Infontology

Vart är teknikens evolution på väg?

Kevin Kelly har fortsatt sitt utforskande av teknikdeterminismen, alltså ifall tekniken i sig har en riktning dit den utvecklas, och i så fall vilken riktning detta är.

Det är en komplex frågeställning, men jag tycker väl ändå att Kelly gör en rätt bra insats i ett välskrivet inlägg, där han efterfrågar verktyg för att kunna på något sätt säga vilka delar av teknikutvecklingen som är oundvikliga, och vilka vi skulle kunna påverka.

Where is the source for the wisdom to discern the difference between the inevitable stages of technological development and the volitional forms that are up to us? What we would really like is a technique which makes the inevitable obvious.

I think that tool is our awareness of the technium's long-term cosmic trajectory. By placing technology in the context of a natural extension of biological evolution rising from the big bang, we can perceive how those macro imperatives play out in our present time. In other words, technology's inevitable forms derive from the dynamics that characterize all extropic systems — the dozen or so attributes I describe as "what technology wants." These are: an increase in complexity, diversity, specialization, efficiency, consilience, socialization, structure, ubiquity, opportunity, beauty, sentience, and evolvability. All these values are increasing on average in sustainable systems like life, evolution, and the technium.

Kelly ger ett roligt exempel på hur vidden på två hästars bakdelar styrde en del av designen på rymdfärjorna -- via romarnas vägbyggen och de första järnvägarnas spårvidd!

Förutom Kellys bidrag kan jag rekommendera en titt på Mick och Fourniers artikel "Paradoxes of technology" från 1998, som går in på hur tekniken hjälper oss och hindrar oss på samma gång:

• Control/chaos -- Technology can facilitate regulation or order, and technology can lead to upheaval or disorder
• Freedom/enslavement -- Technology can facilitate independence or fewer restrictions, and technology can lead to dependence or more restrictions
• New/obsolete -- New technologies provide the user with the most recently developed benefits of scientific knowledge, and new technologies are already or soon to be outmoded as they reach the marketplace
• Competence/incompetence -- Technology can facilitate feelings of intelligence or efficacy, and technology can lead to feelings of ignorance or ineptitude
• Efficiency/inefficiency -- Technology can facilitate less effort or time spent in certain activities, and technology can lead to more effort or time in certain activities
• Fulfills/creates needs -- Technology can facilitate the fulfillment of needs or desires, and technology can lead to the development or awareness of needs or desires previously unrealized
• Assimilation/isolation -- Technology can facilitate human togetherness, and technology can lead to human separation
  
• Engaging/disengaging -- Technology can facilitate involvement, flow, or activity, and technology can lead to disconnection, disruption, or passivity

Och liknande tankar återfinns i en text av Neil Postman om teknikförändringar, som jag tror också är från 1998. Jag citerar bara sammanfattningen, men man bör läsa själva texten för att förstå hur de olika stegen fungerar:

And so, these are my five ideas about technological change. First, that we always pay a price for technology; the greater the technology, the greater the price. Second, that there are always winners and losers, and that the winners always try to persuade the losers that they are really winners. Third, that there is embedded in every great technology an epistemological, political or social prejudice. Sometimes that bias is greatly to our advantage. Sometimes it is not. The printing press annihilated the oral tradition; telegraphy annihilated space; television has humiliated the word; the computer, perhaps, will degrade community life. And so on. Fourth, technological change is not additive; it is ecological, which means, it changes everything and is, therefore, too important to be left entirely in the hands of Bill Gates. And fifth, technology tends to become mythic; that is, perceived as part of the natural order of things, and therefore tends to control more of our lives than is good for us.

Man kan själv placera sin uppfattning om teknikdeterminism på skalan som löper från påverkbarhet till att teknikens evolution inte kan hejdas -- vad är din uppfattning? Vad krävs för att vi ska kunna styra samhället mot en utveckling där vi kan bli lyckligare än om vi inte försöker förändra utvecklingen, och är det alls önskvärt att försöka styra?

/Simon

Prenumerera på någons puls -- äntligen!

Ibland vill jag kunna mäta tiden mellan en idé som någon diskuterar, och att den sedan förverkligas.

För 4 1/2 år sen skrev jag om en idé från Telepocalypse om att folk skulle vilja prenumerera på Britney Spears pulsklocka, och nu har jag äntligen fått tips om någon som har gjort en sådan applikation, och dessutom i (japansk) open source. (Och detta efter att själv med några universitetskollegors hjälp ha försökt få till det med en AliveTec monitor, och i princip lyckats, fast sen blev det ändå inte som planerat.)

Tack (igen) till Erik för tipset. /Simon

Det som händer när ingen ser

Amnesty international har designat en riktigt intressant hi-tech-annons för att visualisera det som ibland händer under ytan i ett förhållande, när ingen tittar på.

