Infontology

Felet med den akademiska aggregatorn

Liksom Google har Scholar har Microsoft sin egen akademiska sökmotor.

I den jobbar jag på University of Oxford och har 47 publikationer tillsammans med 103 medförfattare från 1987 till 2007.

Vad ska jag säga -- bilden och namnet är det enda som är rätt i sammanhanget. Men hur kan jag hävda att jag inte ligger bakom uppgifterna? Vad säger jag om någon tar uppgifter därifrån och publicerar om mig i annat sammanhang?

Visst skulle jag kunna kontakta Microsoft och begära rättning, men varför skulle det ligga på mig att göra det, utan ersättning? Och vad gör jag om uppgifterna klonas därifrån till 10 000 automatgenererade sidor med olika ägare och kontaktpersoner?

Ska jag bara helt enkelt vara tacksam för att jag är såpass ointressant att ingen sätter ihop de där sidorna, ens på maskinell väg? Eller vara sur för att jag inte är så intressant att någon bevakar alla mina fan-pages och korrigerar minsta felaktighet… :-)

/Simon

Begäret och dess uttryck, del 3

Jag tror att det sexuella begäret är något av det mest missförstådda som finns, och kanske att det bör vara så, för att vi ska kunna bygga intressanta kulturella uttryck på sex, och spel med sex.

Att fundera över sexuellt begär är som att gräva sig ner genom lager efter lager av kultur, där man för varje lager kastas in i en tid där de sexuella relationerna plötsligt är helt motsatta den föregående eller efterkommande tiden.

Det är ju inte heller bara tidsepoken som spelar in, framförallt i nutidens splittrade kultur, utan många olika uttryck finns samtidigt, och motsäger varann hela tiden.

Vi har hamnat långt långt ifrån att en människa rationellt och nyktert kan gå fram till en annan och säga "Knulla lite?". Så har det aldrig varit, och så kommer det säkert aldrig att bli, just för att sexualiteten är denna stora arena för kulturbygge.

I veckan aktualiserades den infontologiska frågeställningen om verklighet kontra fantasi av DN-artikeln"Verkligheten inte tillräckligt upphetsande", om framför allt män som blir impotenta i verkliga situationer för att de tittat för mycket på porr.

Jag ställer mig lite undrande till argumentationen i artikeln, eftersom den inte riktigt tar hänsyn till vad de intervjuade personerna faktiskt säger, utan kör vidare med den tes som artikelförfattaren verkar ha bestämt sig för. Artikeln bemöts bland annat på SVT Debatt av en grupp "queera sexologer" som tvärtom vill försvara den grupp som njuter av porr. Deras debattinlägg är lika fel ute, men i kommentarerna tycker jag att man kan läsa en hel del intressant.

Det finns så mycket kulturellt samspel som bestämmer upphetsning. Frustration är kanske ett viktigt inslag. Sex används ofta som "belöning" i ett spel om partners, på gott och på ont.

Men sen tror jag också att det finns ett medfött inslag i det sexuella begäret, och även om begäret kanske inte ursprungligen behöver ha varit starkare hos mannen, tror jag att han har fått stå för det, eftersom det är så mycket mer synligt hos mannen än hos kvinnan.

Det finns intressanta studier av manlig och kvinnlig sexualitet, som jag länkade till för ett par år sen, men inte riktigt vågade diskutera då. Originalartikeln säger så här:

The men, on average, responded genitally in what Chivers terms “category specific” ways. Males who identified themselves as straight swelled while gazing at heterosexual or lesbian sex and while watching the masturbating and exercising women. They were mostly unmoved when the screen displayed only men. Gay males were aroused in the opposite categorical pattern. Any expectation that the animal sex would speak to something primitive within the men seemed to be mistaken; neither straights nor gays were stirred by the bonobos. And for the male participants, the subjective ratings on the keypad matched the readings of the plethysmograph. The men’s minds and genitals were in agreement.

All was different with the women. No matter what their self-proclaimed sexual orientation, they showed, on the whole, strong and swift genital arousal when the screen offered men with men, women with women and women with men. They responded objectively much more to the exercising woman than to the strolling man, and their blood flow rose quickly — and markedly, though to a lesser degree than during all the human scenes except the footage of the ambling, strapping man — as they watched the apes. And with the women, especially the straight women, mind and genitals seemed scarcely to belong to the same person. The readings from the plethysmograph and the keypad weren’t in much accord. During shots of lesbian coupling, heterosexual women reported less excitement than their vaginas indicated; watching gay men, they reported a great deal less; and viewing heterosexual intercourse, they reported much more. Among the lesbian volunteers, the two readings converged when women appeared on the screen. But when the films featured only men, the lesbians reported less engagement than the plethysmograph recorded. Whether straight or gay, the women claimed almost no arousal whatsoever while staring at the bonobos.

Den här frikopplingen för kvinnor i vad de rapporterar och vad deras kroppsliga upphetsning signalerar är väldigt spännande. Det finns några förklaringsmodeller i artikeln, men genom det traditionella förtryckandet av kvinnlig sexualitet kan det ju ha utvecklats en kultur av att inte öppet deklarera sitt sexuella intresse, utan kanske visa det på annat sätt.

