett smidigare sätt. Det slutar med att jag försöker förstå koden, men inte kan greppa den, kanske främst för att jag inte kan skilja ut det formella/arbiträra från det som faktiskt betyder något. (Den som gillade matte kan tänka på den distinktionen som att först tycka att dx/dy i integralerna bara är som en trollformel, och sen plötsligt förstå att det faktiskt är förändringen i x delat med förändringen i y.)

När jag ser en bit xml i dspl -- dataset publishing language -- eller en bit kod i Apps script, som Google använder bland annat för docs, så är det mestadels nonsens för mig, som trollformler, eller svarta lådor. Det konstiga är att man kan få de svarta lådorna att funka genom att sätta ihop dem och pröva -- oftast är det ofarligt, det finns felhanterare som tar hand om mina taffliga hopklippningar.

Jag förstår att jag behöver "skapa" vissa saker -- men varför måste jag sätta nånting till att peka på kalkylarket där jag redan är? Om jag måste peka på kalkylarket, varför måste jag inte också peka på Google -- nej, det kan jag ta för givet. I dspl måste jag tala om för systemet vad ett år är -- ett år är en utvidgning av tid, ett procenttal är en utvidgning av kvantitet. För att jag ska kunna ange SCBs koder för kommuner som nyckel i tabellerna behöver de bli en utvidgning av "entity:entity", en ontologisk dans på stället.

Också när det gäller vårt arbete med börsrobotarna blir det programmerarnas sätt att tänka som styr mycket av vad visionen för våra autonoma mjukvarande hjälpredor skulle kunna bli. Jag har varit i kontakt med en hel del programmerare/utvecklare som varit ganska mycket som den ursprungliga formen av frimurare -- män som åkt land och rike runt, utfört sina riter och skapat en mjukvarukatedral, och sen dragit vidare och lämnat de lokala invånarna att bygga vidare. Om det är "fantasin som sätter gränser" för vad man kan göra med programkod så tror jag det finns gränser för själva fantasin -- olika kulturer hos olika programmerargillen. De som skapar börsrobotar har en speciell kultur.

Till slut twittrade jag ut mitt intresse för programmerar-tänk, och fick intressanta svar. "Skulle vilja läsa nåt bra om hur programmerare *tänker* när de bygger upp digital infrastruktur. Vad är ett stort "monument" i kod?"

Crowd + skatt, hur går det?

Uppdaterad 28 nov efter att Smålandsposten ändrat rubriken på artikeln där jag uttalar mig. Tack.

Uttalar mig idag i Smålandsposten om ett nytt projekt där man kombinerar crowdfunding med skattefinansiering. Jag twittrade lite med Smålandsposten igår, vilket ledde till att en av deras reportrar ringde upp.

Är definitivt positiv till crowdfunding, och har deltagit i projekt på både Kickstarter, Indiegogo och Kiva, men är lätt avvaktande till att kombinera crowdfunding med motfinansiering med skattemedel.

I vanlig infontologisk anda vill jag att man ska väga fördelar mot nackdelar, och jag svarade uppriktigt på reporterns frågor om möjliga negativa sidor med den här formen av projekt, dvs att det är underligt att låta ett projekt som får mycket crowd-pengar också få mycket offentligfinansiering. Jag tycker att mitt uttalande avspeglar det jag tycker, men att rubriken är sådär modernt ruttet vinklad. Vem är det som göder den redaktionskulturen, egentligen? Och vem är det som gillar den?

Rubriken "Det blir ett populistiskt sätt att bedriva kultur" svarar mot en del av det jag sa, men är en extremt dålig sammanfattning av min ståndpunkt. [Rubriken ändrades sen till "Kvaliteten ska avgöra". Den svarar ju mycket bättre mot det som diskuterades!]

Samtidigt blir jag förvånad över dagens vilsna användning av skattemedel, och jag uttrycker också det -- skattemedel ska ju delas ut efter en kvalitetsbedömning av kulturyttringen, inte efter att så och så många av kulturutövarnas fans satsar pengar.

