Infontology

Ursäkta, är snabbaste vägen till YouTube via Pakistan?

Pakistan bestämde sig härom dagen för att spärra tillgången till YouTube p.g.a. att de ansågs visa anti-islamistiska filmer. Man gjorde det genom att styra om förfrågningar till youtube.com till ett "svart hål". Vad jag förstår så om man skriver youtube.com i sin webbläsare så händer "ingenting" då.

Eftersom internet är byggt så att informationen ska kunna gå olika vägar om någon väg blir blockerad så finns det information som cirkulerar mellan olika länder och rutter om vilken väg som är snabbast. Det som hände sedan var att Pakistan skickade ut (antagligen mer eller mindre automatiskt) informationen till sin internationella nod om att Pakistan hade en väldigt snabb rutt till YouTube... Då började fler och fler länder styra om sina surfare så att de hamnade i det svarta hålet, via Pakistan, och till slut var merparten av världens Internet-användare avskurna från YouTube i ett par timmar.

Allt detta enligt en artikel av (vår egen) Peter Svensson på AP, via The art of the prank...

Slutet på artikeln innehåller några intressanta reflektioner.

• Det här visar på hur tokigt det kan vara om en stat försöker filtrera Internet.
• Det var inga virus eller skadlig kod som kördes, det här är helt enkelt så som Internet fungerar, och det är inte särskilt stabilt.
• Det finns inget som hindrar detta från att hända vilken domän som helst, inklusive Bank of America eller FBI. Det är dags att bestämma hur viktigt det är att fixa sådana här problem.

/Simon

digital infrastruktur, infontology

Betjänad eller utsatt

I dagens extremt affärsmöjlighetsdrivna informationsmiljö är det inte så lätt att veta, när man söker efter information, om man faktiskt får tag i det man verkligen skulle behöva. Eller om man bara får tag i vad någon annan tycker att man ska få tag i. Den verkligt relevanta, den för en själv kanske mest kritiska informationen, kräver kunskap, uthållighet och en väl uppövad urskillningsförmåga för att man ska kunna hitta den och utvärdera den. Samt ofta lite mera tid än man först trodde. Att Google utan vidare skulle vara ett "bra verktyg" är en vida spridd chimär. Alla som har haft någon form av läraruppdrag och tvingats ta del av resultaten av elevernas/studenternas googlande förstår nog att det krävs en hel del mer för att verkligen lära sig något.

En sak man kan behöva lära sig alltmer framöver, är att vara skeptisk till hur det kommer sig att man "lätt" hittar viss information. Ta sökningar via mobil till exempel. Ett ledande företag när det gäller mobila sökningar är Medio. De hittar ideligen på nya sätt för säljare att nå potentiella kunder. Just nu har man noterat att trenden vad gäller mobila sökningar går från nedladdningsbart innehåll till mera allmänna sökningar, det vill säga den blir lite mer lik vanliga internetsökningar från en dator, fastän ofta mera tids- och rumsbunden. (Söker man något via mobil vill man ju ofta ha informationen just då, just där.) Eftersom det alltså gäller att kunna göra reklam för sitt företag hos mobilsurfarna när de söker, så gäller det att ha koll på både vad de söker och var de befinner sig.

I detta sammanhang talar nu Medio om "clustomers":

Medio’s core competence is to log, track and sort the information generated by the user’s behaviour when searching the web. The data is stripped of user identification and logged to create search history, purchase history, browse history, preview history, etc.

Pooling the data, Medio creates “clustomers” - groups of users based on their history and location as well as criteria such as the time of the day (which would indicate whether they’re at work, home, commuting between the two, etc.).

 Fred Owens, Medios "vice president of business development" säger:

"It’s still too early to have a solid understanding of how the market will evolve, but it’s clear that operators know they control some very meaningful data, and they’re taking aggressive positions about ownership of this data. In this particular area, Medio expects that operators will do everything they can to create a meaningful business from the collection and distribution of this user data."

Frågan för dig blir alltså: Är den information du (snart) får genom din mobilsökning den du verkligen behöver eller vill ha? I takt med den tekniska utvecklingen, här liksom överallt annars, ökar kraven på oss som individer närmast exponentiellt, om vi vill bibehålla en viss autonomi i våra val och omdömen. Det senare blir allt mer arbetskrävande, när vi väljer att utsätta oss för (ursäkta: betjäna oss av) alla digitaliserade möjligheter runt ikring oss. Bara den mycket medvetne, mycket (mång-)kunnige kan leva ett någorlunda ansvarsfullt, någorlunda autonomt liv under dessa betingelser. Men alla andra?