Just möjligheten till en kulturell "distinktion" tycker jag är intressant här -- att hitta områden där man bygger kulturella spel, som i förlängningen byggs ihop till personliga myter.

Att ha sin kroppsuppfattning, sin kropps beteende, sin kropps drivkrafter och det man säger om sin kropp "alignade" ger inte utrymme för kulturella uttryck, men om ett av dessa faktorer avviker kan det bli början på ett "spel". Kulturen (och språket) börjar där en sådan här symmetri bryts.

Ja, det är ju planerat fler inlägg i serien, så låt oss hålla här.

Tidigare inlägg om begär och uttryck: 1, 2. /Simon

När främlingen lämnar platsen, och kommer tillbaka som en avbild

Det här var ett av de mest fantasieggande konstprojekt jag sett på sistone.

Konstnären Heather Dewey-Hagborg tar DNA från objekt som lämnats på olika platser, på tuggummi, hår och fimpar, och visualiserar sen människan med hjälp av den information som DNA ger.

Idag ger DNA-analysen sådant som kön, etnicitet och ögonfärg. Det blir som ett vagt signalement, men det går ju utmärkt att konstruera en "fantombild" ändå -- man tar de värden man har och fyller i resten med standardvärden. Som en "persona" i design-processen.

Det ena jag tycker är fascinerande är att man kan leka nutidsarkeolog på det här sättet.

Det andra har att göra med vad som händer när tekniken blir bättre. Det skulle vara fascinerande att följa personer på det här sättet över tiden, och göra konstruktioner som (förmodligen) snabbt blir mer och mer lika den person man hittar DNA från. Genom att studera hur snabbt likheten ökar kan man kanske få en uppfattning om när man uppnår "igenkänning".

Via Brian K. /Simon

En listig fälla

Ett spelföretag, Greenheart Games, ville se om man kunde få dess kunder att förstå hur det kändes för företaget när kunderna bara laddade ner olagliga gratiskopior av spelet.

Spelet, Game Dev Tycoon, gick ut på att spelaren skulle skapa ett virtuellt företag och lansera olika spel, och försöka tjäna pengar på det. När Greenheart var klara med sitt spel och la upp det skapade de också en piratversion, som funkade som det verkliga spelet, fast med en viktig skillnad: piratkopieringen förstörde alltid marknaden för det virtuella företag som spelaren skapade.

I spelet kom det upp en dialogruta, precis som vilket annat meddelande som helst i spelet, typ "Försäljningsrapport -- det verkar som att vi inte tjänar pengar på det nya spelet, trots att många spelar det. Om spelarna inte slutar ladda ner olagligt kommer vi att göra konkurs."

Det intressanta var att spelarna som laddat ner spelet olagligt i stället för att köpa det inte reagerade. I stället skrev de inlägg på forum och bad andra spelare om hjälp med hur de skulle gå vidare.

En riktig narrspegel.

Tack för tipset till Kristoffer Åberg! /Simon

Begäret och dess uttryck, del 2

Det känns ibland som att vår samtid håller på att utveckla ett tabu mot begäret, i alla dess former. I det förra inlägget skrev jag lite om njutningen att äta.

Rökning är ett väldigt tydligt exempel, men det känns som att mycket av jakten på begär hänger ihop. Så här låter det i filmen Smoke från 1995, en dialog mellan innehavaren av tobaksaffären och hans kund:

VINNIE: I should stop smoking these damn things, that's what I should do. The fuckers are going to kill me one day.

AUGGIE: Enjoy it while you can. Pretty soon, they're going to put us out of business anyway.

VINNIE: They catch you smoking tobacco, they'll stand you up against a wall and shoot you.

AUGGIE: Tobacco today, sex tomorrow. In three or four years, it'll probably be against the law to smile at strangers.

Och faktum är att det finns ett exempel, från Fagerstaposten 2005, att en person anmälde en annan för ofredande för att den senare hälsade trots att personerna inte kände varann!

Kvinna anmälde glad kvinna för ofredande

Norberg. I torsdags vid 13-tiden promenerade en kvinna i området av Norbergs camping. Hon mötte en annan kvinna som var ute och sprang. Motionären såg glad ut, skrattade och hälsade, uppger kvinnan i polisanmälan, men eftersom hon inte kände den andre kände hon sig ofredad och polisanmälde händelsen.

Att hälsa på främlingar kanske klassas som ett "känslouttryck" snarare än njutning eller begär, men kognitivt finns det säkert ett samband. Vissa känslor blir en sorts "mikro-begär". I det här sammanhanget blir själva glädjen närmast ett mysterium, om man inte kan koppla en tydlig orsak till det. Det blir suspekt att gå omkring och bara vara allmänt och öppet glad!

Och "ofredandet" kommer att leda till en diskussion om kränkningar (och mikro-kränkningar) längre fram.

Jag är övertygad om att rökning kunde förbjudas så snabbt runt om i världen eftersom det finns en kombination mellan hälsofaran och någon form av "ofredande" när de som inte röker tycker det är obehagligt med andras rök.