När ingen ser på den föreställer affischen en misshandel. Kameran i annonsen registrerar om någon har blicken riktad mot affischen, och då byter affischen till bilden av ett lyckligt par. (Här är en liten diskussion om annat man gör när ingen ser.)

Tack Erik för tipset. /Simon

Blixten

Det åskade igår. Vi körde på Söderleden i Växjö när en blixt slog ner precis intill vägen, och stenar och grästovor kom flygande över vägen.

Idag fick jag tips av en av grannarna som hade sett resultatet av blixtnedslaget: ett hundratal meter sönderslagen kantsten på en cykelbana. Inuti kantstenen som är av betong går en armering av järn. Blixten har följt armeringen längs marken. Mellan stensegmenten har det blivit en gnista som har sprängt sönder stenen i skarvarna och spritt skärvor över hela cykelbanan.

Jag tog en film som inte blev så bra, men som ändå gör att man får en uppfattning av vad som hänt.

/Simon

Vår bok: Digitalis filosofi

Beställ ett exemplar av den bästa semesterläsningen, Digitalis filosofi, där vi sammanfattar en hel del av vad vi har skrivit om här på Infontology de senaste åren. Boken är på 70 sidor, och vi skriver om relationer, maskiner och modeller, den mänskliga faktorn och vad vi egentligen tror på.

.SE som ju har delfinansierat skrivandet av boken har även stått för tryckningen, och skickar ut boken gratis till den som är intresserad.

Affärsmodellen på modet är ju "free" och gratis, så vi får hoppas att det här funkar bra. Skriv gärna om boken, recensera den om ni vill, och hör av er om ni har frågor eller funderingar.

Mer information finns på bokens hemsida, eller gå direkt till beställningssidan.

/Simon och Per

Tillsätt endast historia

Alla objekt är utskrifter, sa Bruce Sterling på Reboot-konferensen i veckan. Hans råd till oss är att göra oss av med allt som vi inte använder dagligen, dokumentera det digitalt om det behövs och sen slänga eller sälja det. Sterling har hållit på med förhållandet mellan information och verkliga objekt ett tag, och nu landat i synen på objekt som "utskrifter", något som kan framställas vid behov efter de digitala specifikationerna.

Det stämmer bra med flera av aktiviteterna på Reboot. Sterling och jag gick bland annat på en workshop med Arduino-datorer -- riktigt primitiv gör-det-själv-stämning med 30 entusiaster i ett litet kakelklätt rum med världens eko som blev helt outhärdligt när alla kopplade in sina små pipiga piezo-högtalare och kopplade till ljus- och berörings-sensorer.

Arduino har blivit en populär plattform för att bygga små maskiner med sensorer och motorer. En sådan maskin är RepRap, en 3D-skrivare som man kan bygga för ca 5 000 kronor. (Bild från reprap.org)

RepRap är också själv digitalt specificerad, och varje maskin blir som en utskrift av den digitala specifikationen. Idag kan ca 60 % av maskinens komponenter reproduceras på en RepRap-maskin! På Reboot fanns det ett par maskiner med medföljande entusiastiska holländare.

Tekniken utvecklas helt i linje med Neil Gershenfelds idéer som han förde fram bland annat i boken Fab, som jag recenserade för ett par år sen. "Skicka cykeln med epost" var den lite provocerande titeln på recensionen, men jag tror att det blir en snabbt mindre och mindre förvånande uppmaning.

Dagen innan konferensen var jag hos N. Nilsson Fiolbyggare. Det var ett intressant besök, längesen jag var där senast, och underliga historier om gamla fioler och Liebenzeller-hartsets udda upphovskvinna.

På frågan om det kommit en flod av billiga instrument från Ryssland eller Kina fick jag en visning av Jay Heide-instrument. Fantastiskt vackra gamla instrument. Ja, fast de är ju nya.

(Bild från ifhinviolins.com.) Instrumenten har tagits fram i Kalifornien av Jay Ifshin och Lin Haide, en amerikan och en kines, och tillverkas sedan i Kina till priser som är långt under motsvarande europeiska instrument av motsvarande klang-kvalitet. Och så får man ju utseendet dessutom. Ifshin skriver på sin hemsida:

The varnish is a new formulation, carefully applied and beautifully antiqued giving each instrument the patina of age, so desired by both musicians and connoisseurs.

Men är det patinan man är ute efter, eller är det åldern, det faktiska faktum att en violin har funnits i tvåhundra år? Eller kommer Jay Heides fioler att göra att man struntar i utseendet och bara lyssnar på ljudet? Eller är det så än en gång att "fejk är gott nog"?

