Infontology

Snorvaser

Så här års kommer jag ibland att tänka på Marcel Wanders vaser baserade på 3D-avbildningar av sånt man har i näsan.

Den här vasen heter bihåleinflammation, tillverkad i polyamid år 2001 och är fortfarande något av det coolaste jag har sett 3D-teknologi användas till. Den sortens kreativitet är inget man snyter ur rockärmen precis.

Mer info om var man köper vasen, och en suddig film om framställningen.

/Simon

Google trender

Jag gillar inte Google-journalistik, och hoppas att Google trender inte är lika missvisande som antalet sökresultat vanligtvis är.

Jag har använt mig en del av "motsatsen" till att räkna antal sökresultat, alltså uppgifter om hur många som söker på ett visst sökbegrepp, och det tycker jag är intressantare än att veta hur många sidor det finns. Google har en intressant tjänst för det som de kallar Sökordshjälpmedel. Jag antar att det är den tjänsten som ger data till Google trender, där man kan få ett sådant fint diagram.

Google Trender
	Gadgets powered by Google

(Jag har märkt ett ökat intresse för surdegsbakning, både i bekantskapskretsen och i media, och är förstås både road och förvånad över att min surdegs-sida på Simons bröd sen flera år ligger överst vid en Google-sökning på "surdeg". Det kommer säkert snart att förändras så det gäller att glädjas så länge det varar.)

/Simon

Det är något lurt, också, med sociala medier

Det går en frälsningsvåg över landet. Allsköns sociala medier, men i synnerhet Twitter och Facebook bland de något äldre årgångarna, är bara så fantastiskt. Jag har ingenting emot sociala medier; jag har ju trots allt bloggat sedan 2003. Jag har inte heller något emot att människor gläds, roas och utbyter tankar och tips via sociala medier. Men (det måste komma ett "men", eller hur?) vadan denna, vågar jag påstå, huvudlösa, enorma entusiasm? Min livserfarenhet på många områden säger mig, att en vida utbredd, själaglad hyperentusiasm som regel också gömmer något... vad ska jag kalla det? Lurt? Eller åtminstone något som kräver lite mera eftertanke, om man nu hinner med sådan (det är ju så mycket man måste hänga med på). Redan känns det nästan som att svära i kyrkan. Vart jag än vänder mig, när jag slagit på datorn och kollar RSS-flöden och annat som flödar och pockar, så sjunger än den ene, än den andre de sociala mediernas lov, eller Höga visa till och med. Citat känns överflödiga. Du behöver inte ens leta för att hitta dem. Förmodligen är du en entusiast du med.

Låt mig alltså presentera några andra synvinklar och ett lite vidare resonemang. I den mån det existerar någon kritisk (dvs medvetet reflekterande och jämförande) diskussion om sociala medier, så handlar det oftast om direkt negativa möjligheter såsom "stalkers", pedofiler och personlig integritet. I en utmärkt korthistorik över de sociala medierna kommenterar webdesignerdepot.com saken: "While there is only so much social media sites can do about the first two, there is a growing trend among many sites to bolster the privacy policies and make users feel more secure." Det är bekant. Att känna sig trygg är prioritet nummer ett för många.

Mindre kända negativa möjligheter exemplifieras av Ryan Calo: "An Australian court rules that a mortgage company can issue notice of a lien over Facebook. A court in the UK permits an injunction to be served via Twitter. A woman is arrested in Tennessee for “poking” someone over Facebook in violation of a protective order." Vad som börjar skymta här är möjligheten/risken att det framöver mer eller mindre kan komma att "krävas" att man är medlem i Facebook eller något motsvarande. Ungefär som man idag tar för givet att "alla" människor har en e-postadress. Det är säkert redan så att många går med i Facebook, eller börjar twittra, för att inte känna sig utanför. (Yngre människor tyr sig än så länge mera till andra tjänster, men principen är densamma). Det finns med andra ord ett latent krav på att man ska vara virtuellt tillgänglig.