Men en kanske minst lika stark drivkraft för rökförbudet är att själva rökningen är just ett begär. Det är som att det rationella i människan inte kan hantera begären.

Det berättades på min skola när jag var liten om en pojke som kom till hälsoundersökningen med erektion. Då tog skolsyster, som var av den gamla skolan, fram en linjal och slog på pojkens snopp. Är detta rationalitetens reaktion på alla begär som råkar komma till uttryck "utan anledning"?

/Simon

Gästinlägg: Problemen med e-röstning i demokratiska val

Vi har nöjet att publicera ett gästinlägg av datalogen Jesper Larsson om svårigheterna med att kvalitetssäkra systemen för elektronisk röstning, idag aktualiserat av att den svenska vallagskommittén överlämnat sitt slutbetänkande om e-röstning.

”Maskinstormarnas seger” var den ironiska rubriken i dagstidningen Information på nyheten att regeringsförslaget om att tillåta e-röstning i Danmark inte skulle gå igenom i Folketinget. Utbildningsministern kommenterade nederlaget på Twitter med att raljera om att motståndarna var ynkliga och rädda för it. Men han verkar ha missat något väsentligt. Det var, som Information skriver, inte de it-rädda, utan it-experter, som stoppade förslaget. ”De huvudlöst it-begeistrade är inte hackare och experter, utan snarare DJØF:are och teknokrater.” Några av de största motståndarna till e-röstning är knutna till Demtech, ett forskningsprojekt om demokrati och teknik, med ambitionen att ta fram säkra datorsystem för val, vid IT-universitetet i Köpenhamn (där jag själv arbetar).

Att experter tillhör de försiktiga är i själva verket inget ovanligt. Förstår man tekniken har man underlag för att vara kritisk. Beslutsfattare förstår ofta inte vad de inte förstår, och konsulterar de experter finns en stor risk att det blir sådana som själva har något att vinna på att en viss del av it-sektorn växer.

Vad är det då experter vet, men aningslösa politiker inte inser? Dels finns pragmatiska problem som borde vara lösbara, men som vi just nu inte har säkra lösningar på. Dels finns principiellt olösbara problem. Låt oss börja med det principiella.

”Vi anförtror ju våra bankaffärer åt it”, fnyser e-röstningsivrarna, ”så varför inte också röstning?” Det finns ett par grundläggande skillnader mellan banksäkerhet och valsäkerhet. Om du misstänker att banken har gjort något fel, slarvat bort dina pengar t.ex., så går det att följa upp. Banken är skyldig att logga alla transaktioner, och man kan gå igenom loggarna för att kolla vilka pengar som hamnat var. I ett demokratiskt val vore det ett problem om det fanns sådana loggar, eftersom det då skulle gå att spåra vad du röstat på. Den möjligheten får man inte ha.

Det där kanske skulle gå att lösa med kryptoteknik, så att bara du själv kan kontrollera din röst. Men då springer man på ett kanske mindre uppenbart problem: det bör faktiskt inte finnas något sätt att kontrollera var just din röst har hamnat. För vem tittar över din axel när du kontrollerar det? Kan du kontrollera din röst kan du också bevisa vem du har röstat på. Låt säga att din arbetsgivare, ditt familjeöverhuvud, eller någon annan du är i beroendeställning till, kräver att du röstar på ett visst sätt, och sedan bevisar att du gjort det. Den möjligheten får inte finnas. Valbåsen är utformade som de är därför att ingen, ingen! säkert ska kunna veta vilken valsedel du stoppat i kuvertet.

Slutsatsen är att systemet måste vara omöjligt att kontrollera. Kan vi då inte göra det så säkert att vi litar på det, utan kontroll? Tja. Säkerheten i existerande valsystem är åtminstone inte så imponerade. Det är omöjligt att veta vad maskinerna egentligen gör, eftersom man inte tillåts granska källkoden till programmen. Om det basala kravet på granskningsmöjlighet skulle uppfyllas följer problemet att veta att den kod som kör verkligen är den man granskat. Sådan certifiering har inte lösts tillfredsställande. Och hur kan man veta att systemet är säkert mot intrång? När forskare har fått prova, har system som använts visat sig skrämmande lätta att knäcka, och hur man ska verifiera att systemet inte komprometterats är ett problem de inte ens försökt lösa.

Illustration från XKCD.

Betänk också att ett valsystem bara kör under realistiska förhållanden vart fjärde år. Fyra år är lååång tid för it-system. Det är mycket som ska säkras, systemtester blir svåra och resurskrävande. Vad ska man göra om det inte visar sig fungera på valdagen? Ta om valet en annan dag?

Även icke-elektroniska valsystem kan ibland hackas, t.ex. röster göras identifierbara. Vid det senaste valet lyckades Sydsvenskan knäcka valhemligheten för Stefan Möller i Staffanstorp med hjälp av handskriftsanalys. En annan möjlighet är vad valforskare kallar italienskt angrepp: att röster görs identifierbara för den som ska kontrollera dem, genom att man väljer ut udda kombinationer av kryss på mindre viktiga kandidater. Allt det som vi lärt oss hantera i val med pappersvalsedlar (det svenska systemet står t.ex. emot italienskt angrepp genom att bara tillåta ett kryss) kan dyka upp i nya obskyra former i e-val.

