Infontology

"Internet of things" som utmaning för media

Igår hade jag nöjet att sitta runt bordet hos Media Evolution i Malmö och diskutera Internet of Things (IoT) från medieutvecklingssynpunkt. Nedan har jag sammanfattat och kort utvecklat de tankar jag fick, vissa klart påverkade av synpunkter som framfördes (ni som var med märker säkert vilka).

Vi började med att titta på några stora företags visionära filmklipp. I dessa finns irriterande inslag som jag finner oinspirerande och knappast önskvärda i någon positiv mening. Andra nämns på .SE:s sidor om saken: "hastighetsmätare i joggingskor som via joggarens Iphone rapporterar in sträcka och hastighet till en nättjänst som för protokoll över träningen. En smart uppkopplad badrumsvåg skickar trådlöst in användarens vikt till en webbtjänst. [...] sensorn för krukväxter som skickar ett meddelande via Twitter eller sms när växten behöver vattnas." En del sådant kommer nog att slå igenom men är måttligt intressant i sig. Vidare kan, som jag ser det, individen med fördel ha koll på det mesta av det här ändå, för sina egna behov. Den här sortens exempel stimulerar oss inte att positivt ta tag i de verkliga utmaningar vi oundvikligen, tillsammans, står inför. De främjar inte heller det autenticitetsbehov som blivit så framträdande i samhället idag.

På den ovan länkade .SE-sidan nämns också helt andra exempel på IoT-tillämpningar: positionering av personal i och nödkommunikation för gruvor, mätning av glaciärer, övervakning av miljön för grödor inom jordbruket, bagagehantering på flygplatser, logistikhantering. Den hittillsvarande diskussionen om IoT pendlar mellan dessa poler, den individcentrerade och den mera direkt och bokstavligt sakliga, som har att göra med mera renodlad maskin- till maskinkommunikation (M2M). M2M-utvecklingen kommer säkerligen att ske och fortgå utan de kreativa mediernas inblandning, även om en hel del mer eller mindre internt pedagogiskt material kommer att behöva produceras. Centralare och intressantare från mediesynpunkt är då den mera direkt människocentrerade potentialen. Men man får ändå inte i tanken alltför mycket separera dessa två, dvs Människornas Internet och Sakernas Internet. Den ideala utvecklingen vore att skapa ett Sakernas Internet som verkligen tjänar människorna på ett sätt som upplevs som genuint meningsfullt och inte bara "rationellt" i någon mening. Men då måste man diskutera hela saken i andra termer än effektivitet, besparingar, säkerhet etc. Man måste så att säga vända på steken och fråga sig: Vad vill vi? Inte som kuggar i produktionen utan just som människor, som personer som behöver ha gemenskap med varandra och som gärna vill känna oss hemma, även i en hyperteknologisk värld.

Det centrala är i vilket fall som helst genererandet och aggregerandet av data och vem som är intresserad av det och varför. Såväl genererandet som det mer eller mindre tillfälliga aggregerandet kan vara allt från superlokalt (en busskur, ett diskotek) till globalt (transportlogistik, redan implementerad i stor utsträckning). Dessa olika rumsliga skalor kan också överlappa och "befrukta" varandra på olika sätt om så önskas. Sakerna kan lämnas åt sig själva att sköta sitt utan att vi (de flesta av oss) behöver bry oss, men de kan också, som någon vid bordet igår påpekade, vara "bryggan" som får människor att komma i kontakt med varandra på sätt och av anledningar som inte varit möjliga tidigare. Ting är ju per definition alltid positionerade och den lokala kontext som kan byggas upp utifrån stora mängder positioneringsdata kan ge en ny upplevd mening åt själva sakerna och ge dem nya roller i det sociala samspelet. Både för stunden och i en mera utsträckt tidsdimension; historia kan bokstavligen skapas och återskapas, på plats och på ett sätt som samtidigt fördjupar och vidgar närvarokänslan.

Från en synpunkt är IoT inget annat än en kolossal utvidgning av den långtgående automation som redan finns. Men detta är inte på något sätt "sexigt" för gemene man. Kopplingen mellan IoT och Artificiell Intelligens (AI) leder här främst leda till något som "bara funkar". Och detta i sig är ju inte något som väcker några varma känslor hos de flesta. En fullt möjlig utveckling av IoT är också att själva datahavet, med dess potential för organisatorisk effektivisering och rent funktionell datamining och dataaggregering, blir det centrala och då blir vår uppgift som människor mest att "mata havet" med data, medan vi har roligt, eller vad vi än gör egentligen. Och utan att vi vare sig märker det eller har någon egen upplevd glädje av det.

Men -- och det är här det kan bli spännande -- om automatisk aggregering i olika syften, i olika kontexter, i olika skalor "förpackas" i form av lättillgängliga, öppna tjänster? Då kan det bli hur sexigt som helst. Det förutsätter att vi åstadkommer en verklig "andra natur". Den "första naturen" är ju automatisk. Den kan tas för given. Utgångspunkten för en fruktbar IoT-utveckling måste vara samma typ av förgivettagande. Man ska alltså inte behöva prata med sakerna, utan deras pratande med varandra, ständigt pågående, ska vara en självklar grund. Antingen löser man de tekniska problem som är förknippade med detta eller också gör man det inte. Men låt oss anta att man gör det.

"Hur gör vi det här roligt?" undrade följaktligen Martin Thörnkvist, omvärldsbevakare på Media Evolution. "Det här" är då allt som händer som vi inte vet om men skulle kunna veta om på sätt som säger oss något intressant. Roligheten och vad vi gör med oss själva har ingen nödvändig koppling till den maskinella användbarheten och effektiviseringen. Men här blir då "den kreativa klassens" uppgift att förhindra en möjlig skevhet i utvecklingspotentialen för IoT, att innovativt och förutseende, på ett i djupare mening roligt och inspirerande sätt, befatta sig med området på ett tidigt stadium. Vara tongivande rentav. Att helt enkelt utnyttja medias potential att uppmärksamma, väcka, inspirera, förmedla kunskap och underhålla, och på så vis -- tack vare sin givet människocentrerade ställning -- hjälpa till att kanalisera den möjliga teknikutvecklingen. Detta skulle lyfta "IoT-framtiden" till en annan nivå än en enbart M2M-centrerad, osexig effektiviseringsprocess, vilken kommer att ske i vilket fall som helst (såsom nogsamt påpekades av Christer Månsson, Media Evolutions VD).

För diskussionen om hur denna tekniska potential kan utnyttjas på ett sätt som gynnar oss på olika mänskliga vis behöver man alltså inte fördjupa sig i den tekniska problematiken. Man kan lika gärna och med fördel vända på det hela och i största möjliga utsträckning arbeta för att det blir verkliga och välmotiverade mänskliga mål, sociala, hållbarhetsmässiga etc, som förmås prägla själva teknikutvecklingen. (Något som förtjänstfullt också var det bärande temat igår, även om samtalet ofta avvek från denna lovvärda huvudlinje.) Det är därför tänkandet kring detta behöver vara "roligt" och "sexigt", utan att i onödan eller i missriktad rolighetsiver förfalla till enbart trivialiteter. Det behövs mera långsiktigt inspirerande, skapande motivationer.

Jag skulle vilja se att man spelar på sådant som fascination och mysterium som inspiration och intresseväckare, snarare än mera lättköpt "rolighet" för stunden. Fascination och inspiration (WOW!-känsla på ett djupare och mera bestående plan) är den verkliga kreativa potentialen i IoT, utanför maskin till maskin-tillämpningarna. Och detta är ju medias gebit framför andra.

/Per

• Positionering av personal i och nödkommunikation för gruvor
• Mätning av glaciärer
• Övervakning av miljön för grödor inom jordbruket
• Bagagehantering på flygplatser
• Logistikhantering

Anpassningbar artificiell lärandehjälp

"Läraren blir viktigare med IT i klassrummet" skrev vi på internetdagarna.se för ett par år sedan. Mot den bakgrunden är det intressant att betänka nya lärarlösa möjligheter. I november rapporterade PhysOrg om "livslångt lärande som anpassar sig till dig". Va? säger jag. Är nu lärandet och jag två skilda saker plötsligt? Vad menas? Det sägs handla om "an adaptive learning platform that can follow you through school, university, your career and even when you learn a new hobby". Det låter ju minst sagt omfattande.

GRAPPLE heter projektet (Generic Responsive Adaptive Personalized Learning Environment) som är finansierat av EU. Grundtanken är att utvidga tillämpningsområdet för "learning management systems (LMS)", på svenska "lärplattform". Sådana används på många håll av olika utbildningsanordnare. Syftet med GRAPPLE sägs vara att integrera LMS med idén om "adaptive learning environments" (ALE). Resultatet ska inte vara bundet till ett givet LMS utan följa individen genom livet: "As adaptation requires that the system gets to know the learner as well as possible, the learner’s “profile” should not be confined to a single LMS but move along with the learner."