Jag skulle gärna diskutera den här formen av kulturfinansiering lite mer, och gärna föra in "kultursponsring" i allmänhet i sammanhanget. Jag har svårt att se att det här är något annat än en mikrobetalningsform av kultursponsring. Jo, förresten, det finns en skillnad till -- om allmänheten ska vara med och betala för kulturen på det här sättet blir det ju med redan skattade pengar, vilket man bör ta hänsyn till när man räknar på en rimlig grad av motfinansiering.

Smålandspostens huvudartikel.

Ett relaterat seminarium på Internetdagarna som jag inte sett.

/Simon

Efter "The Black Swan"

Vet inte om det kan kallas en recension i vanlig mening, men jag vill gärna dela med mig av det jag tyckte var viktigt med Nassim Nicholas Talebs bok The black swan från 2007. (Köp nya upplagan från Adlibris.com) Använd inlägget för att avgöra om du vill läsa hela boken.

Talebs bakgrund från Libanon utgör ett intressant inslag både personligt och idémässigt. Det finns också en riktigt odräglig stroppig sida av boken eller författaren som man måste ta sig över för att komma igenom.

För mig var lösningen att läsa aforism-samlingen The bed of procrustes (Adlibris) för att förstå just hur stroppig och självgod Taleb är. Men liksom den på många sätt extremt jobbige Kevin Kelly kan skriva en extremt bra och samtidigt urkass bok (What technology wants) så har den jobbige Taleb presterat en bok som det finns mycket att hämta ur.

Nu till vad:

Den fiktiva mätbarhetens frukter

I serien "Tävlingen om eleverna" rapporterar Sydsvenskan idag om en trend mot å ena sidan högre skolbetyg och å andra sidan sämre kunskaper, alltså: samtidigt som medelbetygen ökar så sjunker den kunskapsnivå som dessa antas representera (se också här). Orsaken verkar vara konkurrens om eleverna och det är mest märkbart på gymnasienivå. Med dagens utbredda nonchalans vad gäller verklig kunskap och verklig förståelse är detta inte ett dugg förvånande, skulle man kunna säga. Men ett sådant lite kverulantiskt yttrande missar poängen med fenomenet.

Sanningen ryms snarare i denna mening: "Konkurrens på en marknad ska i teorin leda till att kunderna i högre grad får sina önskemål tillgodosedda." Problemet ligger inte i konkurrensen, utan i önskemålen och det system som underblåser dessa önskemål. Vad är då elevernas önskemål när de söker till/går på en gymnasieskola? Höga betyg är en viktig faktor. Om du blir varse att du kan få högre betyg med mindre ansträngning på ett ställe än på ett annat så väljer du förmodligen det förra. Men det förutsätter förstås att det finns en informell "policy", på tillräckligt många skolor, att eftersträva "generösare" betyg. Och så tycks verkligen vara fallet: "Var femte lärare har pressats att sätta högre betyg än eleven är värd. Det visar en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort." Och: "Påtryckningar är vanligare i kommuner där det finns många friskolor, eftersom konkurrensen är större." Slutsatsen tycks då bli: Det är konkurrensen som är boven. Men det tror alltså inte jag. Felet är vad man, i så fall, konkurrerar om. Det är betygen som är boven.

Och här är varken grundskola eller gymnasium de enda kålsuparna. På universiteten råder sedan länge, särskilt i mera kvalitativt inriktade ämnen (humaniora, samhällsvetenskap) men inte bara där, en motsvarande tendens att vara "snäll", eftersom institutionernas resurser är bundna till något som kallas "genomströmning". Ställer man för höga krav minskar antalet godkända examinationer och institutionen får mindre pengar. Om gymnasierna "levererar" studenter som kommer in på universitet och högskolor tack vare generösa men missvisande betyg, så innebär det förstås att man nästan tvingas sänka nivån även på eftergymnsiala utbildningar. Det blir en nationellt självförstärkande effekt som nu tydligen nått alarmerande proportioner.