Om det sista hade följt de vanliga mönstren för samtal hade vi här bara haft en diskussion om (ännu) ett socialt fenomen bland alla andra. Men det följer inte de vanliga mönstren. En av de första jag har sett som uppmärksammar en tankeväckande sida av denna "ovanlighet" är Johan Groth, som gör en skillnad mellan konjunkta och disjunkta samtal:

Det vi nu ser är framväxten av samtal som sker i olika grupper som överlappar varandra och där olika personer ryms i olika snitt. Ett exempel förklarar vad jag menar. Lisa och Lasse följer varandra på Twitter. Lisa postar en tweet om något. Den kan ses av Lasse och alla Lisas followers. Lasse gör en reflexion på Lisas tweet. Den kan ses av Lisa och alla Lasses followers. Bara de som är followers till både Lisa och Lasse kommer att kunna följa hela samtalet. Resten kommer bara att se delar av samtalet. Detta kallar jag för det disjunkta samtalet. Jag vill påstå att det disjunkta samtalet är något nytt som vi ännu inte riktigt förstått finns. Jag tror många fortfarande på något sätt känner det som att om jag twittrar med Lisa så kan alla följa samtalet. Eller också bryr man sig inte alls utan ser det hela som ett samtal med bara Lisa.

Icke desto mindre kommer en uppsjö människor att få ta del, olika delar, av det samtal som pågår.

Det blir ännu märkligare:

Parallellt med framväxten av det disjunkta samtalet skapar Twitter verktyg för lägga samman delar av samtal som pågår mellan olika personer. Med hashtags (#) märker man sina tweets och sedan kan man skapa sökfönster baserat på kombinationer av hashtags. Det gör det möjligt att ta del av alla tweets som handlar om ett visst tema, en viss person, en viss händelse eller kombinationer därav. Sådana flöden vill jag kalla för konjunkta samtal. Det märkliga är att de konjunkta samtalen initialt inte finns, dvs. talarna känner inte till varandra utan urvalet av informationsobjekt skapar samtalet.

"Konjunkta samtal" inte är m a o inte några sam-tal. De är fritt svävande informationssnuttar med socialt ursprung, men de är i sig själva inte sociala. Det är som att tjuvlyssna men utan att vare sig deltaga eller fatta sammanhanget.

Groth nosar på något viktigt här. Jag har inte tänkt färdigt om saken, men kastar ut en tanke. Det händer att jag kollar vissa Twitter-flöden. Vissa av dessa är vad Groth kallar konjunkta "samtal", dvs strängar av tweets som egentligen inte hör ihop. Samtidigt har de enskilda delarna ofta en personlig prägel (mänskliga känslor uttrycks). Detta påverkar mig känslomässigt vare sig jag vill det eller inte, men denna påverkan hänger lika mycket i luften som själva strängen. Jag vet egentligen inte vad jag reagerar på. Intellektuellt förstår jag att det "inte är något att bry sig om" (eftersom det inte finns något personligt sammanhang), men jag påverkas ofrivilligt i alla fall.

Detta exemplifierar också den kanske viktigaste sidan av det sociala medieanvändandet, nämligen det faktum att det mycket starkt främjar vad man skulle kunna kalla ett "realtidsmedvetande" som är utsträckt i rummet på ett ytterst diffust sätt. Normal realtid för oss människor är ju det som pågår inom syn- och hörhåll för våra fysiska sinnen. Hela vår fysiologiska och psykologiska konstitution är genetiskt anpassad till att agera och reagera på dessa premisser. Detta är ofrånkomligt. Men med särskilt vissa sociala medietyper följer en ständig ström av pockande sociala signaler, vilka bara är närvarande på en skärm och i mitt sinne, inte i rummet där jag befinner mig och alltså inte heller föremål för normala begränsningar. Men i denna situation fortsätter vi ändå att reagera och agera som om allt var fysiologiskt och psykologiskt normalt, fastän flödet av social information ofta är mycket större än vad vi är genetiskt anpassade till. Följden blir mental överstimulans och hyperaktivitet, vilket går bra en stund i taget, men vad kommer att hända i samhället när allt fler människor är upptagna på detta sätt en stor del av dagarna?

Fenomenet har fått ett namn: Nowism och det definieras så här:

Consumers’ ingrained lust for instant gratification is being satisfied by a host of novel, important (offline and online) real-time products, services and experiences. Consumers are also feverishly contributing to the real-time content avalanche that’s building as we speak. As a result, expect your brand and company to have no choice but to finally mirror and join the ‘now’, in all its splendid chaos, realness and excitement.