Vad sägs om en historisk jämförelse av musik- och klang-ideal för att sätta saker i perspektiv. Här är en mer än hundra år gammal inspelning med Joseph Joachim. Den är med största sannolikhet gjord på en Stradivarius, eller möjligen en Guarneri, Guadagnini eller Ruggeri. Joachim var en av den tidens superstjärnor, och ändå låter det som det gör!

(Den som inte kan spela musiken får höra av sig så skickar jag en inbjudan till Spotify.)

Och jämför med en modern inspelning från början av 80-talet, min favoritinspelning med Thomas Zehetmair.

Ja, jag vet inte. På Joachims tid hade väl inte efterforskningarna i barockens uppförandepraktik börjat, och det låter faktiskt som om han inte riktigt förstod vad han spelade! Men jag ska inte gnälla på dem som repar och antikbehandlar sina fioler, en av mina favoritlåtar, Trickys Hell is round the corner, är full av LP-skrap...

/Simon

Musik för människor och maskiner

En av de mest intressanta sakerna med Reboot i år var en kille som kallar sig Goodiepal, och som höll i underhållningen till middagen. På ytan verkade han vara en vettvilling som förde krig mot olika utbildningsinstitutioner, men det fanns rätt mycket intressant i hans framförande.

Han pratade, berättade och ritade snabbt och länge om musikens natur, hur musiken förhåller sig och bör förhålla sig till datorer, artificiell intelligens (och alternativa artificiella intelligenser som kanske bor i vattenledningssystemet) och singulariteten.

Torsdagens framförande finns inte bland videorna från Reboot i år, men nedanstående långa TV-inslag är i samma stil och både helt outhärdligt och samtidigt (för mig) svårt att inte ta på allvar. Det börjar med varför vi inte har en europeisk robotmytologi, går via tanken att en artificiell intelligens kommer att hålla sig dold de första 1000 åren av sin existens och slutar med en genomgång av olika föremål som en dator inte kommer att kunna scanna in, åtminstone så som Goodiepal ser det.

/Simon

Början till slutet för Facebook?

Nyligen fick Facebook-användarna möjlighet att göra om sitt Facebook-konto till en "riktig" url. Det betyder i princip att ens Facebook-sida blir mera som en vanlig hemsida. Miljoner användare rusade till servrarna för att göra om sina användarnamn till en speciell Facebook-url som är lätt att hitta och sprida. Fast om man har ett väldigt vanligt namn är (var) det ju inte så lätt att hinna få någon vettig url.

Flera kommentatorer ser dock i förlängningen större problem än så. Själva Facebook-idén kan stjälpas. Douglas Rushkoff skriver t ex, att det blir ju nu liksom ingen skillnad mellan Facebook och "hela nätet":

Facebook's relative detachment from the Internet is not a bug, but a feature. Its only competitive advantage in the Internet space—its only reason for being—was that it was more personal, more closed off, and arguably more private than the Internet itself. Even then, the biggest problem has never been how to get people to find you, but how to not friend many of those who do. Now that we'll be quickly findable via Google, what's left to distinguish this social-networking site from the social network that is… the Internet?

Se också Facebook's Name Game av Sam Han.

/Per

Mening, tillfälligheter och reell politik

Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande. Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.

Harold Pinter, Nobelföreläsning 2005

Liten frivillig övning i självreflektion för lugna, möjligen regniga sommardagar:

Vi lever i två världar, en tillfällig och en meningsfull. I den tillfälliga världen härskar omständigheterna, i den meningsfulla härskar ett avsiktligt sammanhang. Från vår första dag i jordelivet utsätts vi, från vår individuella synpunkt, för ett allt större antal tillfälliga händelser. Vi försöker efter hand att få tankemässigt grepp om dessa och i den mån vi lyckas ge dem ett för oss begripligt sammanhang, får vi också en känsla av att kunna påverka skeendet. Vi upplever att vi har en egen vilja.

När denna viljas utövande ställs inför omständigheter som faller utanför ramen för vår hittillsvarande upplevelse av mening, av sammanhang, framstår vår situation som obegriplig, som meningslös. I det läget finns två alternativ.

A. Vi kommer inte tillrätta med situationens innebörd för oss själva och grips av ett allt starkare tvivel på vår tidigare etablerade upplevelse av sammanhang. Om situationen är av existentiellt allvarlig karaktär är steget till panik och kaotiska känslor och beteenden potentiellt mycket kort. Ofta uppträder då ångestutlösta kompensationer av olika slag, vilka konsumtions- och underhållningsindustrin idag beredvilligt tillhandahåller, för att nu inte nämna mindre legala möjligheter. Sådan kompensation skjuter dock bara upp det oundvikliga sammanbrottet. Alltså följer förr eller senare:

B. Vi inser att vår tidigare upplevelse av sammanhang är otillräcklig och måste revideras eller utvidgas med hänsyn till de nya, till synes tillfälliga omständigheterna. Lyckas vi med detta, kanhända får vi hjälp, så upphör situationen att vara hotande för vår meningsupplevelse. Den kan fortfarande vara svår, men den är inte längre meningslös.

