Infontology

Butik på Infontology med tröjor.

Inspirerad av Imaginary foundation har jag börjat göra tröjor med Infontology-tema. Var så goda och shoppa runt... Här är tre bilder men det finns några tröjor till. Är det något ni saknar så säg bara till så lägger jag in fler modeller och färger.

Funkar det inte att klicka på bilderna så kan man gå till butiken här.

/Simon

Technorati Tags: infontology

Debatten om övervakningssamhället börjar hitta rätt

DNs huvudledare idag använder formuleringar som är sällsynta i debatten om övervakning (trots att de pekar på något självklart i sammanhanget):

Behovet av övervakning kan backas upp med ett antal rimliga argument men är ytterst en bekräftelse på att teknik ersätter människor. Risken är betydande att skolorna inte nedmonterar sina kameror utan i stället anpassar sig till den rådande ordningen - och därmed inte går till botten med grundläggande problem som ingen övervakning i världen kan komma till rätta med.

I stället för att övervakning har varit något "i sig" börjar nu fler och fler formulera de vidare implikationerna. Det liknar det som håller på att hända med fildelningsdebatten (som ju inte handlar om fildelning "i sig" utan vad kultur i grunden är), där exempelvis Piratbyrån för något år sedan bokstavligen grävde ner fildelningsdebatten.

Fler och fler får nu syn på olika områden där digitaliseringen och teknifieringen av samhället svarar mot en "ersättning av människor" med maskiner. Se detta länkflöde för fler exempel på detta fenomen (och motsatsen i vissa fall!).

/Simon

Technorati Tags: ersättning av människor, infontology

Googles "mormoner"

Jag är fortfarande förbryllad över Googles initiativ att låta folk åka runt till små affärer och andra företag och "utbilda dem om Google maps och Google-annonser", ta några bilder av verksamheten och samla in information om företaget, som öppettider, kontaktuppgifter och vilka betalningsmedel som man kan använda. Detta publiceras sedan på Google maps.

Visst -- det här är ju information som Google har svårt att få tag på eftersom den ännu inte är publicerad på nätet, men det blir på många sätt en ny intressant social dynamik i det här att folk går runt på uppdrag av Google (men de är förstås ändå inte anställda av dem). Det är ganska mycket som Amazons Mechanical Turk, eller Google Answers, bortsett från att nu räcker det inte att sitta hemma vid datorn och svara på frågor -- man måste göra faktiska uppdrag i världen också.

Det är kanske det som är det nya -- de tidigare sådana här initiativen har bara gällt att få fram svårtillgänglig information, som vi människor har varit bättre på -- nu ska människorna ut i världen, dels för att sprida "budskapet", och dels för att hämta hem information.

Givet vår tidigare diskussion om alternate reality games (1, 2) blir det rätt lätt att tänka sig en spel-tillämpning av Amazons mekaniska turk. En massa människor får olika uppdrag, som de utför för en liten ersättning, kanske bara på väg till eller från jobbet, men resultatet av jobbet blir en del i en helhetsupplevelse för dem som spelar spelet.

Hm...

/Simon

Är Bilddagbokens avtal bättre än Facebooks?

Efter tjafset om Facebooks användaravtal kan man ju nämna lite om Bilddagbokens. Det innehåller bland annat följande formulering:

Vi förbehåller oss rätten att när som helst ändra detta avtal och det är upp till dig att hålla dig uppdaterad om vad som gäller.

Dvs just nu står det så. När du tittar kan de ha ändrat det till -- vad som helst.

Man blir riktigt mörkrädd när man söker på orden i Bilddagbokens avtal -- man hoppas att ingen faktiskt besöker sajterna som har de där avtalen...

/Simon

Technorati Tags: digital jurisdiktion, infontology

Klimatbluff visar att folk vill befästa vad de tror på snarare än att lära från fakta.

Den som har läst de senaste inläggen här på Infontology kan förledas att tro att jag och Per är några riktiga träbockar som inte tycker att man får luras, och alltid måste hålla sig till sanningen. Så se här ett exempel på ett roligt litet skämt.

En författare och journalist vid namn David Thorpe hittade förra veckan på en vetenskaplig tidning vid namn Journal of Geoclimatic Studies, med webbsida, redaktionsråd, tidigare utgåvor -- allt som en vetenskaplig tidning behöver. Deras centrala artikel, Carbon dioxide production by benthic bacteria: the death of manmade global warming theory?, handlade om nån sorts undervattensbakterie som alltså skulle stå för väldigt mycket av koldioxidproduktionen.

