"A fragile mythology of the moment"

Ett välkänt alternativ till darwinismen är den kristna skapelsetron, i den mån denna tas på fullt allvar och inte bara ses som någon sorts poetisk metaforik. Ett mindre känt alternativ är den hermetiska och nyplatonska filosofins antagande, att allt som finns -- det vill säga existerar i tid och rum -- i grund och botten emanerar ur en transcendent Verklighet, det Absoluta eller det Ena, som i sig är oändligt ofattbart överflödande generös och på något obegripligt sätt levande. (Denna obegriplighet bör inte läggas den till last; vill någon på allvar hävda att universums tillstånd ”innan” den darwinistiska evolutionen kom igång är mera begripligt?) Sedan förtätas eller kondenseras denna emanation alltmer tills den antar materiell form. Hela processen "styrs" av vad Platon kallar "idéer", Aristoteles "former" och vissa andra "arketyper".

Jag har under många år, av och till, ganska ingående studerat dylikt  nyplatonskt tänkande, såväl i dess antika (Plotinos, Proklos, Filon m fl), kristna (Dionysios Areopagita, Maximos Bekännaren m fl), renässanshumanistiska (Ficino, Pico dela Mirandola, Fludd m fl) och moderna (Evola, Burckhardt m fl) former. (Klassificeringen av dessa som nyplatonister bör inte tas alltför bokstavligt; de talar dock i stor utsträckning i denna anda, men från olika traditionella utgångspunktrer.) Titus Burckhardt skriver just apropå evolution bl a:

The more conscientious among modern biologists either reject the transformist theory [Darwinism], or else maintain it as a 'working hypothesis', being unable to conceive any genesis of species that would not be situated on the 'horizontal line' of a purely physical and temporal becoming. [...]

All that paleontology proves to us is that the various animal forms, such as are shown by fossils preserved in successive earthly layers, made their appearance in a vaguely ascending order, going from relatively undifferentiated organisms -- but not simple ones -- to ever more complex forms, without this ascension representing, however, an unequivocal and continuous line. [...] What does this order mean? Simply that, on the material plane, the simple or relatively undifferentiated always precedes the complex and differentiated. All 'matter' is like a mirror that reflects the activity of the [supratemporal, eternal] essences, while also inverting it; this is why the seed comes before the tree and the bud before the flower, whereas in the principial [eternal] order the perfect 'forms' pre-exist. The successive appearance of animal forms accorrding to an ascending hierarchy in no wise proves their continual and cumulative genesis. [Mirror of the Intellect, s 36-37]

Jag behöver inte påpeka att darwinister anser att denna sorts tänkande -- i och med darwinismen -- är överspelat. Så t ex Daniel Dennett i sitt välkända försvar för en universell darwinism, Darwin's Dangerous Idea, vars hela argumentation går ut på att evolution i princip kan vara "självgående" på "det materiella planet", för att nu använda Burckhardts uttryck. I grund och botten finner jag dock Dennetts försök att ersätta all transcendent metafysik med en totalt immanent fysik lika lite övertygande som hans försök att förklara (bort) medvetandet i Consciousness Explained. Lika principiellt hållbar och mera tillfredsställande i mitt sinne är t ex David Skrbinas Panpsychism in the West eller, mera radikalt och "förplatonistiskt", Peter Kingsleys Reality. Den senare skriver t ex, helt riktigt i mina ögon:

Well over two thousand years ago, science as we know it was offered to the West with a warning tag attached to it: Use this, but don't be tricked by it. And of course, impatient little children that we are, we tore off the tag and ignored the warning. [...]

We pride ourselves on being able to separate fact from fiction, science from myth, but don't see that our science itself is what it always has been: a fragile mythology of the moment.

And so we come back to the fact that in Plato's Phaedo -- the first complete text still surviving to say the earth is a sphere -- the idea of a spherical earth is presented to us fairly and squarely as a myth. For this is no coincidence. It's not the result of some bizarre accident; of some strange freak of history or nature. It's because Plato's friends had taught him well. [ibid, s 253-254]

Frågan blir alltså inte vilken mytologi som är "mest sann" -- de är alla sanna och osanna var och en på sitt sätt -- utan vilken mytologi som bäst uttrycker, bevarar och främjar det vi innerst inne sätter mest värde på, eller kanske jag t o m ska säga: det som vi innerst inne bör sätta mest värde på. Idag är detta inte darwinism och filosofisk materialism.

/Per

Comments

[ctail]

Personligen kan jag omöjligt förneka den uppsättning enkla sanningar jag ser omkring mig, oavsett om jag »bör« göra det. (Enligt vilken värdegrund då förresten, om alla »mytologier« är lika osanna?) Och även om jag kunde tycker jag att det vore djupt omoraliskt.

[Per]

Vilka "enkla sanningar" är det du "ser runt omkring" dig?
Vari ligger det "djupt omaraliska" menar du?