Det här förklarar kanhända en hel del av den hype jag inledde med att peka på. Det är här det blir något lurt, också, med den otyglade entusiasmen. Hela grejen handlar uppenbart inte bara om att vi ska och kan bli "bättre" på allt möjligt. Visst bidrar det till "samhällsutvecklingen", men i vilken riktning går denna, om vi inte reflekterar över vad som pågår och diskuterar det djupare med varandra? Och kanske helt enkelt bara stänger av ett par dar ibland. Fast det sista verkar kunna bli svårt. Metro Teknik rapporterade nyligen om "en studie gjord bland tusen ungdomar och unga vuxna [där 45 procent svarade] att de är allra lyckligast när de får surfa på nätet. Så många som 8 av 10 av de mellan 16 och 24 år svarade att de inte klarar av att leva utan internetuppkoppling" (min kursiv). Och andelen sociala medier-användning på internet ökar raskt. För ett år sedan var den 6 procent. I augusti i år var den 17 procent.

/Per

Mellan fantasi och förverkligande -- avståndet kortas

Jag är fascinerad av 3D-skrivare som RepRap som gör objekt till "utskrifter". Här är ett exempel på någon som får för sig att han behöver en "ban hammer", något slags hammare för att stämpla in ett förbud i föremål. Det räcker med idén för att hans vän ska skapa en och skriva ut på en 3D-skrivare.

Och inte bara är det möjligt att snabbt skapa ett exemplar av ett sådant föremål, föremålet går ju att mångfaldiga därefter -- vem som helst kan fortsätta tillverkningen, ändra modellen efter sina egna behov eller behålla den ursprungliga designen.

/Simon

Den globaliserade konsten -- en hel stad i Kina målar gator från Venedig

En annan artikel i New Yorker som får en att skaka på huvudet handlar om konstnärerna i den kinesiska staden Lishui som målar tavlor i Barbizon-stil. Staden har medvetet gjort satsningen på den konststilen, och konstnärerna tar emot beställningar på vissa motiv. Venedig är speciellt vanligt, och konstnärerna lär sig vad som är viktigt i den europeiska arkitekturen genom vilka av deras misstag som leder till att köparna returnerar konstverken! (Hela artikeln finns tyvärr inte fritt tillgänglig.)

Häromdagen gick jag på stan i Kalmar och kom förbi en "Världsbutik", ni vet de här butikerna som säljer kaffe och tyger och salladsbestick från Afrika. Det är lustigt hur de fortfarande kallar sig Världsbutik när huvuddelen av hemelektroniken kommer från Kina, och ICAs sockerärter kommer från Kenya (även under svensk ärtsäsong).

/Simon

Det nya kriget, utan livet som insats?

En fascinerande och motbjudande artikel från New Yorker om när kriget börjar föras av obemannade flygplan, etc. Hela artikeln online, första styckena värda att citera:

On August 5th, officials at the Central Intelligence Agency, in Langley, Virginia, watched a live video feed relaying closeup footage of one of the most wanted terrorists in Pakistan. Baitullah Mehsud, the leader of the Taliban in Pakistan, could be seen reclining on the rooftop of his father-in-law’s house, in Zanghara, a hamlet in South Waziristan. It was a hot summer night, and he was joined outside by his wife and his uncle, a medic; at one point, the remarkably crisp images showed that Mehsud, who suffered from diabetes and a kidney ailment, was receiving an intravenous drip.

The video was being captured by the infrared camera of a Predator drone, a remotely controlled, unmanned plane that had been hovering, undetected, two miles or so above the house. Pakistan’s Interior Minister, A. Rehman Malik, told me recently that Mehsud was resting on his back. Malik, using his hands to make a picture frame, explained that the Predator’s targeters could see Mehsud’s entire body, not just the top of his head. “It was a perfect picture,” Malik, who watched the videotape later, said. “We used to see James Bond movies where he talked into his shoe or his watch. We thought it was a fairy tale. But this was fact!” The image remained just as stable when the C.I.A. remotely launched two Hellfire missiles from the Predator. Authorities watched the fiery blast in real time. After the dust cloud dissipated, all that remained of Mehsud was a detached torso. Eleven others died: his wife, his father-in-law, his mother-in-law, a lieutenant, and seven bodyguards.

/Simon

Det (fysiskt) trygga men krävande virtuella torget

Härom dagen pratade jag med en entusiastisk Facebook-användare, N.N. Denne deklarerade frankt att h. är "beroende" av Facebook och berättade sedan utförligt om alla fördelar. N.N. har ständigt ett Facebook-fönster öppet när h. jobbar med annat och kan på så sätt följa allt som pågår bland "vännerna", skicka iväg förfrågningar om sådant h. kan behöva, ja, i största allmänhet vara "uppdaterad" hela tiden. Likadant en stor del av kvällarna, förstod jag.

