Infontology

Veckonummer i OS X och iCal

Det är lustigt hur svårt det är att visa veckonummer på en Mac, och framför allt i kalenderprogrammet iCal. Söker man på olika lösningar så hittar man bara möjligheten att prenumerera på en kalender som visar veckonummer som heldagsaktiviteter i iCal. Det kan man exempelvis göra här hos Oops.

Men genom att ändra datumformatet kan man få veckonumren att visas på lite andra ställen också. OS X har fyra olika datumformat som programmen använder på olika ställen. Ändrar man i dem kan det leda till att datumformaten ändras lite varstans i datorn, så man får se upp.

Den här dialogrutan tillhör Systeminställningar. Formaten som visas under Datum är i ordning uppifrån: Fullt, Långt, Normalt och Kort. (Lägg märke till att det "normala" formatet är kortare än det "korta" formatet...)

I det långa formatet har jag lagt till veckonummer, genom att ändra i dialogrutan som man får upp genom att trycka på Anpassa. Vill man ha ordet "Vecka" med skriver man helt enkelt in det.

Här kan man dra och släppa olika komponenter så att man får sitt datumformat som man vill ha det. Formatet "Fullt" är det som används i menyraden när man klickar på klockan.

Och i iCal kommer veckonummer att visas på de "uppgifter" där man har satt ett datum för "klart senast". Så här:

/Simon

infontology, komplexitet

Med datorn uppkopplad på eftersitsen

Man ska ta vara på alla tillfällen då ens etiska sinne prövas -- omdömet ändras fort när det är något som har med teknik att göra. Se på bilden -- den föreställer en eftersits efter en konsert där jag spelade. Vi sitter i skenet från stearinljus med den goda buffé-maten i ena handen och den 3G-uppkopplade datorn framme på bordet. Det var ju hockey-final...

1. Det är (än så länge) anmärkningsvärt med en dator på bordet på en eftersits. Hur länge till är det det?
2. Mobilt internet börjar komma och skulle kunna ta upp kampen med wifi-molnen över städerna som det talades om bara för några få år sen.
3. Det är alltid fint med stearinljus på sommaren när dagsljuset utifrån lyser upp lokalen från fönstren... :-)

Slutet av matchen avnjöts i bilen genom skogarna hem mot Växjö. Den största delen av tiden hade vi inte täckning utan fick lita till radion, och ett tag hade vi en fördröjning på ungefär 3 minuter, så man kunde liksom se "reprisen" på det man hörde på radion på datorn...

Och ja, det var en spännande match även på detta sätt...

/Simon

infontology, kultur

Det radikala alternativet och dess tveksamma arvtagare

Jag fortsätter lite till med fundamenten:

Den framväxande naturalismen ("nymaterialismen") i den vetenskapsinspirerade filosofin kan också kallas för "emergentism". Anden eller medvetandet emergerar -- uppkommer automatiskt ur -- själva materiens successiva organiserande av sig själv. Detta är kosmologiskt och metafysiskt sett en invertering och temporalisering -- utsträckande i tiden -- av den traditionella, icke-modernt (ny)platonistiska doktrinen, att anden eller medvetandet manifesterar sig i (men är inte) materien.

I den naturalistiska monismen, nymaterialismen, är alltså anden något som uppstår under begränsade och begränsande förhållanden (naturligt urval etc). Därmed är den endast relativt autonom och strikt bunden till tillfälligtvis komplexa individer, vilka sönderfaller i sina materiella beståndsdelar när de dör. I olika former av platonism, däremot, är anden preexisterande och universell. Den är dock inte heller här egentligen autonom. Den är "tvungen" att manifestera sig -- den måste av nödvändighet "flöda över". Den materiella världen kan inte inte finnas, utan måste finnas.

Härvidlag är den kristna doktrinen om creatio ex nihilo -- skapelse ur intet, genom en fri viljeakt, med ett avsiktligt ändamål -- mera radikal än platonismen, mera totalt annorlunda. Vår fysiska tillvaro är här inte nödvändig, utan innebär en existensens gåva, som har en början i tiden men ett "slut" i evigheten och som därför måste förvaltas ansvarsfullt, i enlighet med Guds vilja -- den Gud som har skapat oss till sin avbild, men som i sig är totalt obegriplig för förnuftet (vilket innebär att det finns en aspekt av oss som också är just totalt obegriplig för förnuftet, hur mycket vi än försöker förstå saker).

