Infontology

Ekonomins modeller (3)

Jag förstår ofta inte ekonomiska resonemang. Dollarkursens nedgång är bra för Sverige för vi kan köpa billiga varor från USA. Den är samtidigt dålig för exportindustrin, för våra varor blir för dyra för den amerikanska marknaden. Dessa två påståenden kan var för sig framföras i nyhetsmedia, men det är sällan någon som väger dem mot varann och bestämmer sig för hur valutakursen påverkar oss som helhet. Kanske blir det för komplext.

James Surowiecki skriver om hur den aktuella kreditmarknadskrisen nu inte bara drabbar USA utan även Island, som tydligen fått höja sin statsränta till 15 %. När Sverige chockhöjde räntan på 80-talet gick det ju bra efter ett tag, men frågan är om ett land på 250.000 invånare och en mycket liten kapitalreserv klarar sig lika bra. Det är ett grymt ekonomisk-politiskt spel som pågår.

Enligt Surowiecki är orsaken till den isländska krisen det stora beroendet av utländskt kapital, vilket nu i kristid ses som en svaghet. Denna svaghet gör att de tidigare så hungriga utländska investerarna drar öronen åt sig. Knappast en stabiliserande effekt.

USA å andra sidan har Kina och Japan som en ekonomisk buffert. Men vem vet hur länge.

The U.S., by contrast, remains the beneficiary of the world’s generosity—no matter how bad our financial situation looks, countries like China and Japan keep pouring hundreds of billions of dollars into U.S. securities. They’re doing this not out of kindness, of course, but because the U.S. is a colossal market and they need us to keep buying stuff. The world can’t afford to have the U.S. fail, and so we are able to get away with behavior that would wreck smaller countries. Great for us, but when we look at Iceland’s predicament we should say that there but for the grace of China go we.

Tidigare inlägg i serien: 1, 2. /Simon

infontology, mentala modeller, globalisering

Instruktionsfilm om baguetter

Nu har jag gjort lite filmer om brödbakning. De återfinns tills vidare på Infontomat, men blir väl överflyttade till min brödsida så småningom, om det kanske blir några ändringar.

Jag gillade Flickrs nya idéer om film som "långa fotografier". Såna här korta snuttar instruktioner utan egentlig handling är definitivt som långa foton. Det är omöjligt att se handgrepp, tempon, klibbighet eller konsistens från ett statiskt foto, men med bara några sekunders filmsnutt tror jag att man ska få rätt bra grepp om hur man gör.

"Instruktioner", förresten -- jag ser det kanske mer som snuttar av kultur. Inte för att jag har gått i lära (mer än ett par dar hos Erik O.) men nu har jag väl en viss vana. Skulle vara spännande med ett utbyte av olika bakningsmetoder, och kanske lite crowdsourcing för att se hur man kan få olika resultat genom systematisk variation. Det finns så mycket att ändra på i ett brödrecept att man ibland förundras över att det oftast är ätbart bröd som kommer ut ur ugnen...

De flesta av filmerna gick bra att köra upp till Flickr via en ny (dold) version av deras Uploadr, men när jag hade klippt lite i en film som blev för lång, med hjälp av Quicktime Pro, var det alldeles som förgjort att få till en version som uppfyllde alla krav. Olika komprimeringsalgoritmer gav filstorlekar mellan 8 och 300 MB utan att jag hade någon överblick över det innan den tidskrävande komprimeringen gjordes. Lite teknik som behöver mogna till sig ett tag...

/Simon

infontology, mat

Facebook i den verkliga världen

Det är så skönt att se folk visa upp hur mänskliga relationer hanteras på Internet. Man ser det så tydligt i en sån här video där ett par killar spelar upp ett kontaktförsök i den verkliga världen med den grovhet som kännetecknar sociala applikationer som Facebook (än så länge åtminstone...).

Se även Sociala nätverkstjänster är en förolämpning mot den sociala människan hos Fleecelabs och mitt inlägg Verkligheten recenserad som vore den ett spel.

Tack till Alex för länken. /Simon

infontology, kultur, perspektiv

Va -- är vi fördomsfulla?

En lite osannolik historia håller på att rullas upp borta hos Elza Dunkels på Nätkulturer. Det gäller den nya sidan "Barn och internet" som nyligen lanserades.

Barn och internet har plagierat Elzas texter, det är uppenbart, och söker man på texterna i deras nyhetsbrev så är varje nyhet plagierad från tidningar och andra källor, utan referens. Ett par tre nyheter genereras och skickas ut varje dag, alla kopierade.

Men det finns också annat. Elza uttrycker det som att sidans "upphovsmän tidigare figurerat i diverse skumma sammanhang".

