Infontology

Vem använder rss?

På sista tiden har jag frågat olika vänner och bekanta om de använder rss-läsare. Nästan ingen gör det, inte programmerare, bibliotekarier, museiintendenter, journalister. Och inte heller konsulter, försäljare, sjuksköterskor, lärare eller läkare. Är det inte märkligt? Vissa av dessa yrkeskategorier borde ju ha enorm nytta av rss-flöden från några väl valda nyhetskällor inom sina områden -- och även av tjänster som t ex del.icio.us. Rss + del.icio.us är ju en kraftfull kombination för varje informationsätare, som både vill hänga med så gott det går och dessutom hålla ordning på allt viktigt och "viktigt". Och samtidigt utan större ansträngning ha lite koll på vad andra länkar, eller inte länkar, till. (Simon har skrivit flera gånger om rss och dylikt; sök på "rss" här intill.)

En anledning till att inte använda rss är ju att man inte vet att det finns. Då kan man ju fråga sig, hur den som använder internet dagligen kan undgå att märka att det finns och undra "Vad är det?" Man kan också fråga sig hur de som gång på gång besöker samma sajter för att kolla om "det finns något nytt", inte till sist frågar sig om det inte finns något enklare sätt att få reda på det. Någon gång har jag visat det för dem jag har frågat och då har någon enstaka blivit entusiastisk, men de flesta har bara ryckt på axlarna -- fastän jag vet att de verkligen använder internet mycket för att söka info de behöver.

Jag har inget svar på varför det verkar vara så trögt när det gäller detta. Kanske andra har andra erfarenheter? Era vänner och bekanta är kanske veritabla rss-virtuoser? Annars misstänker jag för min lilla del, att människor bara lär sig precis så mycket om någon teknik (typ använda webbläsare + Google, men utan att känna till ett enda förfiningskritrerium för sökningarna) som de behöver för att känna sig lagom nöjda, inte ett dugg mer.

/Per

Säkerhet, komplexitet och RFID i passen

Nya europeiska pass innehåller RFID-kretsar. De svarar på radiosignaler och skickar man med rätt krypteringsnyckel så får man tillbaka de uppgifter som står i passen.

Krypteringsnyckeln är tryckt inuti passen. Det låter tokigt, men är inte så dumt. Det gör att man är säker på att kunna läsa passets innehåll elektroniskt bara man har tillgång till det fysiska passet.

Om man däremot inte har krypteringsnyckeln så ska man ju inte få reda på någonting alls. Det verkar också vara implementerat enligt den överenskomna standarden, så om man snällt frågar passet över RFID-frekvensen vad det är för något, utan att skicka med krypteringsnyckeln, så får man inget vettigt svar tillbaka.

Vad som nu är upptäckt är att om man skickar en förfrågan till passet som inte ser ut som den ska, är ofullständig på något sätt, eller innehåller otillåtna tecken, då får man olika respons beroende på vilket land passet kommer ifrån! Allt enligt denna artikel i The Register.

Detta betyder att man på avstånd kan avläsa nationaliteten på personer förutsatt att de har sitt pass på sig. Inte så bra.

Jag tar upp ämnet dels för att det visar vår sårbara IT-infrastruktur, och dels för att det visar vilken sorts tänkande som behövs när man ska bygga upp en stabil infrastruktur. Att inte bara tänka på hur systemet ska fungera, utan också på alla möjliga sätt man kan skicka tokiga saker till systemet.

Jag gillar att se IT-system nästan som om de har fysikaliska egenskaper, och att tänka mig att man kan "banka" på dem, bända dem, borra i dem, och att ibland uppför de sig helt konstigt, ungefär som den här droppen av glas.

/Simon

digital infrastruktur, infontology, säkerhet, komplexitet

Att låta en nioåring åka tunnelbana hem ensam i New York

Som uppföljning till inlägget om hur långt en åttaåring får (och fick) gå ensam berättar en kvinna i The New York Sun om hur hon lät sin nioåring ta tunnelbanan hem ensam från stan, och hur hälften av dem hon berättar historien för vill att hon ska straffas för att ha utsatt sitt barn för denna fara.

