I går bevistade jag ISU:s (Institutet för hållbar stadsutveckling) femårsjubileumskonferens i Malmö. Den var innehållsrik och jag tänker inte referera den. Dock vill jag bidra med några reflektioner med utgångspunkt i vad som sades i den panel med föredragshållarna som avslutade förmiddagen.
Lennart Schön framkastade tanken att "hållbarhet" är ett sätt för oss -- läs: politiker -- att försöka lösa vad som uppfattas som dagens mera kritiska problem. Men egentligen, menade han, befinner vi oss alltid i ett "ohållbart" tillstånd. Vad jag förstod avsåg han därmed det faktum, att permanens och stabilitet aldrig uppnås i samhället (allra minst i ett tillväxtorienterat kapitalistiskt samhälle, kan man tillägga). Det är en intressant tanke med vida implikationer; jämför med Eric Williams definition av hållbarhet som "a societal reaction to human activities having global implications". Poängen är, som jag ser det, att själva begreppet hållbarhet i tongivande sammanhang inte handlar om ekologi, egentligen, utan om bevarande av ett visst samhällsskick och en viss typ av ekonomi. Det intressanta med en sådan definition är att den osökt leder direkt till vissa praktiska överväganden snarare än andra.
På eftermiddagen deltog jag i en workshop ledd av Peter Parker. Där ställdes frågor om politisk legitimitet i ett samhällsläge dominerat av finanskriser. Bland annat formulerade Peter frågeställningen i nulägestermer på följande sätt: Hur stor är den politiska legitimiteten -- hos städers ledning, hos sjukvård, hos skolor? Det vill säga etablerade institutioner. Vad kan tänkas rubba den? En faktor är helt klart hur de reagerar på allvarliga kriser, utmaningar orsakade av omvärldsförändringar. Jag, som de senaste åren arbetat mycket med hur etablerade bildningsinstitutioner reagerar på de allt kraftigare utmaningar som följer av den digitala samhällsomvandlingen, har kunnat studera hur det uppstår principiellt svåra slitningar mellan "gammalt" och "nytt". Grundproblemet, som är av utomordentligt praktisk natur, är i vilken utsträckning dessa institutioners etablerade karaktär alls kan bibehållas och i så fall varför? Situationen tvingar fram allvarlig begrundan över vad man håller på med egentligen. Och detta är vad legitimitet i grund och botten handlar om, som jag ser det. Ledare som orädda förmår ta tag i "varför-frågorna" på ett konstruktivt sätt kan åstadkomma mycket i det här läget, men sådana tycks vara alltför sällsynta för att det ska kännas så hoppfullt som man önskar.
Analoga förhållanden råder när det gäller "ekologisk", fastän i antropologisk mening handlar det snarare om kulturell, hållbarhet. I vilken utsträckning kan etablerade institutioner anpassas och reformeras för att kunna hantera närmast oöverskådliga omvärldsförändringar, vilka dessutom är snabba, rentav accelererande? Hur konkret problemet är illustrerades av en workshopdeltagares påpekande, att lagen om offentlig upphandling i praktiken hindrar kommunen att kreativt och om så behövs snabbt ta till vara lokala krafter och initiativ, kanske just de som behövs för att verkligen åstadkomma det man strävar efter. Om det krisar på allvar kan just sådant snabbt bidra till att erodera institutionens -- här det lokala, representativa styrelseskickets -- legitimitet.
Såväl hållbarhet som legitimitet hänger i så fall mycket nära samman, givet den typ av samhälle vi har, något som ytterligare understryker det förnuftiga i att se hela hållbarhetsdebatten som i första hand en fråga om institutioner i kris. (Det vill säga: hade vi inte nått ett läge där just detta har blivit fallet, så hade ifrågavarande institutioner inte beaktat verkliga ekologiska förhållanden heller, vilket de ju faktiskt inte gjorde under lång tid.) Moderatorn Per Svensson ställde apropå det, i nämnda paneldebatt, den "ofina" men relevanta frågan: Kan det vara så att "hållbarhet" -- specifikt: städers hållbarhet -- är en sorts strävan att få kontroll över den potentiellt hotfullt oordnade, rentav "omoraliska" staden? En föredragshållare, Henrik Aspegren, gav oavsiktligt stöd för den tesen när han betonade att välfungerande fysiska, infrastrukturella åtgärder, för att åstadkomma en mera balanserad ekologisk påverkan i och av städer, kräver central planering och styrning. Och dämed blir det tydligt att man till dimensionerna institutionell hållbarhet och legitimitet måste lägga dimensionen centralisering/decentralisering.