"Diverse skumma sammanhang" kan ju vara vad som helst. Jag tänkte att jag skulle kolla vad som krävdes den här gången för att få ögonen på sig, också för att Elza är bland dem som brukar föra fram källkritik som en viktig strategi på nätet.

Så här skriver hon: "Jag har ingen aning om vilka dessa personer är mer än att en av dem figurerat i rätt skumma sammanhang, vilket framgår om man googlar hans namn."

Jag kollade vilken person det är som står för sidan, och googlade hans namn. Vi kan ju börja med möjligheten att man hittar träffar som rör en annan person med samma namn. Den här killens föräldrar var dock Google-förutseende redan 1962, och enligt den "skumma" sajten upplysning.se så är han den ende med sitt namn i Sverige.

Vad jag kan se har han hållit på med mäklarverksamhet för hus i Thailand, och företaget där han tidigare var VD anmäldes till åklagare av Fastighetsmäklarnämnden 2007, men anmälan verkar inte ha gått vidare till förundersökning.

Visst låter det skumt -- att gå från att sälja icke existerande hus i Thailand till att starta en portal för information om barn och internet.

Ja, själv tyckte jag också att Thailandmäklarna lät som ett skitskumt företag och tänkte låta bli att länka till dem eller nämna deras namn, tills jag såg deras kontakt-sida. Här är den. Visst gick företaget direkt från ett sånt där postbox-företag drivet av tre medelålders killar med året-runt-solbränna till att vara nåt rätt seriöst?

Övergången från hus i Thailand till barn på nätet, då, är det en varningsklocka som ska ringa när man hör det? Skulle det kunna finnas en människa som tröttnade på det oseriösa i att sälja hus som kanske inte finns till att ägna sig åt att värna barn och föräldrar på Internet? Det borde väl få finnas möjligheten att göra detta karriärbyte, i alla fall, utan att på förhand bli misstänkt?

För mig som skrev min avhandlingar om förväntningar (inklusive fördomar) som fundamentet för både språk och tänkande är det självklart att vi använder fördomar för att tänka hela tiden. Och lika självklart att vi ska försöka bli medvetna om dem. Voilà mitt bidrag till detta.

/Simon

infontology, mentala modeller, perspektiv

Vem använder rss?

På sista tiden har jag frågat olika vänner och bekanta om de använder rss-läsare. Nästan ingen gör det, inte programmerare, bibliotekarier, museiintendenter, journalister. Och inte heller konsulter, försäljare, sjuksköterskor, lärare eller läkare. Är det inte märkligt? Vissa av dessa yrkeskategorier borde ju ha enorm nytta av rss-flöden från några väl valda nyhetskällor inom sina områden -- och även av tjänster som t ex del.icio.us. Rss + del.icio.us är ju en kraftfull kombination för varje informationsätare, som både vill hänga med så gott det går och dessutom hålla ordning på allt viktigt och "viktigt". Och samtidigt utan större ansträngning ha lite koll på vad andra länkar, eller inte länkar, till. (Simon har skrivit flera gånger om rss och dylikt; sök på "rss" här intill.)

En anledning till att inte använda rss är ju att man inte vet att det finns. Då kan man ju fråga sig, hur den som använder internet dagligen kan undgå att märka att det finns och undra "Vad är det?" Man kan också fråga sig hur de som gång på gång besöker samma sajter för att kolla om "det finns något nytt", inte till sist frågar sig om det inte finns något enklare sätt att få reda på det. Någon gång har jag visat det för dem jag har frågat och då har någon enstaka blivit entusiastisk, men de flesta har bara ryckt på axlarna -- fastän jag vet att de verkligen använder internet mycket för att söka info de behöver.

Jag har inget svar på varför det verkar vara så trögt när det gäller detta. Kanske andra har andra erfarenheter? Era vänner och bekanta är kanske veritabla rss-virtuoser? Annars misstänker jag för min lilla del, att människor bara lär sig precis så mycket om någon teknik (typ använda webbläsare + Google, men utan att känna till ett enda förfiningskritrerium för sökningarna) som de behöver för att känna sig lagom nöjda, inte ett dugg mer.

/Per

Säkerhet, komplexitet och RFID i passen

Nya europeiska pass innehåller RFID-kretsar. De svarar på radiosignaler och skickar man med rätt krypteringsnyckel så får man tillbaka de uppgifter som står i passen.

Krypteringsnyckeln är tryckt inuti passen. Det låter tokigt, men är inte så dumt. Det gör att man är säker på att kunna läsa passets innehåll elektroniskt bara man har tillgång till det fysiska passet.

Om man däremot inte har krypteringsnyckeln så ska man ju inte få reda på någonting alls. Det verkar också vara implementerat enligt den överenskomna standarden, så om man snällt frågar passet över RFID-frekvensen vad det är för något, utan att skicka med krypteringsnyckeln, så får man inget vettigt svar tillbaka.