/Per

Googles vardagliga säkerhetsproblem

Jag har inget stort avslöjande, i stil med det här som kom igår om att man kan få ut innehållet på krypterade hårddiskar genom att utnyttja att krypteringsnyckeln ligger kvar i minnet några minuter efter att man har stängt av datorn (och den tiden kan förlängas genom att kyla ner minneskretsen med typ flytande kväve!).

Nej, det här är bara små "vardagsproblem", ungefär som när man pratar om "vardagsbrott"... Men på samma sätt som vardagsbrottslighet gör att samhället känns osäkert, gör dessa vardagsproblem att den digitala infrastrukturen inte blir så stabil som den borde.

Datorer är ju väldigt förutsägbara för att de alltid gör samma sak gång efter gång efter gång, så länge in-villkoren är de samma. Men lustigt nog är det så stora variationsmöjigheter just i in-parametrarna att osäkerheten på vad som ska hända ändå ibland blir överväldigande!

Det första gäller bilder i Google docs. Det visar sig att alla bilder som man laddar upp till ett Google-dokument blir offentliga även om man sätter dokumentet som privat! Jag har själv testat, och här är en genomgång över lite olika säkerhetshål, från i somras. Men det är alltså likadant fortfarande.

Det andra är vad som händer när man loggar in på sitt Google-konto, och sen försöker logga ut igen. Gör så här: logga in på gmail. Gå därefter till Blogger. Då är du inloggad där också, samt på Googles vanliga sök-sida. Logga ut från en vanlig sök-sida. Då är du fortfarande inloggad på Blogger! Och vad som är konstigare -- den inloggade adressen ligger även kvar om du senare går till Googles söksida. Det ser där ut som om du är inloggad, och länken till höger om inloggningsnamnet lyder "Logga ut". Du kan inte nå dina mail på gmail utan lösenord, men däremot kan du lägga till saker på Googles personaliserade söksida "iGoogle" utan lösenord...

Det började med att en kollega skulle visa sitt konto på Google analytics för mig. Jag avrådde honom från att logga in på Google på min dator, mest på skoj, men nu är han fortfarande inloggad på min maskin, sådär till hälften kan man väl säga... Pröva själv på någon annans dator, om du vågar...

/Simon

digital infrastruktur, infontology, mentala modeller, säkerhet

De som inte vill vara med

Det finns i världen över hundra folkstammar som inte vill ha någon kontakt med "utomstående", dvs med den globaliserade konsumtions-/produktionsekonomin. På Survival Internationals sajt kan man se en film om dem. Liksom allt annat som inte passar in i den ekonomiska globaliseringen (likriktningen) hotas de av utrotning eller assimilering, vilket ju, kulturellt sett, är detsamma som utrotning. Språk och traditionella tänkesätt och sedvänjor försvinner, som regel för gott.

På sin "about"-sida noterar Survival International för övrigt att sedan 1969

the 'developed' world's attitude to tribal peoples has changed beyond recognition. Then, it was assumed that they would either die out or be assimilated; now, at least in some places, their experience and values are considered important. Survival has pushed tribal issues into the political and cultural mainstream. This, perhaps, is our greatest achievement of all, but there are many barriers of racism, tyranny and greed which we must still overcome.

Här upplever jag, fastän jag sympatiserar med de hotade stammarnas vilja att överleva som sådana, ett obehagligt hyckleri. Vad är det som får "the political and cultural mainstream" (som ju är identisk med de ekonomistyrda globaliseringssträvandena) att bry sig om dessa folkrester? Att dessa folk själva, via bl a Survival International, får "en röst" är en sak, men varför bryr sig den globaliseringsintegrerade västerlänningen om dem? Jag misstänker att det är bekvämt. Att på samma sätt värna om resterna av ursprunglig europeisk -- svensk, tysk, ungersk etc -- kultur skulle vara betydligt obekvämare, fastän det ju i sak skulle vara precis vad de där (för oss) exotiska stammarna faktiskt gör.

/Per

När debatten tar slut (del 1)

Eller det kanske handlar om när den inte ens får börja. Att läsa Maciej Zarembas fantastiska artikel om hur ordet "kränkning" används på Lärarhögskolan i Stockholm gör mig mörkrädd. Det som gör det mer teoretiskt intressant är hur vissa anklagelser får resonemang och rationalitet helt att gå i baklås.