Vad jag kan begripa blir det som ett sorts individualiserat "växande" interface som kan kopplas till olika digitala/internetbaserade tjänster, allteftersom, och som följer individen. Projektets översiktstext är full av jargong och ganska ogenomtränglig för vanliga dödliga, men en formulering står ut (för mig i alla fall). Projektet sägs ha väckt

new research questions for future projects: Which way of use of this generic technology “guarantees” improvements in learning outcome? How can learning be improved by using learner information obtained in one course in another (follow-up) course? How can the use of an adaptive course be fed back into the authoring process to improve future versions of a course?

Här avslöjas, om inte förr, en höggradigt instrumentell syn på lärande. Människan framstår som en sorts funktionell enhet vars "lärande" ska "förbättras" kontinuerligt. Denna lärandeförbättring har en av individen, på något underligt vis, kvasioberoende existens, samtidigt som koncepet "säljs" i termer av att "learner initiative and curiosity are leveraged to enhance the educational experience". Det rör sig, som jag ser det, om en instrumentaiserad individualisering av lärandeprocessen. För mig som anser att verkligt lärande, insikt och kunskap värd namnet, inte kan instrumentaliseras gör alltihop ett förfelat intryck. Det kan vara just en sådan här  sak som behövs, om ambitionen är att alltmer integrera oss i en maskinellt administrerad värld, utan övergripande gemensamma bildningsmål. Men att tala om lärande i sammanhanget framstår mer och mer som en eufemism i så fall.  En sorts antikultur helt enkelt.

/Per

PS. Tack till Marcus Nilsson för tipset.

Lifelong learning that adapts to you

Grogrund för autonoma agenter

Hur kunde det vara möjligt att börsrobotar och andra digitala agenter inte skulle finnas idag? Jag menar vi har ju skapat en så bra grogrund för dem.

Den information som behövs för att robotarna ska kunna göra nytta är numera så lätt tillgänglig, och inom fler och fler områden finns det också en "fitnessfunktion", exempelvis att de ger pengar tillbaka till ägaren, som gör att vi gärna håller dem vid liv.

Jag tror inte att vi kommer att få se ett nytt "Second life" i form av en virtuell värld skild från vår, helt enkelt därför att vår egen vanliga värld numera har en sådan rikedom på tillgängliga data att artificiella agenter helt enkelt har en bra livsmiljö här, vid sidan av oss människor.

En "autonom agent" är en tjänst som både skapar en valmöjlighet och genomför valet. I kontrast till detta så har vi en enorm mängd "tjänster" som gör just det förutom det slutliga valet.

När det rör sig om informationstjänster har vi redan nu ofta autonoma agenter -- Facebook och Google väljer åt oss vilka som är topphändelserna snarare än att presentera oss för alla möjligheterna och låta oss välja.

När det handlar om exempelvis internethandel är det oftare en informationstjänst som presenterar ett skräddarsytt urval för oss och låter oss trycka på knappen för själva köpet.

Men tänk om en stor bokhandel som Amazon fick till ett agent-system baserat på sin rekommendationsmotor: zero-click shopping tar topp-rekommendationerna för just dig, och varje gång någon bok når ett visst relevansvärde så skickas den helt enkelt till dig, med ett förfrankerat returkuvert om det skulle gå snett. Amazon skulle kunna ge dig en fet rabatt, för deras försäljning skulle öka kraftigt och dessutom vara mycket mer förutsägbar och stabil. Du skulle få chansen att bläddra i många fler böcker som skulle kännas så relevanta att du i många fall inte skulle ta steget att skicka tillbaks dem.

Det finns förstås en massa idéer om agent-baserad shopping (som denna) och det är lite intressant att se just vilken information som behöver vara tillgänglig för att agenten ska kunna "leva".

Det är intressant hur det är just agenterna man vänder sig mot när det är den tillgängliga informationen som antagligen är själva problemet. I fallet med börsrobotarna tror jag att man relativt snabbt kommer att vänja sig vid att de finns, men med varje form av introducerad agent tror jag att det blir en diskussion under en övergångsperiod.

Och framför allt -- vill man inte att agenterna ska finnas får man se till att inte göra informationen tillgänglig för dem. Jag ser dem lite som mögel eller råttor -- vill man inte att de ska kunna agera på ens information får man upprätthålla en viss "informationshygien".

När agenterna blir nyttigare kanske de blir mer som grisar -- de äter fortfarande restprodukter av mänskligt liv (i form av "användningsdata" och liknande) men vi accepterar det eftersom vi är så förtjusta i korv.

/Simon

Julbetraktelse: Den gudomliga ordningen och den diaboliska oordningen

[En utdragen meditation, för den eftertänksamme.]

Det goda är det ordnade. Det onda är det oordnade. Så resonerar vi till vardags. Det handlar inte om någon absolut uppdelning, utan om vilken tendensen upplevs vara. En tendens till ordning är god. En tendens till oordning är ond. Detta fungerar som tumregel i vardagen. Men då glömmer man en sak, det som i verkligheten är det mest avgörande, det som tumregeln inte tar någon hänsyn till, nämligen syftet med det man gör. Och när det gäller syften finns det bara en högsta norm och det är medvetenhet, klarsyn.

Varje fundamental metafysisk symbolik kan tydas ”åt båda håll”. Det betyder att vilket håll man än går åt -- mot "ordning" eller mot "oordning", mot "gott" eller mot "ont" -- så blir man inte kvitt det andra hållet. Det absoluta är bortom all manifestation, hur subtil den än är, och kan följaktligen inte symboliseras. Det är för evigt Inget. Nihil. Allt som kan sägas, allt som kan erfaras är alltså ett växelspel mellan ljus och mörker; kontrast är en förutsättning för all perception -- fysisk, intellektuell, andlig. Hela vår existens går ut på att med större och större medvetenhet kunna navigera i detta ständiga flimmer. Ingen kommer undan. Mycket är inte vad det synes vara.

Det som synes vara

är våra förutfattade meningar. Det som vi omedvetet tror. ”Tro” är ett väldigt starkt ord som bör ges en exakt betydelse, vilken dock naturligtvis beror på syfte och sammanhang. Martin Luther har uttryckt det bättre än de flesta: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud" (Stora katekesen, Första budet). Detta innebär att det vi tror är det som är verkligt för oss. Skulle vi börja tro något annat förändras själva verkligheten. Här är det lätt att förhasta sig och tolka det sagda som subjektivism. Men då tappar man bort sammanhanget, vilket är att vad vi än tror -- vad som än är verkligt för oss -- så ryms detta i en större verklighet än den vi tror på. Vad som händer om vi börjar tro något annat, i den här meningen, är alltså antingen att vi skiftar fokus eller att vi vidgar eller krymper perspektivet. Vår tid och plats i det stora hela förändras inte, men vår medvetenhet ökar eller minskar. Vi blir mer eller mindre klarsynta.

Av detta kan vi dra slutsatsen att det finns två varandra kompletterande sätt att öva upp och utveckla sin medvetenhet:
1. Att öva sig i att skifta fokus för vad man tror.
2. Att på olika sätt ändra sitt perspektiv.
Det första sättet bygger mycket på studier och reflektion, det andra mera på  aktivt, praktiskt arbete med sin egen omedelbara verklighetsuppfattning, med sinnesförändring. Dessa sätt kompletterar varandra och är egentligen två något olika vägar till samma mål och båda kräver -- fastän var och ett på sitt sätt -- studier, reflektion, disciplin och övning. Vad man än fokuserar på så gör man det från ett visst perspektiv. Och hur vitt eller trångt, eller ”höger” eller ”vänster”, ens perspektiv än är, så står alltid något i fokus, även om det varierar under dagen. Ens klarsyn varierar också.

Till Heptagon, om Creative commons

Jag har länge funderat på det tråkiga i att centrala delar av kulturarvet är "inlåst" bakom ett destruktivt regelverk för upphovsrätt, nu när det finns bra sätt att licensiera (Creative commons) och ersätta ekonomiskt (crowdfunding). För att pröva mina idéer tog jag det främsta svenska musikverk jag kunde tänka mig och skrev till rättighetsinnehavarna. Det här är mailväxlingen:

Skickat: den 12 januari 2011 10:40
Till: staff@heptagon.se
Ämne: Creative commons-rättigheter för Jazz på svenska

Hej.

Simon Winter heter jag och intresserar mig för kultur och samhälle i en alltmer digitaliserad värld. Detta gör jag inom ett projekt som heter Infontology, en blandning av en tankesmedja och en NGO.

Jag skriver till er för att jag skulle vilja undersöka möjligheterna att ni licensierar skivan Jazz på svenska under en Creative commons-licens, så att den blir tillgänglig för alla att tillgodogöra sig.

Det är viktigt att central kultur är tillgänglig att ta del av. Det är också så att jag tror att bra kultur fritt måste få bygga på äldre kultur utan att den nya spirande kulturen ska behöva vara bunden av ekonomiska och juridiska avtal till gammal kultur medan den skapas.

