Infontology

Förslag till nyårslöfte: Övervaka aldrig dina barn med GPS

Med GPSen som årets julklapp, och det faktum att ledande idrottsmän som Carolina Klüft och Stefan Holm inte ställer sig främmande till GPS-övervakning så är väl vägen utstakad: inom några år kommer fler och fler föräldrar i Sverige att hålla koll på sina barn via GPS, så som redan skett i andra länder. Antagligen kommer det att föregås av

1. teknisk utveckling som gör att GPS i mobiltelefonerna når kritisk massa
2. mer nedbrytning av den personliga integriteten i form av tjänster av typen Facebook
3. kanske något uppmärksammat våldsdåd mot barn som tas upp i media och där någon framkastar att det hade kunnat förhindras om vi hade satt GPSer på våra barn.

Därför, låt mig föreslå ett nyårslöfte. Säg efter mig (gäller mest er som har minderåriga barn, eller planerar att skaffa sådana):

Jag lovar att aldrig övervaka mina barn med GPS. Den säkerhet som GPSen ger vägs inte upp av den frihetsinskränkning vi får i ett samhälle där vars och ens belägenhet ständigt rapporteras.

Gott Nytt 2008!

/Simon

"I samma trakt lågo några sopspioner ute och vaktade sin återvinningsstation..."

Det är mycket man kan gilla i Pär Ströms version av Julevangeliet. Jag är alltid svag för vuxna människor som på allvar uttrycker vad de verkligen känner. Inte insmickrande, inte konstlat.

Pär är ju numera "integritetsombudsman", anställd av tankesmedjan Den nya välfärden.

Pär har under året gjort rätt mycket intressant, varav det mest oväntade var att ge ut en bok om "maskulism" (pdf). Väl värd att läsa dessutom, exempelvis om man intresserar sig för debatt-teknik och hur vissa argument kan helt låsa möjligheten till en öppen debatt.

/Simon

"Discretionary effort"

Discretionary effort betyder ungefär "den ansträngning man gör (på sitt jobb) förutom det som formellt krävs av en".

Här kan man hitta några exempel i bildform på resultat om man inte lägger någon egen ansträngning i jobbet.

Den nyare med vägmålarna som faktiskt har kört runt trädgrenen i stället för att gå ur bilen och flytta undan den tycker jag klår den klassiska av den övermålade råttan.

Mitt eget bidrag är hämtat från en toalett på Sky City på Arlanda i torsdags. Tänk att den här toaletten är städad ÅTTA gånger under den dan när jag var där, och av TVÅ olika personer. Allt enligt listan vid dörren. Kan det verkligen vara så att de inte såg tvål-avlagringarna, eller stod det helt enkelt inte i arbetsbeskrivningen att de skulle tas bort? Men med tanke på färgen så har nog avlagringarna suttit där ett tag.

/Simon

Gåtor och mysterier

En gåta är något som går att lösa, fast man har för tillfället inte tillräckligt med information för det. Ett mysterium är det motsatta förhållandet, när man ofta har för mycket information, så att själva informationen skymmer sikten för vad som är sanning och fakta. Mysterier kan inte "lösas", men man kan ge dem en inramning ("frame") så att man förstår dem.

Så framställer Gregory Treverton från RAND en del av dagens problem med globala hot och risker i en intressant artikel från i somras. Han skriver:

Puzzle-solving is frustrated by a lack of information. Given Washington's need to find out how many warheads Moscow's missiles carried, the United States spent billions of dollars on satellites and other data-collection systems. But puzzles are relatively stable. If a critical piece is missing one day, it usually remains valuable the next.

By contrast, mysteries often grow out of too much information. Until the 9/11 hijackers actually boarded their airplanes, their plan was a mystery, the clues to which were buried in too much "noise"—too many threat scenarios. So warnings from FBI agents in Minneapolis and Phoenix went unexplored. The hijackers were able to hide in plain sight. After the attacks, they became a puzzle: it was easy to pick up their trail.

Solving puzzles is useful for detection. But framing mysteries is necessary for prevention.

Han skriver också om problemen med att betrakta mysterier som om de vore gåtor, och hur olika strategier man måste använda i de två fallen. Det här kanske förklarar varför jag har så svårt med gåtor, korsord och liknande -- just för att det finns en lösning som någon känner till. Det finns så mycket intressanta mysterier som man kan ägna sig åt att det inte finns tid för gåtor.

Men det är ju också något annat i den här distiktionen som har med "tiden" att göra. Som det står i citatet ovan -- efter attackerna 11 september så blev det tidigare mysteriet en gåta. Fast inte alla mysterier ligger i framtiden.

Tips via Malcolm Gladwell's artikel om Enron i New Yorker. /Simon

Technorati Tags: infontology, mentala modeller, tid

Spel är bra, särskilt om man vet varför

Infontology är inte motståndare till någon spelkultur som sådan, vare sig lajv, onlinespel eller något annat. Det enda vi är emot är dumhet, omedvetenhet och illvilja -- även när det gäller spelaktiviteter. När det gäller existentiellt mera avancerade spel som verksamt bygger på en (medvetet) förändrad verklighetsuppfattning hos deltagarna, uppstår en del intressanta bieffekter som har att göra med utsuddandet av gränserna mellan privat fantasi och gemensam verklighet. Så länge speldeltagarna är med på noterna och förstår, att just detta i stor utsträckning är själva vitsen med spelet finns det ingenting att anmärka på. Detta är tvärtom något som verksamt kan bidra både till allmän intellektuell medvetenhet och ökad självkännedom. Men denna positiva effekt uteblir om personer som är totalt ovetande om såväl koncept som syfte dras in i aktiviteterna. Här måste man helt enkelt utöva moralisk urskillning. Och just det, har vi menat, brister i SVT:s serie Sanningen om Marika.