Ett sånt begrepp är alltså kränkningar. Det räcker (i vissa fall) att studenter som blivit underkända bara hävdar en kränkning för att högskolan ska ha bevisbördan och skyldigheten att utreda (vilket sedan kan dra ut på tiden orimligt länge).

I korthet gäller det vad som händer när högskolan ställer krav på exempelvis språkkunskaper för blivande svensklärare. De som underkänns skapar förklaringar till misslyckandet som projiceras på läraren snarare än på dem själva, tack vare att "diskriminering" har blivit ett så kraftfullt verktyg i lagstiftningen.

Ett citat:

Krav på begriplig meningsbyggnad, rättstavning samt uppmärksamhet visar sig vara uttryck för diskriminering. Eller bara allmänt kränkande. Följaktligen har ett tiotal lärare skriftligen fått förklara att de inte är rasister, homofober eller njuter av att trakassera dyslektiker när de följer normala kriterier för betygsättning.

Processen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, "och vinklar det sedan för en anmälan". Psykologen Margareta Normell, som handleder lärare vid Lärarhögskolan, anser att det är "tragiskt" att skolan numera viker sig för anmälningshot och släpper igenom studenter som inte passar för läraryrket. "Det är grymt mot dem, för de kommer att misslyckas ute på skolorna - och det är grymt mot deras elever."

Det här fenomenet har antagligen något namn i socialpsykologisk litteratur. (Attributionsteori är nog något att börja med.) Det intressanta är hur det kan skapas en "kultur" runt kränkningar, som en grop som är lockande att halka ner i för att i gropen finner man förklaringarna till sina motgångar. Närmast en sorts paranoid föreställning, eller?

/Simon

infontology, perspektiv

Immersive video

Och om man tar Google street view och kombinerar med såna där ni vet rätt tråkiga VR-filmer där man kan snurra runt ett rum och se från olika vinklar då får man det här: strömmande 360°-filmer. Åk längs en gata. Titta till vänster på filmen genom att klicka (håll nere) och dra... Borde med fördel kopplas till nån kontroll typ Nintendo Wii, eller nån sensor som känner av vart man vrider huvudet helt enkelt.

Ja, glöm inte att testa att dra uppåt och neråt också.

Och ja, de har mappat det på Google maps också.

För varje gång något sånt här dyker upp så känns det plötsligt "verkligt", och sen vänjer man sig lika snabbt varje gång... Men visst känns det som om vi kommer att behöva en svensk översättning av "immersive video" ganska snart. Förslag mottages...

Nästa steg: ett sätt att komma tillbaka till "normalläget" (att titta rakt fram) efterlyses. Och så förstås en större, välvd skärm och fet bandbredd...

Länk via Ogle Earth. /Simon

infontology, perspektiv, visualisering

Kevin Kellys åtta "generativer"

I en värld där all digital information går att kopiera gratis, vad finns det kvar att värdesätta och ta betalt för? Kevin Kelly har gjort en mycket intressant lista, som en del av sitt projekt The Technium, där han undersöker vad teknologin "vill ha".

Han kallar dem "generativer" eftersom de just inte kan kopieras, utan måste växa fram, och tar även "förtroende" som exempel.

En kort översikt:

• Omedelbarhet: man kan hitta en gratis kopia efter ett tag, men vill man ha innehållet när det produceras kan det kosta pengar.
• Personalisering: en gratis film som klipps om enligt ens egna önskemål, medicin som anpassas till ens egna genetiska förutsättningar
• Tolkning: fri programvara får support som kostar pengar. Programvaran är gratis, men "tolkningen" kostar. Din genetiska kod kan du i framtiden få tillgång till gratis, men tolkningen av de olika gensekvenserna kommer att vara dyr.
• Autenticitet: när du hittar en kopia av en musikvideo på nätet, hur vet du att den är autentisk. Vill du vara säker får du betala
• Tillgänglighet: Det blir mindre intressant att äga sina informationsbitar, om man måste ta backup och se till att de är uppdaterade. I stället kan man betala för att prenumerera på dem och få tillgång till dem när man så önskar.
• Förkroppsligande: Man kan betala för att se sin gratisfilm i högupplösning på en gigantisk duk, eller för att se den tillsammans med andra.
• "Kundkrets": Det är många som vill betala även för det som är gratis, om pengarna går till upphovsmännen. Till exempel Radioheads In rainbows som folk betalade i snitt 5 USD för.
• "Hittbarhet": att något är gratis gör inte att uppmärksamheten riktas mot det. Det krävs andra mekanismer för det.