Under några år har Creative commons etablerat sig som ett alternativ till traditionell copyright. Det finns flera nivåer av Creative commons-licens, men den mest intressanta licensen är om verket får användas fritt, och det endast krävs en referens till verket och dess upphovsman. (CC-BY)

Självklart skulle jag önska att ni ville licensiera verket gratis, men jag är även intresserad av en diskussion av vilken ersättning ni skulle vilja ha för detta, eftersom det nu finns plattformar för att kollektivt finansiera ett sånt här projekt (typ Kickstarter).

Med vänlig hälsning.

Simon Winter

Svaret kom redan samma dag:

"Hållbarhetens" dilemman, mera kulturella än ekologiska

I går bevistade jag ISU:s (Institutet för hållbar stadsutveckling) femårsjubileumskonferens i Malmö. Den var innehållsrik och jag tänker inte referera den. Dock vill jag bidra med några reflektioner med utgångspunkt i vad som sades i den panel med föredragshållarna som avslutade förmiddagen.

Lennart Schön framkastade tanken att "hållbarhet" är ett sätt för oss -- läs: politiker -- att försöka lösa vad som uppfattas som dagens mera kritiska problem. Men egentligen, menade han, befinner vi oss alltid i ett "ohållbart" tillstånd. Vad jag förstod avsåg han därmed det faktum, att permanens och stabilitet aldrig uppnås i samhället (allra minst i ett tillväxtorienterat kapitalistiskt samhälle, kan man tillägga). Det är en intressant tanke med vida implikationer; jämför med Eric Williams definition av hållbarhet som "a societal reaction to human activities having global implications". Poängen är, som jag ser det, att själva begreppet hållbarhet i tongivande sammanhang inte handlar om ekologi, egentligen, utan om bevarande av ett visst samhällsskick och en viss typ av ekonomi. Det intressanta med en sådan definition är att den osökt leder direkt till vissa praktiska överväganden snarare än andra.

På eftermiddagen deltog jag i en workshop ledd av Peter Parker. Där ställdes frågor om politisk legitimitet i ett samhällsläge dominerat av finanskriser. Bland annat formulerade Peter frågeställningen i nulägestermer på följande sätt: Hur stor är den politiska legitimiteten -- hos städers ledning, hos sjukvård, hos skolor? Det vill säga etablerade institutioner. Vad kan tänkas rubba den? En faktor är helt klart hur de reagerar på allvarliga kriser, utmaningar orsakade av omvärldsförändringar. Jag, som de senaste åren arbetat mycket med hur etablerade bildningsinstitutioner reagerar på de allt kraftigare utmaningar som följer av den digitala samhällsomvandlingen, har kunnat studera hur det uppstår principiellt svåra slitningar mellan "gammalt" och "nytt". Grundproblemet, som är av utomordentligt praktisk natur, är i vilken utsträckning dessa institutioners etablerade karaktär alls kan bibehållas och i så fall varför? Situationen tvingar fram allvarlig begrundan över vad man håller på med egentligen. Och detta är vad legitimitet i grund och botten handlar om, som jag ser det. Ledare som orädda förmår ta tag i "varför-frågorna" på ett konstruktivt sätt kan åstadkomma mycket i det här läget, men sådana tycks vara alltför sällsynta för att det ska kännas så hoppfullt som man önskar.

Analoga förhållanden råder när det gäller "ekologisk", fastän i antropologisk mening handlar det snarare om kulturell, hållbarhet. I vilken utsträckning kan etablerade institutioner anpassas och reformeras för att kunna hantera närmast oöverskådliga omvärldsförändringar, vilka dessutom är snabba, rentav accelererande? Hur konkret problemet är illustrerades av en workshopdeltagares påpekande, att lagen om offentlig upphandling i praktiken hindrar kommunen att kreativt och om så behövs snabbt ta till vara lokala krafter och initiativ, kanske just de som behövs för att verkligen åstadkomma det man strävar efter. Om det krisar på allvar kan just sådant snabbt bidra till att erodera institutionens -- här det lokala, representativa styrelseskickets -- legitimitet.

Såväl hållbarhet som legitimitet hänger i så fall mycket nära samman, givet den typ av samhälle vi har, något som ytterligare understryker det förnuftiga i att se hela hållbarhetsdebatten som i första hand en fråga om institutioner i kris. (Det vill säga: hade vi inte nått ett läge där just detta har blivit fallet, så hade ifrågavarande institutioner inte beaktat verkliga ekologiska förhållanden heller, vilket de ju faktiskt inte gjorde under lång tid.) Moderatorn Per Svensson ställde apropå det, i nämnda paneldebatt, den "ofina" men relevanta frågan: Kan det vara så att "hållbarhet" -- specifikt: städers hållbarhet -- är en sorts strävan att få kontroll över den potentiellt hotfullt oordnade, rentav "omoraliska" staden? En föredragshållare, Henrik Aspegren, gav oavsiktligt stöd för den tesen när han betonade att välfungerande fysiska, infrastrukturella åtgärder, för att åstadkomma en mera balanserad ekologisk påverkan i och av städer, kräver central planering och styrning. Och dämed blir det tydligt att man till dimensionerna institutionell hållbarhet och legitimitet måste lägga dimensionen centralisering/decentralisering.

Det paradoxala och alltför lite uppmärksammade problemet med sistnämnda dimension är att en decentraliserad infrastruktur när det gäller kommunikation (Internet) samtidigt underlättar centraliserad kontroll. Just när det gäller städers hållbarhet, i olika avseenden, är det fullt möjligt att genom kraftigt decentraliserad informationsinhämtning ("monitoring") stärka centraliserande strävanden. De senare behöver inte ens vara avsiktliga, utan hela dynamiken följer av hur det hela på sätt och vis måste fungera, informationsekologiskt sett, givet vissa syften med det man gör och eftersträvar, t ex just "hållbarhet". Jag har tagit upp detta bland annat i inlägget Människan i den artificiella ekologin (jämför också: Övervakningssyndromet -- vår "kultur" i ett nötskal).

En annan paradox kan jag bara kort nämna avslutningsvis. Ett av Henrik Aspegrens exempel på välfungerande "ekologiskt hållbar" stadsutveckling är nya stadsdelen Hyllie i, eller snarare utanför, Malmö (Hyllie är gammalt men själva den massiva utbyggnaden är ny). Men hur rationellt är det att tala om denna stadsdel som "ekologiskt hållbar", undrade Per Svensson, när enda syftet med nya Hyllie är att gynna just den konsumtionsekonomi som är den mest grundläggande orsaken till att vi nu är tvungna att ta tag i även de faktisk-ekologiska hållbarhetsfrågorna? Med tanke på ett replikskifte jag en gång hade med just Per Svensson finner jag hans kritiska anmärkningar särskilt... intressanta.

/Per

Efter "internetanvändning"

Jag var lite undrande redan förra året när rapporten "Svenskarna och internet" visade att hälften av fyraåringarna "använder" internet. När den i år visade att "användningen" gått ner ännu mer i åldrarna blev det liksom absurt.

Just nu håller .SE en workshop om begrepp inom internetanvändning. De välkomnar personer med kunnande inom enkätstudier. Det har jag inte mycket av, men här är ett bidrag från mitt perspektiv. Låt oss kalla perspektivet för språk- och teknikutveckling.

Jag tror att internetanvändning idag lever ett dubbelliv. Dels refererar det till en informations- och kommunikationsresurs, och dels till ett tekniskt nätverk. .SE, som ansvariga för internetinfrastrukturen, rider fortfarande lite på båda dessa. Och båda två håller snabbt på att bli "osynliga" för vanliga människor, i den meningen att vi kan ta dem för givet, så som vi tar för givet elförsörjning eller varmvatten.

Vad gäller det tekniska nätverket, där information skickas över IP, så är det ju idag nästan allestädes närvarande -- går inte till och med alla mobiltelefonsamtal över IP nuförtiden? Och när jag köper en läsk i en automat, och automaten skickar ett meddelande (via mobildata/sms etc) till service att den är sönder eller tom, använder jag internet då?

Om vi ser på andra sidan myntet, på internet som informations- och kommunikationsresurs, när jag går till järnvägsstationen och tittar på skyltarna som anger när tåget ska komma -- är det inte troligt att den informationen kommer dit via internet? Eller reklamskärmarna i livsmedelsaffären, de är väl också kopplade direkt till nätet, snarare än att det är en DVD som körs lokalt och som behöver bytas nu när annonseringstiden har gått ut? Använder jag alltså internet varje gång jag handlar mjölk?

Eller är det för passivt för att kallas "användning"? Krävs det att jag trycker på en knapp på en tangentbord för att det ska vara användning? Knappast, för det skulle diskvalificera uppkopplade grafiska spel, och alla andra applikationer som inte bygger på textinmatning i vanlig mening. För att inte tala om röst-gränssnitt där man styr telefoner och datorer med röstkommandon.

Idag är det inte svårt att hitta någon som använder internet varje dag genom IP-telefoni, men inte skulle säga att hn använde internet, kanske för att hn tycker det är för svårt att boka tågbiljetter via sj.se. Vi skulle inte säga att personen ljög, bara att det tyder på förekomsten av olika begrepp som vi kallar "internetanvändning".

