Infontology

Kall vård i tekniktäta miljöer

Det är ingen vacker bild som målas upp i en ny avhandling om vård i tekniktäta miljöer från Växjö universitet. Sammanfattningen på engelska är något krystad men jag hittar ingen bra text på svenska och en översättning tillbaka till svenska känns inte som nån god idé. Tekniken verkar i alla fall helt ta överhanden över omvårdnaden och vårdgivaren får en känsla av säkerhet när hn har kontrollen över patientens objektiva mätvärden.

The result shows that an intensive care unit is a cognitive and emotionally complex environment where caregivers are juggling a precarious handful of cards. Despite being constantly monitored and observed, intensive care patients express that they feel invisible. The patient and the apparatus easily meld into a unit, one item to be regulated and read. From the patients’ perspective, caregivers demonstrate keen vigilance over technological devices and measured parameters, but pay scant attention to their stories and experiences. Technology, with its exciting captive lure and challenging character, seduces the caregivers and lulls them into a fictive sense of security and safety. Technical tasks take precedence or have more urgency than caring behaviour.

A malaise settles on caregivers as they strive for garnering the security that technology promises. Yet simultaneously, insecurity creeps in as they read the patient’s biological data. Technical tasks take precedence over and seemingly are more urgent than showing care. Listening, inspiring trust, and promoting confidence no longer have high priority. Trying to communicate ‘through’ technology is so complex, that it is a difficult challenge to keep in perspective what or who is the focus; ‘seeing’ or caring.

/Simon

Technorati Tags: infontology, sjukvård

Gifta sig med en robot, igen...

1. Jag skrev i förra inlägget om möjligheten att människor ganska snart kommer att gifta sig med robotar. Då nämnde jag det nya lagförslaget om homovigslar. Härom dagen lämnade Växjö stift sitt remissvar, där man vill lämna själva äktenskapet utanför lagstiftningen, och i stället ha en "samlevnadsbalk". Det är bara att notera att en sådan skrivning förstås underlättar för människor att "samleva" med allt möjligt...

2. Annars kan man ju ersätta sin respektive med Internet. 24 % av amerikanerna anser att det går bra under en kortare tid. Jag var helt övertygad om att den här undersökningen var helt fejkad tills jag tittade på de råa resultaten (pdf). Undersökningen visar också att 11 % inte är helt främmande för att operera in något i hjärnan som gör att man kan nå Internet direkt... Visst, de kan ha hittat på alltihop, men om de har gjort som de säger så har bortåt 10 000 amerikaner i alla åldrar, raser, regioner och religioner svarat.

Det finns mer gottigt i undersökningen, som att 10 % anser att Internet har fört dem närmare Gud, och att 18 % är beredda att chippa sina barn för att kunna spåra dem...

Länk via SmartMobs. /Simon

Technorati Tags: ersättning av människor, infontology, religion, robotar, samhällsbyggnad

Gifta sig med en robot, nån?

Sådan var reaktionen hos koreanska informationsministeriets robotansvariga efter en förevisning av moderna koreanska robotar: "Tänk om någon skulle få för sig att behandla en sådan robot som sin fru."

Och nu är det en snubbe vid universitetet i Maastricht som har lagt fram sin avhandling "Intimate Relationships with Artificial Partners" om att vi sannolikt om ett par decennier kommer att ha intima relationer med robotar, och även ingå äktenskap... (Så den svenska lagstiftningen kanske skulle vara framsynt och inkludera robotar om man nu tänker ändra lagen för att tillåta homovigslar...)

Roland Piquepailles kommentar på Smartmobs är "Är du redo för detta?". En kommentar till hans artikel på ZDnet är kanske lite mer framsynt: det är ju bara ett etiskt problem om vi själva fortsätter att vara 100 % mänskliga. Är vi själva 70-90 % robotar blir det ju inget problem att gifta sig med en...

/Simon

Technorati Tags: infontology, robotar, samhällsbyggnad, transhumanism

Science fiction som tas på allvar... Eller?