Jag tror listan är bra som utgångspunkt, men att den kommer att kompletteras efter hand. Ser fram emot boken som ska bli slutresultatet av Kellys undersökning. Exempelvis tycker jag att den "fysiska världen" och "naturen" har en rätt svag ställning på listan.

Länk via Edge. /Simon

infontology, affärsmodeller

Vad ska man med "IT" och annan teknik till, i "framtiden"?

Diskussionen om IT och lärande i skolan och "för framtiden" har intensifierats under det senaste året. På Infontology har vi diskuterat detta många gånger förr, utifrån ett annat perspektiv än de man vanligen stöter på (se bl a dessa inlägg: 1, 2, 3, 4, 5, 6). När jag tittar igenom vad som nyligen har publicerats på KK-stiftelsens blogg Framtidens lärande, slås jag framför allt av den närapå totala avsaknaden av kultur och diskussion utifrån kulturellt grundade utgångspunkter. "IT" är fortfarande framför allt ett "verktyg". Ett verktyg för vad kan och bör man fråga sig.

Jag är medveten om att en given och inte oviktig utgångspunkt för fixeringen vid "IT" som "verktyg" är en fortsatt tämligen låg teknisk kompetens hos såväl lärarkandidater som redan verksamma lärare, när det gäller den pedagogiska potentialen hos digitala teknologier -- ett begrepp som i sammanhanget borde ersätta "IT". "Informationsteknologi" generellt innefattar ju rimligen även alla mera gammaldags sätt att lagra och ta fram information och tankemässig kunskap, såsom skrivandet och läsandet böcker. Vad det slappa användandet av uttrycket "IT" för med sig, är att man tenderar att grumla medvetenheten både om vad som är nytt och vad som är detsamma (som förr) när det gäller de digitala möjligheterna. Och det är här kulturen kommer in i bilden, ty teknisk kompetens är en sak men varför och till vad man skulle behöva denna är en annan och mycket viktigare fråga. Kan man inte medvetet, kunnigt och artikulerat diskutera den så vet man ju, ärligt talat, inte vad man pratar om. Egentligen.

Men vilken innebörd i ordet "kultur" är det då jag syftar på? Jo, det är två relaterade innebörder. För det första är det den kanske äldsta och viktigaste, nämligen "andlig" odling -- tankens och medvetenhetens främjande. För det andra handlar det om det sociala sammanhang i vilket detta främjande äger rum, eller inte äger rum -- med andra ord det överföringssammanhang (= tradition), vilket gynnar eller missgynnar just främjande av tankeförmåga och medvetenhet. Båda dessa saker är ofrånkomligen , hur de än gestaltar sig, bärare och förmedlare av en viss människosyn, en viss syn på vad en människa är och bör vara. I samband med diskussionen om hur digitala teknologier bäst utnyttjas i skolsammanhang betyder detta, att vilken ståndpunkt man än intar i den frågan, så kommer man oundvikligen att ge uttryck för en viss syn på vad en människa är och bör vara. Hela diskussionen om "lärande och IT" är alltså en kulturell diskussion, vare sig man (medvetet) erkänner detta eller inte.

Undantaget som bekräftar regeln att diskussionen saknar en medveten kulturell dimension är Kristina Hööks  (wmv-fil) förslag om två nya ämnen i grundskola och gymnasium: "dataslöjd" och "mediakritik". Här finns distinktionen mellan färdigheter och medvetenhet. Båda behövs och jag vill tillägga att färdighet utan medvetenhet bokstavligen saknar kulturellt, människobefrämjande värde. Ett utmärkt förslag således och i linje med vad vi har skrivit tidigare på Infontology (klicka på de numrerade länkarna ovan!). Avgörande för innehållet i det möjliga ämnet mediakritik är dock naturligtvis utifrån vilka ståndpunkter media och mediaanvändning (och alltså lika mycket användningen av digitala teknologier i hela samhälet) bör kritiseras. "Kritik" ska här framför allt tolkas som ett övande av den egna urskillningsförmågan, vilket förutsätter det parallella utvecklandet av en grundläggande normativitet för vad en människa är och bör vara. Detta är vad en kulturell diskussion om "IT" skulle handla om. En sådan diskussion kan alltså, om man ska vara realistisk på riktigt och inte bara i ekonomisk mening, inte separeras från andra viktiga samhällsdiskussioner. "IT" i skolan bör alltså vara dataslöjd i ett meningsgivande sammanhang i vilket "IT" inte är denna mening. "IT" har ingen mening i sig!

