« Mellan magi och verklighet | Main | Datorer tar hälften av jobben inom 20 år »

28 juni 2017

Comments

Feed You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.

Det finns allvarligare konsekvenser med tanken att vi lever i en simulering och det är att människor börja agera utan ansvar för sin omgivning, i tron att det är bara att starta om simuleringen så blir det bra. Men om syftet med simuleringen är att se vad som händer när människan blir medveten om att hon lever i en simulering, så kommer vi att få leva med konsekvenserna av vårt handlande likväl. Hur vi än vänder oss har vi ändan bak.

Ett annat problem med att tro att vi lever i en simulering, är inbillningen att vid en omstart av simuleringen så fortsätter vi på något sätt där det slutade och tar med oss våra gjorda erfarenheter. Detta vill jag påstå är ett grundläggande tankefel, då en omstart av ett kaotiskt system garanterat kommer att utvecklas på ett annat sätt än den förra simuleringen. Det har visats att det krävs minst, om jag minns rätt, 12 körningar av ett kaotiskt system för att bestämma systemets yttre gränser. Häri ligger för övrigt en del av kritiken mot de kaotiska system som simulerar klimatsystemet, antalet körningar är för lågt för att bestämma systemets yttre gränser, än mindre är det möjligt att dra några slutsatser därav.

Tack för kommentar, Göran. Den första delen tror jag att jag skriver om under "Kan man fritt förstöra en simulerad värld?"

Den andra delen är intressant. Frågan är om argumentet tänker sig ett kaotiskt system. Jag tror att för att argumentet ska fungera så tänker man sig en (deterministisk) förfaderssimulering. Vi som lever här just nu i denna (eventuellt simulerade) värld är alltså inte de verkliga förfäderna till de som gör simuleringen, men vi uppför oss i allt väsentligt som dessa förfäder.

I så fall blir simuleringen tämligen meningslös, då både resultatet och vägen dit är förutbestämda. Det blir bara en bekräftelse på det som redan skett.

Man kan säga att argumentet i så fall saknar empati, varför skulle man i framtiden vilja göra en simulering av det som skett? En deterministisk simulering saknar annan prognostiserande kraft än extrapolerande, det är först när det är en kaotisk simulering av ett kaotiskt system som alternativa skeenden kommer i dagen. Och varför vill man göra en simulering på individnivå om utgången och vägen dit är given?

Samtidigt antyder stordataanalyser på att människor i samma ålder beter sig tämligen likartat. Det är inte heller märkligt då vi som biologiska varelser styrs av samma livets premisser som alltid förr, bara något senare i ålder räknat, så människor är tämligen deterministiska, som biologisk varelse. Men lägger vi till vädrets och i förlängningen klimatets påverkan på människor så har vi ett kaotiskt system.

Om man däremot vill försöka kalibrera en kaotisk modell efter historiska skeenden, som i efterhand kan uppfattas som deterministiska, blir det en annan sak, men då fortsätter det likt ett hönan-och-ägget problem. Jag utgår dock från att modellerare på något sätt hanterar problemet.

Jag ska tillstå att min blygsamma förståelse kommer från en systemanalyskurs för länge sedan och en artikel som var kritisk till vilken vikt samhället tillmäter resultaten från de globala klimatmodellerna, givet att de försöker simulera kaotiska system utan hänsyn till hur man måste hantera dem för att resultaten ska vara på något sätt relevant. Jag är inte vidare insatt än så i ämnet simuleringar.

Jag vill minnas att ett av Boströms alternativ till problemställningen var att det inte finns tillräckligt med energi för att kunna simulera hela världen. Det tycker jag är ett gott argument för att tills vidare avfärda tankarna om att vi lever i en simulerad värld. Ett annat argument som bygger på det, är faktiskt Internet och den exploderande mängd tankar som nu finns tillgängliga. Att simulera ett samhälle före Internet kräver förhållandevis lite datakraft, då mängden tillgängliga tankar från andra människor för varje enskild person var liten och för att antalet människor var lågt. En stor mängd tillgängliga tankar och många människor är oerhört energikrävande. Men det resonemanget utgår förstås från dagens datateknologi...

Ja, man måste utgå från att det inte är en simulering så som vi använder simuleringar. Det är just ett argument för att vi kanske (eller troligen om man lyssnar på Musk) lever i en simulering.

Så de framtida människorna som simulerar oss gör det för att vi var deras förfäder, ungefär som att vi tittar på historiska program på TV.