Nu är N.N. en mycket medveten och aktiv person i viktiga sammanhang och saknar inte på något sätt kritisk förmåga, tvärtom. Därför var det extra intressant att ta del av de "eftertankar" som det myckna Facebook-användandet också har gett upphov till. Till att börja med sa N.N. att man via Facebook är social "utåt" genom ett fönster (datorskärmen), men riskerar att vara asocial "inåt". N.N. hade t ex insett att h. behövde avsätta Facebook-fri tid för att kunna träffa sina barn ordentligt.

Vidare jämförde N.N. Facebook med gamla tiders torg, för vilka tjänsten blir en sorts substitut, eftersom "man är mer rädd för kontakter med okända nu för tiden. Torg idag är inte trygga. Man riskerar mer i den fysiska världen." Den virtuella Facebook-världen -- dvs alla "vännernas" redovisade göranden och låtanden -- är "mera spännande" och dessutom har man kontroll. "Man är som en Gud nästan." Och det är uppslukande att jämföra sin egen vardag med andras (dvs så som de framställer den). N.N. hade också kommit på sig med att kommunicera via Facebook med sin sambo även när de satt i samma rum...; h. erkände att h. emellanåt har en tendens att "inte vara helt närvarande någonstans", att det blir som en sorts "limbo", och att man kan känna att man liksom kontrolleras av den virtuella vän-världen. Och h. sa sig ha lagt märke till en begynnande paranoia hos vissa vänner, utlöst just av Facebook-"gemenskapen".

/Per

Från bokens katedral till "vardagsrum på sta'n"

Transformationen av biblioteken går verkligen fort. Här i Växjö marknadsför sig biblioteken mot studenterna så här:

Skum utveckling -- jag menar får biblioteken behålla sina anslag om de blir ett "vardagsrum"?

Jag tror verkligen på en plats där "information" eller liknande står i centrum, för precis som att lärare behövs mer när IT kommer in i klassrummet så behövs det även efter skolåldern folk som hjälper till att guida och sortera i drivorna av information. Men vardagsrum är för mig något annat.

/Simon

Kommunikationen har förstås ökat i och med internet, men mest för lokala kontakter!?

En artikel med udda slutsatser angående betydelsen av geografiskt avstånd för våra kommunikationer.

Tvärt emot det som vanligtvis hävdas framkommer det i den här studien att geografiskt avstånd behåller sin betydelse i internetkommunikationens tidsålder. Mängden kommunikation har förstås ökat, men ökningen är störst för lokala kontakter.

The Internet revolution has made long-distance communication dramatically faster, easier, and cheaper than ever before. This, it has been argued, has decreased the importance of geographic proximity in social interactions, transforming our world into a global village with a borderless society. We argue for the opposite: while technology has undoubtedly increased the overall level of communication, this increase has been most pronounced for local social ties. We show that the volume of electronic communications is inversely proportional to geographic distance, following a Power Law. We directly study the importance of physical proximity in social interactions by analyzing the spatial dissemination of new baby names. Counter-intuitively, and in line with the above argument, the importance of geographic proximity has dramatically increased with the internet revolution.

Via Clay Shirkys Delicious-flöde. /Simon

Ny krönika i Digital Life

Jag fortsätter som krönikör i flotta gratistidskriften Digital Life. Läs här (pdf) om "Så håller de koll på dina vanor".

/Per

Fyra skäl till varför Marilyn Monroe inte har nån profilbild på Google Wave

Sorry. /Simon

När användbarhet blir primetime

Det var ett bisarrt inslag på Aktuellt härom dagen. En läkare sitter och visar i detalj hur hennes ordinationssystem för läkemedel ser ut, och berättar om vilka önskemål för funktioner de har.

Tänk att det inte finns en bättre kontakt mellan användarna och utvecklingsföretaget så att man hade sluppit att engagera hela svenska folket för en sån här sak.

Eller det här kanske är en positiv utveckling -- IT-systemen blir så viktiga för oss att vi faktiskt vill se och diskutera det här i detalj i TV.

Vad tror du?