När ett par fredsaktivister i USA rapporterade om något som såg ut som mekaniska flygande insekter så var det plötsligt ingen som med säkerhet kunde säga om något sådant var möjligt! Var det vanliga insekter, eller spionflygplan i miniformat?

Att ta ett inslag som för nästan alla ses som science fiction och postulera att det kanske existerar i verkligheten leder till att Washington Post (en välrenommerad källa utan något tvivel) ringer runt till myndigheter och forskare och förhör sig om det möjligen kunde vara så att nån som de känner till har släppt ut små insektsspioner. Visst, det vore ett riktigt scoop om det verkligen var mekaniska insekter, men att reportern inte genast avfärdar historien som en motsvarighet till ett UFO är häpnadsväckande.

Utvecklingen går så snabbt att människor ibland tappar omdömet. För ett tag sen skrev vi om den "taggade spenaten" som fördes fram av Ny Teknik som en realitet, men som inte alls hade kommit så långt i utvecklingen. För Ny Tekniks skribenter verkade det tydligen inte alls konstigt att spenatodlarna skulle spraya mikrokretsar över spenaten för att märka den.

Länk via Art of the Prank. /Simon

Technorati Tags: infontology, perspektiv

Den virtuella "vänskapens" konsekvenser

The New Atlantis är en mycket läsvärd online-tidskrift som ofta behandlar infontologiska teman. I senaste utgåvan finns t ex en intressant artikel om "virtuell vänskap". Där ställs den rätta frågan: "As with any new technological advance, we must consider what type of behavior online social networking encourages." Vilka konsekvenser får det virtuella nätverkandet för hur vi i gemen allt oftare ser på sociala relationer, fastän vi själva kanske inte anser att en Facebooksida är nödvändig? Följdfrågan blir: "Does this technology, with its constant demands to collect (friends and status), and perform (by marketing ourselves), in some ways undermine our ability to attain what it promises—a surer sense of who we are and where we belong?" Den sedan antiken omhuldade uppmaningen "Känn dig själv!" omvandlas, menar artikelförfattaren Christine Rosen, alltmer till imperativet "Visa dig själv!"

Sedan flera år har det funnits en tendens till att betrakta det som inte går att hitta via Google som på gränsen till icke existerande. Sedan en tid kan man, åtminstone i vissa kretsar och särskilt bland yngre människor, se en tendens till att betrakta inte bara andra utan också sig själv som nästan icke existerande, om man inte har en MySpace- eller Facebooksida, eller åtminstone ett antal välanvända forumidentiteter. Rosen noterar i förbigående att Microsoft-initierade Wallop presenterade sig som “an entirely new way for consumers to express their individuality online". Konsumenter. Listan på alla, mer eller mindre specialiserade, nätverkarsajter som dykt upp på senare tid skulle bli riktigt lång.

Rosen refererar till en rad studier och kommer bland annat fram till, att vi väldigt gärna vill tro att världen är liten, något som nätverkarsajterna effektivt gynnar. Men är världen verkligen "liten"? Det kanske verkar så, om man bara rör sig och tänker inom vissa kretsar, men:

entrenched barriers of race and social class undermine the idea that we live in a small world. Computer networks have not removed those barriers. As Watts and his colleagues conceded in describing their own digital small world experiment, “more than half of all participants resided in North America and were middle class, professional, college educated, and Christian.”

Vad blir då egentligen konsekvenserna? Rosen ger en fingervisning:

one’s entrée into this world generally isn’t through a virtual neighborhood or community but through the revelation of personal information. And unlike a neighborhood, where one usually has a general knowledge of others who live in the area, social networking sites are gatherings of deracinated individuals, none of whose personal boastings and musings are necessarily trustworthy. Here, the old arbiters of community—geographic location, family, role, or occupation—have little effect on relationships.

Also, in the offline world, communities typically are responsible for enforcing norms of privacy and general etiquette. In the online world, which is unfettered by the boundaries of real-world communities, new etiquette challenges abound. For example, what do you do with a “friend” who posts inappropriate comments on your Wall? What recourse do you have if someone posts an embarrassing picture of you on his MySpace page? What happens when a friend breaks up with someone—do you defriend the ex? If someone “friends” you and you don’t accept the overture, how serious a rejection is it? Some of these scenarios can be resolved with split-second snap judgments; others can provoke days of agonizing.