Det paradoxala och alltför lite uppmärksammade problemet med sistnämnda dimension är att en decentraliserad infrastruktur när det gäller kommunikation (Internet) samtidigt underlättar centraliserad kontroll. Just när det gäller städers hållbarhet, i olika avseenden, är det fullt möjligt att genom kraftigt decentraliserad informationsinhämtning ("monitoring") stärka centraliserande strävanden. De senare behöver inte ens vara avsiktliga, utan hela dynamiken följer av hur det hela på sätt och vis måste fungera, informationsekologiskt sett, givet vissa syften med det man gör och eftersträvar, t ex just "hållbarhet". Jag har tagit upp detta bland annat i inlägget Människan i den artificiella ekologin (jämför också: Övervakningssyndromet -- vår "kultur" i ett nötskal).
En annan paradox kan jag bara kort nämna avslutningsvis. Ett av Henrik Aspegrens exempel på välfungerande "ekologiskt hållbar" stadsutveckling är nya stadsdelen Hyllie i, eller snarare utanför, Malmö (Hyllie är gammalt men själva den massiva utbyggnaden är ny). Men hur rationellt är det att tala om denna stadsdel som "ekologiskt hållbar", undrade Per Svensson, när enda syftet med nya Hyllie är att gynna just den konsumtionsekonomi som är den mest grundläggande orsaken till att vi nu är tvungna att ta tag i även de faktisk-ekologiska hållbarhetsfrågorna? Med tanke på ett replikskifte jag en gång hade med just Per Svensson finner jag hans kritiska anmärkningar särskilt... intressanta.
/Per
Mycket intressant, Per! Det är ju samma utgångspunkt och problemformulering som Rachel Armstrong utgick ifrån i den allra första SvTwuni-föreläsningen. Hennes tanke är ju sedan att börja tänka i termer av levande teknologier som låter staden "evolvera", istället för att konservera rådande paradigm med denna "hållbarhet". Hur tänker du kring det?
Några nyckeltweets från föreläsningen för referens skull:
14. Can the technology of life be harnessed in cities & elsewhere to produce evolvable systems that deal with ongoing environmental changes?
15. Living Technologies behave like living things but aren’t alive. They offer different problem-solving approaches to industrial systems.
16. Morphological computing, smart chemistry & synthetic biology are living technologies that work differently to machines.
17. When solutions need to change with time this poses a key design challenge – how is it possible to design with emergence?
19. In order to design and build ‘the real future we need systems, strategies & teams of people to respond to constantly changing contexts.
23. Open innovation, distributed manufacturing systems, crowd funding and open sourcing of ideas & inventions are possible change catalysts.
25. Our cities must be more than sustainable – they must be evolvable.
Posted by: Marcus | 13 december 2011 at 12:31
Tänk vad roligt med sådan överensstämmelse.
Jag skriver i princip under på Armstrongs påståenden. Det är, som jag ser det, egentligen den enda praktiskt framkomliga vägen. Alternativet är i princip något liknande kollaps (om etablerade institutioner inte förmår omskapa sig i denna riktning). Vad som krävs är då en synnerligen krävande diskussion om just centraliserings/decentraliserings-problematikens paradoxer och hur dessa kan "kommas förbi", på ett sätt som känns acceptabelt även för dem som är skeptiska till centraliseringseffekterna. Dessa är delvis oundvikliga -- av funktionella skäll, som jag ser det -- men de behöver definitivt modereras enligt explicita värdemässiga mål/kriterier (angående oss som människor).
Posted by: Per | 13 december 2011 at 12:44
Jag tycker att det är intressant, även som något slags demokrati 2.0, att se och göra människorna till institutionernas sensorer. Det tydliggör det nödvändigt goda i ett samspel mellan centralisering och decentralisering, som de mer ensidiga decentraliseringsivrarna annars gärna missar.
Posted by: Marcus | 13 december 2011 at 13:18
Just det. Bra formulerat.
Posted by: Per | 13 december 2011 at 13:22