"Hur skulle du ha känt det om han inte hade kommit hem?" frågar de.

Det är något lustigt med den "resonemangs-värld" som skapas när människor inte längre har någon förstahandskontakt med verklighetens risker och möjligheter. På resonemangets plan är det två likvärdiga alternativ som förs fram. Killen kommer hem, eller så kommer han inte hem. I verkligheten är situationen förstås en helt annan. Det är ju extremt osannolikt att något händer som skulle leda till att ett barn skulle försvinna på det här sättet.

“Parents are in the grip of anxiety and when you’re anxious, you’re totally warped,” the author of “A Nation of Wimps,” Hara Estroff Marano, said. We become so bent out of shape over something as simple as letting your children out of sight on the playground that it starts seeming on par with letting them play on the railroad tracks at night. In the rain. In dark non-reflective coats.

The problem with this everything-is-dangerous outlook is that over-protectiveness is a danger in and of itself. A child who thinks he can’t do anything on his own eventually can’t.

Länk via BoingBoing. /Simon

infontology, perspektiv, säkerhet

"Ja, jag tror att boken var röd"

Jag har en gammal historia om användarcentrerad design från 90-talet som jag brukar berätta. Den handlar om hur man i Danmark designade ett bibliotekssystem för att svara mot vad låntagarna faktiskt frågade efter. Följaktligen fanns information om bokens storlek och färg med i systemet!

Lustigt att ett sådant system fortfarande ter sig så främmande att man kan berätta om det nästan som en rolig historia!

Tyvärr hade jag inte kunnat hitta någon dokumentation om systemet, om det fortfarande är i drift etc. Inte förrän idag när Erik skickade ett mail om det efter en diskussion. Så här kommer bakgrunden till projektet, och lite information om dess svenska efterföljare!

/Simon

infontology, användarupplevelse

De riktiga arbetarna är på väg

Ordet "robot" kommer som bekant från en rysk rot med betydelser som arbete, arbeta och arbetare. Och det är ju ävenledes bekant, att industrirobotar har övertagit många "mänskliga" arbeten. Framöver är det många som räknar med att ännu fler arbeten, vilka hittills har skötts av människor, kommer att skötas av robotar. Med tanke på att de allra flesta jobb egentligen är funktioner i ett numera globalt maskineri, så är det också "naturligt", enligt den effektivitetslogik som driver detta maskineri, att dylika funktioner fylls av faktiska maskiner och inte av funktionella kvasimaskiner (människor som gör sitt jobb). Ett "jobb" är ju för de flesta just det: fyllandet av en funktion. Man gör det av en enda anledning -- för att få pengar till mat, husrum och fritidssysselsättningar. Det är på den "fria" tiden man lever sitt mänskliga liv.

Alltså borde det ju vara bra om fler arbeten sköttes av robotar. Då skulle människorna bli mera lediga. Såvida nu inte någon myndighet i stället klassificerar dem (oss) som "arbetslösa", det vill säga utan funktion. Att någon verkligen skulle investera i robotar "för människans skull" håller jag personligen dock för osannolikt.

En annan situation där robotar skulle kunna vara bra, är om det råder brist på mänskliga funktionsuppfyllare. Just detta är inte så avlägset, eftersom den relativa andelen äldre ökar kraftigt i den monetärt rikare delen av världen. Tankesmedjan Machine Industry Memorial Foundation menar, enligt en Reutersartikel, att 3,5 miljoner japaner kan behöva ersättas av robotar kring 2025, av just den anledningen. Man påstår också att man därmed kan spara 21 miljarder dollar i äldreomsorgen.

Japan är inte så glada i invandrare; i Sverige kan man dock tänka sig att invandrare från fattigare länder blir framtidens "robotar".

/Per

Verkligheten recenserad som vore den ett spel

Användaren "aeschenkarnos" på Metafilter har skrivit en riktigt rolig recension av spelet "Outside", som alltså är detsamma som den verkliga världen.