Den västerländska humanistiska traditionen och upplysningstraditionen är i princip en sekulariserad variant av detta synsätt, i vilken emellertid människan själv placerar sig i Guds ställe, med sitt förnuft i högsätet. Människan bestämmer här själv -- tycker hon -- sitt värde, vad hon vill och vad ansvar handlar om. Samtidigt ersätts det eviga livet av Framtiden. Problemet är bara att humanismen saknar grundval; den är inte förankrad i någonting annat än människans skiftande tyckanden om vad saken gäller. Det mänskliga förnuftets yttringar är, som varje historiker vet, ytterst skiftande. Humanismen är "principiellt icke-principiell" och därmed är den, sakligt sett, lika fundamentalt menings-lös som darwinismen/nymaterialismen. Eller rättare sagt: till syvende og sidst utmynnar även humanismen i att överlevnad är det enda "värdet", oavsett vad denna överlevnad förnuftsmässigt råkar handla om vid olika tillfällen.

/Per

"A fragile mythology of the moment"

Ett välkänt alternativ till darwinismen är den kristna skapelsetron, i den mån denna tas på fullt allvar och inte bara ses som någon sorts poetisk metaforik. Ett mindre känt alternativ är den hermetiska och nyplatonska filosofins antagande, att allt som finns -- det vill säga existerar i tid och rum -- i grund och botten emanerar ur en transcendent Verklighet, det Absoluta eller det Ena, som i sig är oändligt ofattbart överflödande generös och på något obegripligt sätt levande. (Denna obegriplighet bör inte läggas den till last; vill någon på allvar hävda att universums tillstånd ”innan” den darwinistiska evolutionen kom igång är mera begripligt?) Sedan förtätas eller kondenseras denna emanation alltmer tills den antar materiell form. Hela processen "styrs" av vad Platon kallar "idéer", Aristoteles "former" och vissa andra "arketyper".

Jag har under många år, av och till, ganska ingående studerat dylikt  nyplatonskt tänkande, såväl i dess antika (Plotinos, Proklos, Filon m fl), kristna (Dionysios Areopagita, Maximos Bekännaren m fl), renässanshumanistiska (Ficino, Pico dela Mirandola, Fludd m fl) och moderna (Evola, Burckhardt m fl) former. (Klassificeringen av dessa som nyplatonister bör inte tas alltför bokstavligt; de talar dock i stor utsträckning i denna anda, men från olika traditionella utgångspunktrer.) Titus Burckhardt skriver just apropå evolution bl a:

The more conscientious among modern biologists either reject the transformist theory [Darwinism], or else maintain it as a 'working hypothesis', being unable to conceive any genesis of species that would not be situated on the 'horizontal line' of a purely physical and temporal becoming. [...]

All that paleontology proves to us is that the various animal forms, such as are shown by fossils preserved in successive earthly layers, made their appearance in a vaguely ascending order, going from relatively undifferentiated organisms -- but not simple ones -- to ever more complex forms, without this ascension representing, however, an unequivocal and continuous line. [...] What does this order mean? Simply that, on the material plane, the simple or relatively undifferentiated always precedes the complex and differentiated. All 'matter' is like a mirror that reflects the activity of the [supratemporal, eternal] essences, while also inverting it; this is why the seed comes before the tree and the bud before the flower, whereas in the principial [eternal] order the perfect 'forms' pre-exist. The successive appearance of animal forms accorrding to an ascending hierarchy in no wise proves their continual and cumulative genesis. [Mirror of the Intellect, s 36-37]

Jag behöver inte påpeka att darwinister anser att denna sorts tänkande -- i och med darwinismen -- är överspelat. Så t ex Daniel Dennett i sitt välkända försvar för en universell darwinism, Darwin's Dangerous Idea, vars hela argumentation går ut på att evolution i princip kan vara "självgående" på "det materiella planet", för att nu använda Burckhardts uttryck. I grund och botten finner jag dock Dennetts försök att ersätta all transcendent metafysik med en totalt immanent fysik lika lite övertygande som hans försök att förklara (bort) medvetandet i Consciousness Explained. Lika principiellt hållbar och mera tillfredsställande i mitt sinne är t ex David Skrbinas Panpsychism in the West eller, mera radikalt och "förplatonistiskt", Peter Kingsleys Reality. Den senare skriver t ex, helt riktigt i mina ögon:

Well over two thousand years ago, science as we know it was offered to the West with a warning tag attached to it: Use this, but don't be tricked by it. And of course, impatient little children that we are, we tore off the tag and ignored the warning. [...]