Vad som nu är upptäckt är att om man skickar en förfrågan till passet som inte ser ut som den ska, är ofullständig på något sätt, eller innehåller otillåtna tecken, då får man olika respons beroende på vilket land passet kommer ifrån! Allt enligt denna artikel i The Register.

Detta betyder att man på avstånd kan avläsa nationaliteten på personer förutsatt att de har sitt pass på sig. Inte så bra.

Jag tar upp ämnet dels för att det visar vår sårbara IT-infrastruktur, och dels för att det visar vilken sorts tänkande som behövs när man ska bygga upp en stabil infrastruktur. Att inte bara tänka på hur systemet ska fungera, utan också på alla möjliga sätt man kan skicka tokiga saker till systemet.

Jag gillar att se IT-system nästan som om de har fysikaliska egenskaper, och att tänka mig att man kan "banka" på dem, bända dem, borra i dem, och att ibland uppför de sig helt konstigt, ungefär som den här droppen av glas.

/Simon

digital infrastruktur, infontology, säkerhet, komplexitet

Att låta en nioåring åka tunnelbana hem ensam i New York

Som uppföljning till inlägget om hur långt en åttaåring får (och fick) gå ensam berättar en kvinna i The New York Sun om hur hon lät sin nioåring ta tunnelbanan hem ensam från stan, och hur hälften av dem hon berättar historien för vill att hon ska straffas för att ha utsatt sitt barn för denna fara.

"Hur skulle du ha känt det om han inte hade kommit hem?" frågar de.

Det är något lustigt med den "resonemangs-värld" som skapas när människor inte längre har någon förstahandskontakt med verklighetens risker och möjligheter. På resonemangets plan är det två likvärdiga alternativ som förs fram. Killen kommer hem, eller så kommer han inte hem. I verkligheten är situationen förstås en helt annan. Det är ju extremt osannolikt att något händer som skulle leda till att ett barn skulle försvinna på det här sättet.

“Parents are in the grip of anxiety and when you’re anxious, you’re totally warped,” the author of “A Nation of Wimps,” Hara Estroff Marano, said. We become so bent out of shape over something as simple as letting your children out of sight on the playground that it starts seeming on par with letting them play on the railroad tracks at night. In the rain. In dark non-reflective coats.

The problem with this everything-is-dangerous outlook is that over-protectiveness is a danger in and of itself. A child who thinks he can’t do anything on his own eventually can’t.

Länk via BoingBoing. /Simon

infontology, perspektiv, säkerhet

"Ja, jag tror att boken var röd"

Jag har en gammal historia om användarcentrerad design från 90-talet som jag brukar berätta. Den handlar om hur man i Danmark designade ett bibliotekssystem för att svara mot vad låntagarna faktiskt frågade efter. Följaktligen fanns information om bokens storlek och färg med i systemet!

Lustigt att ett sådant system fortfarande ter sig så främmande att man kan berätta om det nästan som en rolig historia!

Tyvärr hade jag inte kunnat hitta någon dokumentation om systemet, om det fortfarande är i drift etc. Inte förrän idag när Erik skickade ett mail om det efter en diskussion. Så här kommer bakgrunden till projektet, och lite information om dess svenska efterföljare!

/Simon

infontology, användarupplevelse

De riktiga arbetarna är på väg

Ordet "robot" kommer som bekant från en rysk rot med betydelser som arbete, arbeta och arbetare. Och det är ju ävenledes bekant, att industrirobotar har övertagit många "mänskliga" arbeten. Framöver är det många som räknar med att ännu fler arbeten, vilka hittills har skötts av människor, kommer att skötas av robotar. Med tanke på att de allra flesta jobb egentligen är funktioner i ett numera globalt maskineri, så är det också "naturligt", enligt den effektivitetslogik som driver detta maskineri, att dylika funktioner fylls av faktiska maskiner och inte av funktionella kvasimaskiner (människor som gör sitt jobb). Ett "jobb" är ju för de flesta just det: fyllandet av en funktion. Man gör det av en enda anledning -- för att få pengar till mat, husrum och fritidssysselsättningar. Det är på den "fria" tiden man lever sitt mänskliga liv.

Alltså borde det ju vara bra om fler arbeten sköttes av robotar. Då skulle människorna bli mera lediga. Såvida nu inte någon myndighet i stället klassificerar dem (oss) som "arbetslösa", det vill säga utan funktion. Att någon verkligen skulle investera i robotar "för människans skull" håller jag personligen dock för osannolikt.