Dessa "alternativ" följer som regel på varandra. A kommer alltid före B. Ett verkligt alternativ blir A endast om man ger efter för paniken och kompensationerna under en längre tid. Driften att åstadkomma B är emellertid för de flesta så stark, att vad som helst som medför detta tillstånd accepteras, mer eller mindre tillfälligt.

Den största skillnaden mellan människor har att göra med det sätt på vilket B åstadkommes. Det finns två möjligheter, inte fler. Vi kan kalla dem B1 respektive B2.

B1 innebär att man själv under uppbådande av alla sina själskrafter - förnuft, vilja, studieförmåga, kärlek till sanningen - försöker förstå innebörden i den situation man har råkat in i, till synes utan egen förskyllan. Om man går igenom denna process, det vill säga upprepade A/B-upplevelser medvetet några gånger, utan att omedelbart ropa på hjälp utifrån, så kan man lära sig att varje ny, oväntad situation innebär en möjlighet till ökad upplevelse och erfarenhet av sammanhang. Återigen: Situationen kan förbli svår, men den är inte meningslös och ur en medveten konfrontation med dess innebörd kan ett genuint ställningstagande ta form. Det uppstår en insikt om att det svåra inte nödvändigtvis endast beror på ens egen okunnighet och oförmåga, hur verkliga även dessa än är. Inte heller kan det hela enbart tillskrivas andra människors onda vilja. Det finns andra krafter med i spelet. Vid en tillbakablick och ständigt ökad förståelse av A/B-upplevelser kommer sådana avgörande händelser att te sig icke tillfälliga; de blir på något sätt vägledande. De visar sig ha en tydlig riktning.

B2 innebär att man, på grund av personlig svaghet, oförmåga eller feghet, avstår från att på allvar beträda den väg som B1 innebär. Man gör som "alla andra", det vill säga i stället för att sätta sig ned och med uppbådande av visst lugn tänka igenom saker och börja göra efterforskningar, så ser man sig omkring i den mänskliga omgivningen. Vad säger han? Vad säger hon? Inte kan jag avvika från grannar, kompisar och arbetskamrater genom att verkligen tänka och hävda något synbarligen egensinnigt. Inte när det gäller det här. Visst, jag kan ha konstiga kläder, gilla märkliga viner, gå på raveparty eller hoppa fallskärm - det kan man allltid konversera om - men leva mig in i och börja leva en helt annan syn på livet... never. Vafan, dom skulle ju kunna tro att jag blivit hällörad eller nåt, för helvete.

Majoriteten av människorna i varje given tid tillämpar på ett eller annat sätt B2. Det går inte att göra något åt det. Det är en ofrånkomlig regelbundenhet som har sin grund i att alternativ B1 enbart kan tillämpas av individuella personer. Det går inte att lära ut en masse. Den här sortens liv kan bara levas enskilt, idiotiskt, men naturligtvis inte isolerat. Och det finns heller ingen anledning att på förhand anta att givna, närvarande personer inte skulle vara förmögna att följa B1. Det finns med andra ord ingen anledning att i förskott sortera in folk i fack och säga att du och du och du passar inte för B1; ni är dömda till B2. Så fungerar det inte. Men det är lika verklighetsfrämmande att, i sina egna tankar och handlingar, utgå från att alla givna, närvarande personer skulle kunna tillämpa B1. Den som har kommit en bit på den smala vägen, som B1 kallas i en känd skrift, vet att det enda som gäller från fall till fall, från person till person, är personlig urskillningsförmåga, ens egen och deras. B1:an vet emellertid också, att alla som för tillfället är B2:or måste tillfredsställas på ett sätt som gör, att de inte går förlustiga de omständigheter som främjar deras framtida möjligheter att lämna den breda vägen och svänga in på den smala. Om detta handlar all reell politik.

Alltså: Om de samhälleliga omständigheterna konsekvent och offentligen främjar B2-reaktioner, så är samhället av ondo för alla B1-strävanden. Det blir vi alla lidande av i längden, även alla tillfälliga B2:or som inte verkar begripa bättre, just nu.

/Per

Grannar: Copyriot

Rasmus Fleischer på Copyriot har vi betraktat som en mycket intressant granne ett bra tag och det är hög tid att framhålla detta! Faktum är att Copyriot har varit en så pass framträdande granne att vi inte ens har tänkt på att länka dit förrän nu. Lite konstigt med perceptionen, ibland, när något som man tycker är bra och viktigt blir så självklart för en själv att man missar att, ja...