We pride ourselves on being able to separate fact from fiction, science from myth, but don't see that our science itself is what it always has been: a fragile mythology of the moment.

And so we come back to the fact that in Plato's Phaedo -- the first complete text still surviving to say the earth is a sphere -- the idea of a spherical earth is presented to us fairly and squarely as a myth. For this is no coincidence. It's not the result of some bizarre accident; of some strange freak of history or nature. It's because Plato's friends had taught him well. [ibid, s 253-254]

Frågan blir alltså inte vilken mytologi som är "mest sann" -- de är alla sanna och osanna var och en på sitt sätt -- utan vilken mytologi som bäst uttrycker, bevarar och främjar det vi innerst inne sätter mest värde på, eller kanske jag t o m ska säga: det som vi innerst inne bör sätta mest värde på. Idag är detta inte darwinism och filosofisk materialism.

/Per

Allt är automatiskt

Kunskapens faktiska innehåll kan inte skiljas från de premisser den vilar på. Ta den (ny)darwinistiska evolutionsteorin. Denna bygger på det metafysiska antagandet, att allt som finns och kan finnas i grund och botten är materiellt och historiskt, det vill säga tids- och rumsbundet. Det finns ingen reellt transcendent dimension i tillvaron. I begynnelsen var energi/materia. Från detta urtillstånd har allting annat – mitt och ditt liv till exempel – uppkommit med tiden, så småningom. Det betyder att du och jag har en absolut början och ett absolut slut i tiden och rummet och ingen annanstans. Det finns ingen ”annan stans”. Och så är det inte mer med det. Du och jag är infinitesimalt små utsnitt ur en extremt lång tidsföljd. Blink. Blink. Och så är det inte mer med det.

Darwinismen postulerar att materiens egenskaper, under vissa tillfälliga betingelser, medför att en automatisk evolution börjar. Du och jag är i grund och botten automatiska konsekvenser av en ofattbart tidsödande automatisk process. Att denna automatik inkluderar de automatiska konsekvenserna av tilfälligheter gör den inte mindre automatisk. Dess resultat är inte bestämda i förväg, men dess premisser är det. Det är som ett gigantiskt, universellt datorprogram, men utan programmerare och där programmet, körningen av programmet och själva datorn är aspekter av samma helautomatiska helhet. De kan urskiljas rent analytiskt (hur är det möjligt?) men ”egentligen” är allt samma, alltid samma. Någon principiellt annorlunda tillvaro för någonting, för dig och mig, är principiellt utesluten, har alltid varit och kommer alltid att vara.

/Per

Sväng höger

En cool användning av de nya positioneringsteknikerna är att kunna göra smart ruttplanering. DN skriver en liten text om hur UPS sparar 11,4 miljoner liter bränsle om året på att prioritera högersvängar framför vänstersvängar...

Tidigare "variant" av artikeln, från New York Times Magazine. /Simon

infontology, trafik

Folk ser inte ut så här längre

Wired har ett galleri med flygvärdinnebilder från "förr". Det står inte när de är ifrån, men allihop är roliga att titta på. Det jag undrar över är kvinnornas attityd, det finns något i deras uttryck som inte finns längre, något "positivt" och "självklart", men absolut inget som nog är "naturligt", utan allt är "kulturellt" och "inlärt". Det är kanske bara det att den sortens "kultur" inte finns längre.