En annan situation där robotar skulle kunna vara bra, är om det råder brist på mänskliga funktionsuppfyllare. Just detta är inte så avlägset, eftersom den relativa andelen äldre ökar kraftigt i den monetärt rikare delen av världen. Tankesmedjan Machine Industry Memorial Foundation menar, enligt en Reutersartikel, att 3,5 miljoner japaner kan behöva ersättas av robotar kring 2025, av just den anledningen. Man påstår också att man därmed kan spara 21 miljarder dollar i äldreomsorgen.

Japan är inte så glada i invandrare; i Sverige kan man dock tänka sig att invandrare från fattigare länder blir framtidens "robotar".

/Per

Verkligheten recenserad som vore den ett spel

Användaren "aeschenkarnos" på Metafilter har skrivit en riktigt rolig recension av spelet "Outside", som alltså är detsamma som den verkliga världen.

Han tycker Outside är överskattat, ger spelet 7/10 och hoppas på förbättringar i framtida versioner. Några höjdpunkter:

In terms of the traditional target age content metrics, Outside is remarkably high in sex, violence and challenges to traditional values, despite the strong child-focussed marketing it receives. Many would go so far as to say that for a child to develop the ability to cope with Outside is essential, as long as the harm incurred is not too debilitating. Children injured playing Outside are usually comforted by parents, and soon encouraged to go Outside again; this leads to the conclusion that somehow Outside has escaped any and all of the usual moralizing that surrounds the videogaming industry. [...]

The real fundamental problem with the game is that there is nothing to do.

In terms of game play the game sets few, if any, goals: the major one is merely "survive". What goals a player sets, are often astonishingly tedious to actually achieve, and power-ups and gear upgrades, let alone extra weapons, are few and far between. Some players choose accumulation of money, one of the many point systems in the game, as a goal, but distribution of this is often randomized and it can be hard to tell what activities will lead to gaining points in advance, and what the risks will be.

Otroligt träffsäkert, liksom när hn betonar vilken tid det tar att bygga upp spelaregenskaperna i Outside -- mycket längre tid än i något annat spel på marknaden!

Jag gillar verkligen när man sätter ord på det vardagliga på det här sättet, ur ett helt annat perspektiv. Vilket kulturmöte! En av de tidiga versionerna var i ett nummer av Nöjesguiden under den första virtual reality-vågen, när jag tror det var Svante Lodén och Oliver Hallquist som tog på sig sina "actual reality"-dräkter och gav sig ut på upptäcktsfärd i denna konstiga värld. Minns att de gick in i en affär och "kände på apelsinerna"...

Länk via BoingBoing. /Simon

infontology, mentala modeller, verklighetsflykt, spel

Infontologi från Microsoft

Microsoft Research har publicerat en 100-sidig rapport (pdf) som säger det vi har tjatat om här på Infontology i över fyra år nu. Det är ju förträffligt. Rapporten heter Being Human: Human-Computer Interaction in the year 2020 och en slutsats lyder: "HCI needs to move forward from concerns about the production and processing of information toward the design and evaluation of systems that enable human values to be achieved" (s 77, min kursiv). I vår självpresentation skriver vi: "De nya teknologierna behöver nya riktlinjer för att kunna utformas så att vår unikt mänskliga glädje och kulturella särart tas till vara."

Man betonar också det vi brukar framhålla jämt och ständigt, nämligen att vi (människorna) inte så mycket använder IT, och annan teknik, som IT använder oss:

It’s not simply that we use computing to, say, create our work documents or our tax returns; computing now underpins almost every aspect of our lives, from shopping to travel, from work to medicine. At the same time, computers are becoming more sophisticated and autonomous, increasing our reliance on them. Thus, a further transformation has to do with what one might call the growth of techno-dependency. [s 34]

Vi får väl vara glada att en så tung instans nu också börjar tala om hur det egentligen är. Det känns lite hoppfullt, faktiskt.

Samtidigt kommer ständigt nya indikationer på hur ubicompen (allestädes närvarande databehandling) breder ut sig, t ex "olycksfria bilar". Skeptikern i mig undrar då samtidigt när och hur "vi" förmår säga STOPP: tänk efter före! Apropå detta exempel borde man väl fråga sig, om det inte vore bättre att redan nu börja planera för att inte köra så mycket bil. Oljan sinar ju relativt snart...

/Per

Nej, det är inte fantasin som sätter stopp!

Man hör ofta folk säga om tekniska landvinningar: "med det här kan man göra vad som helst -- det är bara fantasin som sätter gränserna". Här är ett exempel, i och för sig fascinerande. En TT-artikel berättade i februari om att man nu har opererat en blindtarm via munnen:

Nu handlade det om en blindtarm. Vem vet hur det kan se ut om några år.