Copyriots och Infontologys intressedomäner överlappar på vissa ovanligt intressanta punkter. Vi noterade t ex med tillfredsställelse anledningen till att Rasmus & Co för något år sedan sedan begravde fildelningdebatten. Som man säger: "Uppdelning mellan kreatör, verk och konsument är ett fattigt sätt att beskriva kulturell cirkulation och digitala livsformer." Vad som uttrycktes då är något som gäller allmänt i den digitala världen, något som vi ju närmast tjatat om emellanåt: Digitaliseringen förändrar villkoren så pass, att  alltjämt dominerande ekonomiska och politiska (m fl) förståelsemodeller inte kan hantera dagens samhälle på ett sätt som gynnar vår förståelse av vad som pågår egentligen. Eller som det heter i Copyriots fyndigt mångtydiga valspråk: "Multiplication can produce powerful numbers". Bit i det ett tag.

Jag har funderat på om man kanske på ett liknande sätt borde begrava övervakningsdebatten. Inte för att jag har slutat att bekymra mig för de hela tiden ökande möjligheterna för företag och myndigheter att övervaka oss och varandra, men för att det är en debatt som hela tiden tycks fastna i en dikotomi mellan "vi" och "dom", vilket skymmer hur dynamiskt det digitala landskapet är även på det här området. Och det finns fortfarande en stark tendens att underbetona alla lillebröder i sammanhanget. Men det får bli ämne för ett annat inlägg!

Fildelningsdebatten, återigen, är -- såsom den fortfarande bedrivs på de flesta håll -- intellektuellt död, eftersom kopierandet och spridandet av digitala filer är ett oundvikligt faktum som inte behöver debatteras. Hur mycket intressantare är det då inte att diskutera t ex huruvida vi är på väg mot ett samhälle som på vissa vis mera liknar muntligt traderade kulturer, än det trycksakssamhälle som lagstiftningen alltjämt relaterar till. Därför är också det positiva med att Piratpartiet äntrar Europaparlamentet, att detta "enfrågeparti" är just ett sådant bara i en viss mening: det tar tag i vad som i många avseenden är den springande punkten i förhållande till framtidens hela kulturliv. Och då bör man fatta "kultur" i en mycket vidare och djupare mening än man normalt gör i kulturpolitik och på kultursidor -- som något som faktiskt utgörs av den sammankopplade utvecklingen av oss själva med våra artefakter. Kultur är inte "fint"; kultur är vi.

Sedan ser vi förstås också mycket fram emot att få läsa Rasmus avhandling om musiken i reproduktionsåldern, så småningom.

/Per

Omvänd bildsökning, eller Hoppsan, var hamnade min bild?

Det här är en av "snyggingarna" från snyggast.se. Eller är det det?

Ibland har jag använt den här bilden som exempel på hur svenska flickor lägger ut bilder av sig själva (ovetande om konsekvenserna).

Det började när jag skrev om anonymitet på nätet, och i en uppsats hittade en utmanande och utlämnande bild från norska penest.no. Jag ville ha en bild som exempel och hittade en svensk motsvarighet. Valet föll sen på den här bilden.

Men nu, tack vare en ny tjänst som heter Tineye så går det plötsligt att hitta bilden på mer än ett ställe...

Vad sägs om det här, där flickan dyker upp som Melissa Vaskes, 19 år från Peru, som sätter betyg på en 27-årig nigerian? (Eller är det tvärtom?) Och här är hon Mahmoud Ahmed, en 23-årig kvinna från Egypten.

Ja, ni får vara lite försiktiga med länkarna på Tineye-sidan. En hel del är obegripliga, de flesta är forum-trådar av lätt-porr-karaktär, men det finns också ett par som man inte vill titta på, så håll muspilen nära stängningsrutan...

Sammanfattningsvis blir Tineye ett riktigt intressant verktyg när man ska spåra vart en bild tar vägen. Det har varit mycket diskussion om just hur en bild publiceras på nätet och sen tar sig outgrundliga vägar. Nu kan man spåra en del av detta.

Är bilden från snyggast.se originalet som sen spritt sig ut i världen, eller är det tvärtom? Ja, jag tror det är tvärtom. De flesta av bilderna i sökresultaten från Tineye är av högre teknisk kvalitet (komprimering/upplösning) än bilden från snyggast.se i alla fall.

Tack till Stefan för länken. /Simon

Boktitlar

Suck, boken "Popular reality" handlar om journalistik, och är inte alls en lättfattlig handledning till "verkligheten", och boken "Modell och verklighet" visar sig vara en lärobok i kemi för gymnasieskolan...

/Simon

Infontologi från "förr"

I den personliga tankeutveckling som ledde fram till samarbetet med Simon här på Infontology finns det vissa milstolpar -- aha-upplevelser som format mig för lång tid framöver. Sådant märker man ju först när det har gått några, ibland många år.