Självklart går mycket av detta att fixa på ett acceptabelt sätt om man är beredd att avsätta stora resurser, på samma sätt som det bör gå att bygga ett hus på sand och undvika att det rasar om man har tillräckligt sofistikerad byggteknik. Men man kan fråga sig på vilket problem e-röstning egentligen är lösningen. Röstning för funktionshindrade etc. löses traditionellt på enklare sätt, och forskning visar att e-röstning inte ökar valdeltagandet, samtidigt som det ger en rad negativa effekter.

Det som fick danska politiker att ändra sig, och förslaget att falla, lär ha varit den kritik experter framförde vid konsultationen om e-val i Folketinget tidigt i mars. Att det faktiskt lyckades att kullkasta förslaget måste betraktas som något av en bragd. Det är tveksamt om det går att mobilisera motsvarande expertis i Sverige. Idag överlämnade svenska vallagskommittén sitt slutbetänkande om e-röstning.

/Jesper Larsson

Begäret och dess uttryck, del 1

En av de mest spännande aspekterna av att under lång tid studera människans relation till maskiner och teknik är att hitta delar av människan som känns nästan bortglömda i dagens sedan länge teknifierade samhälle.

För mig framstår njutningen som en sådan del. För den som går in i en tidningskiosk idag måste detta påstående framstå som fullkomligt obegripligt. Om vi delar upp tidskriftsutbudet i njutningsbetonat och nyttobetonad hittar vi ju i princip uteslutande njutningsbetonade tidskrifter!

För att förstå fenomenet kanske vi behöver titta på lite extrema former av njutning. Låt oss ta njutningen att äta god mat som exempel.

I filmen Brakfesten (La grande bouffe, 1973) samlas fyra män för att äta ihjäl sig. Det är en absurd, rolig och existentiell film om den njutning man kan få av att äta, och hur den njutningen är intimt hopkopplad med andra njutningar.

Den njutning de här männen har känt inför mat under hela livet kulminerar i en bisarr orgie som bara kan ha ett slut.

Tillbaka in i tidskriftsbutiken. Är det den här sortens njutning vi hittar, ens i mathyllan? Nej, långt därifrån. En aspekt på ätandet som förhindrar detta är det hälsosamma. Att ge sig hän på det här sättet åt ätande leder snabbt åt pipsvängen.

Men kanske vårt samhälle har bekämpat njutningen på fel sätt? Tänk om den inte ens finns kvar?

Jag tror att det finns två radikalt skilda sätt att kontrollera sina begär. Det ena, som herrarna i filmen trots allt har lyckats praktisera genom hela livet, är att ha ett stort begär, men kunna tygla det. Det andra sättet är att försöka släcka ut begäret, att prata illa om begäret, så att maten smakar illa i munnen när den är onyttig, oekologisk eller framställd under grymma förhållanden.

Det borde finnas termer i etiken för dessa två ståndpunkter. Ni som vet mer får gärna uttrycka det i kommentarerna.

Jag tycker att utvecklingen i den svenska kultur jag lever i har gått för långt mot att släcka ut njutningen av att äta, och jag har själv lidit av det flera år på 90-talet. Jag kunde gå in i ett varuhus med den uttalade ambitionen att gå därifrån med allt jag kunde tänka mig att äta, och komma ut med ett paket pommes frites och inget annat. Det var väl det enda där njutningen lyckades trumfa alla negativa egenskaper som all annan mat hade, eller potentiellt kunde ha!

Njutningen som drivkraft för ätandet är extremt viktig, eftersom ätandet också håller oss vid liv. (En sån där mening som samtidigt både är självklar och revolutionerande… :-)

Om man inte har njutningen som drivkraft för ätandet måste man hålla igång ätandet med andra medel. Ätandet blir en rationell process för att få i sig lagom mycket av det man behöver för att kunna leva ett gott liv.

Det viktigaste med det här inlägget är att kunna fastställa de två formerna för att kontrollera sitt begär. För den fortsatta diskussionen är det en viss aspekt av processen som jag tycker är extra intressant, och det är: givet att man låter begäret och njutningen leva inom sig, hur konstruerar man den "etik" som gör att man kan hantera begäret och leva ett balanserat liv? När man konstruerar en maskin -- kan man tänka på dess etik på samma sätt som man tänker på människans etik?

/Simon

Transhumanism i korthet

Jag vet inte om det finns en transhumanistisk rörelse, eller flera, och om det finns flera, om de är oense på ett fundamentalt plan.

Nu finns det i alla fall en ny version av den "Transhumanistiska deklarationen", även på svenska, vilket är positivt för att få till en svensk diskussion. Om man är intresserad av infontologiska grundfrågor, som människans ställning i en alltmer digitaliserad värld, kommer man nästan genast in på transhumanism, fast inte från ett så teknikoptimistiskt håll alltid.

Ett av de mest intressanta dragen hos transhumanismen är att man på ett tidigt stadium kommer in på just de mänskliga särdrag som annars kan vara lite undflyende i diskussionerna om teknik.