Om Hööks förslag skulle tas på allvar kan det leda till riktigt djupgående och omtumlande diskussioner, men jag undrar i mitt stilla sinne om så blir fallet. Det finns en stark "tradition" i vårt land att inte bedriva den sortens diskussion. Jag är tacksam för varje läsare som är beredd att visa att jag har fel på den punkten.

/Per

Videofili?

Idag går en TT-artikel i flera tidningar om att "Dataspelen för oss bort från naturen". Jag håller med förstås, och det är också intressant att det är biologer som ligger bakom forskningen. Bland annat har de studerat besökssiffrorna för nationalparker i USA.

Men som infontolog ser jag det som ett större fenomen. Inte att dataspel ("video games") och andra elektroniska media tagit över på bekostnad av naturen, utan snarare att "informationen" tar över på bekostnad av den fysiska verkligheten.

Lustigt med en artikel som kommer till Sverige nu och framställer videofili som ett "nytt uttryck", när Washington Post skrev om det sommaren 2006 och när det sen inte är ett uttryck som har fått något som helst fotfäste utanför en mycket begränsad diskussion om just en eller två artiklar av dessa två biologer. Här är lite debatt om forskningsresultaten.

/Simon

infontology, verklighetsflykt

En tanke ≡ en blogg ≡ en video. Exemplet Google Street view

När Google Street view kom blev jag chockad -- allting kändes så närvarande när man tittade på bilderna.

Det var också att utvecklingen hade gått så snabbt att det snart skulle bli -- ja, det skulle bli så här:

Det är intressant hur det numera känns som om någon "tar tag" i varje möjlig tanke och sätter den på papper eller gör den till film. Varje begrepp får snart en beskyddare som har sin lilla blogg som ägnas bara åt detta lilla korn av kultur.

Själv skulle jag gärna ta mig an begreppet "negerkung", för att det är så kulturellt, och för att Pippi Långstrumps pappa är just detta.

/Simon

infontology, kultur, perspektiv

Vi är urskillningslösa

Alltsedan den industriella revolutionen har det pågått ett organiserat underordnande av människor under produktion och konsumtion av varor, i praktiken ett storskaligt ordnande av livet under maskineriet. Men maskineri är en produkt av mänskligt tänkande, en manifestation av en begränsad mänsklig förmåga. Vi människor blir alltså på ett påtagligt sätt utsatta för konsekvenserna av ett visst, begränsande förhållningssätt till tillvaron. Om man hade känt igen detta förhållningssätt, innan dess konsekvenser började göra sig gällande i yttervärldem, så skulle man ha kunnat välja hur man ville ha det, förutsatt att man hade haft några övergripande normer att välja efter och förutsatt att vi hade haft makten att välja. Men eftersom de reella valmöjligheterna minskar i samma takt som något manifesteras i yttervärlden, så är det nu – när det gäller industrialiseringen - för sent att göra något annat än att försöka klara sig bäst man kan, under omständigheterna. Det som från början var en potentiell möjlighet har blivit en oundviklig realitet.

Verkliga valmöjligheter existerar bara innan en dylik realiseringsprocess påbörjas. På det stadiet är framtiden fortfarande delvis öppen, förutsatt att man verkligen stannar upp, tar sitt förnuft till fånga under en övergripande norm och gör ett val. Det är, mätt med våra dagars ytliga mått, utifrån våra (post)moderna värderingar, inget lätt val. Jag tror inte att vi längre är kapabla att kollektivt träffa den sortens val. Sådana val förutsätter ju att man är i besittning av just den transcendenta normativitet som vi inte längre har förmåga till, eller ens vet om och detta är faktiskt som en följd av industrialiseringen och teknologiseringen av snart sagt allting, inklusive oss själva. Den enda ”normativitet” vi känner är immanent, en ständigt skiftande reaktion på lika skiftande omständigheter. Att kalla den ”immanent” är dock egentligen en självmotsägelse, ty något kan vara immanent bara om det också har en transcendent dimension. ”Immanens” utan motsvarande transcendens är detsamma som materialism eller naturalism, en åskådning där vi, som transcendenta/immanenta personer, inte finns och inte kan finnas. Sådan är teknologiseringen: ett systematiskt berövande av verkliga valmöjligheter. Ett uppgående i en fundamentalt urskillningslös förändring, en summa av konsekvenserna av otaliga sambandslösa skeenden, bland vilka alla mänskligt djupgående mål är inbillningar.

/Per