Det intressanta var att nyheten kunde spridas till hundratals radiostationer och andra nyhetsmedia. Thorpes främsta argument för att göra detta var att visa hur dålig faktakoll det finns när det gäller att plocka upp vetenskapliga resultat:

For me, the point is that entrenched opinions lead to trading insults and a lack of self-critical rigour when it comes to examining the facts - the basis of the argument.

What the hoax showed is that there are many people willing to jump on anything that supports their argument, whether it’s true or not.

What we wanted to emphasise is that it’s necessary to achieve scientific validity using the peer-review model. Proper climate science makes every attempt to do this, and is a constantly evolving and self-refining process, as all science is.

Vad gäller klimathotet så har jag förstått att det är farligt att ens publicera artiklar av forskare som är kritiska till den globala uppvärmningen. För att få en vettig debatt måste ju alla få komma med sina argument! Peter Wolodarski publicerade en artikel av dansken Björn Lomborg, och fick ta emot en oförsvarlig mängd "digitala spottloskor" för ett tag sen.

Via Erik Starcks länkflöde på del.icio.us hittade jag ett inlägg på Moderna Myter med intressanta filmer, varav jag bara har tittat på den första. Där pratar en geolog om hur man ska se på dagens globala temperaturer i ett större perspektiv, och framkastar att vi kanske inom relativt kort tid är på väg in i en liten istid (igen). Jag tror att de flesta är ense om att vi har haft många istider i historien och att de kommer att komma tillbaka relativt regelbundet. Och som den här professor Bob Carter säger -- om ni oroar er för skadorna orsakade av global uppvärmning, då skulle ni se skadorna från global nerkylning.

(Ja, jag har kollat och det verkar som om Bob Carter på James Cook University i Australien verkligen finns. Och nej, jag har faktiskt inte kollat att universitetet finns, exempelvis genom att åka dit och känna på byggnaden (att titta på den räcker nog inte som verifiering i denna villfarelsernas tid...)).

Sen tycker jag förstås det är viktigt att vi ändrar vår livsstil och slutar konsumera såna oerhörda mängder fossila bränslen. Samtidigt som det är svårt att hitta vägar till ett annorlunda liv. Annika Lantz beskrev det i P1 idag som något i stil med "en baksmälla efter en fylla som man inte har hunnit supa sig till". :-)

Länk via The Art of the Prank. /Simon

Technorati Tags: bedrägeri, infontology, klimat, tid

"Gick du på den lätte?" -- stackars dig, och oss

Apropå vår krönika om Sanningen om Marika fick vi ett intresserat mail från en läsare, som önskade att vi skulle förtydliga en del av tankarna bakom våra åsikter om serien. Frågeställaren undrar vad det är vi finner mest problematiskt med Marika-fenomenet:

• att påstå att något är fiktion som också innehåller fakta
• att öka eller fejka trovärdigheten hos en dramaproduktion genom att ha med verkliga experter som bidrar med fakta eller annan vetenskaplig kunskap
• att trovärdigheten hos något som är viktigt minskar genom att verkliga experter säger sanna saker i en påhittad kontext
• att dra in faktiskt existerande myter (konspirationsteorier) i en påhittad kontext, teorier som ställer till med problem så det räcker ändå
• att inte ge några ledtrådar till vad som är fiktion och vad som är verkligt, att sudda ut gränserna
• att SVT ställer sig bakom det hela

Två av dessa synpunkter anser vi vara irrelevanta som sådana för vår poäng. Att påstå att något är fiktion som också innehåller fakta är oproblematiskt (det gör i princip alla spelfilmer, romaner etc), likaså att dra in faktiskt existerande konspirationsteorier i en påhittad kontext (det finns många sådana filmer och böcker, vilka i sig inte skulle ha föranlett dessa reflektioner från vår sida). Däremot blir även dessa synpunkter relevanta i just denna kontext. Det är helt enkelt inte meningsfullt att rangordna något av ovanstående. Vår huvudpoäng har naturligtvis med utsuddandet av gränserna mellan fantasi och verklighet att göra, men detta är samtidigt något som teve och andra massmedia alltid har gjort i större eller mindre utsträckning. Pudelns kärna när det gäller "Marika-fenomenet" är något mera specifikt, något som kräver att man har alla dessa synpunkter, och även en del andra, i bakhuvudet.