Jag skulle säga att den fundamentala orsaken till alltihop är att man i alla led och på alla nivåer fäster större vikt vid en ytlig och nu närmast fiktiv mätbarhet än vid innehåll och faktisk kompetens. Samma trend yttrar sig inom andra samhällssektorer som "kvalitetssäkring", standardiserad "certifierng" och allsköns kvantitativa "utvärderingar". På detta sätt kan man konstruera en bild av att man gör något som kan visas upp i form av till synes jämförbara siffror. Allt i någon sorts abstrakt effektivitets namn. Det egentliga innehållet, det substantiella värdet, det mänskliga eller verkliga syftet med verksamheterna kan inte fångas in i dessa termer och tenderar därför att försvinna ur blickfältet och snart har vi kanske inga ord för att tala om det ens.

Vad man i utbildningsvärlden skulle kunna göra för att råda bot på de här avarterna av en tilltagande pseudobildning, är att avskaffa betygen och införa genuint krävande inträdesprov på högre nivåer (gymnasium och universitet/högskola). Det skulle leda till ett helt annat fokus. Man skulle bli tvungen att fokusera på faktiska prestationer, utifrån de kriterier man sätter upp, vilka -- för att inte göra ett nytt misstag -- skulle behöva vara jämförelsevis stränga. Då skulle skolorna konkurrera om vem som levererade de kunskaps- och färdighetsmässigt starkaste eleverna. Och innan något sådant skulle vara möjligt över huvud taget, skulle man bli tvungen att tänka igenom vad man verkligen behöver kunna i olika ämnen. (Det bestämmer de som kan.)

Men så kommer det inte att bli. Nuvarande former kommer att fortsätta och eftersom verkligheten obevekligen sållar i vilket fall som helst, så kommer denna sållning i stället att ske i ett senare led, i form av mindre kvalificerade medborgare, mindre konkurrenskraftig arbetskraft. Allt medan man inbillar sig att man har ett "bra" utbldningssystem.

/Per

Tintin-skissen

Det är något magiskt över Tintin, vartenda streck känns som att det sitter på det enda möjliga stället. Det är för mig en av de få serier där det känns som att jag tittar genom rutan in i en verklig händelse. Ett klart fall av "suspension of disbelief".

När jag för något år sen upptäckte att Artcurial regelbundet har auktioner där de ropar ut serieteckningar drömde jag om möjligheten att köpa en originalteckning till en serieruta, men inte förrän idag när jag fick katalogen till den dedicerade Hergé-auktionen 26 november slog det mig hur speciella skisserna är. Som det här bladet med några studier till Det svarta guldet.

Har man läst albumet många, många gånger känner man genast igen rutan där Abdallah biter Tintin i handen. Skisserna är väldigt långt från de exakta teckningarna i albumen, men kanske är det även i skissen så att varje streck sitter på det enda möjliga stället… :-)

/Simon

Är människan allt oftare den svagare länken?

Vilken är den svagaste punkten när man ska stjäla en bil? Hittills har det varit låset, men nu är det människan. En TT-artikel beskriver problemet med det ökade antalet "bilrån", där rånarna ger sig på bilens ägare för att komma åt nyckeln.

Självklart är det viktigt att göra bilarna säkra på olika sätt, men när man designar säkerhetslösningar borde man i större utsträckning ha hela systemet [bil+människa] i åtanke.

Om man ska jämföra med digital teknik kan man dra paralleller till "social engineering", den ädla konsten att just utnyttja att människan allt oftare är den svagaste punkten i ett säkerhetssystem. För den som är sugen på att läsa om social engineering kan jag rekommendera historien om hur det egentligen gick till när Paris Hiltons mobil hackades.

Social engineering är ju lite annorlunda jämfört med bilrån, men grunden är densamma: när det tekniska systemet i sig blir säkrare blir det lönt att ge sig på användaren…

Om man ska resonera i termer av "värde" så är det oftast en självklarhet att värdet av en människa alltid (nästan per definition) är större än värdet på en bil, men man skulle kunna säga att designern av bilens låssystem oavsiktligt tillskriver bilen ett större värde än människan, eller?