Länk via BoingBoing. /Simon

infontology, kultur

Mellan det som händer

Länge var min favoritbok Doktor Murkes samlade tystnad av Heinrich Böll. Titelnovellen handlar om Murke som jobbar på radion. En dag tvingas han klippa om ett föredrag av en viss Bur-Malottke som fått religiösa betänkligheter och vill ändra alla förekomster av ordet Gud till "det högre väsende som vi tillbedja". 27 förekomster i alla upptänkliga tyska kasus, inkluderande en vokativ... Murke samlar på tystnad som klipps bort ur olika radio-program, och lyssnar på den när han kommer hem. Sin flickväns tystnad vill han också spara på, men det tycker hon är att gå för långt.

Murke lag zu Hause auf seiner Couch und rauchte. Neben ihm auf einem Stuhl stand eine Tasse Tee, und Murke blickte gegen die weiße Decke des Zimmers. An seinem Schreibtisch saß ein bildschönes, blondes Mädchen, das starr zum Fenster hinaus auf die Straße blickte. Zwischen Murke und dem Mädchen, auf einem Rauchtisch, stand ein Bandgerät, das auf Aufnahme gestellt war. Kein Wort wurde gesprochen, kein Laut fiel. Man hätte das Mädchen für ein Fotomodell halten können, so schön und so stumm war es.

"Ich kann nicht mehr", sagte das Mädchen plötzlich. "Ich kann nicht mehr, es ist unmenschlich, was du verlangst. Es gibt Männer, die unsittliche Sachen von einem Mädchen verlangen, aber ich meine fast, was du von mir verlangst, wäre noch unsittlicher als die Sachen, die andere Männer von einem Mädchen verlangen."

Murke seufzte. "Mein Gott", sagte er, "liebe Rina, das muß ich alles wieder 'rausschneiden, sei doch vernünftig, sei lieb und beschweige mir wenigstens noch fünf Minuten Band." "Beschweigen", sagte das Mädchen, und sie sagte es auf eine Weise, die man vor dreißig Jahren 'unwirsch' genannt hätte. "Beschweigen, das ist auch so eine Erfindung von dir. Ein Band besprechen würde ich mal gern - aber beschweigen..."

Murke war aufgestanden und hatte den Bandapparat abgestellt. "Ach Rina", sagte er, "wenn du wüßtest, wie kostbar mir dein Schweigen ist. Abends, wenn ich müde bin, wenn ich hier sitzen muß, lasse ich mir dein Schweigen ablaufen. Bitte sei nett und beschweige mir wenigstens noch drei Minuten und erspare mir das Schneiden; du wißt doch, was Schneiden für mich bedeutet." "Meinetwegen", sagte das Mädchen, "aber gib mir wenigstens eine Zigarette."

Murke lächelte, gab ihr eine Zigarette und sagte: "So habe ich dein Schweigen im Original und auf Band, das ist großartig." Er stellte das Band wieder ein, und beide saßen schweigend einander gegenüber, bis das Telefon klingelte. Murke stand auf, zuckte hilflos die Achseln und nahm den Hörer auf.

Citatet är härifrån, där texten finns i sin helhet.

Jag tänker på det när jag ser den här filmen av hopklippta nyhetsuppläsare, mellan inslagen. (Via BoingBoing.)

Kommentarerna till den filmen tipsar om följande debatt mellan Kerry och Bush, hopklippt av David Tinapple:

/Simon

infontology, språk

Transparens när det blir spricka i den digitala infrastrukturen

Fascinerande att följa serverkraschen som ledde till att flera stora tidningars webbplatser och stödsystem kraschade, bland annat Svenska Dagbladet. Via Jaiku kommer kommentarer i realtid. Jag tänkte jag skulle göra det lite snyggare och länka till ett dynamiskt RSS-flöde från själva diskussionen i kommentarerna men hittar inget kommentarflöde. Så det får bli en snygg Flash-badge i stället som man kan klicka sig vidare från.

Diskussionerna gäller sånt som en nödsajt, som tydligen inte de här tidningarna hade. Mycket som måste byggas upp och regleras i en digital värld...

Den som gillar nörd-språk (apropå föregående inlägg) kan lägga märke till formuleringar som "Kräver hyfsat kort TTL i DNS-en för bra resultat men isf är det enkelt."

Länkar via Infontologys nätverk på del.icio.us. /Simon

digital infrastruktur, infontology

Till nördens lov

I kommentarerna till föregående inlägg betecknar signaturen thomas ordet "nörd" (nerd) som ett intetsägande skitord. Jag håller inte med honom.