Jag började inse de teoretiska konsekvenserna av datorutvecklingen när jag första gången läste Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach i januari 1981. Alltsedan dess har jag haft en allt intensivare "koll" på vad som händer med de digitala teknologierna i förhållande till oss människor och våra föreställningar om världen. Men den kanske mest springande punkten för min del var när jag drygt ett decennium senare började förstå analogierna mellan biologiska och artificiella system, med den darwinistiska evolutionsteorin som grund. Då började jag få ett bättre grepp om de praktiska konsekvenserna, vilka förstärktes kolossalt i och med Internets extrema och accelererande genomslag.

Jag skrev vid den tiden (oktober 1993) en artikel för Sydsvenskan som fick den kryptiska titeln Vem kan läsa dem baklänges? Temat var det (till synes) irreversibla i den digitala teknikutvecklingen, när den väl har börjat "leva sitt eget liv". Jag har laddat upp den i faksimil här (jpeg).

/Per

Viktig milstolpe för kultur utan avtal

För mig är det viktigaste med Creative commons (CC) att det inte behöver skrivas något avtal mellan upphovsmannen av verket och den som vill använda det. Det handlar inte om att behöva gå och fråga om lov, inte om att skriva epost eller långa kontrakt. Ett verk med Creative commons-licens kan helt enkelt användas fritt så länge man uppfyller villkoren i licensen.

STIM har nu tagit ett stort steg mot att stödja denna avreglerade kulturspridning genom att ett verk i STIMs katalog kan ha en markering att verket går under CC-licens. Det är på detta sätt som den fria kulturen behöver arbeta sig in i regelverk och infrastruktur. Grattis till Creative commons och Mathias Klang som agerar som den svenska "grenen".

Liksom Rasmus på Copyriot är jag dock väldigt undrande inför varför man begränsar licensieringen till den icke-kommersiella versionen. En av de begränsningar som jag ofta tänker på vad gäller kommersiell/icke-kommersiell är privata skolor -- de drivs i vinstsyfte, alltså är de kommersiella.

Den stora styrkan i en Creative commons-licens är i min mening att komma åt just den musik (och andra verk) som verkligen är fri att använda, för vilket syfte som helst, så länge man refererar till upphovsmannen.

/Simon

"Verkligheten blir mindre viktig än historien jag kan berätta"

Bilden säger det mesta.

Den är från ett treminuters föredrag från TED tidigare i år, av Renny Gleeson, och innehåller en hel del godbitar om vårt förhållande till mobiltelefoner. Från strategier för att titta på dem i smyg för att kolla om nåt har hänt, till sånt som att lägga mer fokus på att dokumentera det som händer än att uppleva det i "verkligheten".

Tack Sofia för länken! /Simon

"Finanskrisen en troskris"

Förra söndagen kunde man läsa en lång artikel av Per Svensson på Sydsvenskans kultursida (En kris värd att gråta över). Jag bad Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturredaktör, att få skriva en replik på denna. Jag fick 1700 tecken på mig och resultatet kan läsas här, tillsammans med Per Svenssons korta svar. Han bekräftar där i princip det jag utläste ur hans ursprungliga artikel: "Krisen är en tragedi därför att ett fungerande finansiellt system är en förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt som i sin tur är en förutsättning för mänsklighetens fortsatta frigörelse från naturen". Jag anser alltså att den sortens "frigörelse", och strävan efter att realisera den, är en bokstavligen livsfarlig illusion. Det är bra att Per S. lägger korten så tydligt på bordet.

/Per

Vad tände elden?

The Onion har ännu en fantastisk video om framtidens teknik och kultur. Genom att gå igenom alla bilder som togs med mobiler och kameror på en studentfest där det började brinna hittar man till slut anledningen. Stackars framtidens poliser -- vilket jobb när man anar att informationen om ett brott faktiskt finns i drivorna av digitala bilder, det gäller bara att veta var man ska hitta den. Med möjligheten att veta följer skyldigheten att veta, som Dennett och andra filosofer har konstaterat.

Police Slog Through 40,000 Insipid Party Pics To Find Cause Of Dorm Fire

Tack Christer för länken! /Simon

Visar du att du ska säga upp dig innan du "vet" det själv?

Google, detta extremt datadrivna företag, har nu börjat använda en algoritm för att förutsäga vilka av företagets anställda som riskerar att säga upp sig.

Genom att väga in faktorer från intervjuer, personalmätningar och lönerevisioner säger nu Google att de kan avgöra vilka anställda som kommer att lämna företaget, även om den algoritm de använder är hemlig och inte helt testad ännu.

Det är oerhört spännande att se vilka komplexa fakta man kan få fram genom att analysera människors beteende i stor skala. Mycket av detta märks på oss människor redan innan det har nått upp till en medveten nivå i våra sinnen, vilket kan göra oss till lätta "offer" för en datadriven analys av vårt beteende.