/Simon

Den artificiella ekologin -- dags att ta den på allvar

Vad handlade vår artikel i SvD igår om egentligen? Om börsrobotar, på ett plan, men mest som ett aktuellt exempel. Man bör som tidningsläsare också ha klart för sig att varken rubrik eller ingress sällan är artikelförfattarens, inte heller i detta fall. I det här inlägget ska jag utförligare utveckla vad det var vi ville peka på. Artikelns centrala påståenden är dessa:

* En allt större del av börshandeln sker automatiskt, utan mänsklig inblandning; mänskligt beslutsfattande ersätts av maskiner.
* De maskinella och mänskliga besluten är delar av världsomspännande tekniska system.
* Dessa delvis integrerade system och deras olika delar (av vilka börshandeln är en) utgör en artificiell ekologi.
* Intelligenta algoritmer prövar sig fram i den artificiella ekologins skiftande datarymder.
* Vad som händer i dessa datarymder kan inte antas reagera som man tror eller vill på regleringar.
* Allt fler samhällsfunktioner fylls på detta sätt.
* Dessa system blir alltmer självreglerande och direkta mänskliga ingripanden utgör, som sagt, i princip delar av systemen i den mån de inte blir helt onödiga, överflödiga från systemsynpunkt.

Artikelns kärna är med andra ord inte börshandeln i sig, utan börshandeln som ett medialt aktuellt exempel på en generell trend. Ovanstående påståenden är inte något science fiction-scenario, utan faktisk verklighet. Det är bekymmersamt att samhällsdebatten i allmänhet inte alls tycks kunna ta detta till sig, delvis beroende på att sedvanliga begrepp från ekonomi, politik och samhällsvetenskap inte kan hantera den här sortens sakförhållanden. Det är hög tid att börja inse, att mänskliga beslut bara är en del av den nuvarande samhällsekologin och att denna del kan reduceras ännu mera, om vi inte medvetet hävdar och "bygger in" dess betydelse. Då gäller det att verkligen förstå när den har någon väsentlig betydelse och varför.

Att tala om ekologi här betyder, såsom påpekats på ett tidigt stadium här på Infontology (och ännu tidigare i denna artikel från 1993), att en "andra natur", en alltmer självständigt fungerande artificiell värld har tagit form. Dess utbredning kan numera visualiseras på ett slående sätt. Det är en "egen" värld utöver den gamla vanliga, handfasta världen och villkoren där är radikalt annorlunda dem vi är vana vid på ett normalt, mänskligt plan. Den digitala världen är nära förbunden med den gamla vanliga världen på ett sätt som håller den i bakgrunden, under ytan. Det gör att vi knappt märker den till vardags och följaktligen lever många i villfarelsen att allt är ungefär sig likt. Men dess effekter på den gamla vanliga världen håller nu på att bli mycket kännbara. För några dagar sedan publicerades en e-bok av två M.I.T.-forskare med titeln Race Against the Machine. I en artikel om boken i New York Times framhålls det att "automation is rapidly moving beyond factories to jobs in call centers, marketing and sales — parts of the services sector, which provides most jobs in the economy." Och W. Brian Arthur vid Santa Fe Institute skriver om denna "andra ekonomi" som om den faktiskt är just en "andra natur", en egen ekologi:

If I were to look for adjectives to describe this second economy, I’d say it is vast, silent, connected, unseen, and autonomous (meaning that human beings may design it but are not directly involved in running it). It is remotely executing and global, always on, and endlessly configurable. It is concurrent—a great computer expression—which means that everything happens in parallel. It is self-configuring, meaning it constantly reconfigures itself on the fly, and increasingly it is also self-organizing, self-architecting, and self-healing.
These last descriptors sound biological—and they are.

