Att låta en nioåring åka tunnelbana hem ensam i New York

Som uppföljning till inlägget om hur långt en åttaåring får (och fick) gå ensam berättar en kvinna i The New York Sun om hur hon lät sin nioåring ta tunnelbanan hem ensam från stan, och hur hälften av dem hon berättar historien för vill att hon ska straffas för att ha utsatt sitt barn för denna fara.

"Hur skulle du ha känt det om han inte hade kommit hem?" frågar de.

Det är något lustigt med den "resonemangs-värld" som skapas när människor inte längre har någon förstahandskontakt med verklighetens risker och möjligheter. På resonemangets plan är det två likvärdiga alternativ som förs fram. Killen kommer hem, eller så kommer han inte hem. I verkligheten är situationen förstås en helt annan. Det är ju extremt osannolikt att något händer som skulle leda till att ett barn skulle försvinna på det här sättet.

“Parents are in the grip of anxiety and when you’re anxious, you’re totally warped,” the author of “A Nation of Wimps,” Hara Estroff Marano, said. We become so bent out of shape over something as simple as letting your children out of sight on the playground that it starts seeming on par with letting them play on the railroad tracks at night. In the rain. In dark non-reflective coats.

The problem with this everything-is-dangerous outlook is that over-protectiveness is a danger in and of itself. A child who thinks he can’t do anything on his own eventually can’t.

Länk via BoingBoing. /Simon

infontology, perspektiv, säkerhet