Om vi definierar internetanvändning som "beteende som korrelerar med att det skickas datapaket via IP" tror jag att vi i nästa års rapport kan få med åtminstone hälften av alla tvååringar. :-) Det måste väl räcka med ett videosamtal över exempelvis Skype för att kvalificeras enligt den definitionen. Eller till och med att gå hem från dagis och fångas av övervakningskamerorna?

Om jag ska vara lite mer konstruktiv med vad som bör och kan mätas i en snabbt föränderlig internetkontext tror jag att man kanske behöver ta ett steg tillbaka och se internetanvändning "i kontrast till nåt annat", inte bara som något som kan mätas "i sig". Några förslag:

• Grupper som har möten via internet i relation till fysiska möten. Vissa, som AV-media här i Växjö (disclaimer: kund) räknar till och med på minskade CO2-utsläpp genom distansmötena. Samtidigt är det svårt att finna renodlade mätpunkter här, eftersom det ofta är några personer som är fysiskt på plats, och andra som deltar på distans.
• Boklån i elektronisk form, eller fysisk. (Behöver ju inte ske över internet, men nätet är oftast inblandat.) Samtidigt ändras ju själva användningen av "böcker" i takt med att alternativa informationsresurser blir tillgängliga, och en hel del av dessa är på nätet.

Kanske ska man i stället titta lite framåt i tiden och tänka sig några grundläggande mänskliga aktiviteter som idag sker i den fysiska världen men som skulle kunna digitaliseras. Då skulle man kunna göra lite intressanta mer kvalitativa intervjuer i relation till teknikanvändning:

• Kan man tänka sig att gifta sig via internet, där prästen kanske är nån annanstans och brudparet närvarande med sina anförvanter? Eller till och med att en i brudparet är med på distans? Att ha en virtuell flickvän som bara finns på nätet verkar inte ens vara något värt att nämna i vissa kretsar.
• Att gå till doktorn och visa upp sina sår och knutor via en iPad? Mobil e-hälsa växer väldigt starkt, bland annat i och med trenden där man ägnar mer resurser åt kroniska sjukdomar, snarare än åt akuta.
• Teledildonik är ett område som jag är lite förvånad över att det inte har växt snabbare. Intressant att se att Slashdong har tagit fram ett Arduino-kompatibelt kretskort.
• Cyber-krig är ju ett något som redan finns och används på extremt oroande och växande områden. Oklart hur mycket av krigföringen som tekniskt sett går över internet, och hur mycket som sker i militära delvis parallella nät, dock.

Ja, jag tror att jag har gjort min position klar i och med det ovanstående. Hoppas det kan leda till en intressant diskussion.

/Simon

IT och miljö - ett paradoxalt outforskat fält

I och med mina dubbla intressen och kompetenser -- humanekolog jämte omvärldsbevakare/analytiker angående IT och samhälle -- har jag länge intresserat mig för skärningspunkten mellan dessa två fält, miljö och IT. Denna punkt är såväl faktisk som intellektuell och det är slående, att oavsett om man vill ha reda på mera fakta eller börja förstå de komplexa samspelen tankemässigt, så finns det än så länge förvånansvärt lite att "gå på". Detta slår mig än en gång när jag läser en aktuell översiktsartikel i Nature. Eric Williams går där kortfattat igenom läget när det gäller fyra olika nivåer av miljöpåverkan från informations- och kommunikationsteknologi:

1. ICT infrastructure and devices
2. Applications
3. Effects on economic growth and consumption patterns
4. Systemic effects on technology convergence and society

Han konstaterar därvid: "The capacity to comprehend and manage the different system levels decreases as the system boundary increases, as the higher levels are complex systems." Och: "the implications of higher system levels ... are vastly more important than the direct impacts, despite receiving relatively little attention." Det betyder i klartext, att förståelsen av de verkligt genomgripande systemeffekterna av accelererande IT-användning och IT-utveckling är undermålig, fastän just dessa effekter är de allra viktigaste. Till yttermera visso får de ringa uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig? En ledtråd finns i Williams intressanta definition av "hållbarhet" ("sustainability"): "a societal reaction to human activities having global implications". Allt tal om hållbarhet är en fråga om en samhällelig reaktion. Utmärkande för hur människor i mer eller mindre ansvarig ställning reagerar på reella utmaningar är att de vill se resultat. Helst inom en viss valperiod eller ett visst budgetintervall. Det finns alltså ett starkt institutionellt och retoriskt tryck mot påtagliga och allra helst på något sätt mätbara åtgärder. Detta gäller även hur finansieringen av forskningsinsatser bäst motiveras. Att man inte vet något är sällan något bra argument när man söker forskningsmedel inom det här fältet; bättre då att säga något om vad som skulle kunna göras, som passar in i ovannämnda institutionella-retoriska tryck.

Problemet med detta sakernas tillstånd blir tydligt när Williams vidare påpekar: "the degree of quantification and certainty decrease with increasing system levels." Jag har nyligen apropå en helt annan fråga fäst uppmärksamheten på hur tokigt det blir om man fäster överdrivet stor vikt vid mätbarhet. Där handlade det om skolbetyg, vilket inte precis är någon exakt vetenskap. Men det är intressant att betänka varför just mätbarheten i skolbetygsfallet tillmäts så stor betydelse. Det är nämligen av exakt samma anledning som den intar förstaplatsen i all miljödebatt. Bara siffror biter. Inte faktiskt alla gånger, i relation till förståelsen av verkligheten, men retoriskt. Ett känt exempel på det från naturskyddsfronten, är att skyddet av hotade arter fick något politiskt genomslag att tala om först när man började använda begreppet biodiversitet, vilket i viss utsträckning lämpar sig för matematiska modeller grundade i kvantifierbara begrepp.

För säkerhets skull måste jag nu säga, att jag inte ser något fel med kvantitativt grundade vetenskapliga studier (eller tekniska/administrativa åtgärder på kvantifierad grund). Det vore mig helt främmande. Felet är att man tror att sådana studier är de enda som säger något om vad som verkligen händer här i världen. Och detta är fel därför att alla verkligt väsentliga avgöranden inför framtiden är kvalitativa, en fråga om omdöme, inte om mätbara indikationer. Om detta är riktigt -- och det är jag helt övertygad om -- så innebär den överdrivna tilltron till påståenden med siffror bakom sig, att man smiter från ansvaret. Det bäddar också för ohederlig och ovederhäftig sifferanvändning, givet det institutionella-retoriska trycket i denna riktning.

Vad gäller aktuella data angående IT/miljö bör den intresserade gå till Williams artikel för en översikt, med referenser. Här vill jag bara fästa uppmärksamheten vid hans övergripande slutsats:

Societal response to managing the environmental impacts of ICTs has focused on heuristics such as removing toxic materials, increasing recycling and improving energy efficiency. [...] following these heuristics has led to progress but has not solved the environmental challenges. In the future, managing the environmental problems facing ICTs will require a broader focus that considers life cycles, growth and technological progress. [min kursiv]

Utan att ta hänsyn till sådant som ekonomisk tillväxtpolitik och accelererande teknikutveckling kan man helt enkelt inte ens börja förstå de verkliga miljöeffekterna av IT, eller för den delen att förstå vilka samhällsförändringar med hjälp av IT som skulle kunna ha positiva systemeffekter. Och en sådan förståelse kräver, som Williams också påpekar, en genuint tvärvetenskaplig ansats. Vad som saknas här är än så länge adekvat teoribildning. Inte ens relevanta kvantitativa uppgifter kan tas fram så länge en sådan inte finns.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att eftersom tiden alltid är knapp i relation till forskningens möjligheter att producera "praktiserbara" resultat, så är det viktigt att driva och uppmärksamma konkreta projekt som går på tvärs mot konventionella synsätt och metoder. Här skulle jag vilja se kreativ lokal användning av öppna data och crowdsourcing i relation till miljömässiga utmaningar och problem. Vem vet vilka systemeffekter det kan få? En del kan ju bli positiva på riktigt. Och motivationen blir både personlig och kvalitativ på ett annat sätt än centraliserade strategier.

/Per

PS. Tack till Victor Galaz för tips om artikeln.

Positiv kritik - vem behöver det?

"Positiv kritik" -- låter det som en självmotsägelse? Kritik är väl något negativt, vet jag att många oreflekterat tycker. Betänk uttrycket "diskutabel". Vad lägger du i det? Mest ordagrant betyder det att något kan bli föremål för diskussion, att olika synpunkter kan vara motiverade, eller med andra ord: att något inte är bombsäkert. Men jag tror att de flesta uppfattar det som att det "diskutabla" är något som man bör undvika. Men varför? Därför att det betyder en social osäkerhet. Alltså låter man det "diskutabla" vara i fred och samlas i stället kring något "positivt" som alla kan känna sig överens om, ju vagare och subjektivt mera löftesrikt desto bättre. Men -- och det är ett stort men -- i slutändan kommer man ändå att drabbas av alla konsekvenser, inklusive en del av de faktiska möjligheter som man lät bli att diskutera. Därför behövs positiv kritik. Kritik som är positiv till ett generellt mål -- säg: att upprätthålla och stärka människors värdighet -- men som inte känner sig tvungen att bara tro på specifika medel för att uppnå det. Medel bör alltså helst alltid vara diskutabla. Och teknik är alltid ett medel, eller rättare sagt: teknik bör alltid vara ett medel. En lite hallelujaaktig, teknikoptimistisk konsensus behöver i så fall en sorts djävulens advokater, i längden för sitt eget bästa. Ty inte ens den mest inbitne teknikoptimist är väl en maskin?