Tack till Anders för tipset. /Simon

Nu kommer "people tracking"

I början av december äger den första affärsorienterade konferensen om människospårning rum i Amsterdam:

Falling costs, vital legislation changes, advances in technology and large scale GPS device adoption have blown open the market. Simply put, people tracking solutions have become a viable mass market proposition and the big players are starting to take notice.

Vad det handlar om? Enkelt uttryckt rör det sig om, att de senaste årens allt större möjligheter att tekniskt ha koll på var människor befinner sig, nu är mogna för kommersiell exploatering. Till exempel: "family tracking, lone worker, emergency response and tele-health". Det tycks som om det civila samhället än en gång kommer att bli föremål för ett potentiellt mycket omfattande socialt experiment, utan att någon har tillfrågats i egenskap av medborgare, och utan att någon politisk debatt har ägt rum. Det är ett bra exempel på den sedvanliga politikens kolossala eftersläpning i förhållande till de tekniska möjligheter som redan finns, för att inte tala om de som väntar "runt hörnet". Just det som jag pekar på i intervjun i Metro Teknik. Och detta beror på en skrämmande omedvetenhet om att teknikfrågor idag inte är "teknikfrågor" längre. De är frågor om människan. (Läs mer i Digitalis filosofi, särskilt i kapitlet "Maskiner och modeller".)

Det handlar inte om att vara emot "tekniken"; det finns ingen teknik "i sig". Det handlar om att i skolor, på partimöten, i företagen, i studieförbunden, på kaféer och runt köksbord hjälpa varandra att bli medvetna om det gemensamma ansvar vi har, för att behärska de tekniska möjligheterna och inte behärskas av dem, bara för att vi inte "orkar" bry oss. Jag har ingen tilltro till marknadskrafterna i det här ärendet utan en sådan levande och vaksam debatt. Marknadskrafterna är ju till stor del vi själva, och om vi är okunniga och omedvetna så får vi alltså skylla oss själva. Det vill jag helst slippa uppleva.

/Per

Intervju med Per i Metro teknik

Senaste Metro teknik har en halvsida med Per om Digitalis filosofi. Läs hela tidningen här som pdf. Intervjun är på sidan 7. Klicka på bilden så går intervjun att läsa direkt.

/Simon

Hur styr lärplattformen över pedagogiken?

Senaste First monday har en intressant artikel om förhållandet mellan lärplattformens design och den pedagogik som stöds av själva plattformen. Den heter Insidious pedagogy: How course management systems affect teaching.

Även om just den här artikeln inte var den mest välargumenterade jag har sett så är det ett mycket intressant område att studera, vad gäller de inbyggda antagandena i den teknologi vi omger oss med.

En liknande artikel, av fyra belgiska forskare, som fokuserar mer på lärarnas grundläggande pedagogiska uppfattning i relation till deras motivation för att ta in datorer i klassrummet publicerades med titeln The impact of primary school teachers' educational beliefs on the classroom use of computers i Computers & education i december 2008.

First monday-artikeln visar hur de flesta lärplattformar inte är konstruktivistiska i det som de förmedlar genom sin design. Den belgiska artikeln visar hur lärare med en konstruktivistisk grundinställning till undervisning har lättare att ta in datorer i klassrummet.

Syntesen av de två artiklarna kunde bli att trots att en lärare med konstruktivistisk grundsyn gärna tar in IT-stöd i sin undervisning så finns det inte så mycket stöd att ta in eftersom de befintliga lärplattformarna förmedlar en grundsyn vad gäller lärande som inte stämmer med lärarens egen uppfattning.

Resonerar man på det här sättet och undersöker förutsättningar hos både teknik och lärare får man en mycket mer nyanserad bild av hinder och möjligheter för IT i skolan.

/Simon

Lessig emot öppna myndighetsdata!?

I en lång och spännande artikel i The new republic förklarar Lawrence Lessig varför han är emot den ökade transparensen vad gäller offentliga organisationer och myndigheter.

Eller snarare verkar han vara emot den naiva "nakna" transparensen, och efterfrågar en mer nyanserad diskussion om följderna av att myndigheter och politiker öppnar sina dataflöden oreserverat.

The problem, however, is that not all data satisfies the simple requirement that they be information that consumers can use, presented in a way they can use it. "More information," as Fung and his colleagues put it, "does not always produce markets that are more efficient." Instead, "responses to information are inseparable from their interests, desires, resources, cognitive capacities, and social contexts. Owing to these and other factors, people may ignore information, or misunderstand it, or misuse it. Whether and how new information is used to further public objectives depends upon its incorporation into complex chains of comprehension, action, and response."