Möjligen beror det på att vi har skilda uppfattningar om vad en nörd är. För mig ligger fokus på det extrema intresset kombinerat med viss social tillbakadragenhet. Nördar fanns förstås före datorernas tid, och hade gärna funnits på dinosauriernas, om man säger så. :-)

Jag tror inte det är en slump att nördar och datorer går så bra ihop. Det finns mycket hos datorn som artefakt som tilltalar den här sortens extrem intressefixering, bland annat att det finns så mycket kunskap på djupet att hämta innan man känner att man behärskar intresseområdet.

Nördarna för mig är de nya frimurarna -- shit vilken liknelse... Förstå mig rätt. I slutet av medeltiden fanns det kårer av "fria murare" som färdades över Europa och byggde den (då) nya tidens mästerverk inom infrastrukturen, som de mäktiga katedralerna. Deras extrema yrkesskicklighet skilde dem från det övriga samhället och de slöt sig samman mer och mer för att bevara sina hemligheter.

På samma sätt är det nördar som bygger vår tids katedraler. Jag har träffat många nördar i olika utvecklingsprojekt. De är ofta extremt måna om sin kod, att den måste skrivas på ett visst sätt för att systemet ska vara både robust och säkert.

Alan Cooper beskriver också systemutvecklarens uppgifter på ungefär det här sättet i sin "The inmates are running the asylum". Deras uppgift är att fokusera på att få sina moduler att vila på varandra ungefär som när man bygger ett högt torn.

En annan aspekt hos datorer som jag tror lockar är den extrema konsekvensen. Som Bruno Latour säger: datorer är det mest etiska man kan tänka sig. Varje gång handlar de efter samma oomkullrunkeliga principer.

Ett av de forskningsprojekt jag ibland funderar på handlar om just det här: etiska och estetiska ideal hos systemutvecklare, hur deras djupa kunskaper till och med i vissa fall kan vara en bidragande orsak till deras sociala isolering -- hur ska man över huvud taget kunna börja prata om något som har med datorer att göra om den man pratar om inte har de grundläggande begreppen klara för sig.

I julas träffade jag en av mina nörd-vänner och pratade med honom om de nya utvecklingsmiljöer som har kommit på senare år, som Yahoo! Pipes, som låter en bygga rätt avancerade system bara baserat på RSS-flöden, olika filtreringar, dynamiska sökningar etc. Men han var inte alls intresserad, tvärtom oroad. Han såg nya system byggas på sank mark, av folk som inte förstod hur datorerna fungerar i grunden. En stolt katedral-byggare.

/Simon

P.S. För den som vill kolla lite på Yahoo! Pipes kan man börja här, med YouTunes, en pipe som tar topplistan från iTunes Music store, kör en sökning med låttitlarna som sökbegrepp på YouTube och som resultat får man ett RSS-flöde med videorna till låtarna på iTunes' lista! Elegant.

digital infrastruktur, infontology, komplexitet, kultur

Nördarna och alla de andra

Jag är en riktig nörd. Det tycker i alla fall min fru, ibland. Och beteckningen är väl inte helt positivt menad, men inte helt negativ heller. Det är mera en sorts halvneutralt konstaterande. Är det därför jag har ett behov av att använda rss? Eller prenumerera på nyheter inom mina intresseområden, som det kanske vore bättre att säga. (Är det kanske nördigt att ha "intresseområden"?) Det osedvanligt och oväntat stora antalet kommentarer till mitt inlägg Vem använder rss? har fått mig att fundera. Beror denna respons på att rss är ett extremt intressant och viktigt ämne? Eller på att ett antal Infontologyprenumererande nördar känner sig berörda? Eller beror det kanske på att fenomenet i fråga (att många inte prenumererar på nyheter via rss, medan andra finner det oundgängligt) på något sätt är ett talande symtom? På vad då i så fall?