En annan skribent, Martin Ford, ägnar boken The Lights In the Tunnel: Automation, Accelerating Technology and the Economy of the Future åt att belysa de möjliga konsekvenserna av att fler och fler jobb sköts bättre (rent funktionellt) av maskiner. En generell trend är att framför allt specialiserade tekniska/intellektuella jobb och många serviceyrken kommer att ersättas av maskiner i allt högre utsträckning. Framtidsjobben är sådant som snickare, målare och fordonsmekaniker snarare än till exempel radiolog eller kundservicearbetare.

Jag slås gång på gång av hur upprört människor plötsligt reagerar när de blir varse någon av den artificiella ekologins effekter, utan att de förstår något av bakgrunden. De känslomässiga (negativa) reaktionerna på att vi i SvD-artikeln pekar på börsernas alltmer automatiserade karaktär, påminner om när ICA för tre år sedan började med sin automatiska, individualiserade marknadsföring: "det känns snuskigt" hette det då. Om börsrobotarna heter det, till exempel, i en av kommentarerna till vår artikel: "kan det bli mera fel än med de idiotiska metoder för börshandel som nu förekommer!?!"

Den här naiviteten, som oftast har sin grund i otillräckliga och inaktuella kunskaper, jämte oanvändbara begreppsapparater, hotar att omintetgöra adekvata reaktioner och åtgärder, ty den är inte begränsad till gemene kommentator på dagstidningarnas webbsidor. Därmed inte sagt att upprördheten som sådan är missriktad, nödvändigtvis. Den är ju en reaktion på något som man plötsligt börjar ana har hänt och som man inte gillar, om än av oklara skäl. Men just skälen till upprördheten behöver bli medvetna och uttryckas öppet och tydligt, i relation till adekvata kunskaper. (Och denna medvetenhet borde inte vara så senfärdig som den hittills har varit, särskilt inte i ett tekniskt ledande land som vårt.) Sedan kan man diskutera på vilka grunder mänskliga värden kan hävdas, om de har fog för sig. Om det problemet handlar bland andra dessa tidigare inlägg:

Vad vill (bör) du inte lämna över till någon maskin? Och varför?

Mekaniska och mänskliga värden

Programmera eller programmeras

/Per

"Har någon frågat börsrobotarna vad de vill?"

Vi har skrivit en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet om förutsättningarna för att reglera algoritmhandeln. Förutom det som står i artikeln kan det vara relevant att relatera till några olika teman vi har tagit upp tidigare:

• Det är ibland intressant att göra ett perspektivskifte och se på omvärlden även med artificiella agenters ögon. Simon propagerade för det i sitt föredrag på Internetdagarna för precis ett år sen. Robotpartiet visar på ett ganska underfundigt sätt hur man sätter fingret på mänskliga relationer genom att prata från en robots perspektiv. Och i Slate fanns det nyligen en rolig kolumn om hur maskinerna sörjer att Steve Jobs nu blivit "bio-expirerad".
• Att vi lever i eller nära en "digital ekologi" är ett av de viktigaste temana för Infontology. Här är Pers inlägg i ämnet från 2003. I McKinsey Quarterly från oktober skriver W. Brian Arthur om "den andra ekonomin" som en autonom digital ekonomi som agerar mer eller mindre självständigt vid sidan av det vi ser som den primära ekonomin. (Här har någon lagt upp en pdf.)
• Vår rubrik innan det blev som det blev hos SvD var just "Har någon frågat börsrobotarna vad de vill?" och det är en metod som egentligen inte är begränsad till autonoma agenter av börsrobotars slag. Man gör så inom användarcentrerad design när man skapar en fiktiv "persona" som man använder som substitut för målgruppen, och den personan kan man "fråga" saker om systemet som designas. Ryska schackspelare lär också använda metoden att "fråga" sina schackpjäser vad de vill -- exempelvis om de känner att de står på rätt ställe på brädet.
• Vill man läsa mer om algoritmer som tävlar med varandra rekommenderas Axelrod's bok "The evolution of cooperation" (från 1984!) Lite mer aktuell diskussion här.