-- Egentligen är det bara fantasin som sätter stopp, säger Per-Ola Park som tillsammans med kirurg-kollegan Maria Bergström genomförde operationen på en kvinna förra veckan.

Nej, det är förstås inte "fantasin" som sätter stopp. Jag kan fantisera om en massa operationer som aldrig kommer att utföras genom munnen. Det här är inte "fantasin", utan djup och exakt yrkeskunskap. Och det som sätter stopp är inte fantasin, det är förstås "verkligheten"!

/Simon

infontology, sjukvård

En rädd robot

Relationerna mellan människor och robotar blir allt märkligare. För att inte tala om relationer mellan robotar. Tyska Spiegel rapporterar om en robot, Phobot, som är rädd för större och otäckare "kollegor".

 

Men genom att "umgås" med dessa otäckingar i värre och värre former lär den sig att inte vara så rädd. Konstruktörerna menar att den lilla saken kan hjälpa barn med fobier...

/Per

 

Mina hjältar

På Etech var jag och lyssnade på Stefan Magdalinski och ett par av hans medarbetare. De killarna gör verkligen intressanta saker för samhället, som att göra offentlig information tillgänglig på ett vettigt sätt. Inte som de tjänster som finns i Sverige som uppmuntrar grannar att spionera på varann, utan information som kan stärka det demokratiska engagemanget.

Det är lite konstigt att de behöver kalla metoden för "theft-based activism", men de berättade också om hur det hela startade när de fick sig levererat en brun papperspåse på en pub i England. Påsen innehöll faxnummer till alla parlamentsledamöter i England. På den tiden fungerade inte epost-kommunikation med de folkvalda, så ett av de första projekten var att sätta upp Fax your MP, nu ersatt av Write To Them.

Här är metoden de använder:

Recipe for Theft-Based Activism: 



1. Identify broken civic institution 

2. Liberate data from said institution 

3. Build civic tools that are too useful to turn off

4. Leave for x years

5. Watch said institution adapt

Den mest kända sidan nu är They work for you, som tar alla protokoll, omröstningar, etc från det engelska parlamentet och gör om till en begriplig representation med länkar och kommentarmöjligheter. Jämför en debatt från förra veckan, med hur det ser ut på riksdagen.se!

Eller titta på hur en enskild ledamot presenteras, så att man tydligt ser hur de har röstat i olika frågor.

Från presentationssidan för They work for you:

For all its faults and foibles, our democracy is a profound gift from previous generations. Yet most people don't know the name of their MP, nor their constituency, let alone what their MP does or says in their name.

We aim to help bridge this growing democratic disconnect, in the belief that there is little wrong with Parliament that a healthy mixture of transparency and public engagement won't fix.

Det är såna här formuleringar tillsammans med deras opretentiösa just-do-it-attityd som nästan ger mig tårar i ögonen. Och sen när de presenterar de frivilliga som har ställt upp och arbetat inom projektet:

They did all this in their spare time, because they thought it was worth doing. And if it's worth doing, you might as well try to do it well.

Självklart borde vi ha sån här tillgång till Riksdagens data i Sverige också. Det finns inte så mycket skrivet av svenskar om de här projekten, om man söker lite. Det mest intressanta är kanske en motion från Tobias Billström, också omskriven här. Annars är det mest Infontologys "grannar": Peter Lindberg kommenterar hos Framtidstanken, och Gustav Holmberg skrev lite redan 2004. Lars Ilshammar och andra skrev kort om det i en slutrapport till ett utredningsuppdrag om IT i demokratiska beslutsprocesser (pdf).

Det finns redan nu ett par av deras andra projekt som är intressanta för svenskar:

Det första är Farm Subsidy som listar jordbruksstödet i EU. Här är Sveriges sida, och klickar man sig vidare lite ser man exempelvis att det 2006 betalades ut mer än 2,5 miljoner kronor för "konsumtionsstöd smör"!

Det andra är UN Democracy, som ger tillgång till protokoll från FN. Den sidan är under uppbyggnad. Motiveringen som de gav för det projektet var att FN som organ är ännu mer fjärmat från väljarkåren än de nationella parlamenten, och de vill visa upp hur de olika medlemsländerna ställer sig i olika konkreta frågor.

Presentationen från Etech (zip) är bara i Keynote-format för OSX. /Simon

infontology, kultur, samhällsbyggnad

Lite robothångel

Det är klart att människor kommer att vilja ha intima relationer med robotar. Här är ett fint fotoreportage av Johan Sandberg från senaste italienska Marie Claire.

Via BoingBoing. /Simon

ersättning av människor, infontology, robotar, sex

Är Google Gud?