To know whether a particular transparency rule works, then, we need to trace just how the information will enter these "complex chains of comprehension." We need to see what comparisons the data will enable, and whether those comparisons reveal something real. And it is this that the naked transparency movement has not done. For there are overwhelming reasons why the data about influence that this movement would produce will not enable comparisons that are meaningful. This is not to say the data will not have an effect. It will. But the effect, I fear, is not one that anybody in the "naked transparency movement," or any other thoughtful citizen, would want.   

Därefter tar han som exempel ett bidrag till en politiker, och visar hur dåligt informationen om bidraget allena förutsäger någonting alls, det säger inget om korruption, eller om bidraget får politikern att fatta ett visst beslut.

Det finns ju nu även i Sverige en hel del initiativ som är inriktade mot att öppna myndighetsdata för lättare bearbetning, bland annat Digitala staten, med Erik Sellström som initiativtagare och där jag själv också är med.

Kanske behöver sådana forum diskutera mer vad offentliga data egentligen representerar. Eller så har Lessigs kritik ännu bredare giltighet och gäller många fler samhällssektorer än bara de som vill frigöra myndighetsdata. Kanske är det hela "snuttifieringen" och nutidens brist på sammanhängande resonemang som är den verkliga måltavlan.

Länk via E-democracy. /Simon

En not om rationalitet

Den intressanta (men något komplicerade) kommentarstråden till Pers förra inlägg får mig att vilja bryta ut begreppsparet rationell/irrationell ur diskussionen.

Jag brukar tänka på uppmärksamhet som en irrationell fysiologisk funktion, i den bemärkelsen att den inte har någon rationell, på förhand uttänkt, förklaring.

När något kommer in i mitt synfält riktas mina ögon mot det, inte för att jag vill det, men inte heller för att jag inte vill det. Jag kan inte styra min uppmärksamhet med förnuftet.

Men om jag vill ge mitt beteende en rationell förklaring finns det förstås många skäl till att rikta uppmärksamheten mot ett föremål i synfältet -- är det ett farligt föremål är det viktigt att upptäcka det för att kunna fly, försvara mig etc. Den förklaringen ges i efterhand.

Jag tror att detta gör att uppmärksamhet ofta betraktas som ett rationellt beteende = det är lätt att hitta förklaring till det, i motsats till sånt som tics som inte har något uppenbart syfte, eller något gott med sig.

Men själva uppmärksamheten skulle jag inte kalla rationell eller målinriktad. Uppmärksamheten är en produkt av evolutionen, och om inte evolutionen har ett mål och en riktning så har inte uppmärksamheten det heller.

Kanske kan man lösa upp spänningarna i ordet irrationell genom att dela upp det i två: icke-rationell och irrationell (eller kanske anti-rationell).

Då får man det begrepp som gäller mitt exempel med uppmärksamheten som blir icke-rationell -- det som inte är kopplat till rationalitet eller förnuft, och det andra begreppet, anti-rationell, som blir det vi gör som verkar tala mot förnuftet.

/Simon

När den magiska världen kommer tillbaka

Jag skulle tro att mer än en läsare har undrat vad mitt inlägg Makrokosmos och mikrokosmos har med den digitala teknikutvecklingen att göra, den utveckling som även de mera filosofiska utbrotten på Infontology oftast relaterar till.

Svaret är: En hel del. Om man, på ett personligt plan, förstår det synsätt som ligger till grund för den hermetiska traditionen, så förstår man mycket av vad som händer med vårt förhållande till världen just nu. Eller rättare sagt, man får tillgång till intellektuella och inlevelsefulla verktyg som ger ett mera talande perspektiv på saken än mycket av vad man annars kan stöta på.

Jag vill betona att syftet med att ta upp detta här inte är att driva någon filosofisk eller t o m "religiös" tes. Avsikten är att presentera en särskild sorts människocenterat perspektiv, som i vissa former ter sig "föråldrat", men som i nya sammanhang tvärtom blir en sorts avantgarde för framtida möjligheter.