Lite länkar som inte kom med i artikeln:

Finansinspektionens rapport från 2009 (pdf)

Vår diskussion om börsmäklarnas nya roll

Finansinspektionen om regleringar av börsrobotarna (Ny teknik)

Artikel från SvD med roliga citat från SEBs Annika Falkengren, bland annat detta: "Tanken var inte heller att vi skulle styras av datorer och att allt skulle handla om att vara så fysiskt nära börsen som möjligt med någon konstig sladd"

Inlägg om vad som är felet med robothandeln.

/Simon och Per

 

Framtiden är inte vad den borde vara

"...men det fanns en paradox i hjärtat av det moderna projektet redan från början, i det att reaktionen [mot det] var både utopisk och nostalgisk" skriver Jonas Andersson i efterordet till hans och Eric Schüldts bok Framtiden (s 127). Han nämner också det "ofta nostalgiska kynne som tider av hastig teknologisk förändring verkar föra med sig" (s 128). Det där skulle kunna vara en koncis beskrivning av det intryck läsandet av boken lämnar efter sig: nostalgisk reflektion, med en störande biton av uppgivenhet och en sorts negativ utopi som inte är en dystopi, utan mera ett tomrum: "framtiden var på väg bort från jorden för att aldrig mer återkomma" (s 117).

Var det detta författarna ville uppnå, att förmedla en sorts kritiskt kunnig och sakligt väl förankrad leda? "Länge trodde jag att framtiden var ljus" inleder Schüldt. "Jag var en av de frälsta." Den religiösa undertonen finns där från första sidan; det är en troende som känner sig sviken på något sätt och nu vilset försöker förstå vad som var och blev fel. Det är med andra ord en mycket personlig bok, det här, och på det planet kanske mest Schüldts. Anderssons efterord är mera distanserat konstaterande och beskrivande.

Jonas, som jag lärt känna under ett flertal diskussioner på tu man hand det senaste året, har flera gånger sagt mig att Infontology varit en icke oviktig inspiration för hans del, när Framtiden skrevs. Och jag kan definitivt känna igen ett flertal teman härifrån, vilket gör att inte bara idéerna utan också själva boken träffar något personligt hos mig. Vad som följer är därför inte så mycket en recension som en reaktion.

Boken handlar om ett "du" som står för den Sant Troende Internetfantasten vilken börjat få kalla fötter, ungefär som Bill Joy, Jaron Lanier eller Douglas Rushkoff, fastän lite mera normalsvensk på något sätt. Den ytterst distanserade berättaren (vem kan det vara? Gud?) beskriver hur "du" först "är övertygad om att den stora maskinen kommer att rädda dig" (s 17), den där lovande världen "i ständig cirkulation där det viktiga var att maskinen aldrig stannade" (s 19). "Ni var konstant uppkopplade och er plikt var att kontinuerligt uppgradera, att följa det löfte som framtiden bar på. Snabbare, bättre, mindre friktion, mer interaktivitet!" (s 20, kursiv i original). Men i verkligheten gömmer sig bakom detta löfte en krassare verklighet: "Det du inte ser är de enorma kugghjul som snurrar genom den moderna världen. Även du är en liten kugge" (s 23).

Kugghjul låter gammaldags, men nu lever vi väl i en dynamisk nätverksvärld? Nej, bara på ytan, hävdar berättaren och inser så småningom också "du": "Den hypermoderna tekniken fanns i själva verket inte bara sida vid sida med den gamla, den var även direkt beroende av den" (s 34). Internet är i grund och botten en lika fysisk och lika sårbar infrastruktur som någon järnväg eller något avloppssystem, kanske till och med mera sårbar. Är det klokt att bygga alla framtidsförhoppningar på det? Det är en fråga som går igen genom hela boken och ett nekande svar tas mer eller mindre för givet. Jag har här svårt att se, att författarna tillräckligt starkt skiljer mellan internetvärlden såsom faktiskt existerande fenomen (vilket av föga klargörande skäl gestaltas som en Pyramid), å ena sidan, och de förhoppningar som knyts till den, å den andra. När man blir varse den digitala världens baksidor och svagheter och känner sig (be)sviken, finns det därför, på bokens premisser, egentligen inget annat alternativ än att lämna den -- och det är precis vad "du" gör. (Fegis.) Och sedan slutar boken med en lämplig katastrof och mänskligheten är mer eller mindre tillbaka på ruta ett, i ett tillstånd av "brist". "De tvingas överge omättligheten" (s 118).