Den svenska transhumanistiska deklarationen är översatt och postad på Facebook av gruppen Människa Plus, och lyder i sin helhet så här:

Mänskligheten är under djupgående påverkan av teknik och vetenskap såväl idag som i framtiden. Vi transhumanister bejakar det önskvärda i att överskrida mänskliga begränsningar genom att övervinna åldrande, förbättra mentala förmågor, att avskaffa ofrivilligt lidande och expandera bortom vår planet. Vi vill bli mer än mänskliga.

Det som utmärker Transhumanismen och som särskiljer den från alla andra filosofier är användandet av teknik för att överskrida vad det innebär att vara människa.

Detta behöver dock begränsas av grundläggande etiska principer, inte minst för vår egen skull och vår överlevnad skull. Vi anser att välfärd skall omfatta alla medvetna och kännande varelser, inklusive människor, icke-mänskliga djur och framtida artificiella intelligenser, modifierade livsformer och andra medvetna intelligenser som framtida tekniska och vetenskapliga framsteg kan komma att frambringa. Vår etiska utgångspunkt är Abolitionismen, såsom definierad av filosofen David Pearce.

Vi anser att individer skall ha stor personlig valfrihet över hur de väljer att möjliggöra sina liv, leva sina liv och avsluta sina liv. Detta innefattar det fria användandet av tekniker och teknologier för att förbättra intellekt, sinnesstämning, koncentration och minne; terapier mot åldrande, fortplantningsvalfrihet och teknologier som kan ändra genotyp och fenotyp. Vi eftersträvar också utvecklandet av artificiell intelligens genom olika metoder.

Vi är medvetna om att mänskligheten står inför betydande risker, inte minst genom missbruk av nya teknologier. Samtidigt som dessa risker måste utforskas och skyddas emot, är Proaktivitetsprincipen att föredra framför Försiktighetsprincipen. Vi kan inte låta överdriven försiktighet frånta oss vår unika framtid.

Positiva transhumanistiska idéer och ideal måste spridas i det offentliga samtalet på alla nivåer, från populärkultur och konst, till politik och religion. Teknologier som möjliggör transhumanisitka mål behöver få finansiering och stöd. Den politiska ledningen i våra samhällen måste se till att fördelarna blir tillgängliga för alla medborgare på ett icke påtvingande sätt.

Jag har varit inne lite och pillat i kommentarsfältet, men annars verkar innehållet okontroversiellt för de 795 personer som gillar Människa Plus på FB. Det engelska originalet finns på transhumanity.net och verkar vara framröstat bland inskickade bidrag. I en av de två ynka kommentarerna diskuteras att man bör ta en titt på världsreligionerna och deras sökande innan vi "väljer vart vi ska åka, och spänner på oss våra jet packs"!

Efter det förra korta inlägget om transhumanism, där jag var lite undrande över formuleringar som "eviga andliga värden" och "andlig självförbättring" håller det nog på att gå upp för mig att de transhumanister som inte sysslar med ren teknikutveckling, utan mer med vision och riktning, mer behöver vara fokuserade på just sånt som etik och mänskliga ideal än på själva tekniken.

Själv tycker jag att den transhumanistiska deklarationen är rätt okej, förutom sista meningen i näst sista stycket: "Vi kan inte låta överdriven försiktighet frånta oss vår unika framtid." I den meningen är det väldigt tydligt att det är något speciellt man är ute efter, något som inte uttalas tydligt. Man kan bara spekulera om vad det skulle kunna vara, men det känns mest som att vår "unika framtid" skulle vara när vi har förtryckts på jorden av alla ekologister och får åka ut i rymden och känna oss som världsalltets herrar igen. Kommer månne storhetsvansinne att vara ett av de eviga andliga värden som man vill behålla när människan ska transcendera sig själv?

/Simon

Jag har utfärdat ett förbud

Cykeln framför mig på cykelbanan lägger sig en god stund på vänster sida, vinglar därefter ut i mitten.

Jag tar mig förbi mannen och ser hur han har arrangerat sin telefon ovanpå väskan i cykelkorgen, för smidig användning.

Då bestämmer jag mig för att det måste vara förbjudet att cykla på det sättet.

-- Men hallå! Du kan ju inte cykla så -- det funkar ju inte!

Han svarar mig på engelska.

-- You mean I cannot use my phone while I…

Han gestikulerar lite mot cykeln och telefonen.

-- No you cannot, säger jag.

-- Oh. I'm sorry. Thank you.

Hädanefter är det förbjudet.

/Simon

Cyborganalys och cyborgprotester

Jag har hittat tre nya bloggar/rörelser den senaste tiden som lite oväntat har fokuserat på cyborg-temat:

Först och främst trepersonersfolkrörelsen Stop the cyborgs som fått oväntat mycket uppmärksamhet för sin kampanj för att stoppa Googles nya uppkopplade glasögon "Glass".

De har tryckt upp klistermärken och T-shirts som bland annat satts upp på en bar i Seattle.

Deras talesman beskriver sig som "Adam", en post-doc i machine learning på ett universitet i London. Jag har twittrat lite med dem och det verkar som att det är snarast den centrala datainsamlingen i Project Glass som de vänder sig mot, snarare än det här att vi människor "växer ihop" med tekniken, som brukar vara det centrala när man pratar om cyborger.