En annan effekt, till synes paradoxal i detta "individualiseringens" tidevarv, är denna:

The world of online social networking is practically homogenous in one other sense, however diverse it might at first appear: its users are committed to self-exposure. The creation and conspicuous consumption of intimate details and images of one’s own and others’ lives is the main activity in the online social networking world. There is no room for reticence; there is only revelation.

Resultatet blir en sorts absurd "presentera sig intressant"-kapprustning som utmynnar i att alla gör allt för att vara "intressanta" på i stort sett samma sätt, ett sätt som skulle kunna beskrivas som pockande utan bakomliggande reflektion. Det är en grund värld som inte stimulerar till några djupare insikter. Det är verkligen "Visa dig själv!" snarare än "Känn dig själv!" De yttre villkoren för det senare saknas, helt enkelt.

En annan sida av saken, som vi berört då och då under lång tid här på Infontology, är att särskilt yngre människor är otroligt naiva i sitt utlämnande, något som hör åldern till och som i ett naturligt socialt sammanhang snabbt korrigeras och sällan får några varaktiga konsekvenser. I den virtuella, digitaliserade världen däremot försvinner inte saker så lätt. Den virtuella världen har ett obarmhärtigt minne. Förlåtelsens glömska eller glömskans förlåtelse finns inte här.

/Per

Min kulturessä i DN idag

Före sommaren skickade jag ett manus om bredbildens kulturpåverkan till DNs essä-redaktör. Han blev väl inte så entusiastisk över den, men vi började diskutera lite mer grundläggande infontologiska frågor, som vad datorn egentligen är för en maskin, och hur dess inre "modell" skiljer sig från den modell vi är vana att se på världen genom. Resultatet blev en helt annan text, där utgångspunkten är vad som händer när man korsar en konstnär med en dator.

Uppdaterat: artikeln finns att läsa här.

I artikeln skriver jag bland annat om programspråket Processing som används för att göra konst (och annat). Mitt förslag till vinjettillustration var bilden ovan (eller en del av den), men artikeln trycktes slutligen i svart-vitt så det är väl tur att man valde en annan bild. Bilden är gjord av Marius Watz, som höll ett bejublat middagsföredrag på Reboot i början av sommaren.

Det finns en massa information utan referenser i artikeln, så den som är intresserad av detta höre vänligast av sig.

/Simon

Technorati Tags: infontology, kultur, samhällsbyggnad

Epost -- en robust kommunikationsform? (del 4)

För ett par år sen skrev jag 1, 2, 3, inlägg om hur instabil vår digitala infrastruktur är när itill och med epost, den mest använda och mest grundläggande kommunikationstekniken har så många säkerhets- och stabilitetsproblem.

Nu sätter Alf på HubLog fingret på det här att hela processen för att registrera konton och lösenord, och få tillbaka förlorade lösenord, bygger på att det finns en epostadress som går tillbaka till den ursprungliga kontoinnehavaren. Men om det inte finns det... Han länkar också till nån vars gmail-konto hackades och hur mycket som då raseras om man har andra tjänster kopplade dit, eftersom Google har gmail-kontot som nyckel till alla sina tjänsteerbjudanden...

/Simon

Technorati Tags: digital infrastruktur, infontology, säkerhet

"Arbetets feminisering"

Vilka är de jobb som i framtiden kommer att ersättas av maskiner?

Får vi en accelererad utveckling som den vi hittills sett, där kvinnodominerade jobb som bank- och snabbköpskassörskor ersätts av bankomater och självscanning?

Nej, inte enligt BTs futurolog Ian Pearson. Tvärtom, när informationssamhället ersätts av "omvårdnadssamhället" så är det de typiskt manliga yrkena som är lättast att automatisera och ersätta med artificiell intelligens, vilket leder till en feminisering av arbetslivet. Intressant. Finns säkert många som inte skulle hålla med.

Länk via Putting people first. /Simon

Technorati Tags: ersättning av människor, infontology, oväntade konsekvenser