Ja, kanske det. Kolla länkarna i detta blogginlägg:

Googling God

Åtminstone verkar Google vilja bete sig som (någon sorts) Gud:

The Googlization of Everything

Om du känner att du skulle vilja vänja dig av med Google så har du en frände här:

March away from Google

/Per

Dawkins contra Sheldrake

Apropå min halvhjärtade entusiasm för Richard Dawkins TV-serier i gårdagens inlägg, har jag funnit en utmärkt illustration både till Dawkins emellanåt föga klädsamma rigiditet och till vikten av att tillämpa lightvarianten av den metodik jag skildrar där:

Richard Dawkins comes to call

/Per

Att tänka fritt: svårt men fullt möjligt

Framöver tänkte jag här då och då skriva lite utförligare om vissa tankegångar och medvetna ställningstaganden som ligger bakom mitt engagemang i Infontology. Regelbundna läsare har nog anat att det finns mera bakom vad vi skriver här än vad som syns. Jag tror att det skulle vara bra att ibland lägga ut några ”referenstexter” jag kan hänvisa till när det behövs. Här följer alltså en sådan.

Det handlar om en metod för fritt tänkande som jag har tillämpat sedan mer än tjugo år tillbaka – ja egentligen tidigare också, men det var för drygt tjugo år sedan som jag blev medveten om vad jag gjorde och vad det innebar. Jag vill redan i förväg varna för att metoden är både riskabel och krävande, men att den i mildare form är något som borde komma varje gymnasieelev och högskolestuderande till del -- varje medborgare i vårt demokratiska land med andra ord..

På ett plan rör det sig om ett systematiskt tvivlande, inte olikt det som Descartes beskriver i sin Discours de la méthode från 1637. Men den bakomliggande verklighetsuppfattningen är för mig en helt annan än den hos Descartes. Det finns också en frändskap med Richard Dawkins offensiv i TV-programmen The Root of all Evil? och Enemies of Reason (alla kan ses på Google Video), dock utan hans emellanåt överdrivna tilltro till rationaliteten i sig. Dawkins är en välvillig man -- jag har skakat hand med honom -- men välvilja är inte rationell...

Många intellektuella berömmer sig av att vara fritänkare. Alltsomoftast är detta mest en pose. Att vara verkligt fri i sitt tänkande är nämligen -- och tyvärr -- ytterst krävande. Ty vad innebär det egentligen? I praktiken innebär det att man utvecklar en förmåga att frivilligt gå in i och sedan ut ur olika tankevärldar. Man behöver vistas i en tankevärld tillräckligt länge för att man ska börja förstå den på dess egna villkor -- så pass, att man kan tänka i dess termer; samtidigt måste man observera dess effekter på sig själv. Sedan behöver man lämna den igen och se den utifrån; man behöver något att jämföra med. Vad skulle då vara meningen med en sådan övning? I grund och botten en enda: att närma sig en sannare uppfattning om och av verkligheten, en uppfattning som inte är kollektivt vetenskaplig (det är en annan typ av sanning, som inte motsägs av den jag är ute efter här) utan personligt befäst.

Rent "metodologiskt" ligger det närmast till hands att börja med en idé som man gillar och känner sig dragen till. Det är lätt; det är ju vad vi alla spontant gör. Men det är i nästa steg som det fria tänkandet börjar på riktigt. Då gäller det nämligen att fråga sig: vilken tankevärld är emot den som jag först förenat mig med? Den verkliga utmaningen är att fördjupa sig lika grundligt i denna som i den man först gillade. (Jag förutsätter då att man är insatt i den tankevärld man gillar; erfarenhetsmässigt är detta dock sällan fallet; steg ett blir då förstås att sätta sig in i den.) Det kan naturligtvis finnas flera som är emot den man gillar mest; välj då först en av motståndarna, den som känns mest utmanande och genomtänkt.

Alltså: man måste i godan ro tränga in i något som man spontant, vid en första ytlig kontakt, inte gillar och stanna där tillräckligt länge. Vitsen med detta är inte att "byta åsikt". Målet är ju att tänka fritt, inte att byta ut en färdig form mot en annan. Om man lyckas med detta andra steg, så kommer man -- efter flera månader -- att kunna urskilja och bedöma det man först tänkte från en annan synpunkt, och omvänt. Man kan nu växla mellan de två synsätten och låta dem belysa varandra. Först då kan man på allvar börja värdera dem och ta preliminär ställning. Ett allra första steg på vägen till fritt tänkande har tagits.