Inför denna fråga tänker jag först på något som jag avslutade föregående inlägg med: att människor bara lär sig precis så mycket om någon teknik (typ använda webbläsare + Google, men utan att känna till ett enda förfiningskritrerium för sökningarna) som de behöver för att känna sig lagom nöjda, inte ett dugg mer. Här tror jag faktiskt att vi har nyckeln till något viktigt. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att det alltid kommer att vara på det här sättet -- undantaget ett mindre antal "superanvändare". Om jag tänker efter så är jag själv likadan. Det finns massor av funktioner i min dator (både som fysiska knappar och i OS) som jag inte använder, fastän jag vet att de finns; för att nu inte tala om alla de funktioner som jag inte vet att de finns, eller ens skulle kunna begripa utan väldig tidsinsats, om ens då.

Antagligen finns det olika nivåer på detta relativa ointresse. Min nivå är "högre" eller "djupare" än många jag känner, men den är också definitivt (mycket) lägre än de riktiga nördarnas. Det vore bra om det fanns ett namn på det här fenomenet -- alltså att man normalt inte lär sig, inte vill lära sig, mer än man måste för att kunna använda en grej "någorlunda". Några förslag?

För övrigt: Om detta är så allmängiltigt som jag tror att det är, tänk vilka otroliga mängder onödig teknik vi är omgivna av!

Till sist, apropå just rss. Flera kommentarer pekar på att det lätt blir "för mycket". Detta är nog också mitt största problem med rss (fastän jag tycker att rss är väldigt bra). I kväll har jag förstått att jag ofta hanterar detta så här: om en kanal samlar på sig fler rubriker än jag orkar/vill läsa, så raderar jag helt sonika allihop. Det kommer ju hela tiden nya... Se där, lite radikal informationshygien.

/Per

Ekonomins modeller (3)

Jag förstår ofta inte ekonomiska resonemang. Dollarkursens nedgång är bra för Sverige för vi kan köpa billiga varor från USA. Den är samtidigt dålig för exportindustrin, för våra varor blir för dyra för den amerikanska marknaden. Dessa två påståenden kan var för sig framföras i nyhetsmedia, men det är sällan någon som väger dem mot varann och bestämmer sig för hur valutakursen påverkar oss som helhet. Kanske blir det för komplext.

James Surowiecki skriver om hur den aktuella kreditmarknadskrisen nu inte bara drabbar USA utan även Island, som tydligen fått höja sin statsränta till 15 %. När Sverige chockhöjde räntan på 80-talet gick det ju bra efter ett tag, men frågan är om ett land på 250.000 invånare och en mycket liten kapitalreserv klarar sig lika bra. Det är ett grymt ekonomisk-politiskt spel som pågår.

Enligt Surowiecki är orsaken till den isländska krisen det stora beroendet av utländskt kapital, vilket nu i kristid ses som en svaghet. Denna svaghet gör att de tidigare så hungriga utländska investerarna drar öronen åt sig. Knappast en stabiliserande effekt.

USA å andra sidan har Kina och Japan som en ekonomisk buffert. Men vem vet hur länge.

The U.S., by contrast, remains the beneficiary of the world’s generosity—no matter how bad our financial situation looks, countries like China and Japan keep pouring hundreds of billions of dollars into U.S. securities. They’re doing this not out of kindness, of course, but because the U.S. is a colossal market and they need us to keep buying stuff. The world can’t afford to have the U.S. fail, and so we are able to get away with behavior that would wreck smaller countries. Great for us, but when we look at Iceland’s predicament we should say that there but for the grace of China go we.

Tidigare inlägg i serien: 1, 2. /Simon

infontology, mentala modeller, globalisering

Instruktionsfilm om baguetter

Nu har jag gjort lite filmer om brödbakning. De återfinns tills vidare på Infontomat, men blir väl överflyttade till min brödsida så småningom, om det kanske blir några ändringar.

Jag gillade Flickrs nya idéer om film som "långa fotografier". Såna här korta snuttar instruktioner utan egentlig handling är definitivt som långa foton. Det är omöjligt att se handgrepp, tempon, klibbighet eller konsistens från ett statiskt foto, men med bara några sekunders filmsnutt tror jag att man ska få rätt bra grepp om hur man gör.

