Va -- är vi fördomsfulla?

En lite osannolik historia håller på att rullas upp borta hos Elza Dunkels på Nätkulturer. Det gäller den nya sidan "Barn och internet" som nyligen lanserades.

Barn och internet har plagierat Elzas texter, det är uppenbart, och söker man på texterna i deras nyhetsbrev så är varje nyhet plagierad från tidningar och andra källor, utan referens. Ett par tre nyheter genereras och skickas ut varje dag, alla kopierade.

Men det finns också annat. Elza uttrycker det som att sidans "upphovsmän tidigare figurerat i diverse skumma sammanhang".

"Diverse skumma sammanhang" kan ju vara vad som helst. Jag tänkte att jag skulle kolla vad som krävdes den här gången för att få ögonen på sig, också för att Elza är bland dem som brukar föra fram källkritik som en viktig strategi på nätet.

Så här skriver hon: "Jag har ingen aning om vilka dessa personer är mer än att en av dem figurerat i rätt skumma sammanhang, vilket framgår om man googlar hans namn."

Jag kollade vilken person det är som står för sidan, och googlade hans namn. Vi kan ju börja med möjligheten att man hittar träffar som rör en annan person med samma namn. Den här killens föräldrar var dock Google-förutseende redan 1962, och enligt den "skumma" sajten upplysning.se så är han den ende med sitt namn i Sverige.

Vad jag kan se har han hållit på med mäklarverksamhet för hus i Thailand, och företaget där han tidigare var VD anmäldes till åklagare av Fastighetsmäklarnämnden 2007, men anmälan verkar inte ha gått vidare till förundersökning.

Visst låter det skumt -- att gå från att sälja icke existerande hus i Thailand till att starta en portal för information om barn och internet.

Ja, själv tyckte jag också att Thailandmäklarna lät som ett skitskumt företag och tänkte låta bli att länka till dem eller nämna deras namn, tills jag såg deras kontakt-sida. Här är den. Visst gick företaget direkt från ett sånt där postbox-företag drivet av tre medelålders killar med året-runt-solbränna till att vara nåt rätt seriöst?

Övergången från hus i Thailand till barn på nätet, då, är det en varningsklocka som ska ringa när man hör det? Skulle det kunna finnas en människa som tröttnade på det oseriösa i att sälja hus som kanske inte finns till att ägna sig åt att värna barn och föräldrar på Internet? Det borde väl få finnas möjligheten att göra detta karriärbyte, i alla fall, utan att på förhand bli misstänkt?

För mig som skrev min avhandlingar om förväntningar (inklusive fördomar) som fundamentet för både språk och tänkande är det självklart att vi använder fördomar för att tänka hela tiden. Och lika självklart att vi ska försöka bli medvetna om dem. Voilà mitt bidrag till detta.

/Simon

infontology, mentala modeller, perspektiv