Om man lyckas göra en sådan jämförande värdering på djupet, så kommer man att upptäcka de svaga punkterna på båda sidor. Man kommer också att upptäcka, att vad man bedömer som giltiga eller vettiga tankegångar finns på båda sidor. Hur kan det komma sig? Vad betyder det? Den mest uppenbara slutsatsen är att "det giltiga och vettiga" transcenderar (överskrider) de båda tankevärldarna, sedda var för sig. Och den förmåga i ens egen person som är kapabel att konstatera detta, är inte en del av de givna tankevärldarna. Det finns alltså i ens person två "nivåer": en som befinner sig i respektive tankevärld, när man lever sig in i dem, och en annan, som står vid sidan om. Detta är en viktig insikt. Det betyder att man (ja -- du!) egentligen inte är identisk med sin tankevärld, vilken denna än råkar vara för tillfället.

En risk man löper är att man efter ett tag inte känner igen "sitt eget" tänkande längre. Man blir tveksam, kanske förvirrad. Detta är ett symtom på att man inte har varit fri, på att man har identifierat sig med bestämda tankar och därmed varit avskuren från sin transcendenta dimension. Då gäller det att hålla fast vid meningen med detta sökande: att närma sig en sannare uppfattning om och av verkligheten. Man måste vara övertygad om att detta verkligen är möjligt och eftersträvansvärt. (Så om du hör till dem som inte tror detta, så bör din första övning vara att studera de som menar motsatsen till vad du tror.)

I stället för att ge upp fortsätter man sedan, i ett tredje "steg", med en tredje tankevärld. Den här gången gäller det att hitta -- att medvetet leta efter -- något som inte verkar ha med saken att göra, sett utifrån de två antiteser man började med. Detta fördjupar man sig i. När man sedan börjar förstå, kunna vistas i och använda detta tredje, så är det dags att ta ett steg tillbaka igen och utföra samma urskiljande värdering en andra gång, men nu med fler jämförelsepunkter än innan.

Nu, om inte förr, kommer en enda fråga att bli akut. Det handlar ju här inte bara om en rent intellektuell lek. Det handlar om ens eget faktiska förhållande till världen, till sig själv och till andra människor. Det handlar om verkligheten. Frågan är: på vilka grunder kan och bör urskillningsförmåga utövas? Svaret är egentligen givet och jag skulle vilja se den som på allvar, när allt är sagt och gjort, vill ifrågasätta det:

"Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt" (Matt. 7:18). Och god frukt är: "kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet" (Gal. 5:22). En annan formulering av samma sak lyder: "allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter" (Ef. 5:9). Dessa frukter måste vara varaktiga och tåla allt (jfr 1 Kor. 13). Först när de gör det vet man att man är på rätt spår. Och det handlar alltså inte bara om intellektuell sanning, utan också om ett sant liv. (Jag bör här uppmärksamma er på att jag inte är kristen eller troende över huvud taget; tro alltså inte att det är därför jag citerar Nya testamentet. Det som uttrycks är en praktisk-existentiell insikt, vilken inte är beroende av någon specifik trosföreställning, inte heller den som de kristna fäster vid dessa citat.)

Metoden bygger på kontrastverkan. I princip kan man börja med vilken tankevärld som helst, med två förbehåll -- ett innehållsmässigt och ett personligt. Innehållsmässigt måste tankevärlden i fråga ge sig ut för att vara sann -- den måste ha övertyga(n)de, tänkande anhängare. Man kan också behöva konfrontera fler än tre olika tankevärldar med varandra, det beror på. Men sökandet, om det är allvarligt, slutar alltid på samma sätt. Dörren öppnas; dvs man öppnar den, i slutänden, inte själv, sådan man trodde att man var.

Och personligen måste man verkligen vilja finna sanningen. Detta måste vara ett oavvisligt och allt annat överskuggande behov. Om så inte är fallet kan man säkert finna annan sysselsättning för stunden.

Avslutningsvis kan jag säga att det är ett långvarigt och konsekvent tillämpande av denna metodik som ligger bakom dessa inlägg:

Rationalism -- ett missbruk av intelligensen

Slutet på samtalet?

I stället för sudoku

Allt är verkligt, men hur?

Evolution egentligen?

Julbetraktelse: Låt oss inte låta oss luras

/Per

Hur tänker tingen?

Kommentarerna från Moland till Pers musik-inlägg kom mig att spinna loss lite på hur tingen tänker. Det är ju mycket som händer med teknologiseringen av samhället som gör att vi "bör" gå över från att se på tekniken som hjälpmedel eller verktyg, till att se den som "agenter", kanske som en sorts "djur"?

Det finns en spännande artikel från 1959 av Lettvin och andra (pdf), som heter What the frog's eye tells the frog's brain som handlar om vad grodor kan se. Vi föreställer oss som människor att vi kan se det i världen som finns där att se, och så läser vi i skolan om att vissa djur ser ultraviolett ljus. Jag tror att de flesta i skolan tänker sig att de djuren ser som vi och dessutom ser det ultravioletta spektrat. I själva verket har många djur primitiva synsystem, och även primitiva system som tar emot signalerna från ögonen och skapar de mentala modeller som djuret kan agera på.