Det finns profiler av deras verksamhet på Ars Technica och i Die Zeit.

Det är lite poppis med antiteknisk aktivism just nu. Det finns även början till en rörelse mot obemannade flygtyg.

Det andra är bloggen Cyborgology, som undersöker vad som händer när människor lever i ständig kontakt med tekniken. Den startades av några studenter/doktorander i sociologi vid University of Maryland: Nathan Jurgenson och PJ Rey. Jag är lite skeptisk till projekt som är alltför nära universitetet -- det tenderar att bli för mycket text och begrepp och för lite kreativitet, men det är ändå en spännande utveckling. Det behövs verkligen även universitetsprojekt som dokumenterar utvecklingen av normer, praktiker och tekniker. (Jag vet inte hur tekniskt kunniga Rey och Jurgenson är, men det krävs folk som inte ser tekniken som en svart låda…)

Det tredje är kanske felaktigt att begränsa till cyborganalys. Michael Sacasas som bloggar på The frailest thing är doktorand på ett program som heter "Texts and technology". Hans ambition är bred och lovvärd:

My aim in thinking and writing about technology is, so far as it is possible, to achieve the critical distance necessary to make wise and humane use of technology.

Han har en religiös bakgrund och det återspeglas i en del av det han skriver, men inte på ett störande sätt för mig som "icke-religiös".

Cyborg- eller snarare Borg-temat (inspirerat av Star trek) utforskar han också på en Tumblr.

/Simon

Transhumanismens nya fixpunkt: 2045

Är Ryssland nästa land att hålla koll på när det gäller de transhumanistiska strävandena? En ung rysk "mediamogul" som inte ens finns på Wikipedia är frontalgestalt för något som kallas Global future 2045, och som inkluderar visioner för hur människor ska laddas över till datorer, och få holografiska kroppar.

De talar mycket om "eviga andliga värden" och "andlig självförbättring", och det skulle vara väldigt spännande att se vilka metoder de tycker är okej för att komma dig, eller framför allt om de har några metoder de inte skulle tycka var okej. (Om de inte skyr några medel skulle jag kalla ideologin för fascistisk.)

GF2045 anordnar en konferens i New York i juni med en mängd spännande talare, som Marvin Minsky, Ray Kurzweil, Hiroshi Ishiguro (eller möjligen hans robot), Anders Sandberg och Roger Penrose. Förutom dessa finns också kyrkliga representanter med, bland annat en ortodox ärkebiskop, en judisk mystiker och en amerikan som även är tibetansk munk.

Här är en kort intervju med grundaren Dmitrij Itskov, och här organisationens egen sida där ideologin presenteras, med framtida projekt som "odödlighetsuniversitetet".

/Simon

Närhet med tjänsterna

Två fina exempel på närhet mellan människorna och de tjänster de använder ofta.

Det som ursprungligen var tänkt bara som själva interfacet för att komma någon annanstans -- till en människa eller till information -- blir det ställe där man stannar, kanske för att man känner "närhet".

Hittat via Bjarne Panduro Tveskov, men om nån känner till ursprungskällan får ni gärna skriva en kommentar, eller om ni känner till fler på samma tema.

/Simon

The Digital and the Physical World: What's the Difference? A Teacher's Workshop in Oslo

[What follows is the manuscript I prepared for a workshop I did in Oslo last Sunday, for Montessori teachers from different European countries, most of them, I gathered, working at the high school or junior high school level. The event was arranged by Waterpark Montessori Norge.
During the workshop we covered much but not all of what is said below, since there had to be plenty of room for discussion. I'd like to thank the participants for a quite pleasant and rewarding day together!]

[First, we watched this interview:

 
I mentioned that Ray Kurzweil was recently appointed Director of Technology at Google, a fact which should be kept in mind when evaluating the impact of his ideas and claims.
Then I began by holding up a smartphone and a physical book, and proceeded to compare them as mediums and tools for education and thinking:]

Algoritmen och tröjorna

Idag dök det upp nyheter om ett rätt otäckt automatgenererat fenomen -- tröjor med riktigt vidrig text, till salu på Amazon.

I Twitterstormen som startade var det många som inte funderade på vad det här berodde på -- att det är tröjor som inte "finns", som ingen har sett, där texterna är genererade av en algoritm, och sen automatiskt saluförda på Amazon. Det finns hundratusentals sådana, och de finns där för att det skulle kunna vara så att nån söker på texten, och då ska det finnas en tröja som matchar sökningen.

Tröjorna blir inte bättre för att de är automatgenererade, kanske snarare tvärtom, men jag tror vi måste vänja oss vid att ha den här beredskapen när vi tolkar det som händer runt om oss -- "är det verkligen en människa som avsiktligt har gjort detta, eller är det en bot".

Pete Ashton skrev ihop ett riktigt bra inlägg om tröjorna och processerna bakom. Sen fick han väldigt många besökare, nyhetssidor länkade till honom som att det var han som låg bakom tröjorna, så då stängde han av kommentarerna, åt frukost och slickade såren på Twitter.