I senaste numret av h+ Magazine finns en sammanställning av citat från fyra "psykedeliska transhumanister": Timothy Leary, Terence McKenna, Mark Pesce och Erik Davis. De representerar vad man skulle kunna kalla en utflippad, modern variant av hermetism, men grunddragen är lätta att känna igen. Och vad mera är: de har fingret mera precist på essensen i det som är på gång än de flesta. Och det är inte bara "subjektivt". McKenna:

What we really are is a community of mind, knitted together by codes and symbols, intuitions, aspirations, histories, hopes — the invisible world of the human experience is far more real to us than the visible world, which is little more than a kind of stage or screen on which we move.

Det synsättet är inget nytt, utan, som Davis påpekar, en återgång till vad som snarare varit regel under större delen av mänsklighetens historia: "Media have long sought to create immersive spaces of fictional reality: Baroque cathedrals, 19th century panoramas, even, perhaps, the Paleolithic caves of Lascaux or Altamira."




Lägg märke till uttrycket "immersive spaces". Den spontana upplevelsen av världen hos människor som (ännu) inte har lärt sig att sönderdela sig själva och världen med ett cartesianskt snitt är närvaro. Det är också fullt möjligt, men ganska svårt, att lära sig av med tudelningen i subjektivt och objektivt, när man drabbats av den.

Försök tänka så här. Du är själv personligen närvarande där du är och allt runt omkring dig är närvarande i förhållande till dig. Allt annat är egentligen en tankekonstruktion. Den hermetiska traditionen bygger på ett systematiskt, empiriskt och inlevelsefullt studium av en själv och världen med denna utgångspunkt. Det är därför som Jorden är i kosmos centrum och människan är den "centrala" levande varelsen. Allt "här inne" och allt "här ute" är två poler av samma system av ömsesidig närvaro och allt i båda polerna är av symbolisk karaktär.

Ordet symbol kommer av det grekiska verbet symballo: att förena eller mötas. En symbol i denna mening -- ej att förväxla med hur ordet används rent abstrakt, i matematisk notation t ex -- är ett förnimbart uttryck för det som är just ömsesidigt närvarande och därmed förbundet med vartannat. Ofta på ett för vardagsmedvetandet fördolt sätt och "aktivt" främst under vissa betingelser. Dessa betingelser kan variera med tid, plats, karaktär och tillstånd, både psykiskt och fysiskt.

Tecknen i zodiaken, som återfinns både på olika delar av stjärnhimlen och i olika delar av människan, är symboler i denna mening. Sådana symboler är aldrig entydiga, lika lite som du eller jag är entydiga.  Ändå förblir vi klart igenkännbara. Traditionella symboler av detta slag har också ett enormt men aldrig godtyckligt tolkningsdjup. Och eftersom man inte gör någon väsentlig (verklighetsmässig) skillnad mellan t ex bilder av någon växt (säg en vinranka) och själva växten (den faktiska vinrankan), så ligger i denna världsuppfattning också att allting egentligen är symboler, dvs sinnliga uttryck för det absoluta intellektets (Guds/Logos) sammanvävande av allting i kosmos:

Everywhere God will come to meet you, everywhere he will appear to you, at places and times at which you look not for it, in your waking hours and in your sleep, when you are journeying by water and by land, in the night-time and in the day-time, when you are speaking and when you are silent; for there is nothing which is not God. And do you say ‘God is invisible’? Speak not so. Who is more manifest than God? For this very purpose he has made all things, that through all things you may see him. This is God’s goodness, that he manifests himself through all things. Nothing is invisible, not even an incorporeal thing; mind is seen in its thinking, and God in his working. [Corpus Hermeticum, Lib.XI.22]

Men åter till de "psykedeliska transhumanisterna". Om vi sätter ett provisoriskt likhetstecken mellan "den symboliserande verkligheten" i ovanstående mening och "den simulerade världen", i vilken form denna än når oss (datorspel, intelligenta robotar etc), så kan vi börja ana vad Mark Pesce är ute efter i det här citatet:

Where we’re going, the simulated and the real are going to get really blurry. And we don’t have any tools of mind. Western culture, which is based on this objective external reality — it’s not hard, it’s all become very soft, and it’s all flowing together. So we need to now start to find ways of describing what’s going on. And so what we need to do — I found in my own investigations — is to take a look at cultures that describe the world magically, that understand that perception shapes what you are, and you shape what you see. And that they’re not separate areas, they’re not separate domains, and you have to consider them as a whole.
My own explorations had led me to understand that in fact, in a world where anything you want is true, the only way to deal with this is by learning how to deal with your will. Dealing with will is what magic has, in all cultures, always been about.