Om en simulering som inbegriper simulering av enskilda individers tankar ska vara meningsfull, måste det finnas ett sätt att "avlyssna" dessa tankar. Men en simulerad tanke är likväl inte lika med vad personen tänkte när det begav sig. Det blir snarare som en bokfiktion. En biografi som beskriver huvudpersonens tankar, utan koppling till den historiska personens egentliga tankar, utan snarare som en önskvärd samling tankar för den som skrev boken, bedömt utifrån personens kända handlingar, eftermälen och eventuella efterlämnade tankar. Och varför då göra en simulering, när det är enklare att skriva en bok?

Jag är av uppfattningen att när vi sover så stängs hjärnans minnesfunktion av. Hjärnan slutar inte att arbeta när vi sover, utan jobbar vidare med olika minnesfragment som den kombinerar ihop på sätt som inte är möjliga i ett vaket tillstånd - de logiskt sammanhängande kopplingarna som kan sägas vara utmärkande för den yttre verkligheten saknas. Ibland, när vi sover lite lättare, hamnar vi i ett mellantillstånd där minnesfunktionen delvis fungerar, vilket gör att vi minns delar av det vi kallar drömmar. Drömmar kan sägas vara hjärnans frihjulande, en framfart mellan minnesfragment utan verklighetens begränsande växellåda.
Det som kallas fantasi kan då uppfattas som ett slags drömmande, men med ett i varierande grad mer logiskt sammanhängande förlopp, som ett frihjulande i utförsbackar men med drivning i uppförsbackar. Vi kan acceptera fantasin som ett slags dagdrömmande, men är likväl medvetna om att den inte är det, oftast...
(Sömnforskningen måhända säger att den registrerade informationen om hjärnaktivitet under sömnens olika stadier inte gör min uppfattning möjlig, vilket må vara...)

En simulering måste hursomhelst inbegripa de stunder då vi minns våra drömmar, och kunna simulera drömmarna med deras bristfälliga koppling till den yttre verkligheten, som har någon form av kontinuitet, men samtidigt ologiskt sammanhängande förlopp.

Och där når resonemanget en punkt, där jag finner det meningslöst att fundera på om det som vi uppfattar som liv skulle vara en simulering. Om det ovanstående i en framtid skulle vara möjligt att simulera och att det då anses vara meningsfullt att utföra en sådan simulation, finner jag det meningslöst att över huvud taget fundera på om vi lever i en simulation eller inte. Det leder ingenvart.

Möjligen skulle det innebära ett slags fåfängt hopp om att mänskligheten inte gått under innan det blir möjligt att göra dylika simuleringar och att mänskligheten därmed kan inbilla sig att hon är "på rätt väg". Sådant självbedrägeri finner jag fullständigt meningslöst, men det är tyvärr ett barn av vår tid.

Ja, det du är inne på i sista stycket är ju också en viktig del av argumentet: *antingen* lever vi i den verkliga världen (vilket nog både du och jag är övertygade om) och så går den under om ett tag *eller* så lever vår civilisation vidare och blir så avancerad att den kan utföra "förfaderssimuleringen".

Jag har nu läst din länkade artikel och tittat på sekvensen ifråga och det bekräftar min uppfattning att Elon Musk agerar som han gör för att han tror att han inte har något alternativ, att han är den moderna ekvivalenten till Guds företrädare på jorden och därmed inte kan göra fel, då hans liv är förutbestämt. Oavsett vad han företar sig, så är det förutbestämt att så ska ske, vilket fritar honom från allt ansvar för sina handlingar då de närmast ofelbart leder till en framtid för den mänskliga arten inom en mer avancerad civilisation än dagens. Vilket han, och miljoner andra, anser vara något gott.
Det är inte första gången i världshistorien som någon makthavare och dennes följare trott det. Finns det något exempel på att en sådan tro fört något gott med sig?

Jag ser din avslutande fråga som retorisk och önskar en glad sommar och på återseende!

Verify your Comment

Previewing your Comment

This is only a preview. Your comment has not yet been posted.

Working...
Your comment could not be posted. Error type:
Your comment has been posted. Post another comment

The letters and numbers you entered did not match the image. Please try again.

As a final step before posting your comment, enter the letters and numbers you see in the image below. This prevents automated programs from posting comments.

Having trouble reading this image? View an alternate.

Working...

Post a comment

Your Information

(Name and email address are required. Email address will not be displayed with the comment.)

  • "En läsvärd blogg om informationsanvändning och hur ny teknik förändrar vår verklighet och vår kultur." -- Urban Lindstedt, Internetworld nr 7, 2006

Böcker

Blog powered by Typepad
Member since 12/2003