Vi ser Sanningen om Marika som helhet (dramaserien, studio-"debatten", de nätbaserade aktiviteterna, inbjudan till tittarna att delta i "sökandet" etc) som dels ett symtom på en samhällstendens som oroar oss, dels som något som bidrar till att förvärra denna tendens. Vi är osäkra på exakt vad tendensen i fråga bör kallas, men den har att göra med ett vida utbrett ironiskt förhållningssätt till, ja -- allting. Vi tror att detta har att göra med att många, särskilt i de generationer som har växt upp från 80-talet och framåt, ser på vad de uppfattar som "verkligheten" med starkt (mass)mediecentrerade mentala glasögon.

Detta kan, enkelt uttryckt, yttra sig på två olika sätt. Antingen tror man förbehållslöst i stor utsträckning på mediepresentationen av "verkligheten", åtminstone när det gäller vissa saker. Eller också utvecklar man en ironisk distans till medielandskapet, vilket innebär att allt som framträder där ses som mer eller mindre påhittat, i princip även det som utger sig för att vara "fakta" (vilka uppfattas som vinklade i ett eller annat intresse). Den senare ståndpunkten är klok, men bara under en förutsättning: att man förmår kontrastera de mediala fiktionerna mot något som verkligen är verkligt. Med detta menar vi inte "verkligt" eller "sant" i vetenskaplig mening, utan det har att göra med verkliga mänskliga val med verkliga konsekvenser, för en själv och andra. Om denna förutsättning saknas, är den senare attityden lika klandervärd som den förra, eftersom båda i så fall, var och en på sitt sätt, är blinda för skiljelinjerna mellan fantasi och verklighet.

Sanningen om Marika ser vi som en oansvarig lek, vilken har den senare -- den ironiska -- attityden som utgångspunkt. Det grundläggande problemet är att man i praktiken lättvindigt avstår från att inta någon klar, kritiskt användbar, position i sammanhanget och tvärtom uppmuntrar förvirringen med fejkade men ändå på något sätt intagande "debatter" (man lyckas faktiskt i dessa lämna efter sig en kvardröjande känsla av "men.. tänk om?"). När SVT, utan andra förbehåll än en absurd "varningstext" på seriens webbsajt, ger sig in i denna lek, förvärras alltså den frikopplat ironiska attitydens okritiska tendenser ytterligare och vad värre är: under ett sken av kritik. Det är som om man rycker på axlarna åt frågan om vad som är verkligt och vad som är, eller kan bli, uttryck för en allmän paranoia i "övervakningssamhället". Detta gör följande kommentar dubbelt -- självförstörande -- ironisk:

--Budskapet med projektet är just källkritik, och en förmåga att kritisera och ta ställning i sitt eget liv. Det är meningen att skapa de här tveksamheterna mellan verklighet och fantasi, säger Christopher Sandberg, vd för företaget The company P, som ligger bakom hela... ja vad det nu ska kallas.

Som vi ser det finns det i dagens samhälle inget som helst behov av att skapa "tveksamheter" mellan fantasi och verklighet. Vårt samhälle är nerlusat med och genomsyrat av dylika tveksamheter. Däremot finns det ett väldigt stort behov av att söka, finna och sprida det fundamentala kriteriet för all verklig kritik: skillnaden mellan representationer och det som representeras. Om man i något sammanhang inte kan avgöra vad som är vad blir de sociala och existentiella följderna absurda och bör klandras.

Bara ett litet exempel: Nyhetsbyrån AP rapporterade nyligen att en liten pojke i New Jersey suspenderats från skolan därför att han ritat en streckgubbe med en pistol:

Seven-year-old Kyle Walker's mom [says] that her son was suspended for violating the district's zero-tolerance policy on guns. She said her son told her he'd drawn a water pistol. Kyle gave the picture to another child on the school bus, and that child's parents complained about it to school officials. The case is not the first in New Jersey in which students were suspended for depictions of weapons. Four kindergarten boys were suspended in 2000 for playing cops and robbers, even though they were using their fingers as guns.

Detta är sannerligen att förväxla sken och verklighet. "Marika-fenomenet" bidrar verksamt till att att ytterligare sudda ut denna fundamentala existentiella skillnad.

/Per och Simon

Technorati Tags: infontology, kultur, verklighetsflykt

"Låtsas att det är på riktigt!" -- verkligen?

Sveriges Television har satsat brett på en dramaserie som heter Sanningen om Marika. Serien går i fem avsnitt på TV, och kompletteras av aktiviteter på nätet och debatter i rutan, och kanske en del i "verkligheten" också. För serien är i princip en del av ett "alternate reality game" (ARG) där man spelar ett spel med den vanliga världen som "spelplan" och förstärker den med element som tillhör spelet.