Vad ser då grodor? Ja, i själva verket ser de fyra saker, som dessutom är lätta att (åtminstone hypotetiskt) mappa på den miljö som är viktig för grodor:

The output from the retina of the frog is a set of four distributed operations of the visual image. These operations are independent of the level of general illumination and express the image in terms of 1) local sharp edges and contrast, 2) the curvature of edge of a dark object, 3) the movement of edges, and 4) the local dimmings produced by movement or rapid general darkening. Each group of fibers serving one operation maps the retina continuously in a single sheet of endings in the frog's brain. There are four such sheets in the brain, corresponding to the four operations, and their maps are in registration.

De brukar tolkas ungefär såhär:

1. är andra grodor och deras skinn-mönster, för parning
2. beskriver författarna själva som "bug perceiver", för föda
3. är storkdetektionssystemet, för att kunna fly från fara
4. aktiveras när det skymmer, för att kunna söka nattlogi

Mer än så kan grodan inte se, och begränsningen sker väldigt tidigt i det visuella systemet. (Grodan kan exempelvis inte se vilket kön en tilltänkt parningspartner har, vilket syns i deras beteende...)

Inom interaktionsdesign vill jag göra en jämförelse mellan att designa "verktyg" och att designa "agenter". Jag stötte på diskussionen första gången 2000 i artikeln Interactive Toy Characters as Interfaces for Children av Erik Strommen. Om jag minns rätt är övergången mellan verktyg och agenter i princip en övergång i "synsätt". (Kanske kan jämföras med Daniel Dennetts "stances" för den som så önskar.) När den designade artefakten blir tillräckligt komplex börjar man se den som en agent i sin egen rätt. Det påverkar hela designprocessen, förstås, liksom att man accepterar att man inte längre "använder" den, utan att den agerar "självständigt".

Långt senare hittade jag den här artikeln från 1996 av Stan Franklin och Art Graesser som diskuterar hur man skiljer ett datorprogram från en agent. Enligt vissa synsätt är en termostat en agent. Termostaten har ett "sinne" som uppfattar värme (även om den inte "vet" att det är värme den uppfattar) och agerar på sin omgivning så att värmen förändras. Termostaten uppfattar förändringen och ändrar sitt beteende utifrån det.

Det som kan föra ihop diskussionen om grodor med diskussionen om termostater är Jakob von Uexkülls begrepp "Umwelt". Umwelt är ett begrepp som inte betecknar ett djurs verkliga omgivning, och inte heller dess mentala modell, utan någon stans däremellan, om jag förstått det rätt. Jag tror att Umwelt är myntat just i kontrast till den uppfattningen (som jag nämnde i början) att vi skulle se hela världen "som den är". Alla har en Umwelt som kanske kan liknas vid en "bubbla" som vi går omkring i -- den låter oss agera "tillräckligt adekvat för att vi ska överleva (eller inte)" kan man kanske säga -- vi har ju ingen uppfattning om vad som finns utanför bubblan!

I den här bemärkelsen har termostaten och den interaktiva leksaken också en Umwelt, liksom grodan. För att "studera" någon annans Umwelt måste vi anta att vår Umwelt "omfattar" deras, men vi kan förstås också helt enkelt anta att "den är som den är". Shit -- det är en massa tautologiska förhållanden här som är svåra att sätta ord på.

Kommentarer välkomna! /Simon

Technorati Tags: infontology, mentala modeller, perspektiv, verklighetsflykt

Visualisering, på Etech

Jag är inte säker på att jag gillar konceptet med direktrapportering från konferenser, men här kommer en första rapport från Etech i San Diego, i alla fall. Just nu är det paus efter första delen om informationsvisualisering.

Två riktigt spännande koncept kom upp under presentationen som hölls av Tom Carden från Stamen. Det ena är Digg Stack, en realtidsvisualisering av vilka länkar som folk lägger upp på Digg. Det är fascinerande att se vad som händer "just nu" i olika delar av världen. Tänker man vidare på visualiseringarna kanske man kunde önska sig just det -- en annan graf med geo-data som visar var folk sitter, kanske baserat på att man oftast kan lokalisera folks IP-nummer.

Fast frågan kom upp här också -- vilket värde har animeringarna, bortsett från att det ser coolt ut? För mig är det kanske just "närvarokänslan" jag är ute efter när jag ser sånt här -- precis som i Flickrvision och Spinvision.

Det andra är grafen som visar huspriser i London + restider till TV-huset mappat på en karta, så att man kan värdesätta sin pendling korrekt. :-)

/Simon

Technorati Tags: infontology, etech, visualisering