"Instruktioner", förresten -- jag ser det kanske mer som snuttar av kultur. Inte för att jag har gått i lära (mer än ett par dar hos Erik O.) men nu har jag väl en viss vana. Skulle vara spännande med ett utbyte av olika bakningsmetoder, och kanske lite crowdsourcing för att se hur man kan få olika resultat genom systematisk variation. Det finns så mycket att ändra på i ett brödrecept att man ibland förundras över att det oftast är ätbart bröd som kommer ut ur ugnen...

De flesta av filmerna gick bra att köra upp till Flickr via en ny (dold) version av deras Uploadr, men när jag hade klippt lite i en film som blev för lång, med hjälp av Quicktime Pro, var det alldeles som förgjort att få till en version som uppfyllde alla krav. Olika komprimeringsalgoritmer gav filstorlekar mellan 8 och 300 MB utan att jag hade någon överblick över det innan den tidskrävande komprimeringen gjordes. Lite teknik som behöver mogna till sig ett tag...

/Simon

infontology, mat

Facebook i den verkliga världen

Det är så skönt att se folk visa upp hur mänskliga relationer hanteras på Internet. Man ser det så tydligt i en sån här video där ett par killar spelar upp ett kontaktförsök i den verkliga världen med den grovhet som kännetecknar sociala applikationer som Facebook (än så länge åtminstone...).

Se även Sociala nätverkstjänster är en förolämpning mot den sociala människan hos Fleecelabs och mitt inlägg Verkligheten recenserad som vore den ett spel.

Tack till Alex för länken. /Simon

infontology, kultur, perspektiv

Va -- är vi fördomsfulla?

En lite osannolik historia håller på att rullas upp borta hos Elza Dunkels på Nätkulturer. Det gäller den nya sidan "Barn och internet" som nyligen lanserades.

Barn och internet har plagierat Elzas texter, det är uppenbart, och söker man på texterna i deras nyhetsbrev så är varje nyhet plagierad från tidningar och andra källor, utan referens. Ett par tre nyheter genereras och skickas ut varje dag, alla kopierade.

Men det finns också annat. Elza uttrycker det som att sidans "upphovsmän tidigare figurerat i diverse skumma sammanhang".

"Diverse skumma sammanhang" kan ju vara vad som helst. Jag tänkte att jag skulle kolla vad som krävdes den här gången för att få ögonen på sig, också för att Elza är bland dem som brukar föra fram källkritik som en viktig strategi på nätet.

Så här skriver hon: "Jag har ingen aning om vilka dessa personer är mer än att en av dem figurerat i rätt skumma sammanhang, vilket framgår om man googlar hans namn."

Jag kollade vilken person det är som står för sidan, och googlade hans namn. Vi kan ju börja med möjligheten att man hittar träffar som rör en annan person med samma namn. Den här killens föräldrar var dock Google-förutseende redan 1962, och enligt den "skumma" sajten upplysning.se så är han den ende med sitt namn i Sverige.

Vad jag kan se har han hållit på med mäklarverksamhet för hus i Thailand, och företaget där han tidigare var VD anmäldes till åklagare av Fastighetsmäklarnämnden 2007, men anmälan verkar inte ha gått vidare till förundersökning.

Visst låter det skumt -- att gå från att sälja icke existerande hus i Thailand till att starta en portal för information om barn och internet.

Ja, själv tyckte jag också att Thailandmäklarna lät som ett skitskumt företag och tänkte låta bli att länka till dem eller nämna deras namn, tills jag såg deras kontakt-sida. Här är den. Visst gick företaget direkt från ett sånt där postbox-företag drivet av tre medelålders killar med året-runt-solbränna till att vara nåt rätt seriöst?

Övergången från hus i Thailand till barn på nätet, då, är det en varningsklocka som ska ringa när man hör det? Skulle det kunna finnas en människa som tröttnade på det oseriösa i att sälja hus som kanske inte finns till att ägna sig åt att värna barn och föräldrar på Internet? Det borde väl få finnas möjligheten att göra detta karriärbyte, i alla fall, utan att på förhand bli misstänkt?

För mig som skrev min avhandlingar om förväntningar (inklusive fördomar) som fundamentet för både språk och tänkande är det självklart att vi använder fördomar för att tänka hela tiden. Och lika självklart att vi ska försöka bli medvetna om dem. Voilà mitt bidrag till detta.

/Simon

infontology, mentala modeller, perspektiv