Förra veckan skrev jag, i ett inlägg apropå en debattartikel av Katarina Bjärvall, att en diskussion som implicerar att "vi borde inte vara så uppkopplade", eller "vi borde inte ha smartphone allihop" är helt meningslös. De reflektioner som finns i Framtiden känns inte (riktigt) lika meningslösa, ty här får man också veta en del som säkert inte alla har tillräckligt klart för sig, om det fysiska internet till exempel, och författarna lyckas även ringa in det kanske allra mest centrala intellektuella, etiska och existentiella problemet -- strävan efter allomfattande mätbarhet: "Invånarna i pyramiden såg sig själva som fria, friare än någon varit förut, men deras frihet var reglerad av pyramidens mätapparatur" (s 95). Men min personliga reaktion är ändå lite "jaha?" och jag tror det beror på att Framtiden inte handlar om det den först verkar handla om. Den handlar om frågan om mening, och den frågan relaterar till den digitala världen endast i den mån denna är föremål för en kvasireligiös vurm. Det är bara vissa som drabbas specifikt av den sjukan; de flesta andra drabbas bara av konsekvenserna av den faktiska utvecklingen. Det är som jag ser det kontraproduktivt att skylla dessa konsekvenser på digitaliseringsmöjligheterna; det handlar om hur dessa utnyttjas och förverkligas, inte om att de finns.

Framtiden har til syvende og sidst alltså mindre med själva den digitala världen att göra och mera med oss själva. Frågan är vad vi ska göra med den magiskt, mystiskt, religiöst färgade och tydligen alltmer akuta nostalgi, som tycks vara oundviklig för praktiskt taget alla känsliga människor i den moderna, postmoderna och hypermoderna världen. Känslan av besvikelse, av svikna förhoppningar går djupt, för de flesta när ekonomin inte fungerar som den borde snarare än på grund av digitaliseringen. Jag tror att vi lite till mans behöver våga konfrontera oss med den där vilsenheten och ge den ett namn. För Eric Schüldts del, och många fler med honom, undrar jag om det inte går hän mot en augustinsk insikt: "Du giver beständighet och säker trygghet. Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i Dig."

/Per

Mysterium och förnuft kontra rationalism

[Detta inlägg är en reviderad version av en text som tidigare publicerats på en annan, ej längre existerande blogg. Det kräver en hel del koncentration, är jag rädd :-)]

Evolutionsbiologen numera populärvetenskaparen Richard Dawkins och filosofiprofessorn Daniel C. Dennett är något av ett radarpar när det gäller antireligiös argumentation och propaganda i dagens internationella mediemiljö. Av de två är tvivelsutan Dawkins den vassaste och mest effektiva. De kom ut med varsin bok i ämnet ungefär samtidigt -- The God Delusion (Dawkins) och Breaking the Spell (Dennett). Jag recenserade dem i Sydsvenskan då det begav sig. Faktum är att jag har följt alla deras respektive arbeten så länge (jag köpte The Selfish Gene när den var ny, 1976) att de intellektuellt känns som gamla bekanta av det mera gedigna slaget. Dawkins har jag faktiskt träffat en gång, men inte Dennett. Med tanke på min egen, skenbart motsägelsefulla, bakgrund av långvariga studier av och undervisning om såväl evolution som religion, är de här två naturligtvis särskilt intressanta. De går till verket inte bara med sedvanlig liberalt inspirerad religionskritik i upplysningsanda, utan också med relevanta vetenskapliga rön. De senare tycks mig Dennett begagna bättre än Dawkins.