Sådana här tankebanor sätts igång när jag läser en intervju med David Gelernter i The Economist, där han avslutar med att säga så här:

A lot of convenience and power could be gained, and a lot of unhappiness, irritation and missed opportunities avoided, if the industry thought about design, instead of always making it the last thing on the list. We need more people who are at home in the worlds of art and the humanities and who are less diffident in the presence of technology. There are not enough articulate Luddite, anti-technology voices.

Vad får en namnkunnig datalog att uttrycka sig på det viset? Skulle industrin behöva ludditer?? Det låter ju närapå vrickat, är jag säker på att många tänker. (Brasklapp: jag är inte luddit.) Yttrandet är förstås tillspetsat, så låt oss se på sammanhanget. Economist-artikeln presenterar Gelernter så här:

More than two decades ago, Dr Gelernter foresaw how computers would be woven into the fabric of everyday life. In his book “Mirror Worlds”, published in 1991, he accurately described websites, blogging, virtual reality, streaming video, tablet computers, e-books, search engines and internet telephony. More importantly, he anticipated the consequences all this would have on the nature of social interaction, describing distributed online communities that work just as Facebook and Twitter do today.

Här har vi alltså en person som har tänkt före (aldrig en särskilt kul sits). Flera av hans idéer var kommersiellt gångbara och snoddes av Apple. Resultatet blev en patenttvist som avgjordes i det bolags favör som först tagit upp Gelernters idéer (ett av de största skadestånden i amerikansk historia, men saken har nyligen rivits upp igen). Som artikeln påpekar ligger det en särskild ironi i detta, då Apple ju är det IT-företag som framgångsrikast förverkligat Gelernters tanke om design som första punkten på agendan. Det verkligt intressanta med Gelernter är dock hur djupt han tänker på innebörden av begreppet "design", alltså vad som får honom att efterlysa fler "ludditer" (här= icke teknikbländade humanister) i industrin.

Om det är något som utmärker humanister och samhällsvetare så är det att de florerar som mest, eller bäst, kring det som är "diskutabelt". De är -- i sina bästa stunder -- proffs på det som tekniker, utvecklare och dem närstående entreprenörer är absolut sämst på: att ta ett steg tillbaka och reflektera över den vidare innebörden i vad man håller på med. Det vore också för mycket begärt att de teknikcentrerade grupperna skulle göra detta; det är inte deras roll. Men deras roll är inte heller hela samhället, hur mycket den än haussas upp i den ekonomiska utvecklingens namn. Samtidigt ställer deras arbete till med saker som inte är tekniska till sin natur, vilket är Gelernters poäng. Alltså borde man idealt sett kunna vända på steken och låta kritiken, den vidare synen, det "diskutabla" (här=design) få en mera avgörande roll i utvecklingsprocessen. Då skulle samhället, människorna, inte hela tiden behöva drabbas av konsekvenser utan också kunna medverka mera aktivt och direkt till sitt eget (om)formande.

Måhända är det också en särskild ödets ironi att Gelernter var en av Unabombarens, Ted Kaczynskis, offer. Han överlevde ju, men fick bestående skador i ena ögat och handen. Kaczynski är urtypen för en radikal (neo)luddit -- läs hans Technological Slavery så förstår du varför -- och när jag läser den här intervjun kan jag inte låta bli att tänka, att Gelernter också verkar höra till dem som tar honom på tillräckligt stort allvar för att inse, att Kaczynski har vissa poänger men drar fel (eller opraktiska) slutsatser. Det teknologiska samhället behöver inte, kan inte tillintetgöras men det kan, måste kunna vägledas. Ty om det inte vägleds, av människor i människors intressen, då kommer det att ta över i sina egna intressen. Denna trend är redan oroande stark men problemet med det är inte att detta inte uppmärksammas (Terminator är ju närmast en kulturell ikon), utan att så få konstruktiva, inte enbart hallelujapositiva synpunkter har något större genomslag än så länge. Den alltmer autonoma teknikutvecklingen vinner då på sin egen planhalva -- "by default", så att säga.

Och här, i relation till teknikens autonomi, kommer Gelernters nya utmaning:

One prediction in “Mirror Worlds” remains conspicuously unfulfilled: his vision of cyberspace seething with billions of intelligent software agents working on behalf of their human masters. They might monitor news feeds, track local-government decisions or keep an eye on people’s health via digital sensors. “I want the state of each hospital patient to be watched by a million agents,” says Dr Gelernter. “We can create a software agent for a particular rare combination of circumstances that happens only once every 1,000 years but happens to you.” The technology exists, he says, “but our Mirror World is uninhabited. It’s like a forest with nothing living in it.”

Va!? kan den som följt tankegången ovan gärna utbrista. Jag tycker mig dock förstå hur det hänger ihop, utan att därför vilja lägga några ord i munnen på Gelernter. På Infontology har vi på senare tid börjat nysta i liknande tankebanor i det vi hittills skrivit om börsrobotar. Vad det handlar om är att tänka så visionärt man bara kan -- varför ska människor göra det maskiner gör bättre? -- och sedan utforma ramarna för maskinvärlden, den artificiella ekologin, medvetet. Utan att bländas.

/Per

PS. Apropå det här temat, jämför gärna med inlägget Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt".

Intresse: Hur tänker programmerare?

Jag försöker copy/paste-programmera för att kunna använda Google public data explorer på ett smidigare sätt. Det slutar med att jag försöker förstå koden, men inte kan greppa den, kanske främst för att jag inte kan skilja ut det formella/arbiträra från det som faktiskt betyder något. (Den som gillade matte kan tänka på den distinktionen som att först tycka att dx/dy i integralerna bara är som en trollformel, och sen plötsligt förstå att det faktiskt är förändringen i x delat med förändringen i y.)

När jag ser en bit xml i dspl -- dataset publishing language -- eller en bit kod i Apps script, som Google använder bland annat för docs, så är det mestadels nonsens för mig, som trollformler, eller svarta lådor. Det konstiga är att man kan få de svarta lådorna att funka genom att sätta ihop dem och pröva -- oftast är det ofarligt, det finns felhanterare som tar hand om mina taffliga hopklippningar.

Jag förstår att jag behöver "skapa" vissa saker -- men varför måste jag sätta nånting till att peka på kalkylarket där jag redan är? Om jag måste peka på kalkylarket, varför måste jag inte också peka på Google -- nej, det kan jag ta för givet. I dspl måste jag tala om för systemet vad ett år är -- ett år är en utvidgning av tid, ett procenttal är en utvidgning av kvantitet. För att jag ska kunna ange SCBs koder för kommuner som nyckel i tabellerna behöver de bli en utvidgning av "entity:entity", en ontologisk dans på stället.

Också när det gäller vårt arbete med börsrobotarna blir det programmerarnas sätt att tänka som styr mycket av vad visionen för våra autonoma mjukvarande hjälpredor skulle kunna bli. Jag har varit i kontakt med en hel del programmerare/utvecklare som varit ganska mycket som den ursprungliga formen av frimurare -- män som åkt land och rike runt, utfört sina riter och skapat en mjukvarukatedral, och sen dragit vidare och lämnat de lokala invånarna att bygga vidare. Om det är "fantasin som sätter gränser" för vad man kan göra med programkod så tror jag det finns gränser för själva fantasin -- olika kulturer hos olika programmerargillen. De som skapar börsrobotar har en speciell kultur.

Till slut twittrade jag ut mitt intresse för programmerar-tänk, och fick intressanta svar. "Skulle vilja läsa nåt bra om hur programmerare *tänker* när de bygger upp digital infrastruktur. Vad är ett stort "monument" i kod?"

Crowd + skatt, hur går det?

Uppdaterad 28 nov efter att Smålandsposten ändrat rubriken på artikeln där jag uttalar mig. Tack.

Uttalar mig idag i Smålandsposten om ett nytt projekt där man kombinerar crowdfunding med skattefinansiering. Jag twittrade lite med Smålandsposten igår, vilket ledde till att en av deras reportrar ringde upp.

Är definitivt positiv till crowdfunding, och har deltagit i projekt på både Kickstarter, Indiegogo och Kiva, men är lätt avvaktande till att kombinera crowdfunding med motfinansiering med skattemedel.