Serien, varav bara första delen ännu har visats, är ganska välspelad, den är modernt dramatiserad i en mängd skiftande miljöer, och stundom förhållandevis fängslande. Men den är också anmärkningsvärd genom att medvetet sudda ut gränserna mellan (seriens) fantasi och (tittarens) verklighet och genom att tala om att den gör det, men på ett sätt som inte upphäver den inbyggda ambivalensen.

Detta väcker ett visst obehag som kan vara värt att reda ut lite närmare.

Hittills tycks reaktionerna på serien ha varit blandade. Johanna Hagström på Göteborgs-Posten tycker att det är "dynga".

Anna-Karin Johansson på Helsingborgs Dagblad skriver att alla "klurigheter och finurligheter och uppgifter som presenteras som fakta gör mig förvirrad", men också att de många frågorna som hopar sig gör serien intressant.

Sydsvenskans Ulf Clarén berättar att när han "försöker sätta [sig] in i den cybervärld som skapats för det här projektet hamnar jag i ett rörigt sammelsurium som efter en stund känns både ointressant och obegripligt." TV-dramat som sådant tycker han dock är bra, verkar det som.

Britta Svensson på Expressen "mådde illa av att den usla fiktionen blandades med påhittad 'verklighet'".

I en text från TT kan man läsa:

--Budskapet med projektet är just källkritik, och en förmåga att kritisera och ta ställning i sitt eget liv. Det är meningen att skapa de här tveksamheterna mellan verklighet och fantasi, säger Christopher Sandberg, vd för företaget The company P, som ligger bakom hela... ja vad det nu ska kallas.

På nätet i övrigt finns det än så länge inte så många kommentarer av intresse. Ett undantag är bloggen Veckans bild som på ett bra sätt placerar in serien i ARG (alternate reality game)-sammanhanget. Skribenten "kris" menar att "ARG är ett rätt så vedertaget sätt att roa sig" och ondgör sig över att "när SVT nu hakar på tåget efter långt om länge så reagerar tittarna som om det fortfarande var 1955". Ovan citerade tidningsskribenter är m a o helt ute. De borde hänga med sin tid lite bättre. Det gör vi dock här på Infontology och ARG-fenomenet är ingen nyhet för oss ;-)

Men allt nytt är inte automatiskt okej bara för att det är nytt. Man bör i synnerhet fråga sig vad som händer när ett ARG invaderar Svenssons tevesoffa. Normalt är deltagarna i ett ARG införstådda med premisserna. De vet att de "låtsas att det är på riktigt" och de kan vanligen skilja spelverkligheten från vardagsverkligheten. Men är förutsättningarna desamma när en väsentlig del av ett ARG sänds av en tv-kanal?

Om man går in på SVT:s Marikasajt så möts man -- konstigt nog i SVT-sammanhang -- av en sorts varningsmeddelande:

Innehållet på dessa sajter är en del av ett fiktivt verk. Åsikter som presenteras återspeglar därmed inte alltid SVT:s värderingar. Eventuella överensstämmelser med i verkligheten förekommande personer, namn, platser och händelser är för det mesta rena tillfälligheter. [våra kursiveringar]

Alltså: ibland står SVT för vad som sägs i serien, och ibland finns det överensstämmelser med verkligheten. Detta skulle i och för sig kunna sägas om praktiskt taget allt som sänds i TV, inklusive nyhetsrapporteringen. Så varför betonas det särskilt i just detta sammanhang? Man blir knappast klokare av fortsättningen:

Projektet använder alla tänkbara plattformar [...]. Du måste använda ditt eget omdöme och du är själv ansvarig för allt du gör och säger på och utanför dessa sajter. [...]
Genom att trycka på OK tar jag ansvar för mina handlingar och vill ta del av fiktionen. Om du inte kan skilja på fiktion och verklighet och därmed inte kan ta ansvar för dina egna handlingar, tryck då på avbryt.

Är dialogrutan på allvar eller på skoj för att öka spänningen? Den förefaller att vara på allvar, framtvingad av att man på SVT vill försöka friskriva sig från att någon faktiskt tar historien på allvar. Men om den är på allvar, vad betyder då den sista raden? Hur vet jag om jag "inte kan skilja på fiktion och verklighet"? Tänk om min "verklighet" är "fiktion" för andra? Vem har rätt? Varnings- eller friskrivningstexten på SVT:s sajt tar för givet att skiljelinjen mellan verklighet och fiktion är klar för alla, inklusive den som inte alls kan skilja på fiktion och verklighet. Denne förutsätts inse att hon eller han ska klicka på "Avbryt" och inget annat. Men om detta inte är en del av fiktionen så är det ju direkt korkat. Och om det är en del av fiktionen så gör det ett minst sagt egendomligt intryck.