Channel 4 har skrivit om det hela och har med absurda kommentarer från företaget "Solid Gold Bomb" som ligger bakom tröjorna:

It [företaget] said the scripted programming process that created the slogan was compiled by "only one member of our staff", but that it "accepted the responsibility of the error".

Det hela påminner mycket om de "robotförlag" som Rasmus på Copyriot skrev om en del, som här.

/Simon

Att bygga upp det infontologiska argumentet

För mig handlar infontologin mycket om några olika saker som inte nödvändigtvis hänger ihop.

I december firar Infontology 10-årsjubileum, och det skulle vara skönt att till dess kunna ha fått ihop något lite mer sammanhängande om vad vi egentligen skrivit om under den här tiden.

Här är några punkter som jag skulle vilja utgå ifrån för att bygga upp argumentet:

1. Det finns mänskliga särdrag värda att bevara och utveckla.
2. Information som produceras i samhället ska åtminstone i förlängningen kunna kopplas tillbaka till ett mänskligt behov.
3. Den mänskliga kulturen är inte på väg åt något speciellt håll -- man kan inte säga att vi är på väg åt "rätt" håll, inte att vi har "nått fram" men heller inte att vi inte har det.
4. Det är något speciellt med mänskliga individer. En individ är förstås aldrig autonom för sin överlevnad, och påverkas ständigt av andra vad gäller tankar, perspektiv och motivation, men att individen är den viktigaste enheten är ändå grundläggande.
5. Det är individen (snarare än en grupp människor) som har medvetenhet och omdöme. Det är också individen som kan "se" saker som är svåra att tala om. Det kan vara musik, matematiska samband, synestesier och annat.
6. För att avgöra om något är meningsfullt eller inte är det bästa sättet att fråga människan som utför aktiviteten.
7. Det är stor skillnad på att något är "funktionellt" och att något är "meningsfullt".
8. Om man ser på en människa från ett företags eller organisations perspektiv är människan ofta utbytbar mot en maskin.
9. Perspektivbytet är grundläggande för vad vi ser, och det finns ingen möjlighet att se något "utan" perspektiv. (Vi ser inte själva perspektivet, utom möjligen från ett väldigt speciellt perspektiv…)
10. Företag, organisationer eller för den delen vetenskapen, ger ingen privilegierad plats åt just människor.
11. Idag är en människa i samhället värd "oändligt" mycket. Det är både bra och orimligt.
12. Dagens samhälle bygger på att ekonomi är en stark grund för existentiella beslut om människor.

Fler punkter, eller allmänna kommentarer är välkomna nedan, eller i annan kanal.

/Simon

Kalle och klavismen

Den enda Kalle Anka-historia jag kommer ihåg från när jag var liten är den om när Kalle blir "klavist" och ska låta slumpen styra varje beslut han tar. Allt ska avgöras genom att kasta krona och klave.

Eftersom jag nu äntligen kunde få hjälp att gå igenom serietidningssamlingen hittade jag bilden jag hade i minnet också, den där klavismen sätts på sitt yttersta prov.

När jag som liten läste äventyret i nummer 7/1972 var det säkert första gången jag reflekterade över beslutsprocesser och gränsfall på det här sättet som när Kalles myntkastande dras in absurdum vid de många vägskälen.

Jag hörde om boken Tärningsspelaren (The Dice Man) som kom ut 1971, och att den skulle vara inspirationen till Kalle-serien. Men i själva verket är det nog snarare tvärtom. Carl Barks tecknade den tiosidiga serien Flip decision (Wikipedia, bra sammanfattning) redan 1952, och den publicerades på engelska 1953 och första gången på svenska i 2/1954. (Det är förresten lustigt hur olika färgerna är i den amerikanska och den svenska utgåvan är.)

Den som vill styra sitt liv med klavism kan börja med att läsa Lottens redogörelse av vad de olika sidorna på mynten kallas och bör kallas. Hon har även en bild på en kreaturs-klave, som till formen liknar en vapensköld och därför gett upphov till att baksidan på mynten kallas klave. (Gör man en bildsökning på kreatursklave kommer man väldigt snabbt till tysk porr, eftersom sökningen tolkas som "Kreatur" + "Sklave" (slav). Suck.)

/Simon

Under ytan på verkligheten

Min pappa var konstnär. Han dog när jag var 16 år, så jag hann aldrig förstå (eller uppskatta) hans konst på ett vuxet sätt när han levde.

Han ägnade sig åt att utforska någon sorts nivå av verkligheten som man kanske kan kalla surrealistisk, fast inte lika realistisk som Dalí till exempel.

För min pappa, som hette Jan Winter, var tecknandet ett evigt sökande efter det stora i det lilla, en holistisk världsbild, om man vill.

Det heligas objekt -- en iPad?

Jag är så fascinerad av den här bilden av de nybefordrade brandmännen i Atlantic City.

När brandmanseden skulle sväras och man inte kunde hitta någon Bibel la man en Bibel-app på iPaden och så fick den göra tjänst för eden.