[ctail]

Sanningarna jag talar om är bland annat de materialistiska insikter du avfärdar. Den »transcendenta Verkligheten« är en medvetandets konstruktion, precis som själva begreppet existens. Allt underställt den verkliget vi lever i därför att det är den vi uppfattar. (Det kanske inte är en tillräckligt utförlig förklaring men när jag får ur mig en sådan, om jag någonsin kommer till det, ska jag posta den på min egen blogg.)

Det omoraliska vore att ljuga för mig själv om hur verkligheten är beskaffad, till exempel för att jag inte fann den verkliga verkligheten så tilltalande.

[Per]

Det låter som om du ger våra sinnesintryck ontologisk och metafysisk prioritet. Men medvetandet om sinnesintrycken och om att man har sinnesintryck är inget sinnesintryck.

Jag håller med om att det är omoraliskt "att ljuga för sig själv om hur verkligheten är beskaffad". Därför har jag ägnat hela livet åt att ta reda på det. Metoden har jag kortfattat beskrivit här:

http://infontology.typepad.com/infontology/2008/03/att-tnka-fritt.html

Jag har diskuterat frågan om vad som är verkligt och hur det är verkligt ganska ingående i min avhandling. Den intresserade kan ju vässa sina mentala tänder mot delar av denna (s 109-211, 233-254):

http://www.lub.lu.se/luft/diss/hum_236/hum_236.pdf

[ctail]

Det är inte sinnesintrycken som sådana jag ger prioritet, det är den mentala modellen vi använder för att ge mening åt dem, och även åt de hypotetiska sinnesintryck vi bollar med. Vi kan ändå aldrig fly från den. Allt vi kan föreställa oss finns inuti den. Vi kan föreställa oss att det finns en större Verklighet utanför, men själva den föreställningen finns inuti vår mentala modell. Därför förkastar jag den som fiktion.

Din avhandling är säkert intressant, men när pusselbitarna i min världsbild föll på plats en sommarmorgon för 5–10 år sedan blev jag plötsligt ganska ointresserad av att höra andras uppfattningar om ontologi och metafysik. Jag ägnar mig hellre åt att försöka formulera mina egna. Jag tror t.ex. inte att jag behöver mer läsning för att förstå koncepten du syftar på i ovanstående bloggpost – det är alldeles klart för mig vad du menar. Bortsett från en sak: jag förstår inte hur du motiverar de normativa uppfattningarna i sista stycket, vad vi »bör sätta värde på«. Det är där jag tycker att du tangerar självbedrägeri då du tycks prioritera välbefinnandet framför sanningen. (Att sanningen finns tar jag som givet, dels för att den är grundläggande i vår mentala modell, dels för att det följer av ett enkelt diagonaliseringsargument.)

[ctail]

(Finns det förresten inte någon feed för kommentarerna till den här bloggen, eller till inlägg? Jag har för mig att jag hittat det någon gång.)

[Simon]

Här är ett provisoriskt kommentarflöde. Dålig teckenkodning, och lite annat...

http://feeds.feedburner.com/InfontologyComments

Inläggen finns ju nere till höger som vanligt att prenumerera på, men det kanske inte var det du menade.

http://feeds.feedburner.com/Infontology

[Per]

Ctail: "när pusselbitarna i min världsbild föll på plats en sommarmorgon för 5–10 år sedan blev jag plötsligt ganska ointresserad av att höra andras uppfattningar".

Dock tydligen inte så ointresserad att du låter bli att kommentera här... ;-)

Min egen verklighetsuppfattning är numera inte grundad på någon mental modell över huvud taget. Mentala modeller är verktyg och dem bör man inte FÄSTA sig vid. Däremot kan man konstatera huruvida de är mer eller mindre användbara, beroende på vilket syfte man har. Jag återkommer till detta i anslutning till mera handfast infontologiska frågor.

[ctail]

Att kommentera här är ett utmärkt sätt att formulera mina egna uppfattningar.

Jag tror inte du menar samma sak som jag med den mentala modellen. Modellen jag talar om (i brist på bättre ord) är identisk med verkligheten, inte någon formellt definierad modell.

[Per]

Gott så.
Då säger jag bara: Verkligheten är transcendent, i sig ovetbar, vetbar bara som Källan till allt som kan finnas. Det du kallar verklighet (din verklighet) är ett uttryck för denna transcendenta Verklighet, men den senare rymmer också andra möjligheter.
I mina ögon verkar du identifiera verkligheten med (den fysiska) världen. Det gör inte jag och därför menar jag att den darwinistiska (ny)materialismen är falsk.

[ctail]

Identifierar jag verkligheten med den fysiska världen? Hm, inte definitionsmässigt, men kanske i praktiken.

Du har fått mig att inse att ordet "verkligheten" kan vara förvirrande eftersom dess betydelse är så oklar och varierande (om än inte lika varierande som "finnas"). Tror att jag måste försöka minska min användning av det.