I vanlig infontologisk anda vill jag att man ska väga fördelar mot nackdelar, och jag svarade uppriktigt på reporterns frågor om möjliga negativa sidor med den här formen av projekt, dvs att det är underligt att låta ett projekt som får mycket crowd-pengar också få mycket offentligfinansiering. Jag tycker att mitt uttalande avspeglar det jag tycker, men att rubriken är sådär modernt ruttet vinklad. Vem är det som göder den redaktionskulturen, egentligen? Och vem är det som gillar den?

Rubriken "Det blir ett populistiskt sätt att bedriva kultur" svarar mot en del av det jag sa, men är en extremt dålig sammanfattning av min ståndpunkt. [Rubriken ändrades sen till "Kvaliteten ska avgöra". Den svarar ju mycket bättre mot det som diskuterades!]

Samtidigt blir jag förvånad över dagens vilsna användning av skattemedel, och jag uttrycker också det -- skattemedel ska ju delas ut efter en kvalitetsbedömning av kulturyttringen, inte efter att så och så många av kulturutövarnas fans satsar pengar.

Jag skulle gärna diskutera den här formen av kulturfinansiering lite mer, och gärna föra in "kultursponsring" i allmänhet i sammanhanget. Jag har svårt att se att det här är något annat än en mikrobetalningsform av kultursponsring. Jo, förresten, det finns en skillnad till -- om allmänheten ska vara med och betala för kulturen på det här sättet blir det ju med redan skattade pengar, vilket man bör ta hänsyn till när man räknar på en rimlig grad av motfinansiering.

Smålandspostens huvudartikel.

Ett relaterat seminarium på Internetdagarna som jag inte sett.

/Simon

Efter "The Black Swan"

Vet inte om det kan kallas en recension i vanlig mening, men jag vill gärna dela med mig av det jag tyckte var viktigt med Nassim Nicholas Talebs bok The black swan från 2007. (Köp nya upplagan från Adlibris.com) Använd inlägget för att avgöra om du vill läsa hela boken.

Talebs bakgrund från Libanon utgör ett intressant inslag både personligt och idémässigt. Det finns också en riktigt odräglig stroppig sida av boken eller författaren som man måste ta sig över för att komma igenom.

För mig var lösningen att läsa aforism-samlingen The bed of procrustes (Adlibris) för att förstå just hur stroppig och självgod Taleb är. Men liksom den på många sätt extremt jobbige Kevin Kelly kan skriva en extremt bra och samtidigt urkass bok (What technology wants) så har den jobbige Taleb presterat en bok som det finns mycket att hämta ur.

Nu till vad:

Den fiktiva mätbarhetens frukter

I serien "Tävlingen om eleverna" rapporterar Sydsvenskan idag om en trend mot å ena sidan högre skolbetyg och å andra sidan sämre kunskaper, alltså: samtidigt som medelbetygen ökar så sjunker den kunskapsnivå som dessa antas representera (se också här). Orsaken verkar vara konkurrens om eleverna och det är mest märkbart på gymnasienivå. Med dagens utbredda nonchalans vad gäller verklig kunskap och verklig förståelse är detta inte ett dugg förvånande, skulle man kunna säga. Men ett sådant lite kverulantiskt yttrande missar poängen med fenomenet.

Sanningen ryms snarare i denna mening: "Konkurrens på en marknad ska i teorin leda till att kunderna i högre grad får sina önskemål tillgodosedda." Problemet ligger inte i konkurrensen, utan i önskemålen och det system som underblåser dessa önskemål. Vad är då elevernas önskemål när de söker till/går på en gymnasieskola? Höga betyg är en viktig faktor. Om du blir varse att du kan få högre betyg med mindre ansträngning på ett ställe än på ett annat så väljer du förmodligen det förra. Men det förutsätter förstås att det finns en informell "policy", på tillräckligt många skolor, att eftersträva "generösare" betyg. Och så tycks verkligen vara fallet: "Var femte lärare har pressats att sätta högre betyg än eleven är värd. Det visar en undersökning som Lärarnas riksförbund har gjort." Och: "Påtryckningar är vanligare i kommuner där det finns många friskolor, eftersom konkurrensen är större." Slutsatsen tycks då bli: Det är konkurrensen som är boven. Men det tror alltså inte jag. Felet är vad man, i så fall, konkurrerar om. Det är betygen som är boven.

Och här är varken grundskola eller gymnasium de enda kålsuparna. På universiteten råder sedan länge, särskilt i mera kvalitativt inriktade ämnen (humaniora, samhällsvetenskap) men inte bara där, en motsvarande tendens att vara "snäll", eftersom institutionernas resurser är bundna till något som kallas "genomströmning". Ställer man för höga krav minskar antalet godkända examinationer och institutionen får mindre pengar. Om gymnasierna "levererar" studenter som kommer in på universitet och högskolor tack vare generösa men missvisande betyg, så innebär det förstås att man nästan tvingas sänka nivån även på eftergymnsiala utbildningar. Det blir en nationellt självförstärkande effekt som nu tydligen nått alarmerande proportioner.

Jag skulle säga att den fundamentala orsaken till alltihop är att man i alla led och på alla nivåer fäster större vikt vid en ytlig och nu närmast fiktiv mätbarhet än vid innehåll och faktisk kompetens. Samma trend yttrar sig inom andra samhällssektorer som "kvalitetssäkring", standardiserad "certifierng" och allsköns kvantitativa "utvärderingar". På detta sätt kan man konstruera en bild av att man gör något som kan visas upp i form av till synes jämförbara siffror. Allt i någon sorts abstrakt effektivitets namn. Det egentliga innehållet, det substantiella värdet, det mänskliga eller verkliga syftet med verksamheterna kan inte fångas in i dessa termer och tenderar därför att försvinna ur blickfältet och snart har vi kanske inga ord för att tala om det ens.

Vad man i utbildningsvärlden skulle kunna göra för att råda bot på de här avarterna av en tilltagande pseudobildning, är att avskaffa betygen och införa genuint krävande inträdesprov på högre nivåer (gymnasium och universitet/högskola). Det skulle leda till ett helt annat fokus. Man skulle bli tvungen att fokusera på faktiska prestationer, utifrån de kriterier man sätter upp, vilka -- för att inte göra ett nytt misstag -- skulle behöva vara jämförelsevis stränga. Då skulle skolorna konkurrera om vem som levererade de kunskaps- och färdighetsmässigt starkaste eleverna. Och innan något sådant skulle vara möjligt över huvud taget, skulle man bli tvungen att tänka igenom vad man verkligen behöver kunna i olika ämnen. (Det bestämmer de som kan.)

Men så kommer det inte att bli. Nuvarande former kommer att fortsätta och eftersom verkligheten obevekligen sållar i vilket fall som helst, så kommer denna sållning i stället att ske i ett senare led, i form av mindre kvalificerade medborgare, mindre konkurrenskraftig arbetskraft. Allt medan man inbillar sig att man har ett "bra" utbldningssystem.

/Per

Tintin-skissen

Det är något magiskt över Tintin, vartenda streck känns som att det sitter på det enda möjliga stället. Det är för mig en av de få serier där det känns som att jag tittar genom rutan in i en verklig händelse. Ett klart fall av "suspension of disbelief".

När jag för något år sen upptäckte att Artcurial regelbundet har auktioner där de ropar ut serieteckningar drömde jag om möjligheten att köpa en originalteckning till en serieruta, men inte förrän idag när jag fick katalogen till den dedicerade Hergé-auktionen 26 november slog det mig hur speciella skisserna är. Som det här bladet med några studier till Det svarta guldet.

Har man läst albumet många, många gånger känner man genast igen rutan där Abdallah biter Tintin i handen. Skisserna är väldigt långt från de exakta teckningarna i albumen, men kanske är det även i skissen så att varje streck sitter på det enda möjliga stället… :-)

/Simon

Är människan allt oftare den svagare länken?

Vilken är den svagaste punkten när man ska stjäla en bil? Hittills har det varit låset, men nu är det människan. En TT-artikel beskriver problemet med det ökade antalet "bilrån", där rånarna ger sig på bilens ägare för att komma åt nyckeln.

Självklart är det viktigt att göra bilarna säkra på olika sätt, men när man designar säkerhetslösningar borde man i större utsträckning ha hela systemet [bil+människa] i åtanke.

Om man ska jämföra med digital teknik kan man dra paralleller till "social engineering", den ädla konsten att just utnyttja att människan allt oftare är den svagaste punkten i ett säkerhetssystem. För den som är sugen på att läsa om social engineering kan jag rekommendera historien om hur det egentligen gick till när Paris Hiltons mobil hackades.

Social engineering är ju lite annorlunda jämfört med bilrån, men grunden är densamma: när det tekniska systemet i sig blir säkrare blir det lönt att ge sig på användaren…

Om man ska resonera i termer av "värde" så är det oftast en självklarhet att värdet av en människa alltid (nästan per definition) är större än värdet på en bil, men man skulle kunna säga att designern av bilens låssystem oavsiktligt tillskriver bilen ett större värde än människan, eller?