Han tycker Outside är överskattat, ger spelet 7/10 och hoppas på förbättringar i framtida versioner. Några höjdpunkter:

In terms of the traditional target age content metrics, Outside is remarkably high in sex, violence and challenges to traditional values, despite the strong child-focussed marketing it receives. Many would go so far as to say that for a child to develop the ability to cope with Outside is essential, as long as the harm incurred is not too debilitating. Children injured playing Outside are usually comforted by parents, and soon encouraged to go Outside again; this leads to the conclusion that somehow Outside has escaped any and all of the usual moralizing that surrounds the videogaming industry. [...]

The real fundamental problem with the game is that there is nothing to do.

In terms of game play the game sets few, if any, goals: the major one is merely "survive". What goals a player sets, are often astonishingly tedious to actually achieve, and power-ups and gear upgrades, let alone extra weapons, are few and far between. Some players choose accumulation of money, one of the many point systems in the game, as a goal, but distribution of this is often randomized and it can be hard to tell what activities will lead to gaining points in advance, and what the risks will be.

Otroligt träffsäkert, liksom när hn betonar vilken tid det tar att bygga upp spelaregenskaperna i Outside -- mycket längre tid än i något annat spel på marknaden!

Jag gillar verkligen när man sätter ord på det vardagliga på det här sättet, ur ett helt annat perspektiv. Vilket kulturmöte! En av de tidiga versionerna var i ett nummer av Nöjesguiden under den första virtual reality-vågen, när jag tror det var Svante Lodén och Oliver Hallquist som tog på sig sina "actual reality"-dräkter och gav sig ut på upptäcktsfärd i denna konstiga värld. Minns att de gick in i en affär och "kände på apelsinerna"...

Länk via BoingBoing. /Simon

infontology, mentala modeller, verklighetsflykt, spel

Infontologi från Microsoft

Microsoft Research har publicerat en 100-sidig rapport (pdf) som säger det vi har tjatat om här på Infontology i över fyra år nu. Det är ju förträffligt. Rapporten heter Being Human: Human-Computer Interaction in the year 2020 och en slutsats lyder: "HCI needs to move forward from concerns about the production and processing of information toward the design and evaluation of systems that enable human values to be achieved" (s 77, min kursiv). I vår självpresentation skriver vi: "De nya teknologierna behöver nya riktlinjer för att kunna utformas så att vår unikt mänskliga glädje och kulturella särart tas till vara."

Man betonar också det vi brukar framhålla jämt och ständigt, nämligen att vi (människorna) inte så mycket använder IT, och annan teknik, som IT använder oss:

It’s not simply that we use computing to, say, create our work documents or our tax returns; computing now underpins almost every aspect of our lives, from shopping to travel, from work to medicine. At the same time, computers are becoming more sophisticated and autonomous, increasing our reliance on them. Thus, a further transformation has to do with what one might call the growth of techno-dependency. [s 34]

Vi får väl vara glada att en så tung instans nu också börjar tala om hur det egentligen är. Det känns lite hoppfullt, faktiskt.

Samtidigt kommer ständigt nya indikationer på hur ubicompen (allestädes närvarande databehandling) breder ut sig, t ex "olycksfria bilar". Skeptikern i mig undrar då samtidigt när och hur "vi" förmår säga STOPP: tänk efter före! Apropå detta exempel borde man väl fråga sig, om det inte vore bättre att redan nu börja planera för att inte köra så mycket bil. Oljan sinar ju relativt snart...

/Per

Nej, det är inte fantasin som sätter stopp!

Man hör ofta folk säga om tekniska landvinningar: "med det här kan man göra vad som helst -- det är bara fantasin som sätter gränserna". Här är ett exempel, i och för sig fascinerande. En TT-artikel berättade i februari om att man nu har opererat en blindtarm via munnen:

Nu handlade det om en blindtarm. Vem vet hur det kan se ut om några år.

-- Egentligen är det bara fantasin som sätter stopp, säger Per-Ola Park som tillsammans med kirurg-kollegan Maria Bergström genomförde operationen på en kvinna förra veckan.

Nej, det är förstås inte "fantasin" som sätter stopp. Jag kan fantisera om en massa operationer som aldrig kommer att utföras genom munnen. Det här är inte "fantasin", utan djup och exakt yrkeskunskap. Och det som sätter stopp är inte fantasin, det är förstås "verkligheten"!

/Simon

infontology, sjukvård