Alltså har vi faktiskt en "tool of mind" för att få intuitivt grepp om vår relation till virtuella världar och artificiella intelligenser: gammal hederlig animism, sofistikerat formulerad i den hermetiska traditionen. Det finns ingen anledning att för den sakens skull överge andra, mera "normala" synsätt. Det beror ju på fokus för intresset vid ett givet tillfälle. För att avrunda det här inlägget, som skulle kunna bli hur långt som helst, kan vi med Erik Davis ta oss en funderare på våra framtida relationer til robotar och intelligenta avatarer:

I think we’ll come to meet future artificial intelligences in the personae of animated characters, on a pop culture level. There’s an element of animism in technology now that’s going to increase — in scientists exploring artificial life, kids interacting with intelligent dolls, in the relationship between ecology, technology and the environment — it all comes down to a growing element of animism, throwing us back to being Palaeolithic man living in a world of animated nature.

De intelligentare delarna av populärkulturen, till skillnad från "seriös" kultur och samhällsforskning, går ju också sedan länge redan i frontlinjen för nya uppfattningar om världen och människan.

/Per

Om din identitet blir stulen, vem ringer du då?

Här är några läskiga scenarior relaterade till identitetsstöld på Internet. Det är så ofta som de ekonomiska riskerna med exempelvis onlinehandel diskuteras, men att bli av med sin identitet är mycket mer än ett ekonomiskt problem...

När exempelvis Facebook blir så viktigt som det är idag för verkliga sociala kontakter skulle man kanske ha någon annan form av säkerhet än bara ett lösenord? Eller för det resonemanget käpprätt åt skogen i och med att man då skulle behöva avskaffa anonymitet på Internet överhuvudtaget?

/Simon

Har "etik" blivit namnet på den "negativa" etiken?

Först när man förstår ett begrepps "kontrastklass" förstår man dess betydelse.

Om klassisk etik handlar om kvalitet, självförverkligande och lycka, hur kan det då komma sig att etik har fått en så negativ klang.

Går jag in på en sida om etik och informationsteknologi, som det EU-finansierade projektet ETICA, så får jag veta syftet med projektet:

The main aim of the ETICA research project is to identify ethical issues arising from information and communication technologies in the coming 10 to 15 years.

Men i den etik som diskuteras i projektet finns inte den "positiva" med -- ingen affärsutveckling, inget självförverkligande, inte mycket om kvalitet. Den här sortens etik handlar bara om "biverkningar", möjliga negativa konsekvenser av exempelvis informationsteknik.

Här kombineras principen om "kontrastklass" med principen om att "det självklara behöver inte sägas".

Det "negativa" i etiken kan bara förstås mot bakgrund av en verklig situation där det "positiva" i etiken är sådant att det tas för givet (och alltså inte kan diskuteras).

Det negativas betydelse formuleras i kontrast mot det positiva.

De båda polerna "positiv" och "negativ" är förstås inte givna. Det är inte alltid som "positiv" är det som tas för givet, det kan mycket väl vara tvärtom...

Samma sak gäller för orden "miljö" och "ekologi". Miljömedvetenhet blir att vara medveten om de aspekter av miljön som normalt inte diskuteras, i vårt samhälle det som har med miljöförstöring etc att göra. (Ett lysande undantag är den rörelse som kallar sig "bright green" som vill visa hur modern teknik kan kombineras med hållbar utveckling. Och länkarna går också till inlägg som behandlar begreppen ur ett bredare perspektiv.)

Ett annat exempel är ordet "förändring". För en läkare är det alltid något negativt som har inträffat när det talas om en förändring. Förändringen sätts i kontrast mot den friska kroppen. Ingen läkare skulle använda ordet "förändring" om en kroppsbyggares muskulösa armar. För de flesta andra är förändring någonting värt att sträva efter, eller något som sätts i kontrast mot en "grå" vardag. (Lustigt hur vardagen, när den tas för given, antar denna icke-färg: grå.)

Jag tror att det ovanstående, och den polarisering som på något sätt är inbyggd i användningen av vissa (eller alla...) termer, är orsaken till att det är lätt att bli klassad som teknikfientlig bara för att man vill diskutera hela teknikens etik, alltså både de positiva och de negativa, som vi försöker göra här på Infontology.

/Simon