/Simon

Den artificiella ekologin -- dags att ta den på allvar

Vad handlade vår artikel i SvD igår om egentligen? Om börsrobotar, på ett plan, men mest som ett aktuellt exempel. Man bör som tidningsläsare också ha klart för sig att varken rubrik eller ingress sällan är artikelförfattarens, inte heller i detta fall. I det här inlägget ska jag utförligare utveckla vad det var vi ville peka på. Artikelns centrala påståenden är dessa:

* En allt större del av börshandeln sker automatiskt, utan mänsklig inblandning; mänskligt beslutsfattande ersätts av maskiner.
* De maskinella och mänskliga besluten är delar av världsomspännande tekniska system.
* Dessa delvis integrerade system och deras olika delar (av vilka börshandeln är en) utgör en artificiell ekologi.
* Intelligenta algoritmer prövar sig fram i den artificiella ekologins skiftande datarymder.
* Vad som händer i dessa datarymder kan inte antas reagera som man tror eller vill på regleringar.
* Allt fler samhällsfunktioner fylls på detta sätt.
* Dessa system blir alltmer självreglerande och direkta mänskliga ingripanden utgör, som sagt, i princip delar av systemen i den mån de inte blir helt onödiga, överflödiga från systemsynpunkt.

Artikelns kärna är med andra ord inte börshandeln i sig, utan börshandeln som ett medialt aktuellt exempel på en generell trend. Ovanstående påståenden är inte något science fiction-scenario, utan faktisk verklighet. Det är bekymmersamt att samhällsdebatten i allmänhet inte alls tycks kunna ta detta till sig, delvis beroende på att sedvanliga begrepp från ekonomi, politik och samhällsvetenskap inte kan hantera den här sortens sakförhållanden. Det är hög tid att börja inse, att mänskliga beslut bara är en del av den nuvarande samhällsekologin och att denna del kan reduceras ännu mera, om vi inte medvetet hävdar och "bygger in" dess betydelse. Då gäller det att verkligen förstå när den har någon väsentlig betydelse och varför.

Att tala om ekologi här betyder, såsom påpekats på ett tidigt stadium här på Infontology (och ännu tidigare i denna artikel från 1993), att en "andra natur", en alltmer självständigt fungerande artificiell värld har tagit form. Dess utbredning kan numera visualiseras på ett slående sätt. Det är en "egen" värld utöver den gamla vanliga, handfasta världen och villkoren där är radikalt annorlunda dem vi är vana vid på ett normalt, mänskligt plan. Den digitala världen är nära förbunden med den gamla vanliga världen på ett sätt som håller den i bakgrunden, under ytan. Det gör att vi knappt märker den till vardags och följaktligen lever många i villfarelsen att allt är ungefär sig likt. Men dess effekter på den gamla vanliga världen håller nu på att bli mycket kännbara. För några dagar sedan publicerades en e-bok av två M.I.T.-forskare med titeln Race Against the Machine. I en artikel om boken i New York Times framhålls det att "automation is rapidly moving beyond factories to jobs in call centers, marketing and sales — parts of the services sector, which provides most jobs in the economy." Och W. Brian Arthur vid Santa Fe Institute skriver om denna "andra ekonomi" som om den faktiskt är just en "andra natur", en egen ekologi:

If I were to look for adjectives to describe this second economy, I’d say it is vast, silent, connected, unseen, and autonomous (meaning that human beings may design it but are not directly involved in running it). It is remotely executing and global, always on, and endlessly configurable. It is concurrent—a great computer expression—which means that everything happens in parallel. It is self-configuring, meaning it constantly reconfigures itself on the fly, and increasingly it is also self-organizing, self-architecting, and self-healing.
These last descriptors sound biological—and they are.

En annan skribent, Martin Ford, ägnar boken The Lights In the Tunnel: Automation, Accelerating Technology and the Economy of the Future åt att belysa de möjliga konsekvenserna av att fler och fler jobb sköts bättre (rent funktionellt) av maskiner. En generell trend är att framför allt specialiserade tekniska/intellektuella jobb och många serviceyrken kommer att ersättas av maskiner i allt högre utsträckning. Framtidsjobben är sådant som snickare, målare och fordonsmekaniker snarare än till exempel radiolog eller kundservicearbetare.

Jag slås gång på gång av hur upprört människor plötsligt reagerar när de blir varse någon av den artificiella ekologins effekter, utan att de förstår något av bakgrunden. De känslomässiga (negativa) reaktionerna på att vi i SvD-artikeln pekar på börsernas alltmer automatiserade karaktär, påminner om när ICA för tre år sedan började med sin automatiska, individualiserade marknadsföring: "det känns snuskigt" hette det då. Om börsrobotarna heter det, till exempel, i en av kommentarerna till vår artikel: "kan det bli mera fel än med de idiotiska metoder för börshandel som nu förekommer!?!"

Den här naiviteten, som oftast har sin grund i otillräckliga och inaktuella kunskaper, jämte oanvändbara begreppsapparater, hotar att omintetgöra adekvata reaktioner och åtgärder, ty den är inte begränsad till gemene kommentator på dagstidningarnas webbsidor. Därmed inte sagt att upprördheten som sådan är missriktad, nödvändigtvis. Den är ju en reaktion på något som man plötsligt börjar ana har hänt och som man inte gillar, om än av oklara skäl. Men just skälen till upprördheten behöver bli medvetna och uttryckas öppet och tydligt, i relation till adekvata kunskaper. (Och denna medvetenhet borde inte vara så senfärdig som den hittills har varit, särskilt inte i ett tekniskt ledande land som vårt.) Sedan kan man diskutera på vilka grunder mänskliga värden kan hävdas, om de har fog för sig. Om det problemet handlar bland andra dessa tidigare inlägg:

Vad vill (bör) du inte lämna över till någon maskin? Och varför?

Mekaniska och mänskliga värden

Programmera eller programmeras

/Per

"Har någon frågat börsrobotarna vad de vill?"

Vi har skrivit en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet om förutsättningarna för att reglera algoritmhandeln. Förutom det som står i artikeln kan det vara relevant att relatera till några olika teman vi har tagit upp tidigare:

• Det är ibland intressant att göra ett perspektivskifte och se på omvärlden även med artificiella agenters ögon. Simon propagerade för det i sitt föredrag på Internetdagarna för precis ett år sen. Robotpartiet visar på ett ganska underfundigt sätt hur man sätter fingret på mänskliga relationer genom att prata från en robots perspektiv. Och i Slate fanns det nyligen en rolig kolumn om hur maskinerna sörjer att Steve Jobs nu blivit "bio-expirerad".
• Att vi lever i eller nära en "digital ekologi" är ett av de viktigaste temana för Infontology. Här är Pers inlägg i ämnet från 2003. I McKinsey Quarterly från oktober skriver W. Brian Arthur om "den andra ekonomin" som en autonom digital ekonomi som agerar mer eller mindre självständigt vid sidan av det vi ser som den primära ekonomin. (Här har någon lagt upp en pdf.)
• Vår rubrik innan det blev som det blev hos SvD var just "Har någon frågat börsrobotarna vad de vill?" och det är en metod som egentligen inte är begränsad till autonoma agenter av börsrobotars slag. Man gör så inom användarcentrerad design när man skapar en fiktiv "persona" som man använder som substitut för målgruppen, och den personan kan man "fråga" saker om systemet som designas. Ryska schackspelare lär också använda metoden att "fråga" sina schackpjäser vad de vill -- exempelvis om de känner att de står på rätt ställe på brädet.
• Vill man läsa mer om algoritmer som tävlar med varandra rekommenderas Axelrod's bok "The evolution of cooperation" (från 1984!) Lite mer aktuell diskussion här.

Lite länkar som inte kom med i artikeln:

Finansinspektionens rapport från 2009 (pdf)

Vår diskussion om börsmäklarnas nya roll

Finansinspektionen om regleringar av börsrobotarna (Ny teknik)

Artikel från SvD med roliga citat från SEBs Annika Falkengren, bland annat detta: "Tanken var inte heller att vi skulle styras av datorer och att allt skulle handla om att vara så fysiskt nära börsen som möjligt med någon konstig sladd"

Inlägg om vad som är felet med robothandeln.

/Simon och Per

 

Framtiden är inte vad den borde vara

"...men det fanns en paradox i hjärtat av det moderna projektet redan från början, i det att reaktionen [mot det] var både utopisk och nostalgisk" skriver Jonas Andersson i efterordet till hans och Eric Schüldts bok Framtiden (s 127). Han nämner också det "ofta nostalgiska kynne som tider av hastig teknologisk förändring verkar föra med sig" (s 128). Det där skulle kunna vara en koncis beskrivning av det intryck läsandet av boken lämnar efter sig: nostalgisk reflektion, med en störande biton av uppgivenhet och en sorts negativ utopi som inte är en dystopi, utan mera ett tomrum: "framtiden var på väg bort från jorden för att aldrig mer återkomma" (s 117).