Och det är denna undermedvetna (eller för-medvetna) nivå som Google uttryckligen riktar in sig på. I ett citat från den personalansvarige Laszlo Bock på Google gäller det att "get inside people's heads even before they know they might leave".

För att knyta an till Pers inlägg från i förrgår så håller jag med JÅs kommentar om att det alltid har funnits skvaller som har varit en viktig del av kulturen, och en inflytelserik teori om språkets uppkomst, av Robin Dunbar, lokaliserar faktiskt själva språkets upphov till vårt behov av att skvallra och socialt putsa pälsen på varann.

Samtidigt rör det här inlägget om Google något annat, något som faktiskt ibland känns som en oundviklig trend i internets utveckling, att allt mer blir mätbart och att vi ersätter mänskligt omdöme och självuppfattning med ett informationssystem som vet mer än du själv om dig själv, och att det blir mer och mer rumsrent för informationssystemet att visa upp vad det har kommit fram till, och fälla avgöranden i olika frågor.

JÅs kommentar till Pers inlägg berör en annan mycket intressant aspekt av den här utvecklingen, nämligen statusen för den mänskliga "individen" såsom något inre skilt från det yttre. Det är ju mycket i diskussionen om internets funktion och konsekvenser som rör just detta, bland annat hela diskussionen om personlig integritet. Det är möjligt att vi är på väg tillbaka till ett samhälle där vi åter igen kommer att sitta på rad på toa, och ha sex på offentlig plats, för det är väl det som är konsekvensen av det här resonemanget? Eller överdriver jag betydelsen av upplösningen av barriären mellan det inre och det yttre?

Via Google Blogoscoped via Erik på Opportunity Cloud. /Simon

Internet, ett "pöbelrike"? Gardell vs Olsson i Sydsvenskan

Häromdagen publicerade Sydsvenskan ett anmärkningsvärt ramaskri från författaren och komikern Jonas Gardell (De ansiktslösa styr pöbelväldet). Utgångspunkten är ett anonymt mordhot som Gardell fått via internet. Utredningen lades emellertid ned då personen bakom hotet inte har kunnat spåras. Den förståeliga frustrationen över detta får Gardell att utbrista:

människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel. När det sker kan hon göra sig skyldig till snart sagt vilka brott som helst eftersom hon inte riskerar att straffas, hon kan också hetsas till handlingar och grymheter hon under normala fall skulle stå helt främmande inför. Det är exakt den situation som nu uppstått via internet. Människor som i kraft av sin anonymitet och sin mängd kan åsidosätta lag, ordning, anständighet och respekt för sina medmänniskor. Med ett annat ord: pöbelvälde.

Gardell har m a o upptäckt att internet inte bara är fantastiskt och användbart utan också en mental kloak. Och det har han rätt i, men sedan blandar han bort korten så att all möjlighet till adekvat förståelse avdunstar; det blir mycket hetta utan insikt.

I ett inlägg för några år sedan pekade jag på internets karaktär av allomfattande, lättillgänglig "matris" för människolivets höjder och avgrunder (Internet avslöjar människan). Där framhåller jag det som få ännu verkar redo att  kunna acceptera fullt ut: Internet innebär ett gigantiskt och fortlöpande offentliggörande av allt som finns i människan. Ingenting är längre dolt. Insidan har kommit ut, det onda med det goda. Och hur upprörda Gardell och andra än kan bli över den ondhjärtade sidan av detta, så gör internets tekniska uppbyggnad det praktiskt omöjligt att sortera bort det som "vi" inte vill ha eller veta. Samma teknik som gör det möjligt för politiska dissidenter att utmana diktatoriska regimer gör det också möjligt för idioter att mordhota kändisar.

Ärligt talat är jag lite förundrad över att detta faktum fortfarande är så föga känt (jag menar det bokstavligen: känslomässigt insett, inte bara "förstått" på ett abstrakt intellektuellt plan). Det är, verkligen, helt enkelt inte möjligt att "slippa" saker på och via internet. De enda teoretiska möjligheterna att komma dithän vore att skrota internet (inte realistiskt) eller att bygga om dess underliggande tekniska struktur (lite mera realistiskt, men knappast möjligt fullt ut; se The future of the internet and how to stop it). Detta kan f ö också relateras till fildelningsdebatten: få verkar ännu ha insett att bolagens kamp redan är förlorad.

Idag har Sydsvenskan en replik på Gardells artikel, författad av journalisten Anders R Olsson (Slägga fel verktyg för snorkråkor). Olsson ondgör sig främst över Gardells resonemang om den lag och ordning i samhället som tycks åsidosättas av internets möjligheter. Gardell skriver t ex:

Ända sedan de tidigaste högkulturerna, i Mesopotamien mellan floderna Eufrat och Tigris då det växte fram städer som hade ett reglerat politiskt styre och någon form av armé och ordningsväsende, har vi haft lagar som reglerar på vilka villkor människan skall leva samman och en överhet som kan se till att lagarna efterlevs. I antiken uttryckte man det med att Gud satt gränser för kaos.