Efter första programmet visades en debatt. Den bestod av en sociolog, huvudrollsinnehavaren i serien, en av manusförfattarna, samt den kvinna som hävdar att allting i serien har hänt på riktigt. Den här debatten var ju fejkad, men sociologen kanske riktig. Det finns en sociolog Magnus Karlsson på Lunds Universitet, men från hans foto går det inte riktigt att avgöra om det är samme man. Denne sociolog måste ju veta om att det är en fejkad debatt, men varför då ställa upp som vetenskapsman -- är det så intressant för honom att vara med och skapa den här spelupplevelsen? Varför vill han associera den vetenskapliga kunskapsbildningen med ett spel som bygger på konspirationsteorier? Om han ville vara med och skilja ut sin vetenskapliga ståndpunkt behövde han ju vara med i en verklig debatt -- inte i en fejkad!

När SVT går ut och satsar sin trovärdighet på en sådan här blandning av fiktion och verklighet är det svårt att sitta och vara helt säker på vad som är på riktigt. Också vi, som verkligen är utbildade, kritiskt tänkande forskare och vet vad ARG är, känner oss starkt ambivalenta och lite olustiga när det gäller "Sanningen om Marika" som fenomen. Varför finns det en intervju med Pär Ström på SVT-sajten? Det Pär säger i denna är sådant vi har belyst många gånger här på Infontology -- långt innan det blev någon debatt i svenska massmedia. Pärs (och vårt) budskap är djupt allvarligt -- i verkligheten. Men hur ska/kan det uppfattas om det behandlas som en del av en fiktion?

Det skulle kunna finnas en liten grupp människor som faktiskt har den utbildning och den distans som behövs för att kunna spela med i ett sånt här spel, när det understöds av den statliga televisionen. Men den grupp som har lätt paranoida drag och som skulle lockas att vara med i detta är mycket större.

Idag lever vi i ett samhälle som inte gynnas av att man odlar konspirationsteorier och saluför dem som alternativ till bildning. Säkerhetsexperten Bruce Schneier skriver en hemsk men fantastisk krönika om "kriget mot det oväntade", där allt som är annorlunda är misstänkt på förhand, och där Schneier skriver om hur man i USA har piskat upp en stämning av att varje avvikelse måste rapporteras och utredas. I ett sådant samhälle frodas konspirationsteorierna.

Men att sådana teorier frodas bör självklart (?) inte tas till intäkt för att de är verkliga, bara för att de verkar "logiska" i sina anhängares ögon. Att förhålla sig till och granska påstådda konspirationer är en krävande och ansvarsfull sysselsättning, som SVT nu gjort till ambivalent "underhållning".

Och SVT försöker absolut inte hålla "verkliga" konspirationsteorier borta från spekulationerna. Tar man en forumtråd från för ett par veckor sen visar den en fejkad dialog mellan olika parter i produktionsorganisationen, där man hänvisar till konspirationsfilmen om 11 september "Loose change", upplagd av vaken.se som är en sida för allsköns konspirationsteorier.

Har SVT nån beredskap för att ta hand om människor med paranoid personlighetsstörning vars sjukdom går igång på den här sortens ambivalenta resonemang? Ja, det kan de ju ha.

Kanske är Sanningen om Marika samproducerad med psykvården, i samma anda som att Trazan och Banarne producerades i samarbete med Trafiksäkerhetsverket.

/Simon och Per

P.S. Vi var lite oense om slutet här, så det har ändrats ett par gånger...

Technorati Tags: infontology

Internet -- filtrerat och ofiltrerat på samma ställe!

Biblioteket i San Clemente i Kalifornien har en fiffig lösning på problemet att filtrera eller inte filtrera Internet. De erbjuder båda! Genom att lägga datorerna så att den ofiltrerade sidan vetter mot personalen så kan man minska missbruket, men ändå ge vuxna en ocensurerad tillgång till nätet.

En intressant kompromiss mellan mänsklig och automatiserad kontroll som väcker en del tankar. Man skulle intervjua folk om varför de väljer den ena eller andra sidan...

Bild av Amazing Dana. Via BoingBoing. /Simon

Technorati Tags: infontology, tekniska och mänskliga lösningar