Var det detta författarna ville uppnå, att förmedla en sorts kritiskt kunnig och sakligt väl förankrad leda? "Länge trodde jag att framtiden var ljus" inleder Schüldt. "Jag var en av de frälsta." Den religiösa undertonen finns där från första sidan; det är en troende som känner sig sviken på något sätt och nu vilset försöker förstå vad som var och blev fel. Det är med andra ord en mycket personlig bok, det här, och på det planet kanske mest Schüldts. Anderssons efterord är mera distanserat konstaterande och beskrivande.

Jonas, som jag lärt känna under ett flertal diskussioner på tu man hand det senaste året, har flera gånger sagt mig att Infontology varit en icke oviktig inspiration för hans del, när Framtiden skrevs. Och jag kan definitivt känna igen ett flertal teman härifrån, vilket gör att inte bara idéerna utan också själva boken träffar något personligt hos mig. Vad som följer är därför inte så mycket en recension som en reaktion.

Boken handlar om ett "du" som står för den Sant Troende Internetfantasten vilken börjat få kalla fötter, ungefär som Bill Joy, Jaron Lanier eller Douglas Rushkoff, fastän lite mera normalsvensk på något sätt. Den ytterst distanserade berättaren (vem kan det vara? Gud?) beskriver hur "du" först "är övertygad om att den stora maskinen kommer att rädda dig" (s 17), den där lovande världen "i ständig cirkulation där det viktiga var att maskinen aldrig stannade" (s 19). "Ni var konstant uppkopplade och er plikt var att kontinuerligt uppgradera, att följa det löfte som framtiden bar på. Snabbare, bättre, mindre friktion, mer interaktivitet!" (s 20, kursiv i original). Men i verkligheten gömmer sig bakom detta löfte en krassare verklighet: "Det du inte ser är de enorma kugghjul som snurrar genom den moderna världen. Även du är en liten kugge" (s 23).

Kugghjul låter gammaldags, men nu lever vi väl i en dynamisk nätverksvärld? Nej, bara på ytan, hävdar berättaren och inser så småningom också "du": "Den hypermoderna tekniken fanns i själva verket inte bara sida vid sida med den gamla, den var även direkt beroende av den" (s 34). Internet är i grund och botten en lika fysisk och lika sårbar infrastruktur som någon järnväg eller något avloppssystem, kanske till och med mera sårbar. Är det klokt att bygga alla framtidsförhoppningar på det? Det är en fråga som går igen genom hela boken och ett nekande svar tas mer eller mindre för givet. Jag har här svårt att se, att författarna tillräckligt starkt skiljer mellan internetvärlden såsom faktiskt existerande fenomen (vilket av föga klargörande skäl gestaltas som en Pyramid), å ena sidan, och de förhoppningar som knyts till den, å den andra. När man blir varse den digitala världens baksidor och svagheter och känner sig (be)sviken, finns det därför, på bokens premisser, egentligen inget annat alternativ än att lämna den -- och det är precis vad "du" gör. (Fegis.) Och sedan slutar boken med en lämplig katastrof och mänskligheten är mer eller mindre tillbaka på ruta ett, i ett tillstånd av "brist". "De tvingas överge omättligheten" (s 118).

Förra veckan skrev jag, i ett inlägg apropå en debattartikel av Katarina Bjärvall, att en diskussion som implicerar att "vi borde inte vara så uppkopplade", eller "vi borde inte ha smartphone allihop" är helt meningslös. De reflektioner som finns i Framtiden känns inte (riktigt) lika meningslösa, ty här får man också veta en del som säkert inte alla har tillräckligt klart för sig, om det fysiska internet till exempel, och författarna lyckas även ringa in det kanske allra mest centrala intellektuella, etiska och existentiella problemet -- strävan efter allomfattande mätbarhet: "Invånarna i pyramiden såg sig själva som fria, friare än någon varit förut, men deras frihet var reglerad av pyramidens mätapparatur" (s 95). Men min personliga reaktion är ändå lite "jaha?" och jag tror det beror på att Framtiden inte handlar om det den först verkar handla om. Den handlar om frågan om mening, och den frågan relaterar till den digitala världen endast i den mån denna är föremål för en kvasireligiös vurm. Det är bara vissa som drabbas specifikt av den sjukan; de flesta andra drabbas bara av konsekvenserna av den faktiska utvecklingen. Det är som jag ser det kontraproduktivt att skylla dessa konsekvenser på digitaliseringsmöjligheterna; det handlar om hur dessa utnyttjas och förverkligas, inte om att de finns.

Framtiden har til syvende og sidst alltså mindre med själva den digitala världen att göra och mera med oss själva. Frågan är vad vi ska göra med den magiskt, mystiskt, religiöst färgade och tydligen alltmer akuta nostalgi, som tycks vara oundviklig för praktiskt taget alla känsliga människor i den moderna, postmoderna och hypermoderna världen. Känslan av besvikelse, av svikna förhoppningar går djupt, för de flesta när ekonomin inte fungerar som den borde snarare än på grund av digitaliseringen. Jag tror att vi lite till mans behöver våga konfrontera oss med den där vilsenheten och ge den ett namn. För Eric Schüldts del, och många fler med honom, undrar jag om det inte går hän mot en augustinsk insikt: "Du giver beständighet och säker trygghet. Ty Du, o Herre, har skapat mig till Dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i Dig."

/Per

Mysterium och förnuft kontra rationalism

[Detta inlägg är en reviderad version av en text som tidigare publicerats på en annan, ej längre existerande blogg. Det kräver en hel del koncentration, är jag rädd :-)]

Evolutionsbiologen numera populärvetenskaparen Richard Dawkins och filosofiprofessorn Daniel C. Dennett är något av ett radarpar när det gäller antireligiös argumentation och propaganda i dagens internationella mediemiljö. Av de två är tvivelsutan Dawkins den vassaste och mest effektiva. De kom ut med varsin bok i ämnet ungefär samtidigt -- The God Delusion (Dawkins) och Breaking the Spell (Dennett). Jag recenserade dem i Sydsvenskan då det begav sig. Faktum är att jag har följt alla deras respektive arbeten så länge (jag köpte The Selfish Gene när den var ny, 1976) att de intellektuellt känns som gamla bekanta av det mera gedigna slaget. Dawkins har jag faktiskt träffat en gång, men inte Dennett. Med tanke på min egen, skenbart motsägelsefulla, bakgrund av långvariga studier av och undervisning om såväl evolution som religion, är de här två naturligtvis särskilt intressanta. De går till verket inte bara med sedvanlig liberalt inspirerad religionskritik i upplysningsanda, utan också med relevanta vetenskapliga rön. De senare tycks mig Dennett begagna bättre än Dawkins.

Kulturarv är det som har ett värde -- vem skapar det?

[Det här är ett långt och komplext inlägg, så se gärna till att du har tid och ro och är koncentrerad -- om det nu skulle väcka ditt intresse.]

Potentiella minnesnycklar

”Ett framgångsrikt kulturarvsarbete måste integreras i andra breda samhällsfrågor” skriver Rolf Källman i en debattartikel. Utan att analysera närmare vad Källman avser med den formuleringen just där, så är det lätt att hålla med om detta som ett allmänt väsentligt påstående. "Kulturarv" är inte vad som helst; allt tal om det berör hela samhället, särskilt på lång sikt. Men vad är det då? Om man går till det departement som har en särsklid roll här så heter det, med departementsskekreterare Fredrik Linders ord:

Kulturarvet kan vara både materiellt och immateriellt. Det kan röra sig om allt från fysiska miljöer, kulturminnen och arkiv- och föremålssamlingar till berättelser, traditioner, föreställningar och konstnärliga uttryck som överförs från generation till generation. Namnet på platsen där vi bor, fornlämningar, dokumenterade minnen av hur dagens mångkulturella samhälle växt fram, industrihistoriska miljöer, torp och herresäten, eller varför inte en klassisk operaföreställning, en målning av Sigrid Hjertén eller ett recept ur Hagdahls kokbok från 1879? Detta är några få exempel på vad som kan betraktas som delar av kulturarvet. När vi talar om kulturarvet i bestämd form innefattar begreppet en mångfald av kulturarv.
Kulturarvet består av minnesnycklar och representerar mänskliga erfarenheter. Det viktigaste vi kan lära oss av kulturarvet handlar kanske om hur människor levt sina liv under olika tider och under olika omständigheter. Den kunskapen har potentialen att också lära oss något om våra egna liv, om hur samhället som helhet har utvecklats och kanske också något om framtiden och dess möjligheter.

Vad är det viktiga här? Sakerna? Platserna? Byggnaderna? Texterna? Ja, de är viktiga, på samma sätt som allt som har givits fysisk gestalt är viktigt för att peka på något, för att möjliggöra något. Men om det inte pekar? Vad krävs för att det ska kunna peka? Det centrala är inte bara sakerna, utan det som sägs i dessa satser: "Kulturarvet består av minnesnycklar och representerar mänskliga erfarenheter; det har "potentialen att också lära oss något om våra egna liv". Hur upprätthålles och vidareförs denna potential, tillgången till dessa minnesnycklar? Genom att tillgängliggöra digitala representationer av fysiska föremål på våra muséer, i våra arkiv?