Därför känns det bra att notera att Sven Bergersjö på Maniacmedia uttryckte samma uppfattning häromdagen, när han kritiskt kommenterar upphovsmännens (The Company P) inställning till/syfte med satsningen ("Helst hade vi viljat blåsa hela svenska folket och kört med devisen "this is not a game""), vilken dock inte fullföljdes helt av SVT, lyckligtvis. Och ändå blev det så tveksamt...

/Per

Fantasi och förverkligande

är ju Infontologys underrubrik numera. I största allmänhet vill jag angående detta påstå, att vad vi framför allt använder våra vetenskapliga och teknologiska kunskaper till är just att förverkliga fantasier. Fantasierna är vad som styr "utvecklingen", i den mån denna inte utgörs av senkomna reaktioner på "oförutsedda" konsekvenser (så som nu är fallet t ex i klimatfrågan).

Den moderna tidens mytologi odlas framför allt i science fiction (SF). Den utmärkta sajten Technovelgy listar ett stort antal idéer som först lanserats inom SF och sedan blivit påtaglig verklighet. Senast i raden är Apples iPhone voicemail, en idé som dök upp första gången i Frederik Pohls The Age of the Pussyfoot från 1965.

Ett likartat fenomen -- förverkligade fantasier -- är lanserandet av produkter som först bara har funnits som påhitt i filmer och teveprogram. Kolla den fascinerande listan hos Buzzfeed.

Och ändå envisas vi med att betrakta vårt samhälle som både "rationellt" och "upplyst" -- när det enda som är rationellt är medlen för fantasiernas förverkligande.

Att sedan Pohl, till skillnad från Klausner, inte stämmer Apple och AT&T kanske också säger något?

/Per

PS. Tack Tommy för Buzzfeed-länken.

Historiebokens historia finns inte

Jag har funderat på huruvida, till exempel, det medeltida kristna kultsystemet -- med alla dess rituella, ikonografiska, bönemässiga och teologiska ingredienser -- befrämjade utvecklandet av vissa mänskliga möjligheter, möjligheter som i vårt industriella, produktions- och konsumtionsorienterade, penningcentrerade system har blivit allt svårare att realisera. Denna tanke blir extra pregnant och får även en kritisk udd om man överväger möjligheten, att vissa av de mänskliga förmågor och möjligheter som främjades i den medeltida situationen, är av vital betydelse för människan, oavsett tid och plats. Eller, med andra ord, att vårt högteknologiska, ekonomicentrerade samhälles systematiska hämmande av just dessa mänskliga möjligheter, är destruktiva för oss som personer, för vårt samhällsliv och i förlängningen också för den natur som vi alltjämt är totalt beroende av, fastän vi som regel inte på något djupgående sätt lägger märke till dess vitala roll.

Förvisso kan vi erfara och upptäcka saker som var omöjliga att erfara och upptäcka på medeltiden. Men omvänt gäller också, att den medeltida människan (och människor i andra icke-moderna kulturer) måste ha kunnat göra erfarenheter och upptäckter av ett slag som vi normalt inte kan göra. Resonemanget leder alltså till en kraftfull relativisering av det vi skulle kunna kalla det levda verklighetsbegreppet och ifrågasätter implicit varje tanke på en historisk ”utveckling”, från ett medeltida ”stadium” till ett modernt. Det vore riktigare att tala om skiftande intellektuella, emotionella och konkreta existenstillstånd, vilka har mindre att göra med kronologisk tidsföljd och en tänkt utveckling, än med den faktiska livsmiljöns skiftningar.

Detta innebär, att det är möjligt att leva ett ”medeltida” (eller annat icke-modernt) liv även idag, i viss utsträckning, men att detta, för den som har växt upp i moderniserade, teknikdominerade miljöer, blir mycket svårt -- framför allt tankemässigt. På samma sätt var det svårt, att på medeltiden leva något liknande ett ”modernt” liv. (Jag talar om tankemönster och varaktig upplevelse här, på ett individuellt plan, inte om sådana storskaliga fenomen och förändringar som historikerna studerar, eller konstruerar.) Det viktiga att inse, om det ligger något i detta, är att vi personligen aldrig påverkas av någon ”faktisk historia” som har ägt rum före oss, utan alltid bara av de konkreta fenomen (artefakter, artificiella miljöer, djur, växter, naturmiljöer) och levande personer som verkligen omger oss under våra liv. Historien, i historikernas och historiebäckernas mening, finns verkligen inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Denna historia kan vi aldrig lära oss något av. Vad som har funnits, däremot, är en mängd olika mänskliga förhållningssätt till och reaktioner på ständigt lika påtagliga livssituationer och livsmiljöer. Dessa förhållningssätt och reaktioner kan och bör vi studera och dem kan vi också lära oss något av, ty de handlar också om oss.

/Per

Pers artikel om lögndetektorer i Forskning & Framsteg

Per har en trevlig artikel om lögndetektorer i senaste Forskning och Framsteg (inte tillgänglig på nätet). Han går igenom de vanligaste teknikerna, samt fMRI -- en teknik för att ta dynamiska bilder av blodflödet i hjärnan -- och ställer frågan vad som händer med vårt sociala omdöme om en dator en dag faktiskt kommer att kunna avgöra om vi ljuger eller inte.

Tidskriften New Yorker hade i somras en lång artikel om lögndetektion med fokus på just fMRI.

/Simon

Technorati Tags: bedrägeri, infontology