Länk. /Simon

Nya "Människan och maskinen" -- tio avsnitt

I september sändes tre program i P1 Kulturradion -- en trilogi -- av mig och radiojournalisten Eric Schüldt. De fick namnet Människan och maskinen (delarna heter Minne, Mått, Magi). Strax innan jul fick vi beskedet från SR att vi kunde få göra ytterligare program, men nu som poddradio. Eftersom det på webben inte råder sådana drakoniska begränsningar som i den sedvanliga programtablån, och eftersom vi själva kunde bestämma hur många program vi ville göra, valde vi att ta i ordentligt och försöka ge en både bred och djup belysning av frågan "Vad är en människa?". (Friskt vågat, hälften vunnet...) Det blir en vindlande men genomtänkt färd genom historien och samtiden, i samtalsform, i oförutsägbara kombinationer, uppdelat på tio delar av lite varierande längd. Tonen är allt igenom personlig och vi väjer inte för att vara tydliga med våra egna uppfattningar, samtidigt som vi berättar faktiska historier och "faktiska fakta".

För vår egen inspirations skull och för att ge lite färg åt det hela spelar vi in varje program i något speciellt bibliotek eller någon annan lärdomsinstitution i Stockholmstrakten. Första programmet -- Den siste magikern -- spelades in i Frimurarordens bibliotek i Bååtska palatset. Det finns nu ute för lyssning. Ytterligare fyra delar är redan inspelade -- i Observatoriemuséet, i Kungliga Biblioteket och på Institut Mittag-Leffler, ett matematiskt forskningsinstitut under Kungl. Vetenskapsakademin, inhyst i en sagolik villa i Djursholm. Innehållet i de kommande programmen skall icke avslöjas i förväg, men varje program leder på något sätt över till nästa.

Programmen blir tillgängliga på fredagar kl 0700.

/Per

På Signatärsforum med Digitaliseringskommissionen

I går bevistade jag det av Näringslivsdepartementet hostade "Signatärsforum" i Stockholm. I församlingen återsåg jag ett antal bekanta och på det sättet var det ett trevligt arrangemang. Det var också trevligt att ta del av IT-minister Anna-Karin Hatts energiska vision av hur Sverige ska bli ännu bättre, ja världens bästa, på att ta till vara digitaliseringens (positiva) möjligheter. De efterföljande diskussionstillfällena -- det var en sorts kombinerat "open conference"-/panelupplägg -- var dock inte fria från orosmoln vid horistonten, såväl praktiska som intellektuella och strategiska. Jag ska inte just nu fördjupa mig i dessa, bara kort nämna några intryck som ledde mina tankebanor åt det hållet.

I ett av inledningsanförandena nämnde Janne Elvelid, som står för Digitaliseringskommissionens sifferexercis, en mätsvårighet: Var drar man gränsen mellan det digitala och det icke-digitala? Det kan bli en hård nöt att knäcka om man specifikt önskar mäta "digitalisering", eftersom det digitala och det analoga redan nu är tätt inflätade i varandra och denna inflätning kan förväntas öka. Ett mått av godtycklighet i kategoriseringen lär bli oundviklig. Vad är vad, egentligen? Egentligen förutsätts ju också en teoretiskt mycket god förståelse för den digitaliserade samhällsekologins funktionssätt och dynamik. Jag hoppas att den finns....?

Efter de inledande föredragen delades deltagarna upp i olika sessioner, om skola/utbildning, om företagande/entreprenörskap och om delaktighet. Ett par dagar innan hade jag tillfrågats om jag ville säga några ord i ett panelsamtal om hur lärarutbildningarna kan anamma IT bättre, inlett av Elza Dunkels. Hon inledde klokt och tänkvärt med att säga det som nu kan läsas på hennes blogg. Jag höll med och fyllde i två saker:

Att såväl många skolor som lärarutbildningar och självaste Utbildningsdepartementet håller på att bli akterseglade av de snabba omvärldsförändingarna, vilka är samtidigt tekniska och sociala/ekonomiska. Specifikt på lärarutbildningarna krävs en ständigt aktualiserad och förståelseinriktad omvärldskunskap när det gäller digitaliseringen av samhället.

Att eftersom skolans tidsperspektiv ska vara långsiktigt (generationer) så får fokus i "digitaliseringsdiskussionen" inte ligga på teknik, utan på vad vad vi mänskligt och kunskapsmässigt sett egentligen vill åstadkomma. Då är teknikens närvaro och ständiga användning självklar och behöver oftast inte vara föremål för någon diskussion i sig. Då är det naturligtvis ett problem att ungefär hälften av landets kommuner inte en har någon datoranvändning värd namnet i skolorna, alls. Men att sådana i någon form ska finnas överallt för alla är bara en självklarhet, ett krav, inte något att diskutera över huvud taget. Frågan om "IT i skolan", liksom alla andra skolfrågor, måste i stället strategiskt fokusera på Varför? i alla möjliga avseenden.

Men samtalet i utbildningssessionen gav ett intryck av en omfattande diskrepans i vad man ansåg vara viktigt. Enigheten om att skolan och lärarutbildningarna just nu är allvarligt på efterkälken och oroande "osynkade" med resten av samhället var dock påfallande.

/Per

Ett par andra relevanta inlägg: 1, 2.