Man märker att Gardells bibelstudier, kända från ett par böcker, har satt sina spår... Men, som Olsson helt riktigt påpekar, den här jämförelsen är helt inadekvat och omöjliggör en riktig förståelse av det verkliga historiska sammanhanget:

Rimligare är att börja i 1700-talet. När vår första tryckfrihetsförordning antogs 1766 vilade den naturligtvis på de beslutandes 1700-talsmässiga föreställningar om samhället. Att skriva och sprida tryckta skrifter skulle vara allas rätt – men naturligtvis föreställde sig ingen att vanligt folk skulle utnyttja den. Tryckfrihetsförordningen var för de bildade klasserna, de som hade kunskaper och förstånd och samhällsansvar. Det var inte gödseldoftande drängar eller pigor som skulle skriva pamfletter eller ge ut tidningar. Herregud – de kunde ju knappt läsa katekesen!

Här sätter Olsson fingret på något som jag också tror är centralt i sammanhanget: De som i och via traditionella massmedia allra starkast och högljuddast reagerar på internets allomfattande möjligheter representerar i de flesta fall maktpositioner och intressen som hotas av just dessa möjligheter. De förfärar sig över "pöbelns" plötsliga förmåga att göra sig hörd helt ofiltrerat, t o m direkt till enskilda personer. Ryggmärgsreaktionen blir då att ropa på "lag och ordning", dvs en lag och ordning som skapades som svar på den förra informationsexplosionen, orsakad av den moderna tryckpresstekniken.

Jag kan, liksom Olsson, inte godta ett resonemang som innebär att alla som inte har en etablerad massmedial position är detsamma som "pöbel". En mera objektiv inställning borde i stället leda till en fråga om hur mycket av det som massmedia förmedlar snarast är en sorts manipulativ mental förorening, något som dessutom i praktiken försvaras av det Gardell anser vara "lag och ordning".

Slutsatsen av denna och alla liknande debatter kan för min del bara bli denna:

1. Kunskap om hur internet faktiskt fungerar och vad detta oundvikligen leder till måste bli allmängods.

2. Alla konstruktiva försök att främja det goda på bekostnad av det onda i en värld som gjort sig beroende av internet måste grundas på insikten, att hittills- (dvs nu-)varande lagstiftning inte fungerar. Det betyder att de etiska normer som skapades på 1700-talet och som ligger till grund för denna lagstiftning måste revideras, genom en offentlig debatt som inte envetet vill blunda för innebörden i punkt 1.

/Per

PS. Andra läsvärda bloggar om den här debatten: Oscar Swartz, Copyriot.

Hur våra liv återspeglas i datorns operativsystem

Det är en av många punkter i den senaste uppdateringen av OS X, Apples operativsystem:

Användarkonton för icke-administratörer kan nu lägga till och ta bort skrivare genom att aktivera föräldrakontrollen och välja "Får hantera skrivare".

Traditionellt finns det tre sorters användare i en dator. Vanlig användare, administratör och gäst. För att installera program (och skrivare) krävs det att man är administratör. Är man administratör får man å andra sidan göra allt i en dator, inklusive att ändra villkoren för de andra användarna... För att vara administratör för en dator bör man veta vad man håller på med.

Det är så mycket av dagens familjesituation som återspeglas i den nya funktionen i operativsystemet: det är uppenbart att det är föräldrar och barn inblandade, eftersom de har valt att lägga funktionen i föräldrakontrollen.

Jag ser framför mig pappan i familjen (ja, jag är fördomsfull har studerat data över hur det förhåller sig i verkligheten) som är trött på att behöva hantera skrivarna -- det finns väl inga problem med att vem som helst skulle få ansluta en skrivare, jämfört med allt farligt som finns ute på nätet, tänker han.

Men det är ändå lustigt att en sån här ändring ändå kan göras i ett operativsystem givet vilken stor apparat det är -- kanske är det någon Apple-medarbetare som själv har haft problemet och lyckats få med det i roadmappen för utvecklingen. Och visst är det lustigt att de är så försiktiga -- varför inte låta vilken användare som helst hantera skrivarna, utan bara de som får tillstånd genom föräldrakontrollen?

Funktionen kommer förstås att användas av systemadministratörer på arbetsplatser där de vanliga arbetstagarna inte har administratörsrättigheter, men där IT-supporten är trött på att behöva springa runt och installera skrivare åt folk. Vad säger IT-supporten om att behöva aktivera föräldrakontrollen på arbetsplatsen? :-)

/Simon